Den unge gascognarens hjärta bultade så att bröstet var nära att sprängas, men inte av rädsla – det fanns det inte tillstymmelse till. Nej, av kamplust. Han slogs som en tiger, virvlade tio gånger runt sin motståndare och bytte ställning och parad vid tio tillfällen.”
Ända sedan Alexandre Dumas gav ut boken De tre musketörerna år 1844 har den franske författarens beskrivning av den tappre d’Artagnan och hans vapenbröders dramatiska äventyr format bilden av den franska musketörkåren.
För verklighetens musketörer var emellertid vardagen inte lika glamorös. De flesta kom från enkla förhållanden och var tvungna att kämpa sig till respekt.
De utgjorde spjutspetsen i de många fälttåg under 1600- och 1700-talen som gjorde Frankrike till Europas dominerande stormakt.
De tre musketörerna blev populär på 1800-talet och gavs även ut i kolorerade utgåvor för barn.
Bildades efter uppror
Styrkan såg dagens ljus 1622 under kung Ludvig XIII:s regim. Mindre än ett sekel tidigare hade Martin Luthers reformation delat Europa i katolska och protestantiska länder som stred om handel, makt – och status.
Även inom de olika länderna konkurrerade religionerna om makthavarnas och folkets gunst.
Den vindpinade sydfranska staden La Rochelle var en högborg för inflytelserika protestantiska hugenotter, som hade egen regering och egen flotta. Missnöjet med den katolikvänlige Ludvig XIII pyrde i gränderna.
I ett försök att knäcka protestanterna lät kungen år 1621 belägra La Rochelle. Samtidigt passade han på att organisera om armén.
Kungens blickar föll på ett kompani under lätta kavalleriet vars medlemmar var beväpnade med hagelgevär och kända för sitt mod och sitt precisionsskytte.
Ludvig XIII utrustade i stället soldaterna med musköter, som hade bättre träffsäkerhet och längre räckvidd och lät kompaniet bli en av sina personliga vaktstyrkor under namnet ”kungens musketörer”.
Musköten var tung och besvärlig
Musketörerna fick sitt namn efter musköten, som kung Ludvig XIII utrustade sin kår med år 1622.
Det långa geväret var en teknisk nymodighet och kunde till skillnad från sin föregångare hagelbössan avfyra en stor kula som trängde igenom både trä och metall.
Å andra sidan var vapnet tungt och klumpigt. En musköt vägde mellan sju och nio kilo och var så svårhanterad att den hölls på ett gaffelliknande stativ när den avfyrades.
En erfaren musketör kunde ladda och avlossa sitt vapen på mellan en halv och en minut.
Värjan var musketörens adelsmärke
Musketörkårens namn till trots var gardets viktigaste vapen inte musköten, utan värjan. Den fanns alltid nära till hands och musketörerna blev kända för sin skicklighet med det eleganta vapnet.
Till skillnad från svärdet kunde värjan användas med en hand och tekniken gick ut på att köra in spetsen i motståndarens kropp.
Värjan var tillräckligt lång för att användas från hästrygg och kunde därmed användas som en lans. Fästet var ofta klätt med fiskskinn, vanligen haj eller rocka, för att vara behagligt att hålla i.
Uniformen kom efter femtio år
Inte förrän 1673, över femtio år efter det att musketörkåren bildats, fick kungens elittrupper en riktig, enhetlig uniform.
Dessförinnan hade de en halvlång kjortel med vita kors på bröstet, ryggen och ärmarna. Utöver kjorteln var musketörernas klädsel valfri.
Efter år 1673 fick musketörerna rock med kanter och knappar av guld, röda knäbyxor och en guldkantad hatt med vit fjäderplym.
Tio år senare ersattes rocken av en kortare, blå kjortel med det karaktäristiska ”musketörkorset”, vars armar slutar i franska liljor.
Fem år senare utbröt ett uppror i La Rochelle. Kungen satte genast in sina musketörer.
Även om kungens vakter aldrig utkämpade några regelrätta strider kunde varken Ludvig XIII eller hans inflytelserike försteminister kardinal Richelieu undgå att se hur musketörerna nästan vädjade om att få ge sig ut i strid.
Richelieu ansåg att de skulle vara idealiska som förtrupper under de fälttåg som inom kort skulle ge Frankrike en ledande ställning bland Europas länder.
Ludvig XIII älskade sin nya gardesstyrka. Han var noga med att se till att de intriger som ständigt pågick inom hovet inte drabbade musketörerna, och år 1634 gjorde han sig själv till kapten över dem.
Nu skulle gardet ledsaga kungen på alla hans utlandsresor och mellan hans olika slott. Som förtrupp ansvarade musketörerna för säkerheten vart än majestätet for. Dessutom fungerade de som staffage och underhållning vid parader.
Musketörernas privilegierade ställning hos kungen fick rekryter att strömma till. Aspiranterna var ofta bara sexton–sjutton år och genomgick hård träning både till fots och på hästrygg.
Musketörerna betraktades som en elitstyrka och var välavlönade.
En menig soldat tjänade dubbelt så mycket som en färdigutbildad hantverkare och alla musketörer, oavsett rang, tjänade omkring fyra gånger så mycket som sina kollegor i kavalleriet.
Musketörerna utgjorde en viktig del av kungens följe när han reste mellan sina många slott.
Lågadeln lockades till styrkan
Parisborna såg upp till musketörerna för deras kampvilja och hjältemodiga attityd, men gardet väckte inte bara beundran.
Kungens nya livvakter tillhörde lågadeln och kom från familjer som förvisso hade en viss status, men sällan någon förmögenhet. Lågadelns unga män behövde försörja sig, vilket innebar en karriär inom antingen kyrkan eller militären.
För lågadelns ynglingar var musketörstyrkan ett naturligt val, då kungens nybildade enhet var den enda inom den franska armén som varken krävde att man tillhörde högadeln eller hade täta band till hovet för att kunna bli officer.
De relativt lätta antagningskraven lockade främst unga män från Gascogne, Frankrikes sydligaste och fattigaste del.
Under årens lopp hade många från regionen sökt sig till militären och fått rykte om sig att vara duktiga, modiga krigare som var stolta över att tjäna kungen.
I Paris blev unga män från Gascogne kända för att skryta om sin påstått fina härkomst.
Ändå såg vissa fransmän, framför allt inom den högre aristokratin, på dem med skepsis.
Musketörer från Gascogne ansågs vara simpla uppkomlingar som bara drömde om att få hävda sig och frottera sig med hovfolket. Den dialekt som gascognarna stolt höll fast vid lät lantlig och grov i parisarnas öron.
Musketörerna från Gascogne hade en tendens att tala högt om sin påstådda förnäma härkomst, så vissa tyckte att de var skrytsamma och lite löjliga.
För stadsborna verkade gascognarnas närmast klanliknande sammanhållning gammaldags och främmande. Dessutom var de, påstods det, hetlevrade och hämndlystna till karaktären.
Bilden av männen från Gascogne överfördes till den musketörkår som de utgjorde en så stor del av. Liksom gascognarna möttes musketörerna med en blandning av beundran, fascination och fördomar.
Solkungen tog över
För en ambitiös ung man – från Gascogne eller någon annan av de franska provinserna – kunde musketörkåren leda till en karriär nära maktens centrum.
Det blev knappast mindre lockande när den unge Ludvig XIV tog över tronen.
Den gamle kungens död år 1643 ledde visserligen först till att musketörstyrkan upplöstes. Ludvig var då bara fem år, alltför ung för att ha ett så enormt uppbåd av livvakter under sig.
Tio år senare hade den unge kungen emellertid vuxit upp till en handlingskraftig man med stora drömmar om Frankrikes framtid, och musketörgardet passade perfekt in i hans planer.
Utrikespolitiskt tyckte Ludvig, senare även känd som Solkungen, att Frankrike hade hamnat i skuggan av Spanien, som länge varit en dominerande maktfaktor på kontinenten.
Inrikespolitiskt hindrades kungen av den inflytelserika högadeln, som begränsade kungens handlingsfrihet med sina många privilegier.
Ludvig XIV behövde verkligen musketörerna. Som elittrupper kunde de stärka Frankrikes makt utåt och som livvakter kunde de stödja kungens makt inåt.
Snart blev musketörerna en del av Ludvigs strävan att göra sig själv till enväldig härskare.
Till skillnad från sin far, som varit beroende av rådgivare och ministrar, fattade Ludvig XIV alla beslut själv.
Han ansåg sig vara utvald till att göra Frankrike mäktigt och var skoningslös ifall någon försökte hindra honom.
Politiska motståndare kastades genast i fängelse, och musketörerna deltog aktivt i gripandena. De mest prominenta fångarna bevakades av högt rankade musketörer, medan Ludvig flyttade runt dem mellan olika fängelser.
Musketörerna lydde kungen – och enbart kungen.
Tyskland
Musketörerna visade sitt värde under trettioåriga kriget (1618–48).
Osmanska riket
Janitsjarerna var sultanens livvakter och elitsoldater.
Österrike
Under furstehuset Habsburg användes musketörer ofta för att slå ner inre oroligheter.
England
De berömda, väldrillade rödrockarna var Europas mest fruktade musketörer.
Musketörerna gick i bräschen
År 1658 var den tjugoårige Ludvig XIV redo för sin första stora uppgörelse med sin spanske rival. Den unge kungen var fast besluten att kasta ut Spanien från landets besittningar i Spanska Nederländerna, som ungefär motsvarade dagens Belgien.
Den spanska kungafamiljen hade gift sig till området, men för Ludvig var det både hotfullt och förödmjukande att vara klämd av Spanien från två håll.
Han ingick en allians med England, och i maj 1658 skickade de ut en gemensam flotta för att erövra hamnstaden Dunkerque i det som i dag är norra Frankrike.
Omgiven av sina musketörer uppförde Ludvig ett högkvarter nära staden. När spanjorerna skickade förstärkningar för att bryta belägringen beslöt kungen att sätta in musketörerna i strid.
Den 14 juni 1658 kom konfrontationen. Medan engelska fartyg i Engelska kanalen besköt de spanska soldaterna ryckte fransmännen fram över sanddynerna. Musketörerna gick i täten och radade upp sig framför den franska linjen.
Snart hördes det dova mullret av hästhovar. Det spanska kavalleriet kom dundrande. Musketörerna tog sikte och sköt.
Gång på gång ven kulorna mot den annalkande muren av män och hästar. Hästarna störtade med höga gnägganden och ryttarna föll ner i sanden. Leden med kavallerister glesades ut och många tog till flykten.
Musketörerna avfyrade en ny salva och i samma stund red det franska kavalleriet fram och drev de sista spanjorerna på flykten. Kung Ludvig var överlycklig över musketörernas bedrift.
Den franske överbefälhavaren Turenne var så övertygad om musketörernas kapacitet att han lät dem gå i spetsen vid det slutliga angreppet på Dunkerque.
Den 20 juni stormade musketörerna in över stadens yttre befästningsverk och tre dagar senare gav stadsborna upp. Den belåtne franske kungen red i triumf genom Dunkerque, omgiven av sina trogna musketörer.
”Jag hade tur som inte blev sårad, trots att vi inte sparade oss för att kungen skulle bli nöjd.” En musketör efter belägringen av Maastricht år 1673
Spanjorerna flydde i panik
Året därpå tog kampen mellan Frankrike och Spanien slut, och som en del av fredsavtalet förlovade sig Ludvig XIV med den spanska prinsessan Maria Teresia. När freden hade säkrats återgick musketörerna till sin vanliga livvaktstjänst.
Freden varade dock bara till 1665, då Spaniens kung dog och Ludvig XIV åter fann en anledning att skramla med vapnen.
Plötsligt kom han att tänka på att spanjorerna aldrig hade betalat Maria Teresias enorma hemgift på en halv miljon gulddaler, som skulle ha fallit ut när hon avsade sig rätten till den spanska tronen.
En tvivelaktig klausul som gav Maria Teresia arvsrätt före sina halvsyskon grävdes också fram, och snart marscherade Ludvigs musketörer österut i ett nytt försök att erövra Nederländerna.
Själva fälttåget inleddes 1667 och återigen användes musketörkåren som elitstyrka för särskilt farliga uppdrag.
Elitsoldaterna, som var utbildade för att flexibelt kunna förflytta sig längs fronten, kunde snabbt sättas in där det uppstod svårigheter. Under belägringar ledde de ofta angreppet, och de satte en ära i att vara de första som gick in i en belägrad stad.
Så skedde även i den starkt befästa staden Douai. I skydd av nattens mörker omringade musketörerna staden och gick till attack.
Trummor smattrade till strid och med kulorna vinande runt öronen rusade kungens förtrupper genom löpgravarna, forcerade vallgraven och placerade sin fana på fästningen.
De spanska soldaterna blev stela av skräck och när musketörerna gick genom Douai flydde invånarna i panik. Nästa dag kapitulerade staden.
I mitten av 1660-talet drog de grå och de svarta musketörerna gemensamt ut i krig. Då lade de allt gammalt groll bakom sig.
Svarta och grå
På 1600-talet tävlade två musketörkårer om fransmännens beundran: kungens grå livvakter och kardinalens svarta.
Under musketörernas tidiga år låg två kårer i bitter strid med varandra. Ludvig XIII:s värjeviftande livvakter hade fascinerat kungens rådgivare kardinal Richelieu så mycket att han snart upprättade en egen kår.
Det blev startskottet till en lång kamp, oftast muntlig, ibland handfast, om vilka som var de riktiga och mest orädda musketörerna.
För att inte förnärma kungen genom att härma honom alltför mycket försåg Richelieu sin kår med svarta hästar. De kallades därför ”de svarta musketörerna”, till skillnad från kungens musketörer, som red på grå hästar.
När Richelieu dog övertog hans efterträdare kåren, men år 1660 slog den ambitiöse Ludvig XIV ihop de båda kårerna och inlemmade dem under kungamakten.
Även om de två enheterna officiellt hade blivit en markerade hästtäcken i olika färger fortfarande den gamla skillnaden.
Levande måltavlor
Under Ludvig XIV:s tid på tronen riskerade musketörerna vid upprepade tillfällen livet för kungens och Frankrikes väl.
Ingenstans blev denna vilja till uppoffringar tydligare än vid Maastricht, som Ludvig XIV, i ännu ett fälttåg mot Spanska Nederländerna, belägrade i juni 1673.
Sammandrabbningen blev en av de blodigaste någonsin för musketörerna. Maastricht låg skyddat vid floden Maas och var starkt befäst.
Medan fransmännen grävde skyttegravar började det regna. Musketörerna sjönk ner till knäna i leran. Grå moln hopade sig olycksbådande över staden.
Ludvig var inställd på att Maastricht skulle vara i franska händer den 24 juni. Det var Johannes Döparens dag och kungen ville fira mässa i Maastrichts katedral.
Det forcerade angreppet fick emellertid förödande konsekvenser.
Under trumvirvlar kämpade sig det första kompaniet av musketörer förbi vallgraven och in mot fästningen.
Motståndet var hårt och tjugofem musketörer stupade eller skadades. ”Jag hade tur som inte blev sårad, trots att vi inte sparade oss för att kungen skulle bli nöjd”, skrev en musketör senare.
Nästa morgon var elitsoldaterna så hårt trängda att de tvingades dra sig tillbaka bakom de franska linjerna. Spanjorerna återtog den del av fästningen som fransmännen hade erövrat. Ludvig var helt inställd på att återerövra fästningen, så nästa dag gjorde musketörerna ett nytt försök.
Försvarsanläggningen kunde inte nås på något annat sätt än via en smal landremsa mellan barrikaden och fästningen. Endast en man i taget kunde passera landremsan, och i denna utsatta position blev fransmännen levande måltavlor för spanjorerna.
Till synes utan fruktan ryckte musketörerna fram, en efter en, med kulorna vinande kring sig och döden i hasorna.
Efter fem timmar hade kungens musketörer återerövrat ställningarna – och förlorat omkring hälften av sina krigare på de leriga fälten.
Stridsviljan kokade över
De stora förlusterna dämpade inte musketörernas kampvilja. Tvärtom. Under Ludvig XIV:s tid försökte de överträffa varandra i vilda bedrifter och modiga gärningar. Stämningen blev emellanåt nästan berusande.
Den trettiosexårige musketören Quarré d’Aligny beskrev senare hur de vid ett tillfälle genom att slåss man mot man på en fästningsmur lyckades ta sig över en vindbrygga för att sedan hoppa rakt ner bland fienden i en belägrad stad.
Där var de tvungna att hålla ställningarna tills förstärkningar anlände. ”En gärning så modig att man utan att vara orättvis måste kalla den dumdristig”, skrev d’Aligny.
I boken drömmer d’Artagnan om att bli musketör och slår följe med Athos, Porthos och Aramis.
Dumas inspirerades av verklighetens musketörer
Alexandre Dumas hade stora framgångar med boken De tre musketörerna på 1800-talet. Författaren hämtade inspiration till huvudpersonerna från äkta 1600-talsmusketörer.
De modiga musketörerna i Alexandre Dumas populära roman De tre musketörerna (1844) är inte bara en produkt av författarens fantasi.
De färgstarka huvudpersonerna Athos, Porthos, Aramis och d’Artagnan baseras på personer som levde i 1600-talets Paris och av allt att döma ingick i kungens musketörgarde.
Dumas hämtade deras namn ur en bok som påstods vara d’Artagnans memoarer, men musketörernas karaktärer skapade Dumas själv.
Bortsett från d’Artagnan har Dumas musketörer därför inte så stora likheter med personerna bakom romanens figurer.
Kåren blev ceremoniell
Kungens musketörer deltog även i senare krig och var alltid ett populärt inslag i de franska militärparaderna.
När Ludvig XV tog över tronen efter Solkungen förändrades dock kårens roll markant. Efter många kostsamma och påfrestande krig ville Frankrike nu ha fred, och musketörerna fick efter hand en uteslutande ceremoniell roll.
Det ärorika musketörgardet upplöstes år 1747. Senare monarker gjorde halvhjärtade försök att återuppliva styrkan, men år 1816 var dess saga definitivt slut.
Sedan musketörernas storhetstid hade en blodig revolution och Napoleons erövringståg vänt upp och ner på Frankrike.
Nationens storhetsdrömmar krossades slutgiltigt i slaget vid Waterloo, men berättelserna om de djärva musketörerna lever vidare som en del av minnena av Solkungen och hans färgstarka tid.