Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Effektivitet var nyckelordet för musketörerna. De var ofta de första ut i strid och vände inte tillbaka förrän segern var säkrad.

© Scanpix & Shutterstock
Krig

Musketörerna var solkungens elitsoldater

Kampglada, lojala och modiga på gränsen till dumdristiga. Musketörerna var Frankrikes viktigaste vapen på 1600-talets europeiska slagfält. Sammansatt av skrytsamma bondlurkar vars dialekt hånades av parisarna kämpade sig musketör-kåren upp i hierarkin och blev Ludvig XIV:s mest fruktade elitenhet.

D_e__n unge gascognarens hjärta bultade så att bröstet var nära att sprängas, men gudskelov inte av rädsla – det fanns det inte tillstymmelse till. Nej, av kamplust; han slogs som en rasande tiger, virvlade tio gånger kring sin motståndare och skiftade tio gånger ställning och parad.”_

Modiga och dumdristiga.

Ända sedan Alexandre Dumas gav ut boken De tre musketörerna år 1844 har den franske författarens beskrivning av den tappre d'Artagnan och hans vapenbröders dramatiska äventyr format bilden av den franska musketörkåren.

Men för verklighetens musketörer var vardagen inte lika­ glamorös. De flesta kom från enkla förhållanden och var tvungna att kämpa sig till respekt.

De utgjorde spjutspetsen i de många fälttåg som under 1600- och 1700-talen gjorde Frankrike till den ­dominerande stormakten i Europa.

Musketörerna samlades

Styrkan såg dagens ljus år 1622 under kung Ludvig XIII:s regim. Mindre än ett sekel tidigare hade Martin Luthers reformation delat Europa i katolska och protestantiska länder som nu stred om handeln, makten – och statusen.

Även inom de olika länderna konkurrerade religionerna om folkets och makthavarnas gunst. Den vindpinade sydfranska staden La Rochelle var en högborg för inflytelserika, protestantiska huge­notter som hade egen regering och egen flotta. Missnöjet med den katolikvänlige Ludvig XIII pyrde i gränderna.

För att knäcka protestanterna lät kungen år 1621 belägra staden och passade på att omorganisera armén.

Kungens blickar föll på ett kompani under lätta kavalleriet, vars medlemmar var beväpnade med hagelgevär och kända för sitt mod och sitt precisionsskytte. Ludvig XIII utrustade kåren med de mer effektiva musköterna och lät truppen bli en av sina personliga vaktstyrkor under namnet ”kungens musketörer”.

Fem år senare utbröt ett uppror i La Rochelle och kungen satte genast in sina musketörer.

Även om kungens vakter aldrig hamnade i regelrätta strider kunde varken Ludvig XIII eller hans inflytelserike förste minister, kardinal Richelieu, undgå att se hur musketörerna nästan vädjade om att få ge sig ut i strid.

De skulle, ansåg Richelieu, vara idealiska som förtrupper under de kommande fälttågen som skulle ge Frankrike en ledande position bland Europas länder.

Ludvig XIII älskade sina nya trupper. Han var noga med att de ständigt florerande hovintrigerna inte drabbade musketörerna och år 1634 gjorde han sig själv till kapten över dem.

Nu skulle gardet komma att ledsaga kungen på alla hans utlandsresor och mellan de olika slotten. Som förtrupp ansvarade musketörerna för säkerheten vart majestätet än for och de fungerade dessutom som staffage och underhållning vid parader.

Musketörernas särställning hos kungen fick nya rekryter att strömma till. Aspiranterna var ofta bara 16-17 år och genomgick hård träning både till fots och till häst.

Musketörerna betraktades som en elitstyrka och var synnerligen välavlönade. En menig soldat tjänade dubbelt så mycket som en färdigutbildad hantverkare och alla musketörer oavsett rang tjänade omkring fyra gånger så mycket som sina kolleger i kavalleriet.

När de inte var upptagna med att kriga uppträdde musketörerna till parisarnas stora förtjusning vid kungliga parader.

© Scanpix

Lågadeln skyndade till

Parisborna såg upp till musketörerna för deras kampvilja och hjältemodiga attityd men gardet väckte inte enbart beundran.

Kungens nya livvakter tillhörde lågadeln och kom från familjer som förvisso hade viss status men sällan någon förmögenhet. Lågadelns unga män måste försörja sig själva – vilket innebar en karriär inom antingen kyrkan eller militären.

För lågadelyng­lingarna var musketörstyrkan ett naturligt val då kungens nybildade enhet var den enda inom franska armén som varken krävde att man tillhörde högadeln eller hade nära anknytning till hovet för att kunna bli officer.

De relativt lätta antagningskraven lockade främst unga män från Gascogne, Frankrikes sydligaste och fattigaste del.

Många från regionen hade under årens lopp sökt sig till militären och fått rykte om sig att vara duktiga, modiga krigare som var stolta över att tjäna kungen.

Ändå såg vissa fransmän, framför allt den högre aristokratin, på dem med skepsis. Musketörer från Gascogne ansågs vara simpla uppkomlingar som bara drömde om att få hävda sig och frottera sig med hovfolket. Den dialekt som gascognarna stolt höll fast vid lät lantlig och grov i parisarnas öron.

Musketörerna från Gascogne hade en tendens att tala högt om sin påstådda förnäma härkomst och därför tyckte en del att de var skrytsamma och lite löjliga.­

För stadsborna verkade gascognarnas nästan klanlika sammanhållning gammeldags och främmande. Dessutom var de, påstods det, hetlevrade och hämndlystna till karaktären.

Bilden av männen från Gascogne överfördes till den musketörkår som de utgjorde en så stor del av. Liksom gascognarna möttes musketörerna med en blandning av beundran, fascination och fördomar.

Solkungen tog över

För en ambitiös ung man – från Gascogne eller från någon annan av de franska provinserna – kunde musketörkåren innebära raka vägen till en karriär nära maktens centrum. Detta blev knappast mindre lockande när den unge Ludvig XIV övertog tronen.

Den gamle kungens död år 1643 ledde visserligen till att musketörstyrkan till en början upplöstes. Ludvig var då bara fem år gammal och för ung för att ha ett så enormt uppbåd av livvakter under sig.

Tio år senare hade den unge kungen emellertid vuxit till en handlingskraftig man med stora drömmar om Frankrikes framtid. Musketörgardet passade perfekt in i hans planer.

Utrikespolitiskt tyckte Ludvig, senare även känd som Solkungen, att Frankrike hamnat i skuggan av Spanien som länge varit en dominerande maktfaktor på kontinenten.

Inrikespolitiskt hindrades kungen av den inflytelserika hög­adeln som med alla sina privilegier begränsade kungens handlingsfrihet.

Ludvig XIV behövde verkligen musketörerna. Som elittrupper kunde de stärka Frankrikes makt utåt och som livvakter kunde de stödja kungens makt inåt. Snart blev musketörerna en del av Ludvigs strävan att göra sig själv till enväldig härskare.

Till skillnad från sin far som varit beroende av rådgivare och ministrar placerade Ludvig XIV alla beslut hos sin egen person. Han ansåg sig vara utvald till att göra Frankrike mäktigt och var skoningslös om någon försökte hindra honom.

Politiska motståndare kastades genast i fängelse och musketörerna deltog aktivt i arresteringarna.

De mest prominenta fångarna bevakades av högt rankade musketörer medan Ludvig flyttade runt dem mellan olika fängelser. Mus­ketörerna lydde kungen – och endast ­kungen.

Från orädda livvakter och elefantdödare till effektiva pansarkrossare. De muskötbeväpnade soldaterna slogs på många platser i världen och utförde alltid sina uppdrag perfekt.

© Scanpix/Granger

Musketörerna gick främst

År 1658 var den 20-årige Ludvig XIV redo för sin första stora uppgörelse med sin spanske rival. Den unge kungen var fast besluten att kasta ut Spanien från landets besittningar i Spanska Nederländerna – ungefär dagens Belgien.

Den spanska kungafamiljen hade gift sig till området men för Ludvig var det både hotfullt och förödmjukande att vara klämd av Spanien från två håll.

Han bildade allians med England och gemensamt sände de i maj 1658 ut en flotta för att erövra hamnstaden Dunkerque i våra dagars norra Frankrike.

Omgiven av sina musketörer uppförde Ludvig ett högkvarter nära staden. När spanjorerna skickade förstärkningar för att bryta belägringen beslöt kungen att sätta in musketörerna i strid.

Den 14 juni 1658 kom konfrontationen. Medan engelska fartyg avfyrade sina kanoner mot de spanska soldaterna från kanalen marscherade fransmännen över sanddynerna. Musketörerna skickades längst fram och ställde upp sig framför den franska linjen.

Snart hördes det dova ljudet av hovslag och det spanska kavalleriet kom dundrande. Resolut tog musketörerna sikte och sköt.

Gång på gång ven kulorna mot muren av män och hästar. Hästarna störtade med höga skrik och ryttarna föll ned i sanden. Leden med kavallerister blev allt glesare och många tog till flykten.

Musketörerna sköt en gång till och i samma stund red det franska kavalleriet fram och drev de sista spanjorerna på flykten. Kung Ludvig var överlycklig över musketörernas bedrift.

Den franske överbefälhavaren Turenne var så övertygad om musketörernas kapacitet att han lät dem gå i spetsen vid det slutliga angreppet på Dunkerque.

Den 20 juni stormade musketörerna in över stadens yttre befästningsverk och tre dagar senare gav stadsborna upp. En belåten kung red i triumf genom Dunkerque omgiven av sina trogna musketörer.

Spanjorerna flydde i panik

Året därpå tog kampen mellan Frankrike och Spanien slut och som en del av fredsavtalet förlovade sig Ludvig XIV med den spanska prinsessan Maria Teresia. Sedan freden säkrats återgick musketörerna till sin livvaktstjänst.

Freden varade emellertid bara till 1665 då Spaniens kung dog och Ludvig XIV åter fann en anledning att skramla med vapnen.

Plötsligt kom han att tänka på att spanjorerna aldrig betalat Maria Teresias enorma hemgift på 500000 gulddaler som skulle ha fallit ut då hon avsade sig rätten till den spanska tronen.

En tvivelaktig klausul som gav Maria Teresia arvsrätt före sina halvsyskon grävdes också fram och snart marscherade Ludvigs musketörer österut i ett nytt försök att erövra Nederländerna.

Själva fälttåget inleddes 1667 och ännu­ en gång användes musketörkåren som elittrupper för särskilt farliga uppdrag.

Elittrupperna var utbildade i att flexibelt förflytta sig längs fronten och kunde snabbt sättas in där det uppstod svårigheter. Under belägringar ledde de ofta angreppet och de satte en ära i att gå först in i en belägrad stad.

Så skedde även i den starkt befästa staden Douai. I skydd av nattens mörker omringade musketörerna staden och gick till attack.

Trummor smattrade till strid och med kulorna vinande kring öronen rusade kungens förtrupper genom skyttegravarna, forcerade vallgraven och placerade sin fana på själva fästningen.

De spanska soldaterna blev stela av skräck och när musketörerna gick genom Douai flydde invånarna i panik. Nästa dag kapitulerade staden.

Musketörerna var en viktig del av kungens följe när han reste omkring mellan sina många slott.

© Bridgeman

Levande måltavlor

Under Ludvig XIV:s regim riskerade musketörerna ständigt livet för kungens och Frankrikes väl. Och ingen annanstans blev detta mer tydligt än vid Maastricht som Ludvig – i ännu ett fälttåg mot Spanska Nederländerna – belägrade i ­juni 1673.

Sammandrabbningen blev en av de blodigaste för musketörerna. Maastricht låg skyddat vid floden Maas och var starkt befäst.

Medan fransmännen grävde skyttegravar började det regna. Musketörerna sjönk ned till knäna i leran. Gråa moln hopade sig olycksbådande över staden.

Ludvig var inställd på att Maastricht skulle vara i franska händer den 24 juni. Det var Johannes Döparens dag och kungen ville fira mässa i Maastrichts ­katedral. Men det forcerade angreppet fick förödande konsekvenser.

Under trumvirvlar kämpade sig det första kompaniet av musketörer förbi vallgraven och in mot fästningen. Motståndet var hårt och 25 musketörer dog eller skadades. ”Jag hade tur som inte blev sårad trots att vi inte sparade oss för att kungen skulle bli nöjd med oss”, skrev en musketör senare.

Nästa morgon var elittrupperna så hårt trängda att de tvingades dra sig tillbaka bakom de franska linjerna och spanjorerna återtog den del av fästningen som fransmännen erövrat. Ludvig var helt inställd på att återerövra fästningen och nästa dag gjorde muske­törerna ett nytt försök.

Försvarsverket kunde bara nås via en smal landremsa mellan barrikaden och fästningen. Endast en man i taget kunde passera där och blev då en levande måltavla för spanjorerna.

Musketörerna ryckte orädda fram, en efter en, med kulorna vinande kring sig och döden i hasorna. Efter fem timmar hade kungens musketörer återerövrat ställningarna – och förlorat omkring hälften av sina krigare på de leriga fälten.

Stridsviljan kokade över

De stora förlusterna dämpade inte musketörernas kampvilja – tvärtom. Under Ludvig XIV:s tid försökte de överträffa varandra i vilda bedrifter och modiga gärningar och stämningen blev emellanåt nästintill berusande.

Quarré d'Aligny, en 36­- årig musketör, beskrev senare hur de genom att slåss man mot man på en fästningsmur lyckades ta sig över en vindbrygga för att sedan hoppa rakt ned bland fienden i en belägrad stad.

Här var de tvungna att hålla ställningarna tills förstärkning kom.

”En gärning så modig att man utan att vara orättvis måste kalla den dumdristig”, skrev d'Aligny.

Kåren blev ceremoniell

Kungens musketörer deltog även i senare krig och var alltid ett populärt inslag i de franska militärparaderna. När Ludvig XV övertog tronen efter Solkungen förändrades emellertid kårens roll markant.

Efter många tröttsamma krig ville Frankrike nu ha fred och musketörerna fick sedermera bara en ceremoniell roll.

Musketörgardet upplöstes år 1747. Senare monarker gjorde halvhjärtade försök att återuppliva styrkan men år 1816 var det definitivt slut.

Efter musketörernas storhetstid vände en blodig revolution och Napo­leons erövringståg uppochned på Frankrike.

Nationens storhetsdrömmar krossades i slaget vid Waterloo, men berättelserna om de djärva­ musketörerna lever vidare som en del av minnena av Solkungen och hans färgstarka tid.

Läs också:

Kända krigsmän

De tre musketörernas ärkefiende var en hjälte

11 minuter
Reformationen

Martin Luther avskydde judar och muslimer

2 minuter
Kriminella

Intensiv människojakt: Martin Luther Kings mördare var en utbrytarkung

21 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj