Krigarkungen Fredrik den store ledde Preussen upp till Europas toppskikt på 1700-talet. Men han hade fått hjälp av sina förfäder.
År 1640 hade ytterst få kunnat förutspå den nordtyska statens storslagna framtid. Markerna kring Berlin var sandiga och ofruktsamma, och Preussen i öster gav inte mycket intäkter. Detta år ärvde Fredrik Vilhelm tronen, och grundade den armé som blev nyckeln till en stormakt.
Preussen växte med hjälp av militära styrkor
Ekonomiska reformer och skoningslös utpressning av bönderna gav honom tillräckligt med pengar för att kunna forma en liten men väldrillad styrka. Med sina soldater i ryggen kunde Fredrik Vilhelm ge sig ut på erövringståg.
Under de följande 150 åren växte landet och fick stormaktsstatus tack vare sin militära styrka. En fransk politiker deklarerade att ”Preussen är inte ett land med en armé, utan en armé med ett land”.
Preussens armé slukade grannarna
1640–88: Den store kurfursten
Kurfursten Fredrik Vilhelm av Brandenburg ärvde ett litet fattigt rike. Han satsade alla statens resurser på att bygga upp en armé, och med den tog han bland annat delar av Pommern från Sverige.
1740–86: Fredrik den store
Kung Fredrik II tog Schlesien från Österrike och försvarade sig sedan i sju år mot Frankrike, Österrike och Ryssland. Nu var Preussen en stormakt.
1797–1840: Fredrik Vilhelm III
Den preussiske kungen var en oduglig fältherre, men hans generaler säkrade stora segrar för Preussen under Napoleonkrigen.
Segersviten bröts år 1806 då Napoleon utplånade de preussiska styrkorna. På några år återupprättade skickliga officerare armén igen, och den bidrog stort till den franske kejsarens fall. Nya segrar ledde till att Preussens kung blev tysk kejsare år 1871.