Fiskekvoter väcker känslor – och från 1950-talet till 1970-talet växte känslorna sig så starka att Island och Storbritannien hamnade i torskkrigen. Konflikten handlade om huruvida brittiska fiskare fick fånga torsk i isländska farvatten.
Redan på 1300-talet seglade engelsmän till havet kring Island för att fylla sina fartyg med torsk. Erik av Pommern, som var kung över Sverige, Danmark och Norge, regerade även över Island, och 1414 förbjöd han engelska fartyg att segla nära Island. Engelsmännen struntade dock i kungens protester och fortsatte i århundraden att dra upp isländsk torsk.
Den isländska kanonbåten Thor tvingade flera brittiska fiskebåtar i hamn.
Nato fick ingripa
Under 1900-talet ökade det brittiska torskfisket kraftigt. Efter att Island under andra världskriget blivit självständigt från Danmark införde nationen 1952 en 7,5 kilometer bred zon med fiskeförbud längs sina kuster. Mellan 1958 och 1975 utvidgades zonen gradvis till 22, 93 och så småningom 370 kilometer.
Britterna såg fiskeförbudet som en provokation och skickade örlogsfartyg till Nordatlanten, där de regelbundet stötte på isländska patrull- och kanonbåtar, som jagade brittiska fiskebåtar.
Till slut avbröt Island alla diplomatiska förbindelser med Storbritannien och hotade att dra sig ur Nato och stänga USA:s baser i landet. Hotet fick Nato att 1976 ingripa i konflikten och tvinga britterna att underteckna ett avtal som respekterade Islands krav. Som tröst fick britterna lov att fiska en mindre mängd isländsk torsk.