Libyens uppror har rötter i forntiden
Libyen är en konstruktion skapad av västerlandet och bestod ursprungligen av tre självständiga provinser befolkade av många stammar och klaner. Upproret, som inleddes i februari 2011, har åter delat in landet med gränser, som påminner om forntidens.

Invånarna i Paris är vana vid pompösa statsbesök, men under julen 2007 spärrade man ändå upp ögonen: eskorterad av en kamel och 30 kvinnliga livvakter – alla enligt uppgift oskulder – ankom överste Khaddafi till hedersvakt och middag med president Sarkozy i Elyséepalatset.
Ljus framtid för Khaddafi
Framtiden för den libyske ledaren tedde sig ljusare än någonsin. Den brittiske premiärministern hade varit på besök i Tripoli, och Silvio Berlusconi tog varmt emot i Rom. President Bush upphävde handelsembargot mot landet, och i FN drogs stolen fram, så att Libyen kunde ta plats vid bordet i säkerhetsrådet.
Med upproret 2011 blev prognosen plötsligt mycket dystrare – inte bara för Libyens ledare under 42 år utan också för landet som samlad nation.
Just nu står inte landet enat i den socialistiska stat Khaddafi ville skapa utan är i stället splittrat i den blandning av stammar, klaner och självständiga provinser som har kännetecknat området under historien.
Italien skapade Libyen
Som geografiskt begrepp hästammar namnet Libyen ändå från forntiden, då grekerna betecknade hela Nordafrika som Libyen. Det som man i dag kallar Libyen har tidigare varit tre olika provinser – Cyrenaika, Fezzan och Tripolitanien – med varsin etniska sammansättning.
Ingen tänkte på att kalla området för Libyen, förrän en italiensk geograf använde det 1903. Hans hemland tog namnet till sig, när det 1911 erövrade området från Osmanriket.
Under andra världskriget förlorade Italien kolonin, och med de allierade kom områdets ursprungliga namn åter i bruk: britterna styrde Tripolitanien och Cyrenaika, medan Frankrike tog sig an Fezzan.