Kung Wilhelm I av Preussen drömde om att bli de tyska staternas ledare.

Preussen ville bestämma i Tyska förbundet

År 1864 är Tyskland ännu inte något enat rike. I stället är området söder om Danmark ett lapptäcke av små fursten- och kungadömen.

Efter Napoleonkrigen år 1815 bildade 39 tyska fursten- och kungadömen Tyska förbundet utifrån resterna av det forna tysk-romerska riket.

Från början var det mäktiga Österrike förbundets självskrivna ledare, både politiskt och på slagfältet, men under 1800-talet fick det snabbt växande Preussen ambitionen att spela en mer central roll i statsförbundet. När Otto von Bismarck utnämndes till kung Wilhelm I:s kansler år 1862 började han genast förverkliga landets stormaktsdrömmar.

En av de centrala frågorna i förbundet var problemen i Slesvig och Holstein. Holstein var fullvärdig medlem av Tyska förbundet och samtidigt i union med Slesvig, som i praktiken var danskt men ville bli medlem i den tyska sammanslutningen.

När slesvigborna bad Tyska förbundet om hjälp mot danskarna, tvekade därför inte Wilhelm och Bismarck. Kriget kunde innebära en möjlighet att välta Österrike av tronen som förbundets viktigaste stat. Österrike valde också att genast bistå Slesvig. Drivna av ambitionen att visa sin styrka sände österrikarna både flottan och en armé mot Danmark.

För preussarna blev kriget och inte minst segern vid Dybbøl början till en ny epok inom Tyska förbundet, där landet nu fick en helt dominerande ställning.