Nordens lejon erövrar München

Det dröjer inte länge förrän kanonerna på båda sidor öppnar eld. Munro ser de kraftfulla vapnen vålla stor skada i formationerna: ”Våra bataljoner av ryttare och fotfolk stod fast som en mur, trots att kanonerna emellanåt skar ut stora hål bland oss.”

Denna dag behöver Sveriges kung förlita sig på Guds gunst, för protestanterna är hårt ansatta. Om de förlorar vid Breitenfeld kan kriget mycket väl vara över. Gustav II Adolf är dock övertygad om att han kommer att besegra den oövervinnelige greve Tilly, trots att andra protestantiska härförare före honom har misslyckats gång på gång.

VIDEO: Se svenskarnas väg till München

Religion splittrar kejsarriket

Sedan prästen Martin Luther den 31 oktober 1517 spikade upp sina 95 teser med förslag till reformation av den kristna kyrkan på dörren till slottskyrkan i Wittenberg hade de kristna varit splittrade i två grupper: protestanter, som följde Luthers lära, och katoliker, som höll fast vid den påvliga förklaringen av kristendomen.

Ingenstans var splittringen större än inom Tysk-romerska riket, som bestod av många små furstendömen, som vart och ett för sig valde sida i den religiösa konflikten. År 1618 blossade ett uppror upp i furstendömet Böhmen, där invånarna befarade att deras protestantiska tro skulle motarbetas. Snart spreds upproret till andra områden i kejsarriket.

När hjälp kom utifrån utvecklades det interna tyska religionskriget med tiden till en europeisk konflikt. Redan under krigets första år skickades spanska soldater ut för att bistå katolikerna, medan den danske kungen Kristian IV gick in i kriget på protestanternas sida.

Under de första krigsåren gick i princip allt katolikernas väg. I slag efter slag besegrades protestanterna av katolikernas två stora militära ledare Albrecht von Wallenstein och riksgreve Johann Tserclaes Tilly. År 1629 tvingas Danmarks Kristian IV dra sig ur kriget efter att ha råkat ut för flera motgångar, bland annat ett avgörande nederlag vid Lutter am Barenberge.

De tyska protestanterna stod nu utan sin starka utländska allierade. Katolikernas slutgiltiga seger såg ut att vara inom räckhåll. Samma år undertecknade emellertid Sveriges kung, protestanten Gustav II Adolf, ett fredsavtal med Polsk-litauiska samväldet, som han länge legat i krig med. Därefter riktade han sin uppmärksamhet mot kriget i Tyskland.

Ny härförare träder in i kriget

Gustav II Adolf var en erfaren fältherre som legat i krig från sin första dag som kung. Han ärvde nämligen tre militära konflikter av sin far.

När hans senaste fälttåg i Polen nu var avklarat kunde Gustav II Adolf engagera sig i den tyska religionskonflikten. Som en del av fredsavtalet med Polsk-litauiska samväldet hade den svenske kungen fått rätt till två tredjedelar av den tull som drevs in i de polsk-litauiska hamnarna fram till år 1635, pengar som han skulle använda för att utrusta och avlöna en armé som skulle ge stöd åt de tyska protestanterna.

Kungen hade visserligen fattat sympati för de hårt ansatta protestanternas sak, men han gick in i striden lika mycket av själviska anledningar. Gustav II Adolf befarade att en katolsk seger i Tyskland skulle hota hans växande Östersjöimperium, som sträckte sig från Sverige via Finland, ner genom Baltikum till Polen.

Enligt den svenske kanslern Axel Oxenstierna var det kungens avsikt att ”garantera sitt kungadömes säkerhet och befria de förtryckta länderna (i Tyskland, red.)”.

Den 26 juni 1630 anlände Gustav II Adolf därför med en armé bestående av 13 000 man till Peenemünde på ön Usedom i norra Tyskland.

Under sommaren anslöt sig förstärkningar till svenskarna, bland annat en enhet av skotska legosoldater ledda av baron Robert Munro, som kom till Tyskland ”med en handfull erfarna soldater, som var redo att utstå allt sorts elände, slit och besvär”, som skotten själv uttryckte det.

Kungen får ett ljummet mottagande

Om den svenske kungen hade förväntat sig att de protestantiska furstarna skulle flockas under hans baner lär han ha blivit besviken. Många av de tyska furstarna befarade att Gustav II Adolf inte alls kom som en allierad och en befriare, utan som en erövrare. Genom att inta strategiskt viktiga hamnar i Nordtyskland kunde nämligen svenskarna ta kontroll över den tyska Östersjöhandeln.

Den 10 juli 1630 anlände Gustav II Adolfs armé till Pommerns huvudstad Stettin, där han pressade den lokale hertigen Bogislav XIV till att ingå en allians. Därutöver var det dock svårt för kungen att hitta inflytelserika understödjare.

Faktum är att det till en början bara var en annan stad som ställde sig på svenskarnas sida, den lilla riksstaden Magdeburg med 25 000 invånare. Så snart alliansen tillkännagavs marscherade en kejserlig armé iväg för att belägra staden.

Invånarna bakom murarna räknade med att svenskarna skulle komma dem till undsättning, men Gustav II Adolf var ännu inte beredd att sätta sin armé på spel. Allt han kunde bistå staden sydväst om Berlin med var en militärstrategisk rådgivare.

Offer för massaker hamnar i flod

En ynka expert gjorde så klart ingen skillnad. Den 20 maj 1631 stormade de kejserliga styrkorna Magdeburg och därefter följde en flera dagar lång plundring av staden. Kvinnor torterades och våldtogs på stadens gator. Invånarna bestals på allt de ägde av soldaterna, som inte hade fått någon lön på länge.

”När civilbefolkningen inte längre hade något att lämna över till soldaterna började deras kval på allvar”, berättade Otto von Guericke, en av stadens åldermän. ”Då började soldaterna slåss, skrämmas och hota med att skjuta, genomborra och hänga folk.”

Det stannade inte vid hot. Av stadens 25 000 invånare överlevde bara var femte.

”Jag tror att över 20 000 själar gick förlorade. Det är uppenbart att inget hemskare arbete i form av ett gudomligt straff har utförts sedan Jerusalems förstörelse. Alla våra soldater blev rika. Gud är med oss”, sammanfattade greve Pappenheim, de kejserliga styrkornas ledare.

Det tog hans soldater två veckor att kasta liken i floden Elbe. Så många döda låg det på stadens gator.

Plundringar ska stoppas

På den här tiden var det vanligt att soldater ”levde av landet”, vilket innebar att de plundrade där de drog fram och att en del av deras lön var rätten att stjäla värdesaker i städer som erövrats. Massakern i Magdeburg var dock så våldsam att den väckte avsky i hela Europa.

Gustav II Adolf ville göra saker och ting annorlunda. År 1621 sände han ut ett dekret till sina soldater där han förbjöd vissa former av plundring. I dekretet stod det: ”Ingen soldat får sätta eld på en stad eller by i fiendens land.” En annan av hans föreskrifter löd: ”Ingen man får plundra en kyrka eller ett sjukhus.” Straffet för detta var döden.

När Gustav II Adolfs svåger och allierade, fursten av Brandenburg, skrev för att höra vad han skulle göra med några svenska officerare som ertappats med att begå brott mot civilbefolkningen svarade Gustav II Adolf kort: ”Har min svåger inga galgar i sitt land? Eller har han fått slut på timmer?”

Hur mycket Gustav II Adolf än ville var det dock svårt att hindra soldaternas ingrodda vanor. Männen var vana vid att ta vad de ville ha och att straffa fiendens civilbefolkningar med bål och bränder. I stora delar av Tyskland fick svenskarna därför snart rykte om sig att vara lika grymma som djävulen själv.

Svenskar på frammarsch

Det tog tid innan den svenska armén hade samlat styrka nog att inleda en större offensiv i Tyskland, för det behövdes förstärkningar från Sverige, Finland och Baltikum. Samtidigt drabbades armén av sjukdom. Munro beskrev utmaningarna i sin dagbok: ”Innan vi lämnade Brandenburg drabbades den lilla kungliga armén av pesten. Nästan alla blev sjuka. Bara i vårt regemente dog över 30 soldater på en vecka.”

När offensiven slutligen kom i gång ryckte emellertid svenskarna snabbt fram genom Tyskland. I april 1631 besegrade de en katolsk armé vid Frankfurt an der Oder och tog kontroll över ett antal övergångar över floden. Därefter fortsatte svenskarna till staden Werben, där de korsade Elbe. Framryckningen kom som en chock för de katolska generalerna.

”När de hörde att vår armé hade korsat Elbe blev de så rädda att de aldrig såg sig om, utan gav sig iväg medan de skickade brev efter brev till general Tilly och bad honom komma”, berättade Munro.

Svenskarna hade intagit Werben och nu inledde de arbetet med att befästa staden innan Tilly och hans armé nådde fram.

”Han (Tilly, red.) försökte fånga oss vid Werben innan han trodde att vi hunnit gräva ner oss”, mindes Munro, som fortsatte: ”Men medan han marscherade med sin armé på dagen grävde vi med spadar och skyfflar. Vi arbetade natt och dag, så att vi före hans ankomst tagit skydd för hans kanoner.”

På kvällen den 1 augusti 1631 nådde Tilly äntligen fram till Werben med sina tunga kanoner. Gustav II Adolfs armé var emellertid väl förberedd.

”De började beskjuta oss med 32 stora kanoner”, mindes Munro, som med sina män stod ”under murarna som skyddade oss”.

Hela natten bombarderade katolikerna befästningen, tills de svenska ryttarna slutligen gick till anfall.

”De attackerade våldsamt med hästarna mitt bland fienden och skapade oro i deras led. De högg ner katolikerna från sina hästar, medan de (katolikerna, red.) rusade iväg i full fart”, berättade Munro.

Några dagar senare försökte Tillys män angripa den svenska ställningen på nytt, återigen utan framgång.

Gustav II Adolf möter Tilly på slagfältet

Efter nederlaget vid Werben drog sig Tillys armé tillbaka för att samla förstärkningar. Under tiden fortsatte Gustav II Adolf sin marsch genom Tyskland.

Drabbningen mellan de båda fältherrarna vid Werben slutade utan någon klar segrare, så härförarna förberedde sig inför ett formellt fältslag, där de kunde besegra och knäcka sin motståndare.

Det dröjde inte länge. På morgonen den 7 september 1631 stod Gustav II Adolf inför den 72-årige Tillys armé utanför staden Breitenfeld i närheten av Leipzig.

Tilly hade i flera årtionden varit en av Europas främsta härförare och i det pågående kriget hade den gamle generalen ännu inte förlorat ett enda slag i fält, så trots att Tilly bara kunde mönstra 35 000 soldater mot Gustav II Adolfs 42 000 var det en formidabel fiende den svenske kungen ställdes inför.

Tillys armé utgjordes nämligen av välutbildade veteraner, medan svenskarnas styrka var mer brokig. Gustav II Adolf hade visserligen med sig en hel del svenska och finska veteraner från krigen i Polen, men hans armé bestod även av en sachsisk kår, som inte var mycket mer än en grupp outbildade bönder.

Stridsropet ”Fader Tilly” hördes från de kejserliga leden medan den 72-årige generalen red fram och tillbaka framför sina mannar för att elda på dem. Tilly ställde normalt upp sin armé i två rader av så kallade tercior, en vanlig strategi på den här tiden.

En tercio var en kvadratisk enhet som bestod av pikenerare, som på flankerna skyddades av små grupper soldater beväpnade med musköter. De stora, kvadratiska formationerna var bra på att stå emot fientligt rytteri, men de var sårbara för kanoner och musketörer.

Det hade Gustav II Adolf insett och därför användes många skjutvapen i hans armé. Antalet pikenerare i de svenska leden hade minskats till fördel för ytterligare musketörer och de tunga, närmast oflyttbara kanoner som katolikerna använde hade på protestanternas sida ersatts av små fältkanoner, som lätt kunde flyttas runt på slagfältet.

Pappenheim anfaller mot order

Kanonerna inledde slaget med ett flera timmar långt artilleribombardemang. Den kejserliga arméns vänstra flank leddes av marskalk Gottfried Heinrich von Pappenheim, en modig men också dumdristig officer, som ansvarade för 5 000 kejserliga ryttare.

Efter att ha väntat i över två timmar under beskjutning av fienden fick Pappenheim slutligen nog och beordrade fram sina ryttare i ett anfall.

Tilly, som såg att hans underordnade gick till anfall utan tillstånd, utbrast förbittrat: ”De (Pappenheim och hans mannar, red.) har tagit min heder och min ära från mig!”

Normalt hade Pappenheims tunga ryttare enkelt krossat det svenska kavalleriet, som både hade mindre hästar och sämre utrustning, men Gustav II Adolf hade placerat ut ett stort antal musketörer till fots bland sina ryttare. Deras eld, i kombination med det svenska kavalleriets motanfall, fick stopp på Pappenheims framstöt.

Efter att den envise marskalken vid sju tillfällen försökt bryta sig igenom fiendens formation drevs de katolska ryttarna slutligen på flykten av ett svenskt motanfall.

Sachsarna ger sig av

Under tiden hade Tilly gett order om anfall längs övriga fronten. På den svenska vänsterflygeln stod de outbildade sachsarna, som angreps av resten av det katolska kavalleriet.

Överste Sydnam Poyntz i den sachsiska armén följde händelseförloppet: ”Ryttare från båda sidorna möttes och det var en förfärlig kamp som pågick länge. Min herre hertigen var bestört över att se så många stupa kring sig, eftersom han inte var van vid att befinna sig mitt i stridens hetta. Han fruktade för sitt liv, så efter en tid började han dra sig tillbaka och överlämnade kommandot till sin general Arnim, varefter han själv gav sig av i all hast.”

Samtidigt anföll Tillys center de svenska linjerna. Han skickade också iväg en del av sitt infanteri för att hjälpa ryttarna som pressade sachsarna.

”De sachsiska soldaterna, unga gossar som aldrig tidigare befunnit sig i strid och som nu såg sina kamrater falla och hörde kulorna vina genom luften samtidigt som deras hertig gav sig av, kastade sina vapen och flydde åt samma håll som sin furste”, berättade överste Poyntz. Slaget hade vänt till katolikernas favör.

Kungen leder motanfall

Peter Hagendorf, en menig tysk soldat som stred på den katolska sidan i slaget, var med i angreppet på den sachsiska delen av Gustav II Adolfs armé: ”Vi stod på den högra flygeln och stötte på sachsarna. Dem slog vi en kort tid senare på flykten.”

Även skotten Robert Munro såg att sachsarna gav sig av och lämnade den svenska vänsterflygeln öppen: ”Sachsarna lade benen på ryggen och försvann i tron att allt var förlorat. De plundrade våra förnödenheter.”

På den katolska sidan utbrast vilt jubel. ”Då trodde vi att vi hade segrat”, mindes Hagendorf.

Segerstämningen blev dock inte långvarig, för trots att sachsarna flydde hade svenskarna stora framgångar på andra delar av slagfältet. ”Vår vänstra flygel hade blivit fullständigt besegrad”, berättade Hagendorf.

Gustav II Adolf ledde därefter själv ett motanfall rakt genom fronten, där det svenska kavalleriet fick den katolska armén att gå i upplösning.

Svenskarnas seger vid Breitenfeld var total. Medan Gustav II Adolfs armé hade drygt 5 500 stupade var den katolska styrkan fullkomligt krossad. Av Tillys armé på 35 000 man hade 27 000 antingen dött, sårats, tagits till fånga eller deserterat.

Soldaterna skålar i bayerskt öl

Segern vid Breitenfeld inledde en ny fas i kriget. För första gången var det protestanterna som hade övertaget, vilket Gustav II Adolf drog nytta av genom att tränga djupt in i de katolska delarna av Tyskland. Under hösten och vintern 1631 föll stad efter stad till svenskarna.

”Denna marsch var lika lönsam för oss som den var vacker att skåda”, skrev Munro, vars soldater plundrade alla bayerska städer som gjorde motstånd mot den svenska framryckningen.

Målet för Gustav II Adolfs marsch söderut var den stora tyska staden München. Invånarna befarade att den svenske kungen skulle utplåna deras stad som hämnd för massakern i Magdeburg. I hopp om att göra kungen mindre hämndlysen kapitulerade staden därför till svenskarna den 17 maj 1632, en strategi som verkade fungera.

I stället för att låta sina män plundra München gav Gustav II Adolf order om att invånarna skulle betala en lösensumma på 300 000 daler, en enorm summa som staden inte kunde få fram på en gång. Kungen gick med på att invånarna överlämnade gisslan tills pengarna samlats in och att delar av lösensumman betalades i form av 22 000 liter bayerskt öl, som delades ut till kungens soldater.

Gustav II Adolf stod nu på sin karriärs absoluta topp. Hans soldater hade besegrat Tillys dittills oövervinneliga armé och det tyska religionskriget såg ut att snart vara över.

Innan året var slut visade det sig emellertid att kriget skulle fortsätta. Katolikerna var nämligen långt ifrån knäckta. Skotten Munro slutade sina dagar på ett fält i Tyskland och Gustav II Adolf själv, ”Nordens lejon”, skulle snart ryta för sista gången.