Massakern i Beirut

”Res dig inte, mor. De ljuger.”

Lägret Shatila, torsdag kl. 19.00.
Israelernas bombningar har tvingat många invånare att fly ned i lägrets skyddsrum.

Den palestinske pojken Munir Mohammad har tagit sin tillflykt till Abu Yassers skyddsrum i lägret Shatila. Här sitter han tillsammans med sin mor, tre systrar och två bröder. Plötsligt rycks dörren upp.

Beväpnade män tränger in i den fullsatta lokalen. De ropar att alla ska komma ut. Kvinnor och barn förs bort medan männen tvingas ställa sig mot en vägg. Skott hörs och Munir ser männen falla omkull livlösa på gatan.

Milissoldaterna beordrar de skräckslagna kvinnorna och barnen att gå mot Akka-sjukhuset i närheten. Klockan är ungefär sju på kvällen. Plötsligt ser Munir sin 15-årige bror Mufid rusa iväg genom folkmassan.

Rop och skott viner genom luften. Munir ser hur hans bror träffas i låret innan han lyckas försvinna i de vindlande, smala gränderna. De beväpnade männen ger upp jakten och fortsätter i stället att driva de övriga fångarna genom gatorna.

Vid en bensinstation får Munir och de andra order om att stanna, och många av soldaterna försvinner. En timme senare kommer de till­baka. Utan förvarning börjar de skjuta vilt mot fångarna.

Kvinnor och barn faller skrikande omkull huller om buller över varandra. När alla fångarna ligger i högar på marken, ropar en soldat: ”Om några av er är skadade, ska vi hjälpa er till sjukhuset. Res er upp så vi kan se er.”

Både Munir och hans mor och syskon är sårade. Modern försöker resa sig, men Munir hejdar henne instinktivt.

”Res dig inte, mor. De ljuger”, viskar han.

Andra reser sig upp och mejas omedelbart ned med en skottsalva. Soldaterna går runt bland kropparna och lyser med starka ficklampor. Alla som stönar eller rör sig dödas direkt.

Munir ligger helt stilla. Han hoppas att soldaterna ska tro att han är död. Inte ens när de skjuter på den som ligger intill honom rör han sig. Sedan går soldaterna därifrån.

Intill Munir ligger hans mor och syskon i var sin blodpöl. De behöver inte längre spela döda.

Ögonvittne till massmord

Shatila, torsdag kväll.
Milissoldaterna har delat upp sig och angriper lägret från flera håll samtidigt.

Hind D. har tagit mod till sig och krupit upp på takterrassen på sitt hus för att hålla ett öga på milissoldaternas framfart. Från taket ser hon hur grupper av människor skjuts ned helt skoningslöst – män, kvinnor, barn och gamla.

Hind känner igen det karaktäristiska ljudet av AK-47:or när angriparna skjuter ned sina offer på nära håll. Andra milissoldater använder yxor.

I skenet från lysgranaterna på himlen ser hon hur blodet sprutar när mördarna hugger omkring sig. Offrens dödsskrik blandas med ångestskriken från de flickor som soldaterna våldtar och därefter avrättar.

När mördandet är över kommer schaktmaskinerna och skyfflar upp liken. Kroppar spetsas på de jättelika skovlarnas metalltänder och dinglar livlösa i luften.

De döda hälls ut direkt på marken, och sedan täcker maskinerna dem med sand och jord blandat med tegelstenar från de raserade husen. Till sist kör de bullrande maskinerna fram och tillbaka över högarna med sina stora larvfötter. Så fortsätter det hela natten.

Munir lurar döden igen

Shatila, fredag i gryningen.
Miliserna har trängt djupt in i lägret under natten. Många av dem är berusade.

12-årige Munir skakar i morgonkylan. Hela natten har han legat tyst som en mus bland de döda – sin mor, sina tre systrar och sin bror. Under flera timmar har Munir hört hur milissoldaterna våldtagit och mördat.

När en soldat kommer fram till högen av lik för att lägga en filt över kropparna, kan Munir inte sluta skaka. Soldaten skjuter honom i huvudet. Men den palestinske pojken har tur.

Han håller händerna för ansiktet, och kulan träffar hans pekfinger. Mördaren är övertygad om att han är död och slänger filten över honom.

Men Munir er i live. Længe bliver han liggende i ligdyngen, indtil gaden bliver stille. Han rejser sig forsigtigt og sniger sig ind i et forladt hus.

Her begynder han at tage sine blodige klæder af. I samme øjeblik stormer en gruppe soldater ind i huset: “Hvem er du? Fortæl! Er du libaneser eller palæstinenser?”

“Jeg er libaneser”, lyver Munir skælvende.

“Hvis du havde været palæstinenser, havde vi dræbt dig”, snerrer en soldat, hvorefter de alle forlader huset.

Munir kan næsten ikke tro sit eget held. Hurtigt finder han en ren skjorte og tager den på. Han kigger ud af vinduet. Alt ser roligt ud. Han tager chancen og går ud. Med hurtige skridt går han gennem den livløse lejr.

Pludselig gjalder et råb bagfra: “Bliv, hvor du er!”

Munir kigger ikke, men går videre, så hurtigt han kan. Et skud brager gennem gaden, og en kugle snitter hans kind. Munir er ligeglad og fortsætter i løb.

Men Munir lever. Han ligger kvar i likhögen länge, ända tills det blir tyst på gatan. Han reser sig försiktigt och smyger in i ett övergivet hus.

Här börjar han ta av sig sina blodiga kläder. I samma stund stormar en grupp soldater in i huset: ”Vem är du? Berätta! Är du libanes eller palestinier?”

”Jag är libanes”, ljuger Munir darrande.

”Om du hade varit palestinier hade vi dödat dig”, fräser en soldat innan gruppen lämnar huset.

Munir tror knappt sina öron. Han hittar en ren skjorta och tar på sig den. Han tittar ut genom fönstret. Allt verkar lugnt. Han tar chansen och går ut, vandrar med raska steg genom det ödsliga lägret.

Plötsligt ropar någon bakom ­honom: ”Stanna där du är!”

Munir vänder sig inte om utan fortsätter att gå så snabbt han kan. Ett skott smäller av och en kula rispar kinden på honom. Munir bryr sig inte, börjar bara springa.

Milisen jagar ”terrorister”

Akka sjukhus, fredag kl. 11.00.
Under torsdagsnatten har flyktingar från Shatila tagit sig till Akka-sjukhuset i närheten av lägret. När milisen kommer till sjukhuset tvingas de fly på nytt.

Sjuksköterskan Ann Sunde stirrar på de ropande männen som tvingat sig in på Akka-sjukhuset. De bär gröna uniformer utan några emblem på, och de är beväpnade. Den 33-åriga norskan arbetar som volontär på sjukhuset.

Hon frågar på dålig arabiska vilka männen är. ”Falangister”, svarar de på engelska.

Sjuksköterskan känner till falangisterna. Deras beväpnade milis går under namnet ”Lebanese Forces” och deras ledare var den nyvalde presidenten Bashir Gemayel som dödades för några dagar sedan i ett bombattentat.

”Vad letar ni efter?” frågar Ann Sunde.

Männen verkar spända när de svarar ”terrorister och beväpnade män”.

Under tiden de pratar söker andra milissoldater igenom salarna. Det finns 60 sängplatser i det fem våningar höga sjukhuset. Efter rykten om en massaker i Shatila-lägret har personalen emellertid flyttat patienterna till andra sjukhus.

Kvar finns bara en grupp handikappade barn och åtta andra patienter. En av dem är en 15-årig palestinsk pojke som kom in på torsdagskvällen med ett skottsår i låret efter att ha flytt undan milisen. Pojken heter Mufid och är Munirs storebror.

Falangisterna frågar patienterna om deras nationalitet. Varje gång de får svaret ”libanes” går de vidare. När de frågar Mufid, svarar han lugnt:

”Jag är palestinier.”

De övriga patienterna ser skräckslagna på när soldaterna brutalt sliter upp den sårade pojken ur sängen och släpar ut honom. Han avrättas direkt.

De sista husen genomsöks

Shatila, fredag eftermiddag.
Miliserna samlar ihop de sista invånarna i Shatila och för bort dem eller avrättar dem på plats.

13-årige Maher Srour förs ut ur sitt hem i utkanten av Shatila tillsammans med sina föräldrar och sina åtta syskon. De är omringade av beväpnade män som beordrar dem att ställa upp sig på led. Plötsligt ändrar sig soldaterna och beordrar dem att gå in i huset igen.

Medan de går in slinker Maher och hans yngre bror in i badrummet och gömmer sig utan att soldaterna ser det. Maher håller badrumsdörren på glänt och ser att en av hans andra små bröder har gömt sig bakom en madrass som står lutad mot väggen.

Några sekunder senare genljuder huset av skottsalvor när milissoldaterna utan förvarning avfyrar sina kpistar. Bakom madrassen träffas Mahers lillebror av skott efter skott som får hans kropp att rycka till som i kramp.

Salvan träffar även föräldrarna och Mahers övriga syskon som faller ihop på golvet. Soldaterna slutar skjuta. Det är alldeles tyst.

Från sitt gömställe ser Maher sin 18 månader gamla lillasyster krypa över golvet mot föräldrarna. Hon kravlar över syskonens kroppar och drar i sin mamma som för att väcka henne.

Maher ser inte soldaterna men han vet att de är kvar i rummet. Genom springan i dörren vinkar han desperat till lillasystern.

Flickan börjar långsamt krypa mot honom. När hon lämnat mammans arm hörs ett skott. Mahers lillasyster faller ihop. Kroppen vilar mot moderns hand, men flickans huvud är borta.

När soldaterna gått ålar sig Maher som i trans fram till flickan och tar hennes lilla döda kropp i sina armar.

Miliserna angriper Sabra

Gaza sjukhus, Sabra, lördag kl. 07.00.
I Beiruts övriga områden vet de flesta invånarna ingenting om massakern. På lördagen angriper miliserna Shatilas grannkvarter Sabra som också är hem för många palestinier.

Den amerikanska sjuksköterskan Ellen Siegel på Gaza-sjukhuset sätter igång radion för att ­höra nyheterna. Överallt talas det om att furstinnan Grace har dött och att det råder sorg i Monaco.

Men Ellen vet att någonting håller på att hända i lägret Shatila alldeles i närheten. Sedan torsdagen har Gaza-sjukhuset översvämmats av skräckslagna flyktingar.

De var så många att flera av dem har tvingats övernatta utanför. Nu är de flesta borta igen. Ryktena har fått dem att fly ännu längre bort från Shatila.

Omkring klockan 7.00 stormas sjukhuset av beväpnade män. Soldaterna bär hjälmar, automatgevär och radiosändare. De är klädda i nya, rena, ljusgröna uniformer med märken på, där det står ”Lebanese Forces”.

Soldaterna säger att sjukhuspersonalen ska förhöras, ett rent rutinförhör. Men de säger inte om vad.

Ellen och hennes kolleger förs från sjukhuset och in längs Shatilas huvudgata. De passerar nedbrända och raserade hus. Enorma schaktmaskiner håller fortfarande på att riva ännu fler byggnader.

Bland ruinhögarna ser Ellen gardiner och familjefoton. Hon ser också något som hon tror är människokroppar.

På båda sidorna av gatan står hundratals palestinier. Några gör V-tecknet med fingrarna när de får syn på läkarna och sjuksköterskorna. Men Ellen ser skräcken i deras ögon.

Alltfler milissoldater ansluter till kolonnen. En av dem är en kvinnlig soldat. Hon är vacker med långt, böljande svart hår och kalla, blå ögon.

Hon går fram till fångarna och börjar skälla ut Ellen och de andra på engelska: ”Era skitiga svin! Ni är inga kristna. Kristna skulle inte vårda terrorister som dödar andra kristna!”

Fångarna från Gaza-sjukhuset leds bort från huvudgatan och in på några av de mindre gatorna, och beordras att ställa upp sig mot en vägg. Den är full med kulhål och rödbruna fläckar.

Ellen ser på kollegan intill: ”Tror du vi ska dö nu?” viskar hon.

”Ja, jag tror det”, svarar kollegan kort.

I flera minuter står fångarna uppställda mot väggen. Ingenting händer. En efter en lämnar soldaterna platsen. Med osäkrade vapen går de tillbaka mot Shatila. Tillbaka till de palestinska fångarna som står längs huvudgatan.

Den långa marschen mot döden

Sabra, tidig lördagsförmiddag.
Miliserna inleder slutangreppet mot Sabra och för sina palestinska fångar mot Sports City-­stadion väster om Sabra och Shatila.

Mahmoud Rukn hör hur det bultar på dörren. Utanför står en grupp beväpnade män. Ilsket frågar de varför han inte är ute på gatan som ­alla andra. Den 50-årige palestiniern tar sin böne­krans och ett paket cigaretter och går ut.

Med sitt långa skägg, vita dräkt och kalott påminner han om en profet. Han är konstnär till yrket och har arbetat i både kyrkor och moskéer­ i Sabra.

Mahmoud har aldrig stridit i de palestinska miliserna och tänker därför att han inte har någonting att frukta. Han blickar nedåt gatan. Stora skaror av människor drivs fram som får. På alla sidor om dem går beväpnade falangister.

Mahmoud ansluter till kolonnen längs Sabras huvudgata. Fångarna tycks vara på väg mot Beiruts sönderbombade stadion i Sports City väster om Sabra. De passerar två döda människor på en sidogata.

Mahmoud ser att det är ett äldre par. Mannen har blivit skjuten, kvinnan har dödats med en yxa. Han ser tydligt de vita kotorna i ryggraden där yxan träffat.

Medan Mahmoud går längs vägen ser han en grupp läkare och sköterskor från Gaza-sjukhuset. En av dem är en manlig sjuksköterska vid namn Khalil, som har tagit på sig en läkarrock i hopp om att den ska skydda honom.

En bredaxlad soldat kommer upp vid sidan av Khalil: ”Kom hit! Vem är du?” frågar han misstänksamt.

”Jag är läkare”, svarar Khalil.

Soldaten frågar om han har sett alla de barn som dödats under natten.

”Gå dit och titta på dem”, beordrar han.

Khalil går långsamt bort mot en ruinhög där det ligger flera lik. När han kommit fram lyfter han händerna som muslimer gör under bön. I samma ögonblick slits hans kropp sönder av nio skott.

Döda människor överallt

Shatila, senare på lördag förmiddag.
13-årige Maher och hans lillebror flyr ur sitt hem där de suttit gömda i badrummet. De grips snart av milisen.

Maher går längs gatorna i Shatila tillsammans med en grupp andra fångar som milissoldaterna har samlat ihop. Fångarna passerar Abu Jamals verkstad.

En gång var det en stor byggnad med högt tak. Efter schaktmaskinernas framfart finns bara en ruinhög kvar. Under tegelstenarna sticker döda kroppar fram, så många att Maher inte kan räkna dem.

Han ser hur soldaterna hela ­tiden kommer släpande på fler lik och slänger dem i en hög ovanpå varandra. ”Stapla dem högre!” ropar en officer.

Maher ser en död kvinna som ligger på taket till ett raserat hus. Hon är klädd i kjol och en blå blus. Blusen är sönderriven. Hon håller ett barn mot bröstet. Barnet gnäller och försöker hitta moderns bröst.

En av milissoldaterna ropar till de andra: ”Titta på det kräket! Han lever än!”

En annan svarar: ”Låt honom vara. Brösten är snart tomma. Eller skjut henne!”

”Skjut henne? Hon är ju redan död!”

Maher ser att kvinnan varit död i flera timmar. Blodet är svart och hon är täckt av flugor.

Mahmoud bereder sig på att dö

*Vid Sports City, lördag kl. 11.00.
Miliserna driver fångarna mot Sports City för förhör. Utanför stadion blir många avrättade och kastade i massgravar. Andra tvingas upp på lastbilar och körs iväg.

Mahmoud Rukn och de övriga fångarna beordras att sätta sig ned. I fjärran hör de motorbullret från schaktmaskiner. Mahmoud fruktar att de gräver massgravar. Medan de väntar blir fångarna förolämpade av sina väktare.

”Ropa: 'Länge leve Libanons Falangistparti!'” säger en milissoldat, medan en annan ropar ”Klappa händerna, era hundar!”

Mahmoud ser en schaktmaskin närma sig. Skopan är bredare än gatan. Han förstår att gravarna är färdiga. De utmattade fångarna fortsätter sin marsch. Solen gassar över de dammiga gatorna.

Det känns som om det brinner i benen, tänker Mahmoud. Milissoldaterna tvingar fångarna framåt med sparkar och slag. Till sist kommer de till en öppen plats. Mahmoud ser att maskinerna grävt tre stora gravar.

”Kom hit!” ropar en soldat till Mahmoud och frågar vad han arbetar med.

Mahmoud svarar att han tjänar i Guds hus.

Soldaten viftar föraktfullt med handen och knuffar ned Mahmoud i en av gravarna. Här ligger redan omkring 20 människor och botten är våt av blod. Mahmoud är nära att kräkas av stanken.

Han försöker lyfta huvudet men soldaten trampar ned det med sin grova känga:

”Om du lyfter huvudet en enda centimeter gör jag hål i dig!”

Plötsligt hör Mahmoud en röst som ropar:

”Robert, jag ber dig! Den här mannen uppfostrade mig när jag var liten. Jag ska aldrig glömma det, om du gör mig den här tjänsten!”

Ett välbekant ansikte blir synligt över kanten på massgraven. Det är Elias. Mahmoud och Elias far var kamrater en gång i tiden, före inbördeskriget, när kristna och muslimer var grannar och vänner. Mahmoud får hjälp upp ur graven. Elias säger åt honom att skynda sig innan någon ser dem.

Bakom sig hör Mahmoud skottsalvor. Elias håller Mahmoud i handen: ”Vänd dig inte om”, säger Elias. ”Bara fortsätt gå.” Mahmoud ser sig ändå om en sista gång. Raden med fångar är oändlig.

I varje sekund väntar han sig att bli beordrad att vända om. Men ingenting händer. Sakta går han vidare mot friheten och solen lyser i ansiktet på honom.

Efter blodbadet

På lördagseftermiddagen ebbar dödandet ut. Gärningsmännen smyger iväg i mörkret på samma sätt som de kom.

En libanesisk rege­ringsrapport frikände senare ”Lebanese Forces” med hänvisning till att ingen av milisens ledare hade beordrat massakern. Ingen ställdes därför någonsin till ansvar.

Hind och hennes barn gömde sig i huset under hela massakern. Två dagar senare fann hon sin man i en massgrav nära hemmet.

13-årige Maher Srour överlevde döds­marschen till Sports City. Detsamma gjorde hans mor och tre av hans syskon.

12-årige Munir Mohammad var den ende överlevande i sin familj. Efter massakern fick han frågan om han ville hämnas.

Han svarade lugnt: ”Nej. Jag skulle aldrig hämnas genom att döda barn, som de gjorde mot oss. Vad hade barnen gjort för ont?”