Muslimerna tränger in i frankerriket

Hertig Eudo av Akvitanien är Karls ärkefiende sedan många år, men frankernas maior domus vet att det inte finns tid för gammalt groll nu, när en gemensam fiende hotar att erövra både Eudos och Karls rike.

Bara några veckor tidigare har Eudo lidit ett svårt nederlag mot muslimerna och alla som hör hertigen berätta om den hotande katastrofen blir rädda. En muslimsk här har gått över Pyrenéerna – som utgör en naturlig gräns mellan Spanien och Frankrike – och härjat i Akvitanien i flera månader.

Kyrkorna plundras på både guld och heliga reliker innan de bränns ned.

Det vackra Bordeaux, hertigdömets främsta stad, har fallit och av städer som Bayonne och Lescar finns numera bara namnet kvar. Alla manliga invånare i de erövrade städerna mördas skoningslöst, och kvinnor och barn förs bort och säljs som slavar.

För att övertala sin gamla fiende lägger Eudo fram sitt trumfkort: muslimerna är på väg norrut med stormsteg. Inte bara mot Karls frankiska hemtrakter ­utan även mot Västeuropas främsta helgedom: Sankt Martin-kapellet i Tours.

Karl lyssnar tålmodigt till Eudos berättelse utan att röra en min. Till sist presenterar rikshusmästaren, som enligt den samtida Fredegards krönika är ”den listigaste av alla härförare”, priset för sin hjälp: Eudo ska erkänna frankernas överhöghet i Akvitanien. Hertigen har inget annat val än att gå med på kravet.

Karl ger genast order om full mobilisering, och inom några veckor anländer krigare från alla delar av det frankiska riket. Hären, som snart består av omkring 30 000 man, samlas vid floden Loire på gränsen till Akvitanien.

På sensommaren år 732 går Karls och Eudos trupper gemensamt in i ­Akvitanien. Nu ska de otrogna vräkas tillbaka över Pyrenéerna.

Gotisk armé jagades iväg

Muslimernas erövringar av Spanien och deras intåg i Akvitanien var kulmen på nästan ohejdbara militära framgångar. Muslimerna i den arabiska Umayyad­dynastin drevs av en stark tro på heligt krig och hade lagt under sig områden och folkslag från Indien i öster till Nordafrika i väster.

År 711 – cirka 80 år efter profeten Muhammeds död – lydde halva den kända världen under islamisk flagg, men kalifen var långtifrån nöjd. I öster trånade muslimerna efter kristendomens högborg Bysans, och i väster var det bara Gibraltar sund som låg mellan det muslimska imperiet och det kristna Europa.

När en muslimsk armé med 7 000 krigare landsteg på Spaniens sydkust utbröt panik bland halvöns visigotiska härskare. Under kung Roderiks ledning försökte goterna stoppa invasionen, men misslyckades. Spaniens öde beseglades i slaget vid Guadalete då kungen stupade och hans numerärt överlägsna armé ”nästintill utplånades”, enligt Alfonso III:s krönika.

Därefter föll visigoternas rike samman. Flera adelsmän underkastade sig de nya härskarna och tilläts utöva sin kristna tro i fred, mot att de betalade tribut och levererade jordbruksprodukter till muslimerna.

Guds straff åt de kristna

Spanien var nu som ett hus utan herre, och enligt 754 års krönika – skriven av en okänd kristen som levde i landet – slog kalifens trupper ned allt motstånd ”genom att inta åtskilliga viktiga fästningar och städer”. Före år 720 sträckte sig muslimernas nya provins, al-Andalus, från spanska sydkusten till Zaragoza i norr.

Erövringen gick oerhört snabbt och sände chockvågor genom hela Europa. Ingen kunde begripa hur de kristna kunde bli så överlägset besegrade av de otrogna. Vissa av den tidens krönikeskrivare hävdade att Gud hade sänt muslimerna som straff för de kristnas synder.

Trots muslimernas erövringar var de kristna regenterna i Europa emellertid mer intresserade av att kriga mot varandra än av att möta expansionen från söder. Och när de första muslimska trupperna dök upp på Pyrenéernas norra sida mötte de inget nämnvärt motstånd. Inkräktarna kunde härja fritt i bland andra hertigdömet Provence, och de lockades främst av klostrens rikedomar i form av dyra tyger och guldprydda reliker.

Men guvernören i al-Andalus, al-Khawlani, började snart intressera sig för mer än simpla plundringståg. Sedan han erövrat den strategiskt viktiga staden Narbonne marscherade han år 721 in i Akvitanien och slog en järnring kring Toulouse.

Enligt benediktinermunken Paulus Diaconus, som levde i slutet av 700-talet, bestod armén inte längre av enbart soldater. Nu kom muslimerna ”med sina fruar och barn och trängde in i Galliens provins Akvitanien för att bosätta sig där”.

Eudos djärva plan lyckades

Invasionen av Akvitanien kom som en fullständig överraskning för hertig Eudo. Han hade varit upptagen med sina ständiga, årslånga fälttåg mot Karl och hade missat alla varningssignaler. I stor hast ställde Eudo upp en armé och gav sig av söderut för att undsätta Toulouse. Om inte muslimerna stoppades nu skulle de inta hela Akvitanien.

Toulouse hade en 2,5 km lång stadsmur och en vältränad garnison, och var därför en svår nöt att knäcka för muslimerna. al-Khawlani tvingades ”försöka övervinna den med slungor och andra slags maskiner”, skrev
historikern Paulus Diaconus.

När Eudo såg att staden var omringad av fiender valde han att göra ett frontalanfall. Om hertigen hade bedömt situationen rätt skulle garnisonen inne i Toulouse göra en utbrytning och därigenom fånga muslimerna i en kniptångsmanöver. Eudos djärva attack överrumplade muslimerna, och när Toulouses garnison vällde ut genom stadsporten utbröt panik i de muslimska leden.

Historikern Paulus Diaconus var övertygad om att Gud hade ett finger med i spelet: 375 000 muslimska otrogna stupade, men bara 1 500 kristna krigare dog. Uppgifterna är knappast sanna. Historikerna bedömer att Eudo med sina 10 000–12 000 man troligen lyckades besegra en ungefär lika stor muslimsk styrka. Ingen känner till de exakta förlustsiffrorna i slaget.

al-Khawlani försökte få kontroll över sina soldater, men när den muslimske befälhavaren dödades uppstod kaos. Resterna av den muslimska hären flydde söderut till al-Andalus. Toulouse var muslimernas första stora nederlag, men Eudos seger medförde bara en kortvarig frist.

Muslimerna kontrollerade fortfarande Narbonne, och den väl befästa staden Carcassonne blev nästa offer för kalifens män. Under den nye befälhavaren al-Ghafiqi ökade plundringsräderna och muslimerna tog sig så småningom ända upp i Rhone­dalen. Staden Autun i det militärt starka Burgund brändes ned år 725.

Karl slog alla sina rivaler

Läget började bli besvärligt även för Karl. Under många år hade han haft fullt upp med att kuva de rebelliska saxarna, bajuvarerna och friserna i norr. Nu hade Karl stor nytta av att hans ärkefiende i söder, Eudo, var upptagen med att hålla muslimerna borta från Akvitanien.

Men muslimernas intåg i Burgund var ett hot mot det frankiska kärnom­rådet. Karl, som var maior domus, kunde inte längre ignorera hotet. Om han inte tog tag i saken kunde det kosta honom hans ställning som frankernas militäre ledare – och i värsta fall livet.

Precis som sin kung Theoderik IV hade Karl kämpat hårt för sin position. Det var ofta blodiga maktkamper som avgjorde vem som skulle bli kung och rikshusmästare i Europas främsta stormakt. Frankerrikets ryggrad utgjordes av de mäktiga stormän och adelsmän som både kungen och rikshusmästaren måste konsultera inför viktiga beslut.

Kungen var den formelle, krönte ledaren medan rikshusmästaren ledde frankerna i krig och skötte administrationen. Men varken kung eller maior domus satt säkert. Om de inte fick med sig stormännen på sina förslag kunde de mäktiga herrarna konspirera mot rikets ledare och låta mörda dem.

Även Karls väg till makten var kantad av blod och strider. Frankerriket hade ursprungligen tre maior domus, varav Karls far Pippin var den ene. Men när Pippin dog blev det problem. Karl var oäkta son
och blev förbigången av sin åttaårige kusin Teodoald.

Planen var uttänkt av styvmodern Plektrude som såg Karl som ett allvarligt hot. När Teodoald tilldelades titeln sattes Karl därför i husarrest i Köln. Men stormännen hade inte lovat Plektrude någonting, och när Karl vid 30 års ålder flydde från Köln år 715 stödde maktens män honom i stället för den minderårige Teodoald.

Snart blev Karl en av tre rikshusmästare och förfogade därmed över en mindre armé. Inom några år hade den oäkte sonen besegrat de båda andra rikshusmästarna och blivit mäktig nog att kunna insätta en ny, lojal kung. För Karl var kungatronen bara en symbolisk stol.

Han siktade mot den verkliga, militära makten och slog brutalt ned på alla som hotade hans ställning. År 724 var Karl enväldig härskare och förvandlade franker­riket till en väl sammanhållen stat med kungen som galjonsfigur.

Efter hertig Eudos brandtal år 732 satte frankernas maior domus kurs söderut för att slå ned den muslimska invasionshären. Enligt 754 års krönika leddes fienden av guvernör al-Ghafiqi, ”en krigisk man”, som i maj år 732 hade en armé på 30 000 man. Nu handlade det inte längre om små plundringsräder, utan om ett storstilat anfall för att ”invadera frankernas land”.

Frankerna valde slagfältet

Inte förrän då frankerna gick över floden Loire insåg Karl hur hårt Akvitanien drabbats. Eudos berättelser var inte överdrivna. Framför den muslimska ­armén hade rövarligor tagit sig ända upp till norra delen av hertigdömet. Städer och kyrkor låg i ruiner, det låg lik överallt och husdjuren sprang fritt i ett område utan människor.

Enligt Fredegards krönika hade ligorna ”dragit fram genom landet likt en förintande storm”. I det historiska verket Chronicon Moissiacense berättas att Eudo före mötet med Karl hade försökt stoppa fienden vid två tillfällen. Men båda gångerna led han så svåra nederlag att ”endast Gud känner antalet döda och flyende”.

Eudo hade även berättat om muslimernas enormt starka kavalleri. Karls motdrag var hans omsorgsfullt uppbyggda professionella armé. En stående här var inte vanligt i det medeltida Europa; bara lönekostnaderna var enorma.

Men Karl hade löst det problemet genom att avlöna sina män med konfiskerat gods från kyrkan. Prästerna var ursinniga, men det struntade Karl i – trots att påven hotade med bannlysning.

År efter år inkallade Karl sina frankiska bönder och fria män när det inte var skördetid – inte bara för att kriga, utan även för att träna dem på täta formationer med spjut och sköldar. Med tiden blev frankernas ogenomträngliga sköldmur fruktad i hela Europa.

I oktober 732 kom de frankiska trupperna fram till en höjd mellan en flod och en tät skog. Karl insåg genast att han hittat det perfekta slagfältet. Nu var det bara fienden som saknades.

Civila följde med hären

De första muslimerna kom fram till området i mitten av oktober. Till deras stora förvåning spärrade en mur av sköldar deras väg. Härföraren al-Ghafiqi blev mycket irriterad över att vägen till det rika Saint Hilaire-klostret och allt dess guld var blockerad.

En reträtt var omöjlig; bakom soldaterna följde trossen, med vagnar fulla med utrustning och krigsbyte – och dessutom soldaternas familjer och slavar, till fots. Vid en reträtt skulle frankerna lätt kunna ta alla värdesaker och döda de civila. Att lämna kvar krigsbytet skulle orsaka myteri. al-Ghafiqis lösning blev att uppföra ett befäst läger för de civila och värdeföremålen.

I sex dagar stod sedan frankerna och muslimerna mittemot varandra på slagfältet och väntade. Muslimska ryttare gjorde enstaka nålsticksangrepp för att locka frankerna att förfölja dem och därmed bryta formationen. Men Karls män stod kvar, och till sist tappade al-Ghafiqi tålamodet.

På morgonen den 25 oktober gav han order om anfall. Den första offensiven bestod av ett regn av pilar från muslimernas kraftiga pilbågar. Och medan pilarna föll över frankernas upplyfta sköldar anföll det lätta kavalleriet med sina kastspjut.

Från sin centrala position mitt i sin hird kunde Karl bara hoppas på att alla år av träning hade härdat hans män så att de inte drabbades av panik. Han fick rätt. Trots hård press flyttade sig frankerna inte en tum. För varje gång en soldat blev dödad eller sårad, kom en annan och tog hans plats.

Fienden smet iväg i mörkret

När det lätta kavalleriet drog sig tillbaka skickade al-Ghafiqi fram sitt mest kraftfulla vapen. Karl visste att nästa anfallsvåg skulle bli avgörande för slaget. Frankernas värsta mardröm närmade sig nu på dundrande hovar: muslimernas tunga kavalleri. Både män och hästar skyddades av pansar, och strax före frontlinjen ställde sig ryttarna upp på ett nästan magiskt sätt.

Tack vare stigbyglarna, som var så gott som okända i Europa, kunde al-Ghafiqis elit­soldater luta sig fram i sadeln och ge spjuten extra precision och stötkraft. Det var en skräckin­jagande syn, men Karls infanterister stod fortfarande kvar: ”Människor­na från norr förblev orubbliga som en mur. Tätt stod de, den ene vid sidan av den andre som ett bålverk av is”, stod det triumfatoriskt i krönikan år 754.

al-Ghafiqis ryttare anföll gång på gång, men förgäves. På eftermiddagen var slagfältet vått av blod och täckt med döda och sårade. Positionerna verkade helt låsta. Då kom Eudos spanare till­baka; de hade hittat fiendens läger.

Eudos ryttare sändes genast iväg för att angripa muslimernas läger, och precis som Karl hade hoppats ledde detta till att al-Ghafiqis armé löstes upp. Även om muslimerna ”hade huggit sig in i mitten av den frankiska hären” stod de inte ut med tanken på att mista både krigsbyte och slavar. Skaror av muslimska soldater skyndade för att försvara sitt läger – med frankerna hack i häl.

Medan al-Ghafiqi ”försökte styra tumultet bland soldaterna och föra dem tillbaka till striden, blev han omringad av franker och genomborrad med spjut så att han dog”. När solen var på väg ned kallade Karl hem sina trupper för att fortsätta striden nästa morgon. Men när frankerna dagen därpå smög sig in i det befästa lägret, var det tomt.

Muslimerna hade gett sig iväg i skydd av nattmörkret. ­Eudos hämndlystna ryttare satte av i ­galopp söderut, i jakt på den flyende fienden. Slaget blev en lysande militär succé för Karl. Redan under sin livstid fick han tillnamnet ”Martell” – Hammaren – eftersom han, enligt Fredegards krönika, likt en hammare hade ”krossat ­sina fiender i slakten” och skingrat ­”sina fiender framför sig som korn för vinden”.

Segern vid Poitiers säkrade Karls makt över Frankerriket ända till sin död år 741. Men inte förrän år 759, efter cirka 20 års kamp, lyckades Karls son Pippin den lille för alltid jaga bort de ­sista muslimska trupperna över Pyrenéerna. Och tio år senare gick Karls gamla dröm i uppfyllelse, då Akvitanien för alltid inlemmades i frankernas rike.