Massakre på palæstinensere i Beirut, Libanon

Massakern i Beirut

Den 16 september för 40 år sedan ryckte milisgrupper in i flyktinglägret Shatila i Beirut. De ville hämnas mordet på Libanons nyvalde, kristne president. Under tre blodiga dygn mördade de upp emot 3 500 flyktingar – och de skonade varken barn, kvinnor eller gamla.

Den 16 september för 40 år sedan ryckte milisgrupper in i flyktinglägret Shatila i Beirut. De ville hämnas mordet på Libanons nyvalde, kristne president. Under tre blodiga dygn mördade de upp emot 3 500 flyktingar – och de skonade varken barn, kvinnor eller gamla.

Getty images

Från sitt hus i utkanten av det palestinska flyktinglägret Shatila ser den libanesiska kvinnan Hind D. ett illavarslande ljussken utanför fönstret.

Klockan är halv sju på kvällen, torsdagen den 16 september 1982, och mörkret sänker sig över Libanons huvudstad Beirut. Men i den västra delen av staden, där Hind och hennes åtta barn bor, har natten blivit till dag.

Hind ser oroligt på när israeliska lysgranater dalar ned mot marken i små fallskärmar och dränker allt i ett giftgult ljussken.

Israeliskt flyg har bombat lägret hela dagen, och lysgranaterna tyder på att de nu förbereder sig för att skicka in soldater i lägret. Hind tar med sig en kvast och sina barn och går ut. Om israelerna kommer, hoppas hon att synen av en kvinna med en kvast och små barn ska övertyga dem om att hennes hus inte utgör någon fara.

Snart ser hon 50–60 beväpnade män i gröna stridsuniformer komma gående mot henne. Hon hör att de är israeler. De talar libanesisk arabiska och tilltalar varandra med kristna namn som ”Georges” och ”Elias”.

Bakom soldaterna följer stora schaktmaskiner som jämnar husen längs de smala gatorna med marken och virvlar upp stora dammoln mot den gula himlen. Hind har överlevt sju års inbördeskrig, men de beväpnade männen och maskinerna skrämmer henne. Hon har aldrig varit så rädd.

”Kom hit!” ropar en av soldaterna plötsligt och försöker ta tag i ett av barnen.

Hind skriker till barnen att de ska springa in bakom huset. Hon springer efter, men känner plötsligt att det svider till i ena benet. Hon har träffats av en gevärskula och blodet rinner nedför benet.

Trots smärtan lyckas hon och barnen fly in i huset genom bakdörren. Soldaterna är kvar utanför och hon vågar inte ge minsta ljud ifrån sig. Varje gång dottern hostar håller Hind för hennes mun.

Från mörkret inne i huset hör hon skottsalvor och människor som skriker av skräck och smärta utanför.

”Res dig inte, mor. De ljuger.”

Lägret Shatila, torsdag kl. 19.00.
Israelernas bombningar har tvingat många invånare att fly ned i lägrets skyddsrum.

Den palestinske pojken Munir Mohammad har tagit sin tillflykt till Abu Yassers skyddsrum i lägret Shatila. Här sitter han tillsammans med sin mor, tre systrar och två bröder. Plötsligt rycks dörren upp.

Beväpnade män tränger in i den fullsatta lokalen. De ropar att alla ska komma ut. Kvinnor och barn förs bort medan männen tvingas ställa sig mot en vägg. Skott hörs och Munir ser männen falla omkull livlösa på gatan.

Milissoldaterna beordrar de skräckslagna kvinnorna och barnen att gå mot Akka-sjukhuset i närheten. Klockan är ungefär sju på kvällen. Plötsligt ser Munir sin 15-årige bror Mufid rusa iväg genom folkmassan.

Rop och skott viner genom luften. Munir ser hur hans bror träffas i låret innan han lyckas försvinna i de vindlande, smala gränderna. De beväpnade männen ger upp jakten och fortsätter i stället att driva de övriga fångarna genom gatorna.

Massakerns Parter

© HISTORIE

Kristna ville bli av med PLO

Lebanese Forces (LF):
Paraplyorganisation för Libanons högerorienterade, kristna miliser som kämpade för de kristnas inflytande i Libanon. Ett av LF:s främsta mål var att kasta ut Palestinas befrielseorganisation, PLO, ur landet.

© HISTORIE

Israel ville krossa PLO

Israel:
Ville sätta stopp för den palestinska befrielse­organisationen PLO som angrep Israel från södra Libanon. Därför allierade sig Israel med Libanons kristna miliser och invaderade landet år 1982.

© HISTORIE

Libanon blev PLO:s bas

PLO:
Palestinas befrielse­organisation (PLO) tvinga­des ut ur Jordanien år 1970. I stället etablerade den sig i Libanon, som enligt en PLO-medlem var som ”en trädgård utan staket”. Libanon var för svagt för att stå emot, och PLO kunde obehindrat använda landet som bas för sina angrepp
mot Israel.

© HISTORIE

Israels legosoldater

Sydlibanesiska armén (SLA):
Enligt vittnen från massakern i Shatila deltog även medlemmar ur den libanesiska milisen SLA. Milisen var finansierad och beväpnad av israelerna för att strida mot palestinierna i södra Libanon.

Vid en bensinstation får Munir och de andra order om att stanna, och många av soldaterna försvinner. En timme senare kommer de till­baka. Utan förvarning börjar de skjuta vilt mot fångarna.

Kvinnor och barn faller skrikande omkull huller om buller över varandra. När alla fångarna ligger i högar på marken, ropar en soldat: ”Om några av er är skadade, ska vi hjälpa er till sjukhuset. Res er upp så vi kan se er.”

Både Munir och hans mor och syskon är sårade. Modern försöker resa sig, men Munir hejdar henne instinktivt.

”Res dig inte, mor. De ljuger”, viskar han.

Andra reser sig upp och mejas omedelbart ned med en skottsalva. Soldaterna går runt bland kropparna och lyser med starka ficklampor. Alla som stönar eller rör sig dödas direkt.

Munir ligger helt stilla. Han hoppas att soldaterna ska tro att han är död. Inte ens när de skjuter på den som ligger intill honom rör han sig. Sedan går soldaterna därifrån.

Intill Munir ligger hans mor och syskon i var sin blodpöl. De behöver inte längre spela döda.

Ögonvittne till massmord

Shatila, torsdag kväll.
Milissoldaterna har delat upp sig och angriper lägret från flera håll samtidigt.

Hind D. har tagit mod till sig och krupit upp på takterrassen på sitt hus för att hålla ett öga på milissoldaternas framfart. Från taket ser hon hur grupper av människor skjuts ned helt skoningslöst – män, kvinnor, barn och gamla.

Hind känner igen det karaktäristiska ljudet av AK-47:or när angriparna skjuter ned sina offer på nära håll. Andra milissoldater använder yxor.

I skenet från lysgranaterna på himlen ser hon hur blodet sprutar när mördarna hugger omkring sig. Offrens dödsskrik blandas med ångestskriken från de flickor som soldaterna våldtar och därefter avrättar.

I juni 1982 invaderade israe­lerna Libanon, om­­ringade de palestinska miliserna i västra Beirut och bombade deras ställningar.

© Getty Images

När mördandet är över kommer schaktmaskinerna och skyfflar upp liken. Kroppar spetsas på de jättelika skovlarnas metalltänder och dinglar livlösa i luften.

De döda hälls ut direkt på marken, och sedan täcker maskinerna dem med sand och jord blandat med tegelstenar från de raserade husen. Till sist kör de bullrande maskinerna fram och tillbaka över högarna med sina stora larvfötter. Så fortsätter det hela natten.

Munir lurar döden igen

Shatila, fredag i gryningen.
Miliserna har trängt djupt in i lägret under natten. Många av dem är berusade.

12-årige Munir skakar i morgonkylan. Hela natten har han legat tyst som en mus bland de döda – sin mor, sina tre systrar och sin bror. Under flera timmar har Munir hört hur milissoldaterna våldtagit och mördat.

När en soldat kommer fram till högen av lik för att lägga en filt över kropparna, kan Munir inte sluta skaka. Soldaten skjuter honom i huvudet. Men den palestinske pojken har tur.

Han håller händerna för ansiktet, och kulan träffar hans pekfinger. Mördaren är övertygad om att han är död och slänger filten över honom.

Attentatet mot Bashir Gemayel var ett hårt slag för hans milismän, som tog ut sin sorg och vrede på palestinierna.

© Looklex Encyclopaedia/polfoto/corbis

Attentat utlöste massmord

Den 14 september dödades falangistledaren Bashir Gemayel i ett bombattentat mot partiets högkvarter i Beirut. Hans anhängare var ute efter en blodig hämnd när de angrep Shatila.

Massakrerna i det palestinska lägret Shatila började bara två dagar efter bombattentatet mot Libanons nyvalde president Bashir Gemayel.

Bashir representerade det starkt högerorienterade, kristna partiet. Den 34-årige politikern var även överbefälhavare för den kristna milisen ”Lebanese Forces”.

Under inbördeskriget hade milisen stridit mot muslimska miliser som ville reformera Libanons politiska system och ge landets muslimer mer makt.

De muslimska miliserna fick stöd från Palestinas befrielseorganisation, PLO, som befann sig i Libanon. Därmed blev PLO en av ”Lebanese Forces” främsta fiender.

De kristna å sin sida stöddes av Israel som hade invaderat Libanon i juni 1982.

När Gemayel dödades trodde många att palestinierna låg bakom dådet.

Dagen därpå gick israeliska trupper in i det övervägande muslimska västra Beirut där det palestinska flyktinglägret Shatila låg. Lägret omringades och därefter lät israelerna ”Lebanese Forces” rycka in.

Efter massakern visade det sig att attentatet mot Gemayel utförts av en kristen libanes.

Men Munir er i live. Længe bliver han liggende i ligdyngen, indtil gaden bliver stille. Han rejser sig forsigtigt og sniger sig ind i et forladt hus.

Her begynder han at tage sine blodige klæder af. I samme øjeblik stormer en gruppe soldater ind i huset: “Hvem er du? Fortæl! Er du libaneser eller palæstinenser?”

“Jeg er libaneser”, lyver Munir skælvende.

“Hvis du havde været palæstinenser, havde vi dræbt dig”, snerrer en soldat, hvorefter de alle forlader huset.

Munir kan næsten ikke tro sit eget held. Hurtigt finder han en ren skjorte og tager den på. Han kigger ud af vinduet. Alt ser roligt ud. Han tager chancen og går ud. Med hurtige skridt går han gennem den livløse lejr.

Pludselig gjalder et råb bagfra: “Bliv, hvor du er!”

Munir kigger ikke, men går videre, så hurtigt han kan. Et skud brager gennem gaden, og en kugle snitter hans kind. Munir er ligeglad og fortsætter i løb.

Men Munir lever. Han ligger kvar i likhögen länge, ända tills det blir tyst på gatan. Han reser sig försiktigt och smyger in i ett övergivet hus.

Här börjar han ta av sig sina blodiga kläder. I samma stund stormar en grupp soldater in i huset: ”Vem är du? Berätta! Är du libanes eller palestinier?”

”Jag är libanes”, ljuger Munir darrande.

”Om du hade varit palestinier hade vi dödat dig”, fräser en soldat innan gruppen lämnar huset.

Munir tror knappt sina öron. Han hittar en ren skjorta och tar på sig den. Han tittar ut genom fönstret. Allt verkar lugnt. Han tar chansen och går ut, vandrar med raska steg genom det ödsliga lägret.

Plötsligt ropar någon bakom ­honom: ”Stanna där du är!”

Munir vänder sig inte om utan fortsätter att gå så snabbt han kan. Ett skott smäller av och en kula rispar kinden på honom. Munir bryr sig inte, börjar bara springa.

Milisen jagar ”terrorister”

Akka sjukhus, fredag kl. 11.00.
Under torsdagsnatten har flyktingar från Shatila tagit sig till Akka-sjukhuset i närheten av lägret. När milisen kommer till sjukhuset tvingas de fly på nytt.

Sjuksköterskan Ann Sunde stirrar på de ropande männen som tvingat sig in på Akka-sjukhuset. De bär gröna uniformer utan några emblem på, och de är beväpnade. Den 33-åriga norskan arbetar som volontär på sjukhuset.

Hon frågar på dålig arabiska vilka männen är. ”Falangister”, svarar de på engelska.

Sjuksköterskan känner till falangisterna. Deras beväpnade milis går under namnet ”Lebanese Forces” och deras ledare var den nyvalde presidenten Bashir Gemayel som dödades för några dagar sedan i ett bombattentat.

”Vad letar ni efter?” frågar Ann Sunde.

Männen verkar spända när de svarar ”terrorister och beväpnade män”.

© HISTORIE

20 000 flyktingar förföljdes

År 1982 hade Libanon 12 palestinska flyktingläger med flera hundra tusen flyktingar. I och omkring Beirut fanns fyra läger, varav Shatila var det minsta med cirka 20 000 flyktingar. Under torsdagen den 16 september bombade israelerna lägret, innan kristna miliser på kvällen ryckte in i lägret och kvarteren däromkring och inledde massakern som pågick i 43 timmar.

Lägret Shatila

Torsdag den 16 september angriper libanesisk milis lägret Shatila och avrättar systematiskt många av invånarna.

Lägret Sabra

Lördagen den 18 september, på morgonen, angriper miliserna även lägret Sabra i närheten. Här bor såväl palestinier och syrier som egyptier och fattiga libaneser.

Sports City

Milisen för de överlevande till Sports City där Beiruts stadion ligger. Här blir fångarna förhörda.

Under tiden de pratar söker andra milissoldater igenom salarna. Det finns 60 sängplatser i det fem våningar höga sjukhuset. Efter rykten om en massaker i Shatila-lägret har personalen emellertid flyttat patienterna till andra sjukhus.

Kvar finns bara en grupp handikappade barn och åtta andra patienter. En av dem är en 15-årig palestinsk pojke som kom in på torsdagskvällen med ett skottsår i låret efter att ha flytt undan milisen. Pojken heter Mufid och är Munirs storebror.

Falangisterna frågar patienterna om deras nationalitet. Varje gång de får svaret ”libanes” går de vidare. När de frågar Mufid, svarar han lugnt:

”Jag är palestinier.”

De övriga patienterna ser skräckslagna på när soldaterna brutalt sliter upp den sårade pojken ur sängen och släpar ut honom. Han avrättas direkt.

De sista husen genomsöks

Shatila, fredag eftermiddag.
Miliserna samlar ihop de sista invånarna i Shatila och för bort dem eller avrättar dem på plats.

13-årige Maher Srour förs ut ur sitt hem i utkanten av Shatila tillsammans med sina föräldrar och sina åtta syskon. De är omringade av beväpnade män som beordrar dem att ställa upp sig på led. Plötsligt ändrar sig soldaterna och beordrar dem att gå in i huset igen.

Medan de går in slinker Maher och hans yngre bror in i badrummet och gömmer sig utan att soldaterna ser det. Maher håller badrumsdörren på glänt och ser att en av hans andra små bröder har gömt sig bakom en madrass som står lutad mot väggen.

Några sekunder senare genljuder huset av skottsalvor när milissoldaterna utan förvarning avfyrar sina kpistar. Bakom madrassen träffas Mahers lillebror av skott efter skott som får hans kropp att rycka till som i kramp.

Salvan träffar även föräldrarna och Mahers övriga syskon som faller ihop på golvet. Soldaterna slutar skjuta. Det är alldeles tyst.

Från sitt gömställe ser Maher sin 18 månader gamla lillasyster krypa över golvet mot föräldrarna. Hon kravlar över syskonens kroppar och drar i sin mamma som för att väcka henne.

Under torsdagen bombades Shatila av israeliska styrkor. Senare förstörde miliserna ännu fler byggnader inne i lägret.

© Getty Images

Maher ser inte soldaterna men han vet att de är kvar i rummet. Genom springan i dörren vinkar han desperat till lillasystern.

Flickan börjar långsamt krypa mot honom. När hon lämnat mammans arm hörs ett skott. Mahers lillasyster faller ihop. Kroppen vilar mot moderns hand, men flickans huvud är borta.

När soldaterna gått ålar sig Maher som i trans fram till flickan och tar hennes lilla döda kropp i sina armar.

Miliserna angriper Sabra

Gaza sjukhus, Sabra, lördag kl. 07.00.
I Beiruts övriga områden vet de flesta invånarna ingenting om massakern. På lördagen angriper miliserna Shatilas grannkvarter Sabra som också är hem för många palestinier.

Den amerikanska sjuksköterskan Ellen Siegel på Gaza-sjukhuset sätter igång radion för att ­höra nyheterna. Överallt talas det om att furstinnan Grace har dött och att det råder sorg i Monaco.

Men Ellen vet att någonting håller på att hända i lägret Shatila alldeles i närheten. Sedan torsdagen har Gaza-sjukhuset översvämmats av skräckslagna flyktingar.

De var så många att flera av dem har tvingats övernatta utanför. Nu är de flesta borta igen. Ryktena har fått dem att fly ännu längre bort från Shatila.

Omkring klockan 7.00 stormas sjukhuset av beväpnade män. Soldaterna bär hjälmar, automatgevär och radiosändare. De är klädda i nya, rena, ljusgröna uniformer med märken på, där det står ”Lebanese Forces”.

Soldaterna säger att sjukhuspersonalen ska förhöras, ett rent rutinförhör. Men de säger inte om vad.

Ellen och hennes kolleger förs från sjukhuset och in längs Shatilas huvudgata. De passerar nedbrända och raserade hus. Enorma schaktmaskiner håller fortfarande på att riva ännu fler byggnader.

Bland ruinhögarna ser Ellen gardiner och familjefoton. Hon ser också något som hon tror är människokroppar.

På båda sidorna av gatan står hundratals palestinier. Några gör V-tecknet med fingrarna när de får syn på läkarna och sjuksköterskorna. Men Ellen ser skräcken i deras ögon.

Alltfler milissoldater ansluter till kolonnen. En av dem är en kvinnlig soldat. Hon är vacker med långt, böljande svart hår och kalla, blå ögon.

Hon går fram till fångarna och börjar skälla ut Ellen och de andra på engelska: ”Era skitiga svin! Ni är inga kristna. Kristna skulle inte vårda terrorister som dödar andra kristna!”

Fångarna från Gaza-sjukhuset leds bort från huvudgatan och in på några av de mindre gatorna, och beordras att ställa upp sig mot en vägg. Den är full med kulhål och rödbruna fläckar.

Ellen ser på kollegan intill: ”Tror du vi ska dö nu?” viskar hon.

”Ja, jag tror det”, svarar kollegan kort.

I flera minuter står fångarna uppställda mot väggen. Ingenting händer. En efter en lämnar soldaterna platsen. Med osäkrade vapen går de tillbaka mot Shatila. Tillbaka till de palestinska fångarna som står längs huvudgatan.

Den långa marschen mot döden

Sabra, tidig lördagsförmiddag.
Miliserna inleder slutangreppet mot Sabra och för sina palestinska fångar mot Sports City-­stadion väster om Sabra och Shatila.

Mahmoud Rukn hör hur det bultar på dörren. Utanför står en grupp beväpnade män. Ilsket frågar de varför han inte är ute på gatan som ­alla andra. Den 50-årige palestiniern tar sin böne­krans och ett paket cigaretter och går ut.

Med sitt långa skägg, vita dräkt och kalott påminner han om en profet. Han är konstnär till yrket och har arbetat i både kyrkor och moskéer­ i Sabra.

Mahmoud har aldrig stridit i de palestinska miliserna och tänker därför att han inte har någonting att frukta. Han blickar nedåt gatan. Stora skaror av människor drivs fram som får. På alla sidor om dem går beväpnade falangister.

I augusti 1982 lämnade Yasir Arafat och 15 000 av hans milissoldater Libanon.

© Getty images/Scanpix

Flyktingarna var försvarslösa

De palestinska miliserna i Beirut hade tvingats ut ur Libanon strax före angreppet på Shatila och Sabra. Det innebar att de palestinska flyktinglägren i staden stod helt utan försvar.

Två veckor före massakern i Shatila och Sabra tvingades PLO och andra militanta palestinska grupper i Beirut att lämna Libanon.

Den israeliska armén hade belägrat Beirut i flera månader och till sist tvingades PLO-ledaren Yasir Arafat se sig besegrad. USA, Italien och Frankrike sände trupper till Beirut för att övervaka PLO:s evakuering ur Libanon.

De sista palestinska milissoldaterna lämnade Beirut den 1 september 1982 och därmed var de tusentals palestinska flyktingarna i Beirut utan försvar.

Enligt Arafats avtal med de internationella styrkorna skulle de garantera ­säkerheten i flyktinglägren. Men redan den 11 september började stormakterna dra ut sina trupper ur Libanon.

Samtidigt anklagade israelerna PLO för att ha lämnat kvar 2 000 milissoldater i bl.a. lägret Shatila. Därför var lägret israelernas första mål när de intog västra Beirut den 14 september. Allt tyder dock på att PLO – som avtalat – hade dragit tillbaka samtliga soldater två veckor tidigare.

Mahmoud ansluter till kolonnen längs Sabras huvudgata. Fångarna tycks vara på väg mot Beiruts sönderbombade stadion i Sports City väster om Sabra. De passerar två döda människor på en sidogata.

Mahmoud ser att det är ett äldre par. Mannen har blivit skjuten, kvinnan har dödats med en yxa. Han ser tydligt de vita kotorna i ryggraden där yxan träffat.

Medan Mahmoud går längs vägen ser han en grupp läkare och sköterskor från Gaza-sjukhuset. En av dem är en manlig sjuksköterska vid namn Khalil, som har tagit på sig en läkarrock i hopp om att den ska skydda honom.

En bredaxlad soldat kommer upp vid sidan av Khalil: ”Kom hit! Vem är du?” frågar han misstänksamt.

”Jag är läkare”, svarar Khalil.

Soldaten frågar om han har sett alla de barn som dödats under natten.

”Gå dit och titta på dem”, beordrar han.

Khalil går långsamt bort mot en ruinhög där det ligger flera lik. När han kommit fram lyfter han händerna som muslimer gör under bön. I samma ögonblick slits hans kropp sönder av nio skott.

Döda människor överallt

Shatila, senare på lördag förmiddag.
13-årige Maher och hans lillebror flyr ur sitt hem där de suttit gömda i badrummet. De grips snart av milisen.

Maher går längs gatorna i Shatila tillsammans med en grupp andra fångar som milissoldaterna har samlat ihop. Fångarna passerar Abu Jamals verkstad.

En gång var det en stor byggnad med högt tak. Efter schaktmaskinernas framfart finns bara en ruinhög kvar. Under tegelstenarna sticker döda kroppar fram, så många att Maher inte kan räkna dem.

Han ser hur soldaterna hela ­tiden kommer släpande på fler lik och slänger dem i en hög ovanpå varandra. ”Stapla dem högre!” ropar en officer.

Maher ser en död kvinna som ligger på taket till ett raserat hus. Hon är klädd i kjol och en blå blus. Blusen är sönderriven. Hon håller ett barn mot bröstet. Barnet gnäller och försöker hitta moderns bröst.

En av milissoldaterna ropar till de andra: ”Titta på det kräket! Han lever än!”

En annan svarar: ”Låt honom vara. Brösten är snart tomma. Eller skjut henne!”

”Skjut henne? Hon är ju redan död!”

Maher ser att kvinnan varit död i flera timmar. Blodet är svart och hon är täckt av flugor.

Mahmoud bereder sig på att dö

*Vid Sports City, lördag kl. 11.00.
Miliserna driver fångarna mot Sports City för förhör. Utanför stadion blir många avrättade och kastade i massgravar. Andra tvingas upp på lastbilar och körs iväg.

Mahmoud Rukn och de övriga fångarna beordras att sätta sig ned. I fjärran hör de motorbullret från schaktmaskiner. Mahmoud fruktar att de gräver massgravar. Medan de väntar blir fångarna förolämpade av sina väktare.

”Ropa: 'Länge leve Libanons Falangistparti!'” säger en milissoldat, medan en annan ropar ”Klappa händerna, era hundar!”

Mahmoud ser en schaktmaskin närma sig. Skopan är bredare än gatan. Han förstår att gravarna är färdiga. De utmattade fångarna fortsätter sin marsch. Solen gassar över de dammiga gatorna.

I januari 2002 dödades Elie Hobeika i en enorm explosion i Beirut.

© Getty images

Bomb dödade offrens hopp

År 2001 väckte anhöriga till offren i Sabra och Shatila åtal mot den forne israeliske försvars­ministern Ariel Sharon i en belgisk domstol. De hoppades få honom dömd för krigsförbrytelser.

Hoppet växte ytterligare när falangisten Elie Hobeika lovade att vittna mot Sharon. Hobeika hade lett de miliser som angrep de palestinska flyktingarna. Många hoppades att han skulle kunna kasta nytt ljus över hur involverad Sharon hade varit i massakern.

Men precis innan rättsprocessen skulle börja dödades Hobeika av en bilbomb. Senare konstaterade Belgiens högsta domstol att åtal inte kunde väckas mot Sharon.

Det känns som om det brinner i benen, tänker Mahmoud. Milissoldaterna tvingar fångarna framåt med sparkar och slag. Till sist kommer de till en öppen plats. Mahmoud ser att maskinerna grävt tre stora gravar.

”Kom hit!” ropar en soldat till Mahmoud och frågar vad han arbetar med.

Mahmoud svarar att han tjänar i Guds hus.

Soldaten viftar föraktfullt med handen och knuffar ned Mahmoud i en av gravarna. Här ligger redan omkring 20 människor och botten är våt av blod. Mahmoud är nära att kräkas av stanken.

Israeliska trupper låg i en ring runt Shatila och kunde se mördandet på avstånd – men de ingrep aldrig.

© Polfoto/Corbis

Han försöker lyfta huvudet men soldaten trampar ned det med sin grova känga:

”Om du lyfter huvudet en enda centimeter gör jag hål i dig!”

Plötsligt hör Mahmoud en röst som ropar:

”Robert, jag ber dig! Den här mannen uppfostrade mig när jag var liten. Jag ska aldrig glömma det, om du gör mig den här tjänsten!”

Ett välbekant ansikte blir synligt över kanten på massgraven. Det är Elias. Mahmoud och Elias far var kamrater en gång i tiden, före inbördeskriget, när kristna och muslimer var grannar och vänner. Mahmoud får hjälp upp ur graven. Elias säger åt honom att skynda sig innan någon ser dem.

Bakom sig hör Mahmoud skottsalvor. Elias håller Mahmoud i handen: ”Vänd dig inte om”, säger Elias. ”Bara fortsätt gå.” Mahmoud ser sig ändå om en sista gång. Raden med fångar är oändlig.

I varje sekund väntar han sig att bli beordrad att vända om. Men ingenting händer. Sakta går han vidare mot friheten och solen lyser i ansiktet på honom.

Efter blodbadet

På lördagseftermiddagen ebbar dödandet ut. Gärningsmännen smyger iväg i mörkret på samma sätt som de kom.

En libanesisk rege­ringsrapport frikände senare ”Lebanese Forces” med hänvisning till att ingen av milisens ledare hade beordrat massakern. Ingen ställdes därför någonsin till ansvar.

Palestinierna ansåg att det var Ariel Sharon som bar det största ansvaret för massakrerna.

© Scanpix

Försvarsministern tvingades avgå

Israels försvarsminister utsattes för hård kritik efter blodbadet i Shatila.Men varken försvarsministern eller någon annan ställdes till svars för morden.

Israel fick utstå massiv kritik direkt efter massakrerna. De israeliska soldaterna hade omringat Sabra och Shatila men inte gjort någonting för att ingripa. Tvärtom – de lät milisgrupperna ta sig in i området och skicka upp ljusraketer för att lysa upp Shatila.

Även i Israel reagerade folk med chock och sorg. I huvudstaden Tel Aviv protesterade över 300 000 människor mot massakrerna.

För att tillmötesgå kritiken tillsatte Israel den så kallade Kahankommissionen. Den kom fram till att Israels försvarsminister Ariel Sharon indirekt bar ansvaret för massakern, eftersom han borde ha förutsett att miliserna skulle komma att löpa amok.

Följden blev att Ariel Sharon tvingades avgå. Kommissionen beräknade att miliserna dödat cirka 800 personer – andra källor sade cirka 3 500.

Högerorienterade israeler ansåg att Israel fick bära skulden för en massaker som begåtts av kristna. På detta svarade den israeliske författaren Amos Oz:

”Om du bjuder in the Yorkshire Ripper att sova några nätter på ett barnhem för små flickor, kan du inte blicka ut över liken efteråt och säga att du kommit överens med honom om att han bara skulle tvätta håret på dem.”

Hind och hennes barn gömde sig i huset under hela massakern. Två dagar senare fann hon sin man i en massgrav nära hemmet.

13-årige Maher Srour överlevde döds­marschen till Sports City. Detsamma gjorde hans mor och tre av hans syskon.

12-årige Munir Mohammad var den ende överlevande i sin familj. Efter massakern fick han frågan om han ville hämnas.

Han svarade lugnt: ”Nej. Jag skulle aldrig hämnas genom att döda barn, som de gjorde mot oss. Vad hade barnen gjort för ont?”