På FN-uppdrag i Gaza
Ove Björklin gjorde FN-tjänst i Gaza 1959. Här övervakade han freden mellan Egypten och Israel, skjutsade boxaren Ingemar Johansson och förlorade en kamrat som klev på en mina.
Ove Björklin i Bedfordlastbilen som användes av svenskarna under FN-insatsen i Sinai 1959.
År 1956 förstatligade Egypten Suezkanalen vilket ledde till att Israel, Frankrike och Storbritannien agerade, och den 29 oktober 1956 anfölls Egypten över Sinaihalvön.
FN och resten av världen tryckte på för fred, vilket ledde till att de direkta stridigheterna upphörde och med stöd av FN-resolution 1001 placerades FN-missionen Unef (United Nations Emergency Force) mellan de båda parterna. Sverige bidrog och den första svenska bataljonen kom till Sinai i november 1956.
Det var till detta getingbo som Ove Björklin kom med svenska 7. bataljonen och blev grupperad i Gaza i oktober 1959.
Varför ville du bli FN-soldat?
– Jag hade precis avslutat min militärtjänstgöring som trängsoldat på T3 i Sollefteå och försvarsmakten sökte med ljus och lykta potentiella deltagare till sina bataljoner i Gaza, så jag sökte.
– Jag antar att den stora drivkraften till att göra FN-tjänst var spänningen. Jag var en bondpojk från Bollnäs och hade inte sett mycket av världen. På denna tid fanns det inte mycket charterresor så att resa utomlands var mycket exotiskt och man visste knappt var Egypten låg, än mindre Gaza. Mina föräldrar var mycket oroliga och ville inte att jag skulle åka, men det gjorde jag ändå.
Hur gick utbildningen till FN-tjänst till på den tiden och hur kom du till Gaza?
– Jag ryckte in den 19 oktober 1959 på P10 i Strängnäs. Vi fick en dryg veckas utbildning, bland annat med föreläsningar om hur vi skulle hantera religionen i Gaza. Vi lämnade Sverige den 28 oktober med ett propellerdrivet Sabena-plan från Bromma mot El Arish-flygplatsen i Egypten. Vi fick dock motorproblem och var tvungna att mellanlanda i Rom där vi tillbringade ett dygn innan vi till slut kom till Gaza.
En svensk soldat står på vakt med sin kpist m/45 vid infarten till 1. kompaniets förläggning Svarta katten.
Hur var ni förlagda i Gaza?
– Unef:s styrkor var förlagda på den egyptiska sidan om det som kallades AD-linjen. Det står för Armistice Demarcation Line, den linje som Israel och arabstaterna kom överens om efter eldupphör i kriget 1949. Det är egentligen bara ett grävt dike, cirka en meter djupt och en meter brett som går genom öknen. Längs hela gränsen i Gaza från Medelhavskusten till den egyptiska gränsen, cirka 60 kilometer öken, låg en massa observationsposter som var bemannade av FN under dagtid.
– På natten drogs posterna tillbaks och ersattes av fotpatruller längs AD-linjen. Våra tre svenska bevakningskompanier låg förlagda bakom de observationsposterna som vi ansvarade för och mitt stabskompani låg i sin tur förlagt i Gaza City, bara 300 meter från Medelhavet, med »egen» strand.
Vad var dina uppgifter?
– Jag var förste driver på staben och ansvarig för fordonen som åkte runt till de olika bevakningskompaniernas förläggningsplatser med förnödenheter och framförallt vatten. Vi transporterade även vaktavlösningar och för det mesta hade vi med oss en vaktchef, ifall det hände något på AD-linjen.
– Vi hade en Landrover, en Dodge GMC och en Bedfordlastbil, och dessa gick dygnet runt, så vi förare jobbade i skift. Vi hade ingen beväpning på bilarna utan det enda man hade med sig var sitt personliga vapen, i mitt fall den svenska kpisten m/45B. Genom hela missionen klarade vi oss från att bli beskjutna men däremot hände det då och då att vi fick stenar kastade på oss.
Vad var det mest speciella du fick transportera?
– Bataljonen fick på våren 1960 besök av Ingemar Johansson, boxaren som precis blivit världsmästare. Honom körde jag och han pratade som den värsta kulspruta och var riktigt glad. Dessutom körde jag radiolegendaren Sven Jerring som skulle göra ett program om FN i Gaza, men han var allvarlig och tystlåten.
Fordonen som Ove Björklin körde under sin tid i Gaza: en Land Rover Defender, en Dodge GMC och en Bedford.
Vilka risker fanns det med det du gjorde och var du någonsin rädd?
– Man var nog lite för ung för att förstå att man skulle vara rädd, men det var lite skrämmande att åka ensam genom Gaza City på natten och man såg en hel del skumma typer som rörde sig där, inte sällan beväpnade. Man var glad att bilen alltid gick och man tryckte lite extra på gasen när det dök upp skumma människor längs vägen. Den största risken låg i att all mark utanför de uppkörda och kontrollerade vägarna ofta vara minerad. Man försökte alltid att hålla sig till vägarna men ibland var det omöjligt.
– På våren 1960 hade vi en körning, där det gick riktigt illa. Patrullen kom fram till ett stridsvagnsvrak som stod rakt över vägen. När de klev av för att inspektera vraket klev en av soldaterna rakt på en mina som exploderade och han avled.
– Den stora risken var även att Gazaborna körde ganska vilt, och trafikregler fanns det inga. Vi hade inga körriktningsvisare på bilarna så skulle man svänga så fick man vifta höger eller vänster med armarna.
Hur var klimatet i Gaza?
– Det var ökenklimat och torrt men under oktober till april höll sig temperaturen på milda 15–25 grader. På våren 1960 kom emellertid ökenvinden khamsin och då blåste det sand i flera dagar och temperaturen kunde skjuta upp till 42 grader. Vi hade sand i sängarna, i bilarna, i maten, praktiskt taget överallt.
Vilka andra länder hade FN-soldater på plats i Gaza och hur fungerade samarbetet med dessa?
– De som var huvudansvariga för UNEF under min tid var kanadensarna, och de var mycket lätta och roliga att ha att göra med. Det fanns även brasilianare, jugoslaver, en dansk-norsk bataljon och indier. Indierna var roliga för när de kom in i den svenska campen och hittade porrtidningar som vi råkade ha, så blev de helt uppslukade av dessa och nästan okontaktbara.
Hade ni någon kontakt med israelerna?
– Nej, FN-bataljonerna låg som sagt på den egyptiska sidan av AD-linjen, och israelerna på den andra sidan släppte aldrig in FN på sin sida. De israeliska amasonerna var en helt annan femma …
Ove Björklin poserar i FN-basker och uniform framför sitt tält vid 1. kompaniets förläggning i staden Gaza 1959. På den infällda bilden bär han samma basker.
Amasonerna?
– De kallades amasoner. Det var de kvinnliga israeliska soldaterna som låg förlagda mitt emot våra bevakningskompanier och observationsposter. Israel hade och har som vi vet kvinnlig värnplikt. Det hände, enligt utsago, att amasonerna och våra bevakningsgrabbar började prata med varandra och ibland kunde tycke uppstå.
Kan du berätta om ditt lilla »ökenäventyr»?
– Inom bataljonen var det välkänt att det fanns beduinläger ute i öknen där man kunde köpa framförallt fina skinnvaror som höll en mycket hög kvalitet och jag bestämde mig för att besöka dem. Det var en stjärnklar natt och magiskt vackert men beduinläger är inte direkt utmärkta på kartor, så det tog lite tid att hitta dit, och jag får nog erkänna att jag var lite nervös. Till slut såg jag deras lägereldar och sceneriet liknade något från Tusen och en natt. Beduinerna var väldigt välkomnande och bjöd på te. Jag kunde köpa de lädersaker jag ville ha, bland annat en fin väska som jag har kvar än idag.
Vad gjorde ni när ni hade permission?
– Man kunde åka till Kairo med kanadensiska DC-3:or från Gazas flygfält. De kanadensiska piloterna hade dock en ful ovana att »skoja» med passagerarna genom att flyga lite våghalsigt. Svenska FN-soldater brukade gå på ett visst hotell i Kairo och äta. Någon svensk lustigkurre hade lärt en kypare på hotellet att om det kom svenska FN-soldater skulle han säga »Ska du ha juice och sockerkaka, din jävel?». Man blev bra paff när man hörde det i Kairo.
– Över julen 1959 anordnades en resa till Jerusalem som jag var med på. Det var speciellt må jag säga, att fira jul i Jerusalem.
Hur avslutades din tid i Gaza?
– När vi närmade oss april 1960 var det slutet på vår tjänstgöringsperiod. Vi blev avlösta av 8. bataljonen och flög Sabena hem från El Arishflygfältet. När vi klev ombord på planet fick vi varsitt glas med kall mjölk vilket var himmelriket då man levt på juice och vatten i sex månader. Vi kom tillbaka till Arlanda och avmönstrade i Strängnäs.
– 1960, då jag var 21 år gammal var detta mest ett stort äventyr, men när jag ser tillbaks på min Gazamission idag, så känner jag en stor stolthet, att jag varit med och bidragit till att bevara fred i en orolig tid.
Publicerad i Militär Historia 10/2017