Identitetsbrickor infördes när nya typer av kanoner, granater och automatgevär introducerades – då tusentals soldater kunde dödas på mycket kort tid.
De nya vapnen lemlästade ofta de döda så till den grad att ingen kunde identifiera liken.
Redan under det amerikanska inbördeskriget 1861–65 hade kriget blivit så våldsamt och ”opersonligt” att soldaterna stoppade små lappar med namn, adress och enhet i fickorna för att de skulle kunna identifieras.
Smarta affärsmän insåg snabbt att de kunde tjäna pengar på den nya trenden och tillverkade små metallbrickor präglade med soldaternas namn.
Soldaterna beställde och betalade själva sina brickor.
”Dog tags” var vanliga under både första och andra världskriget. Soldaterna bar två identiska brickor. Om en soldat dödades, togs den ena brickan omhand, medan den andra lämnades kvar på den döde soldaten.
När det fransk-preussiska kriget bröt ut år 1870 mobiliserade de båda länderna flera tusen soldater.
För att undvika problem med identifieringen av de döda delade den tyska armén ut små metallbrickor med soldaternas personuppgifter till alla sina trupper. På tyska kallades brickorna ”Hundemarken”, hundbrickor.
Öknamnet kom av att myndigheterna i Berlin kort dessförinnan hade uppmanat alla hundägare att märka sina hundar – de som sprang lösa skulle fångas in och avlivas.
