Listig furste lurade till sig shoguntiteln

Furstar skulle hålla varann i schack

En del japaner sörjer verkligen Hide­yoshi men fursten Tokugawa Ieyasu är inte en av dem. Han var Hideyoshis främste rival i maktkampen om Japan, innan han insåg att han skulle förlora och gav upp. Nu när Hideyoshi är borta vaknar Tokugawas gamla drömmar.

Tokugawa är en av tio starka daimyo, Japans främsta adelsmän, som ska styra landet tillsammans tills Hideyoshis son blivit vuxen.

Men Tokugawa tänker inte förbli ställföreträdare för en släkt som själv kommit till makten genom att trampa på andra. Han siktar högre än Hideyoshi och vill återuppväcka den gamla titeln shogun, som ger honom rätt att styra riket i kejsarens namn.

Tokugawa börjar försiktigt att testa sina medregenters viljestyrka. Han bil­dar flera allianser genom giftermål mellan sina släktingar och andra daimyo, trots att det är uttryckligen förbjudet enligt Hideyoshis testamente. Det finns vissa som genast kräver att Tokugawa ska förlora sin post, men de får inte med sig majoriteten som nöjer sig med en mild tillrättavisning.

Tokugawa kan gå vidare med sina planer. Nu vet han vilka som är hans främsta motståndare. Ingen har protesterat mer högljutt mot de förbjudna äktenskapen än Ishida Mitsunari.

Inom den japanska adeln är Ishida Mitsunari känd för att vara en intrigant ränksmidare – och en mycket skicklig te-bryggare, vilket ger honom ett högt anseende. Han är en stark personlighet och tänker inte invänta Tokugawas nästa drag.

Han kontaktar de hemlighetsfulla ninjorna och ber dem likvidera hans fiende med ett välriktat knivhugg. Ryktet om hans mordplaner slipper dock ut och Ishida Mitsunari tvingas be om förlåtelse.

Tokugawa har vunnit två viktiga segrar och bestämmer sig för att öka insatserna. Utan förvarning tar hans soldater kontrollen över borgen Osaka på våren 1599. Därmed får han både en av Japans starkaste fästningar och kontrollen över Hideyoshis son, som bor i borgen.

Nu inser även de mest godtrogna av Tokugawas medregenter att han för­söker förstöra den sköra maktbalansen mellan dem. Under Ishida Mitsunaris ledning anklagar de Tokugawa för att på 13 punkter ha brutit mot deras framlidne härskares testamente, och de kräver att han ska lämna sin plats.

Om Tokugawa vill bli shogun får han skaffa sig titeln genom våld. Hela riket rustar nu för inbördeskrig.

Svärden slipas

När kampen om Japans framtid börjar får Tokugawa en dålig start. Han tvingas lämna borgen Osaka som ligger långt från hans egna provinser. Den 24 juli år 1600 utrymmer han den viktiga utposten och retirerar till sitt kärnområde i öster.

Samtidigt kallar Ishida Mitsunari till sig flera av Japans mäktigaste furstar för att försöka bilda en allians mot Tokugawa. Vid ett möte med alla daimyo den 17 augusti lyckas han ena regenterna från de starkaste provinserna i västra Japan. De kan nu skapa en väldig armé.

Men det förekommer många interna konflikter inom alliansen och Ishida Mitsunari blir inte högste befälhavare – hans släkt är inte tillräckligt förnäm.

I praktiken kommer han att leda väst-alliansens armé ändå, men han har inte samma auktoritet som motståndaren Tokugawa har på sin sida i konflikten. Ishida Mitsunari får anstränga sig hårt för att få vissa daimyo att gå med i förbundet.

En av dem som måste övertalas är Kobayakawa Hideaki, överhuvud i en av Japans mäktigaste klaner trots att han bara är 19 år gammal. Från första början har den unge mannen varit osäker på vilken sida i konflikten han ska välja.

Kobayakawas områden ligger i väster och kommer snabbt att erövras av grannarna om han tar parti för Tokugawa. Å andra sidan hatar han Ishida, som fyra år tidigare baktalat honom så att han gick miste om en prestigefylld post. En sådan förödmjukelse glömmer man inte i Japan, där hedern är oerhört viktig.

Egentligen hade den unge Kobayakawa bestämt sig för att stötta Tokugawa, men blev övertalad till att delta i Ishidas möte. Där blev han lovad stora områden ifall han anslöt sig till västalliansen. Men den 19-årige fursten är fortfarande tveksam – och hans tvivel kommer att få en avgörande betydelse för ­Japans framtid.

Fältherrarna rensar upp

Medan de mäktiga herrarna bråkar och förhandlar i väster, och Tokugawa retirerar österut, samlas två stora arméer. Daimyo, deras samurajer och tusentals meniga soldater gör sig redo för den stora kraftmätningen.

Ingen av parterna är dock beredd att söka upp motståndaren än. Först måste de båda härförarna undanröja alla hot på hemmaplan, och det leder till flera belägringar. En av dem sker omkring 10 mil söder om Osaka, där 500 man försvarar borgen Tanabe mot 15 000 soldater från västalliansen.

Kommendanten i den lilla fästningen är känd som en vis man, och innanför murarna har han en stor samling skriftrullar med dikter och berättelser. Han ber om tillåtelse att få föra dem i säkerhet hos Japans kejsare.

Utan en sekunds tvekan går belägrarna med på detta – inom de högre samhällsklasserna har man en enorm respekt för kulturskatter. Men då händer någonting oväntat: Kejsaren, som i vanliga fall håller sig i bakgrunden och aldrig lägger sig i sina under­såtars väpnade strider, ger helt oväntat order om att striderna ska upphöra.

Han tänker inte acceptera att den lärde kommendanten stupar och att all hans visdom går förlorad. Japans formelle härskare beordrar att fästningen ska överges och dess garnison skonas.

Soldaterna i andra borgar får inte samma kejserliga beskydd. De gör motstånd så länge de kan, och när murarna har fallit blir de massakrerade till siste man – i den japanska krigarkulturen ges ingen nåd för den besegrade.

Medan belägringarna pågår bryter Tokugawa upp från sitt stora läger utanför Edo den 7 oktober. I spetsen för sin armé om 30 000 man marscherar han västerut för att ta upp kampen mot Ishida Mitsunari och hans allierade.

Östarmén går i fällan

Tokugawa rycker fram snabbt för att tvinga fram ett slag innan fienden hinner samla ihop alla sina styrkor, som just nu är upptagna med belägringar. Hans egen armé växer hela tiden när nya enheter ansluter sig till kolonnen.

Under marschen får Tokugawa besök av ett sändebud från oväntat håll. Mannen är utsänd av Kobayakawa Hideaki, och hans budskap går ut på att den 19 år gamle daimyo vill byta sida och ansluta sig till östarmén i samband med det stora slaget.

Nyheten kan betyda två saker: Antingen har oddsen plötsligt förändrats radikalt till Tokugawas fördel, eller så försöker hans fiender lura in honom i en fälla.

Fältherren har ingen chans att avgöra vilken tolkning som är den rätta, och han har inte tid att för­söka luska ut hur det förhåller sig. Tokugawas här närmar sig Ishidas län i centrala Japan, där västalliansens styrkor håller på att göra sig redo för strid.

Spanare kan berätta att fienden håller på att ställa upp för ett slag i dalen kring den lilla staden Sekigahara. Tokugawa ger order om att följa efter, och hela natten till den 21 oktober år 1600 marscherar de båda arméerna i strilande höstregn.

När de kommer fram ligger en tjock dimma i hela dalen. De blöta soldaterna har ingen sikt alls när de försöker orga­nisera sig i stridsformation och få en stunds vila i lervällingen.

Till slut, klockan 8 på morgonen, jagar solens strålar bort dimman och de båda arméerna får syn på varandra. Mer än 80 000 man står stridsklara på vardera sidan – Tokugawas trupper nere i dalen och Ishidas högre upp på bergssluttningarna, på vissa ställen bakom palissader.

Tokugawa inser att hans armé befinner sig i en dödsfälla. Om han slår till mot någon av fiendens ställningar kommer trupperna på de övriga sluttningarna att kunna storma ned och angripa hans armé i ryggen och på flankerna.

Det enda alternativet är reträtt men det skulle dels kosta honom anseende, dels ge Ishida tid att samla en ännu större här. Tokugawa måste fortsätta kampen och hoppas på att unge Kobayakawas löfte om att byta sida var ärligt menat.

Djävlarna tänker inte se på

Östarméns befälhavare beordrar sina soldater att rycka fram mot de trupper som lyder direkt under Ishidas befäl. Han har knappt hunnit utfärda ordern förrän en plötslig rörelse drar till sig allas blickar. Det är samurajen Ii Naomasa som går till anfall.

Hans fruktade ryttare, lätt igenkännbara i sina rödlackerade rustningar, skulle hålla sig i bakgrunden och skydda Tokugawas unge son, som också deltar i slaget. Men Ii tänker inte ägna dagen åt att vara barnvakt. Trots att hans ”röda djävlar” bara är 30 man ­galopperar de förbi ­östarméns främsta linje och rakt mot fienden.

”Ingen får rycka fram före oss!” ryter en officer som de röda djävlarna passerar. En högt uppsatt daimyo har blivit ­lovad äran att leda dagens första anfall, men Ii fortsätter sin vilda galopp.

Resten av trupperna kan bara följa efter. 20 000 man följer de 30 samurajerna och går till anfall mot försvararna.

Tokugawas muskötskyttar avfyrar salva efter salva och orsakar gapande hål i Ishidas led. Hela hans linje börjar vackla. Men så drar försvararna fram fem kanoner, och även om de orsakar mer oväsen än förödelse leder det skrämmande dånet till att Tokugawas soldater börjar tveka och anfallet avstannar.

Nerverna sätts på hårda prov

Den blodiga striden vid Ishidas ställningar pågår i flera timmar. Efteråt skrev en deltagare om kampen:

”Vän och fiende trängdes med varandra. Muskötelden och ropen ekade från himlen och fick marken att skälva. Svart rök steg upp och gjorde dag till natt.”

Tokugawa börjar bli tveksam. Han har satt in en stor del av sin armé mot bara 35 000 fiendesoldater men ännu inte lyckats bryta igenom försvarslinjen. Mer än hälften av västalliansens soldater har inte ens börjat strida; de väntar hotfullt på sluttningarna kring Sekigahara. Om de anfaller har Tokugawa bara en liten reservstyrka kvar att stoppa dem med.

Fältherren förlorar behärskningen då en budbärare som avlämnat ett med­delande sitter upp på sin häst rakt framför honom. Tokugawa blir rasande över etikettsbrottet och svingar sitt svärd mot mannen, som blir skadad och flyr hals över huvud.

På andra sidan fronten känner även Ishida Mitsunari en stigande oro. Flera av hans allierade har inte bidragit alls i striderna och snart kan hans trupper inte hålla stånd längre.

Klockan 11 ger Ishida order om att tända en stor brasa. Det är signalen till Kobayakawa Hideaki som ska storma ned från berget Matsuos sluttningar och angripa Tokugawas trupper i flanken.

Men trots att en tjock rökpelare stiger mot himlen stannar Kobayakawas 20 000 man där de är. Ishida blir orolig och sänder iväg budbärare efter budbärare, men alla återvänder utan att ha fått någon förklaring till varför Kobayakawa inte anfaller.

Även Tokugawa har blicken vänd mot Matsuo. Slaget har pågått i flera timmar och hittills har Kobayakawa varken hjälpt sina bundsförvanter eller gått över till östarmén som han lovat.

Tonårig furste utser vinnaren

Uppe vid Kobayakawa-klanens ställning sneglar samurajerna ängsligt på sin unge ledare, som dittills inte utdelat en enda order. Plötsligt slår en muskötsalva ned i marken alldeles intill, och den 19-årige daimyo vaknar till liv.

”Vårt mål är Ishida Mitsunari”, utbrister han och sitter upp på sin häst. I nästa stund stormar 20 000 soldater nedför berget och rakt i flanken på de män som förgäves bett om hans hjälp. Ishidas män är för få för att stoppa det nya hotet. Försvarslinjen rullas upp från sidan och snart flyr de hårt prövade soldaterna i vild panik.

Några av västalliansens daimyo för­söker genomföra en ordnad reträtt med sina trupper. Andra fortsätter att strida, fast beslutna att sälja sig så dyrt som möjligt. En av dagens sista muskötkulor träffar den röde samurajen Ii Naomasai axeln och några månader senare dör han av sina skador.

Ishida Mitsunari lyckas fly från slagfältet med några vakter, men han är för­lorad. Bara några dagar senare grips han av sina fiender, och den 6 november 1600 halshuggs han i Kyoto.

Nu finns det ingenting som kan stoppa Tokugawa Ieyasu. Han kan belöna sina vänner och bestraffa sina fiender som han vill, och i mars år 1603 utnämns han till shogun av självaste kejsaren.

Den framlidne Hideyoshis son är inte längre aktuell som makthavare i Japan. Han begår självmord efter en misslyckad revolt år 1615, och efter det har den nya shogun-dynastin makten i landet i 250 år.

Inbördeskrigen är äntligen över och släkten Tokugawa upprätthåller freden ända tills kejsaren avsätter den siste shogun år 1867. I stället får Japan en ­regering enligt europeisk modell, som ska förvandla det gamla riket till en modern industrination.