Soldat med gevär

Kvinnlig soldat levde som man i 17 år

Cornelius Hubsch är en hårding och hans soldatkamrater anser att han är en riktig hedersknyffel. Den modige unge mannen bär dock på en hemlighet som är livsfarlig i 1700-talets Europa.

Cornelius Hubsch är en hårding och hans soldatkamrater anser att han är en riktig hedersknyffel. Den modige unge mannen bär dock på en hemlighet som är livsfarlig i 1700-talets Europa.

Shutterstock

I sju år har menige Hubsch stridit i spanska tronföljdskriget (1701–1714), en konflikt som dittills kostat hundratusentals människor livet.

Svält och elände har präglat den tyske soldatens vardag, men vintern 1712 är det inte fiendens sablar och kanoner han fruktar. Mest av allt är Cornelius Hubsch rädd för att bli avslöjad.

Några dagar tidigare råkade Hubsch i slagsmål med ett par andra soldater från Hessens armé och som straff dömdes han till att löpa gatlopp. Hubschs kompani skulle då ställa sig på två led, varefter den dömde skulle passera mellan dem medan kamraterna slog honom med kraftiga käppar.

Catharina Linck klädd som man

Endast den här illustrationen av Catharina Linck, iklädd uniform och sabel, finns kvar i dag.

© Universitäts- und Landesbibliothek Sachsen-Anhalt

Tanken på misshandeln är illa nog, men Hubsch vet också att officeren dessförinnan kommer att slita av honom jackan och blotta hans överkropp, så att slagen kan träffa hans bara rygg. I det ögonblicket kommer alla att kunna se att Cornelius Hubsch faktiskt är en kvinna.

Kyrass täcker brösten

Cornelius Hubsch föddes som Catharina Margaretha Linck den 15 maj 1687. Hon kom till världen i en by utanför Leipzig i östra Tyskland. Modern var ”en soldatfru från Erfurt”, står det i kyrkboken. Det var troligen en förskönande omskrivning av att Lincks mor var prostituerad och fadern okänd.

Sina först år tillbringade Catharina på ett barnhem, och som 14-åring fick hon arbeta med att tillverka knappar.

Hur det kom sig att Catharina Linck vid övergången till vuxenlivet valde att utge sig för att vara en man är ovisst. Kanske är den enkla förklaringen att livet som man erbjöd så mycket mer.

Det var männen som bestämde i hemmet, de åtnjöt respekt i samhället och fick lära sig olika hantverk. Allt detta var otänkbart för kvinnor. Män kunde också bli soldater, och sådana hade Tysklands lapptäcke av självständiga kungariken, hertigdömen och grevskap ständigt behov av.

Tvätterska, barn som blåser bubblor

Klädtvätt med tvättbräda och tvål var en av de slitsamma arbetsuppgifter som kvinnor ålades.

© Heritage Images/Getty Images

Husmödrar slet och släpade

Kvinnorna tvingades slita med matlagning, barnpassning och städning och arbetade dessutom på åkrarna. De hade få rättigheter och löpte stor risk att dö i barnsäng.

Ingen kan rimligen klandra en 1700-talskvinna som önskade att hon fötts som man. Under alla skeden i livet löd kvinnan under en man, först sin far och sedan sin make. En gift kvinna fick inte äga egendom och juridiskt sett betraktades hon som ett barn. För att en kvinna skulle kunna ingå ett avtal eller inställa sig i en rättssal krävdes mannens tillstånd.

Detta krav var inskrivet i tyska lagar som Geschlechtsvormundschaft (könsförmyndarskap).

Kvinnor tvingades förutom avsaknaden av personliga rättigheter även finna sig i en krävande vardag. Födslar var livsfarliga, och eftersom många kvinnor fick flera barn kände de flesta någon eller några som dött i barnsäng.

Förutom att uppfostra barnen och sköta hushållet behövde de flesta kvinnor även hjälpa till på åkrarna och ta hand om husdjuren. Många var även tvungna att förvärvsarbeta för att få familjens ekonomi att gå ihop. Tvätterska, sömmerska och väverska var några av de yrken som ansågs passande för kvinnor.

Liksom övriga Europa skickade de tyska rikena legosoldater till spanska tronföljdskriget. Det bröt ut år 1701 och spreds till stora delar av kontinenten.

År 1705 anmälde sig Linck frivilligt till kurfurstendömet Hannovers armé och marscherade som infanterist till Nederländerna för att strida mot Frankrike. Under namnet Anastasius Beuerlein gav hon sig iväg med pagefrisyr, musköt och svärd.

I lägret bodde soldaterna nära varandra i sexmannatält, så Linck behövde visa prov på stor uppfinningsrikedom för att kunna dölja sin könstillhörighet. För att ingen skulle se hennes bröst bar hon kyrass, en typ av harnesk som täckte överkroppen.

Kyrassen användes vanligen av ryttare på 1700-talet, men metallharnesket skyddade även mot fiendens kulor, svarade Linck om någon undrade.

Soldaterna urinerade naturligtvis stående, så för att inte sticka ut tillverkade Linck en tratt av läder. När hon behövde lätta på trycket förde hon upp tratten mot underlivet och lät den sticka ut genom byxorna, så att hon kunde kissa stående.

Soldater

I 1700-talets löst sittande uniformer kunde Catharina Linck lätt dölja sin identitet. Att kissa stående var dock ett problem som behövde lösas.

© Wilhelm von Zimburg

När soldatkamraterna besökte bordeller följde Linck med, och för att inte bli upptäckt hade hon med sig en egenhändigt tillverkad dildo av läder.

”När hon var soldat gick hon till många prostituerade, som hon gjorde upphetsade med läderföremålet. I vissa fall tillryggalade hon flera kilometer för att hitta en vacker kvinna, som hon lade alla sina besparingar på”, berättade förbluffade vittnen senare.

Präst satte stopp för hängning

I tre år spelade Linck rollen som härdad soldat till perfektion, innan hon tröttnade på krigets strapatser. I slutet av maj 1708 deserterade hon, men eftersom hannoveranernas röda uniformsjacka var lätt att känna igen togs hon till fånga och dömdes till döden genom hängning.

En kort tid före den tunga vandringen till schavotten såg Linck ingen annan utväg än att avslöja sin könstillhörighet. När prästen tillkallades för att be en sista bön för den dödsdömde drog hon resolut upp skjortan och visade honom sina bröst.

Linck anförtrodde sig viskande till prästen att hon kom från en fin familj och vädjade till honom att svära att aldrig berätta för hennes efterlevande att hon lidit en vanhedrande död i galgen.

Prästen trodde på kvinnans historia och sökte upp en officer, som stoppade avrättningen.

Avrättning

Desertörer hängdes i många fall inför sina soldatkamrater för att tjäna som avskräckande exempel.

© Print Collector/Getty Images

Efter några veckor i kedjor släpptes Linck fri. Hon förvisades från sitt kompani, men helt färdig med soldatlivet var hon inte. Om det var för att Linck saknade pengar eller för att hon sökte nya äventyr är ovisst, men under tronföljdskriget hann hon ge sig ut i fält med ytterligare tre tyska arméer.

Den sista delen av kriget tillbringade hon i den hessiska armén, där hon gick under namnet Cornelius Hubsch. År 1714 råkade hon i slagsmål med några kamrater från ett annat hessiskt kompani. Som straff för att ha stört ordningen dömdes hon till att löpa gatlopp, men genom att fly innan domen hann verkställas slapp Linck visa sig barbröstad.

Året därpå tog kriget slut och då var det inte längre någon som intresserade sig för desertören. Medan freden lägrade sig över Europa tog Linck på sig hantverkarkläder och reste från stad till stad och arbetade som färgare och tryckare.

På våren 1717 kom hon till den driftiga handelsstaden Halberstadt, mellan Hannover och Berlin. Under namnet Anastasius Lagrantius Rosenstengel började hon arbeta med att tillverka strumpor, som Halberstadt var känt för.

Kvinna med barn

Lincks svärmor drömde om barnbarn och tjatade på sin svärson för att få dem.

© Samuel van Hoogstraten

Snart lärde Linck känna 19-åriga Catharina Mühlhahn. Tonåringen förälskade sig i den stilige hantverkaren och hennes känslor besvarades.

Några månader senare firade de bröllop. Paret vigdes den 12 september 1717 i Sankt Paulskyrkan i Halberstadt. De två levde lyckliga tillsammans, men efter några månader fick Linck problem med sin svärmor.

Änkefru Mühlhahn var otålig att få barnbarn och började därför fråga ut sin dotter om hur hennes make var i sängen. För att få vara i fred ljög paret om att Catharina faktiskt hade blivit gravid – för att en kort tid senare med spelad sorg förklara att hon tyvärr fått missfall. Hela tre gånger använde sig paret av samma nödlögn.

Med tiden tynade parets lycka bort. Om det berodde på svärmoderns inblandning eller bara på 1700-talets krävande vardag är okänt, men paret började bråka om pengar – och när känslostormarna gick höga slog Linck sin fru.

I berusat tillstånd besvarade Linck frågan genom att urinera på sin svärmor.

De sparsamma källorna om Lincks liv vittnar om att hon tycks ha sålt sin hustrus brudutstyrsel. Det fina linnet lär ha inbringat 80 riksdaler, motsvarande en hel månadslön för en tysk ämbetsman.

Försäljningen gjorde hustrun och svärmodern rasande. När det senare började gå rykten om ett olagligt äktenskap mellan två kvinnor i Halberstadt gav sig Linck och Catharina av.

Urinerade på svärmor

Under de följande åren drog det äkta paret runt och försörjde sig på tiggeri och det lilla arbete de kunde hitta. Emellanåt kom de tillbaka till svärmodern, som på ett alltmer aggressivt vis krävde svar på om Linck verkligen var en man.

Hon gick så långt som att supa svärsonen full för att komma till botten med det hela. I berusat tillstånd besvarade Linck frågan genom att urinera på sin svärmor. Därefter försvann det äkta paret igen.

En kort tid senare tvingades dock Linck medge att hon inte kunde försörja sin fru och överlämnade henne därför åt svärmoderns omsorg. När Linck senare dök upp i Halberstadt för att besöka sin Catharina fick svärmodern nog.

Begravningståg

Vizzanis begravning lockade mycket folk, som ansåg att hon hade dött medan hon försvarade sin jungfrulighet.

© DE AGOSTINI PICTURE LIBRARY/Getty Images

Lesbisk italienska hyllades efter sin död

Kvinnor i manskläder väckte normalt stor förargelse i 1700-talets Europa, men Catarina Vizzani utgjorde ett undantag. Efter åtta år i manskläder hedrades hon vid sin död som kvinnlig förebild.

Som barn i 1720-talets Rom fick Catarina Vizzani lära sig att läsa, skriva och brodera. Vid 14 års ålder inledde hon en affär med sin broderilärarinna. När förhållandet upptäcktes och en skandal hotade lämnade hon staden, iklädd herrkläder, och tog sig täcknamnet Giovanni Bordoni.

Försedd med en falsk penis i form av ett läderhölster stoppat med trasor förförde Bordoni massor av kvinnor. Hennes utsvävande liv fick emellertid ett tvärt slut när Bordoni förälskade sig i niecen till en präst. Den stränge onkeln motsatte sig förhållandet, vilket fick det unga paret att rymma.

Prästens hantlangare spårade dock upp paret och Bordoni blev skjuten i benet. Svårt sårad fördes ”den unge mannen” till ett kloster. Där anförtrodde Bordoni sig åt en nunna och berättade att hon ville bli begravd i kvinnokläder. På huvudet ville hon bära en krans som tecken på jungfrulighet.

Historien kom ut och präster strömmade till begravningen för att hylla Vizzanis oskuld. Vad hon än gjort som man var hennes kyskhet som kvinna oantastlig, menade de.

Medan dottern låg sjuk och inte kunde försvara sin make tillkallade änkefrun en stark väninna. Tillsammans kastade de sig över Linck och med soldatsvärdet som Linck alltid bar med sig skar de upp den misstänktes byxor. Därefter kunde de snart avslöja Linck som kvinna.

Den rasande svärmodern tog Lincks läderdildo och kisstratt och stormade ner till domstolen med bevismaterialet. Där anklagade hon sin så kallade svärson för otukt.

Det var en allvarlig anklagelse, för sodomi, otukt mellan två personer av samma kön, bestraffades med döden. I rätten skyndade sig därför Lincks hustru att förneka all kännedom om sin mans kvinnlighet. Hon bedyrade sin oskuld och förklarade att hon var ung och inte visste någonting om män.

En annan aspekt av anklagelsen vållade rätten ännu större svårigheter. I biblisk mening kunde de två kvinnornas samliv knappast definieras som otukt, eftersom deras förening inte varit köttslig, utan skett med det som i referat från processen kallas ”ett livlöst läderföremål”.

Till slut överlät rätten avgörandet åt kungen.

Fredrik Vilhelm I av Preussen

Fredrik Vilhelm I av Preussen var känd som en kolerisk man. Eventuellt lades Catharina Lincks ärende fram för majestätet på en av hans dåliga dagar.

© Huis Doorn

Fredrik Vilhelm I av Preussen lät nåd gå före rätt vad angick den unga bruden, som slapp undan med tre års fängelse och landsförvisning.

Kungen visade emellertid inte Linck någon barmhärtighet. Den 7 november 1721 blev hon halshuggen och kastades därefter på ett bål. I Sankt Paulskyrkan, där Linck och Catharina en gång gift sig, gjorde prästen en anteckning i vigselboken: ”Herren i fråga är i själva verket en gudlös kvinnomänniska, skyldig till himmelsskriande synd och otukt.”

Catharina Linck var den sista kvinnan i Europa som avrättades för att hon var lesbisk.