Opiumkrigen – Kinas stora nederlag

När?

1839–42 och 1856–58

Var?

I Kina, framför allt kring Kanton i söder, men även i Shanghai och Peking.

Hur?

I början av 1800-talet hade brittiska handelsmän börjat exportera opium från Indien till Kina.

Drogen hade använts av kineser i flera århundraden, men förbjöds officiellt 1729.

År 1839 krävde kejsar Daoguang att ämbetsmannen Lin Zexu skulle hejda opiumimporten. Zexu reste till Kanton och hotade alla opiumhandlare med döden om de inte lämnade ifrån sig sina varor.

Storbritannien reagerade genom att förklara krig mot Kina året därpå. En flottstyrka blockerade Zhu Jiang vid Kanton, intog ett antal kuststäder och avancerade mot Peking innan kineserna lovade att inleda förhandlingar.

När kineserna fortsatte tveka bombarderades Kanton och Shanghai.

Efter stora kinesiska förluster ingick parterna 1842 ett avtal i Nanjing som gav britterna tillgång till flera kinesiska hamnar samt kontroll över Hongkong.

Båda parter var missnöjda, så striderna blossade upp igen 1856.

Med stöd av franska styrkor invaderade britterna Peking och drev igenom en legalisering av opiumhandeln.

Varför?

I slutet av 1700-talet hade Storbritannien ett handelsunderskott gentemot Kina på grund av en stor import av populära varor som te, porslin och siden.

Opiumhandeln vände upp och ner på förhållandet och gjorde brittiska köpmän förmögna.

Britterna var militärt överlägsna, eftersom de kinesiska styrkorna saknade moderna vapen och endast var rustade att slå ner lokala bondeuppror.

Det första opiumkriget blottade den kinesiska statens svagheter, vilket bidrog till interna oroligheter som utvecklades till ett inbördeskrig i Kina.

När den kinesiska kustbevakningen 1856 hejdade fartyget Arrow fick britterna den ursäkt de behövde för att bryta fredsavtalet. Frankrike anslöt sig till britterna, eftersom en fransk missionär hade mördats.