Marken skakar när nästan 15 000 angripande zulukrigare kommer rusande. Det är den 4 juli 1879 och de afrikanska krigarna springer så fort de bara kan mot de rödklädda brittiska soldaterna.
När zulukrigarna närmar sig, vrålar den brittiske brigadgeneralen Henry Wood till sina soldater:
”Is i magen, grabbar. Håll ihop leden, sikta lågt och skjut inte för fort!”
Gatlingskyttarna snurar på veven, och vapnets tio eldrör börjar rotera. Oväsendet är öronbedövande, och zulukrigarna stupar till höger och vänster.
Kriget mellan Storbritannien och zuluriket har provocerats fram av britternas så kallade High Commissioner Sir Henry Bartle Frere. Han har med alla medel försökt utvidga den brittiska kolonin Natal i det som i dag är Sydafrika.
”När det hela var över, och vi räknade de döda, låg det 473 zulu inom en radie av 500 yards (457 meter, red.). De låg i grupper, somliga på mellan 14 och 30 döda, nedmejade av Gatlingkulsprutorna.” Tidningen London Evening Standard, 1879.
Zuluriket står i vägen för Freres plan, och efter att zulu vid ett par tillfällen gått över Natalkolonins gränser, utfärdar han ett ultimatum till zulukungen Cetshwayo kaMpande: Upplös armén, och skicka hem krigarna. Som förväntat vägrade zulukungen, och Frere fick därmed en anledning att invadera.
Det avgörande slaget mellan zuluriket och britterna står den 4 juli 1879. Zulukrigarnas långa och spetsiga assegaj-spjut är fruktade, och de kompletteras med enstaka äldre gevär.
De brittiska soldaterna står uppställda i kvadratiska formationer, så att de kan ge eld åt alla sidor. I mitten av kvadratens främre sida står två exemplar av det nyaste vapen britterna förfogar över: Gatlingkulsprutan – världens första vapen av sitt slag.
Efter att landets huvudstad bränts ner var zulukungen tvungen att acceptera att kriget mot britterna var förlorat.
Zulu skulle kuvas
I januari 1879 invaderade brittiska styrkor zuluriket och led ett stort nederlag. Men redan ett halvår senare var britterna tillbaka med en armé av 16 000 man – och den här gången hade styrkorna med sig Gatlingkulsprutor.
För att slippa överraskningsanfall anlade britterna befästa läger hela vägen längs sin marschväg mot zulurikets huvudstad Ulundi.
Under den avgörande striden, slaget vid Ulundi den 4 juli, ställde britterna upp sin styrka i en defensiv, kvadratisk formation. På så sätt kunde de utnyttja Gatlingkulsprutornas överlägsna eldkraft utan att riskera flankangrepp från zulukrigarna.
Den brittiska segern var total, och armén marscherade efteråt in i Ulundi och brände ner huvudstaden. Kort därefter kapitulerade zulukungen till de brittiska styrkorna.
Varken zulukrigarnas snabbhet, mod eller skicklighet i strid kan mäta sig med kulsprutan. Inga zulukrigare kommer närmare de brittiska rödrockarna än trettio meter, och efter fyrtiofem minuter tar de överlevande till flykten. Varje försök att organisera ett nytt angrepp hindras av det brittiska kavalleriet.
När striden är över ligger cirka 2 000 döda och sårade zulukrigare på slagfältet, medan endast tio britter stupat för fiendens kulor. Vägen till zulukungens huvudstad Ulundi ligger öppen, och den brittiska segern är total. Tidningen London Evening Standard skriver om slagfältet:
”När det hela var över, och vi räknade de döda, låg det 473 zulu inom en radie av 500 yards (457 meter, red.). De låg i grupper, somliga på mellan fjorton och trettio döda, nedmejade av Gatlingkulsprutorna.”
Gatlingkulsprutan hade visat sitt värde på slagfältet, och alla krigförande nationer får bråttom att skaffa vapnet. Resultatet blev död och förödelse i en aldrig tidigare skådad omfattning.
Farmarens son blir uppfinnare
Gatlingkulsprutan hade uppfunnits mindre än femton år tidigare av Richard Gatling. Han föddes 1818 på en farm i North Carolina i USA.
Att uppfinna saker låg i blodet hos familjen Gatling, för Richards far, Jordan Gatlin, var uppfinnare vid sidan av arbetet som lantbrukare. Richard själv var tidigt ute med egna uppfinningar. När han var 21 år gammal utvecklade han en propeller för ångfartyg som ersättning för de otympliga skovelhjulen.
Dessvärre hade den svensk-amerikanske uppfinnaren John Ericsson redan fått patent på propellern – Gatling hade snubblat på mållinjen. Men den unge mannen gav inte upp. Redan tre år senare, 1842, fick han sitt första patent – på en maskin som kunde så riskorn.
Läkaren Richard Gatling uppfann en kulspruta för att göra krig mindre blodiga.
År 1844 flyttade han till St. Louis i Missouri, där han vidareutvecklade maskinen så att den kunde så vete, och han tjänade en förmögenhet på delstatens många veteodlande lantbrukare.
Ett par år senare, medan Gatling var ute på en affärsresa för att marknadsföra sin såningsmaskin, insjuknade han i smittkoppor. I den glesbefolkade Mellanvästern fanns det ingen sjukvård att få, så han var helt utelämnad åt ödet, och kunde bara hoppas på att tillfriskna på egen hand.
Upplevelsen motiverade honom att studera medicin, och 1850 lämnade han Medical College of Ohio som nyexaminerad läkare. Men han praktiserade aldrig, för han drevs av lusten att uppfinna.
Redan samma år fick han patent på en maskin som kunde bearbeta hampa, så att hampafibrerna kunde användas till att göra rep. Kort därefter fick han även patent på en ångdriven plog.
Ägnar sin energi åt kriget
Det var emellertid först 1861 som Gatling fick idén till sin mest banbrytande uppfinning. Det amerikanska inbördeskriget hade brutit ut samma år, och trots att Gatling kom från North Carolina – en delstat som politiskt sett hörde till Södern och försökte lösgöra sig från unionen med Nordstaterna – var han en anhängare av unionen.
Han flyttade därför till Indianapolis och började arbeta på att konstruera bättre skjutvapen åt nordstatsarmén.
Som ett led i sina efterforskningar undersökte Gatling sårade soldater för att ta reda på vad som var farligast för dem på slagfältet. Han sökte sig ofta till tågstationen i Indianapolis för att kunna studera det stora antal sårade som transporterades bort från fronten.
Soldaterna tog med sig spanska sjukan från förläggningarna, när de 1918 reste hem efter första världskriget.
Sjukdomar krävde flera miljoner lilv
Richard Gatling ville minimera antalet soldater som deltog i det amerikanska inbördeskriget, så att färre skulle dö av sjukdomar i fält. Inbördeskriget är en av de väpnade konflikter som krävt flest liv på grund av sjukdomar, men andra stora krig har också krävt många offer.
Napoleonkrigen: Krigen skakade Europa från 1803 till 1815 och var ett världskrig innan de båda världskrigen. Omkring 2,5 miljoner soldater miste livet under konflikten – omkring 88 procent av sjukdomar. Under Napoleonkrigen fick arméerna dock fler läkare, vilket ökade soldaternas överlevnadschanser.
Amerikanska inbördeskriget: De många dödsfallen på grund av sjukdom, som inspirerade Gatling att uppfinna sin kulspruta, utgjorde drygt två tredjedelar av de totalt 655 000 döda soldaterna. Inbördeskriget var det sista stora kriget som utkämpades, innan forskare kom fram till att sjukdomar orsakas av bakterier och virus.
Första världskriget: Historiens dödligaste pandemi är spanska sjukan (1918–1920), som amerikanska soldater tog med från sina förläggningar till Europa. Sjukdomen tog livet av 20–50 miljoner människor. Som jämförelse kan nämnas att cirka 15 miljoner dog i stridshandlingarna under första världskriget.
Han noterade att många av dem dog av banala sjukdomar – inte av de skador som orsakats av fiendens kulor och bajonetter.
Under 1860-talet skördade smittsamma sjukdomar i militära förläggningar fler liv än striderna, och Gatling såg med vanmakt på de långa kolonner av friska och starka män, som klev ombord på tågen för att köras till en säker död i trånga och ohygieniska läger.
Synen motiverade honom att försöka mekanisera krigföringen. Gatling tänkte att om han kunde uppfinna en maskin som stred i människans ställe, så skulle Nordstaterna inte behöva skicka ut så många män i fält.
I slutänden skulle en sådan maskin betyda mindre lidande och på så sätt göra kriget mer humant. Med den tanken i bakhuvudet började han bygga om sin såningsmaskin till en krigsmaskin.
Armén tackar nej
År 1862 fick Gatling sitt första patent på det banbrytande vapnet. Trots vapnets oerhörda destruktiva kapacitet hade han emellertid svårt att sälja det. Nordstatsarmén var inte intresserad.
Anledningen var att chefen för arméns underhållsförband var en inbiten motståndare till snabbskjutande vapen. Motviljan berodde på både konservatism och en oro för att de snabbskjutande vapnen skulle överbelasta försörjningslinjerna på grund av den stora ammunitionsförbrukningen.
En framsynt general i nordstatsarmén, som inte var rädd för nya idéer, var Benjamin F. Butler. Det sägs att han köpte tio av Gatlings vapen för egna pengar. De tunga vapnen lämpade sig bäst för försvar, och Butler använde dem för att slå tillbaka Sydstaternas utbrytningsförsök under Nordstaternas belägring av Petersburg i Virginia 1864-1865.
De många piporna gjorde att Gatlings kulspruta inte blev överhettad. På så sätt kunde vapnet ge eld under lång tid utan att drabbas av eldavbrott.
Vapnet avfyrades med handvev
Richard Gatlings vapen gav 1800-talets arméer en betydligt större eldkraft än de hade haft. Med vapnet kunde små grupper av soldater försvara sig mot betydligt större fientliga enheter.
Gatlingkulsprutan var banbrytande i en tid, då soldaternas gevär endast kunde avlossa ett skott, innan de behövde laddas om. Gatling samlade flera pipor i ett och samma vapen.
När man snurrade på handveven roterade piporna runt en mekanism som förde in en ny patron i varje pipa, när den passerade. När piporna roterade drogs en fjäder med ett slagstift tillbaka.
Mekanismen utlöste slagstiftet. Efter att kulan skjutits ut grep en liten arm om den tomma patronhylsans kant och slungade ut den, så att det blev plats för en ny patron.
Så länge veven snurrades runt, och vapnet tillfördes patroner, kunde Gatlingkulsprutan ladda om sig automatiskt och fortsätta att skjuta utan uppehåll. Det var det första vapnet som klarade av det.
Året efter amerikanska inbördeskrigets slut, 1866, valde armén till slut att officiellt införskaffa Gatlingkulsprutor. Första gången vapnet användes i strid var under landets expansion åt väster – på bekostnad av de infödda stammarna.
Gatlings uppfinning kunde alltså ha räddat general Custer vid Little Bighorn, men den styvnackade Custer vägrade att ta med ett batteri med tre Gatlingkulsprutor på sin expedition mot siouxerna 1876. I striden mot den numerärt överlägsna fienden kunde vapnen troligen ha räddat hans liv.
Andra amerikanska officerare använde emellertid vapnet flitigt under de krig som utkämpades mot ursprungsamerikanerna, mot spanjorerna i slutet av 1800-talet och i det filippinsk-amerikanska kriget mellan 1899 och 1902.
Vid det laget hade Gatlingkulsprutan redan deltagit i åtskillig krig utanför den amerikanska kontinenten. Richard Gatling själv hade 1870 sålt rättigheterna till att tillverka Gatlingkulsprutor till vapentillverkaren Colt.
Gatlings vapen avfyrade många skott på kort tid
Skjutandet inleds
Handveven hanteras av skytten, och vapnet börjar skjuta, medan piporna roterar. De senare modellerna kunde avfyra 900 skott i minuten.
Magasinen behöver bytas
Piporna laddas från magasin, som måste bytas ut efter hand som de töms. Tyngdkraften ser till att patronerna matas ner i vapnet.
Kontinuerlig laddning
Samtidigt är piporna en essentiell del av laddningsmekanismen, eftersom varje enskild pipa laddas och förbereds för avfyring i takt med att den roterar.
Ryssar och turkar köper vapnet
De första som tog till sig Gatlingkulsprutan efter den amerikanska armén var ryssarna, som köpte in den 1867. Första gången två militära stormakter utrustade med Gatlingkulsprutor möttes i strid var i det rysk-turkiska kriget mellan 1877 och 1878.
Turkiet hade införskaffat Gatlingkulsprutor under åren före kriget, men varken ryssarna eller turkarna var särskilt nytänkande med avseende på hur de använde kulsprutorna.
En lättare modifiering gjorde det möjligt att montera Gatlingkulsprutan på en kamel.
De tunga vapnen användes framför allt för att bevaka strategiskt viktiga punkter som broar och trafikknutpunkter nattetid. Gatlingkulsprutans höga eldhastighet kunde kompensera för de lätt bemannade vaktposterna i händelse av ett överraskningsanfall.
Det var även anledningen till att vapnen aldrig användes mot varandra i strid, och Gatlings uppfinning spelade endast en begränsad roll i kriget, som ryssarna gick segrande ur.
Uppfinningen ska göra världen civiliserad
Storbritannien var den stormakt som flitigast använde Gatlingkulsprutan på slagfältet. Under 1800-talets andra hälft myntades uttrycket att Storbritannien ”civiliserade den ociviliserade världen” med hjälp av Gatlingkulsprutan, eftersom britterna använde vapnet i Afrika, Syd- och Nordamerika samt Mellanöstern.
Redan på 1870-talet medförde britterna två Gatlingkulsprutor under kriget mot ashantistammen i nuvarande Ghana. Det blev emellertid inte nödvändigt att använda vapnet i strid. De brittiska soldaterna kunde nöja sig med att demonstrera vapnet för de infödda, och det räckte för att övertyga dem om britternas överlägsenhet.
Under 1800-talets andra hälft införskaffade de flesta av världens stora militära makter Gatlingkulsprutor.
Precis som ryssarna och turkarna använde britterna sina Gatlingkulsprutor framför allt i en defensiv roll.
Strategin lämpade sig väl för deras kolonialkrig, då de var vana att ställa upp sina soldater och invänta fiendens angrepp för att därefter besegra honom med överlägsen eldkraft i form av gevär och artilleri.
Alla länder betraktade nämligen fortfarande Gatlingkulsprutan som en del av artilleriet – den skulle ställas upp och bombardera fienden. Det snabbskjutande vapnet hade emellertid en stor, outnyttjad potential, som varken ryssarna eller britterna hade insett.
Denna potential såg den amerikanske löjtnanten John Henry Parker.
Amerikansk officer får en idé
John Henry Parker ingick i en amerikansk styrka, som 1898 skickades till Kuba för att driva bort spanjorerna från ön.
I januari hade pansarkryssaren USS Maine skickats till Havanna, där örlogsfartyget skulle försvara amerikanska intressen på ön under det kubanska upproret mot Spanien, som hade pågått sedan 1895. Tre veckor senare exploderade USS Maine på mystiskt vis. Spanjorerna anklagades för att ha saboterat fartyget, och den 21 april 1898 bröt krig ut mellan USA och Spanien.
”I samma stund började Ryders Gatling ’prata’. Den yttrade väldigt höga och välformulerade ord.” Löjtnant John Henry ”Gatling Gun” Parker.
Parker var förtjust i den snabbskjutande Gatlingkulsprutan och ansåg att den skulle vara perfekt i ett angrepp i stället för att spela en defensiv roll som tidigare.
Han började därför utbilda ett nytt specialförband för att använda Gatlingkulsprutan under anfall. På så sätt skulle vapnet kunna täcka infanteriet, när det skulle angripa en fientlig ställning. Dessa nya tankar imponerade på chefen för den amerikanska expeditionsstyrkan, och Parkers specialförband skickades till Kuba, så att han skulle kunna testa sin nya taktik på slagfältet.
Användes i offensiv roll
En gäll hornstöt gav en sommardag 1898 signal till attacken mot San Juan-höjden. Löjtnant Parker kände hur hjärtat bultade i bröstet och han visste inte om det var hettan eller synen av de spanska blockhusen på kullens krön framför honom som fick honom att svettas ymnigt.
Parker gav order om att öppna eld, och de tre Gatlingkulsprutorna började genast spy ut kulor mot krönet. I sina memoarer berättar Parker om det ögonblick då hans män kom i strid för första gången: ”I samma stund började Ryders Gatling ’prata’. Den yttrade väldigt höga och välformulerade ord, som trots att de inte yttrades på spanska förstods av våra vänner (fienden, red.) på toppen av kullen.”
Gatlingkulsprutan användes framför allt som ett försvarsvapen, men den kunde även användas vid anfall.
Eldgivningen var så snabb att de enskilda skotten drunknade i larmet från de övriga. Gatlingkulsprutorna var av den helt nya modellen från 1893, vars .30-kaliberspatroner använde röksvagt krut. De nya patronerna var mindre än de gamla, tunga och otympliga kaliber .45-patronerna, vilket innebar att Parkers män kunde ha med sig mycket mer ammunition – och därmed skjuta under längre tid.
I skydd av elden från Gatlingkulsprutorna ryckte Parkers män fram mot krönet. Spanjorerna försökte beskjuta dem, men elden från de tre snabbskjutande kulsprutorna gjorde att de var tvungna att lägga mer på tid på att hålla huvudet nere än på att besvara elden – och de amerikanska förlusterna var betydligt mindre än förväntat. Parker beskrev scenen: ”Fienden flydde från sina värn, eftersom fotsoldaterna hade banat sig väg genom taggtråden vid kullens fot. Spanjorerna kunde inte sticka upp huvudena ovanför kanten på sina skyttegravar för att skjuta på grund av de dödliga projektiler som kulsprutorna överöste dem med, och att stanna kvar och invänta infanteriets angrepp vore lika med döden.”
Fienden flyr från kulregnet
Sjätte infanteriregementet, som utgjorde spjutspetsen i det amerikanska angreppet, fick stanna och vänta på att Gatlingkulsprutorna skulle sluta skjuta. Inom loppet av åtta minuter hade Parkers tre kulsprutor avfyrat 18 000 skott.
När infanteristerna nådde kullens krön gav de signal till resten av styrkan. Parkers förband släpade upp sina vapen på kullen, där de spänt inväntade spanjorernas motanfall. De behövde inte vänta länge.
”Fienden ni såg här var 600 man, som försökte fly. De träffades av kulspruteeld, som var så effektiv att endast fyrtio av dem kom tillbaka till Santiago. Resten stupade.” Spansk officer om sina soldaters möte med en Gatlingkulspruta på slagfältet.
Ett större spanskt angrepp, som omfattade flera hundra soldater, försökte driva bort amerikanerna från krönet, innan de fick tid att gräva ner sig. Gatlingkulsprutorna öppnade eld igen, och när spanjorernas bästa styrkor angrep den del av den amerikanska linjen som befann sig längst bort från de dödligt effektiva vapnen var amerikanerna hårt pressade.
Parker var tvungen att skjuta längs den amerikanska linjen av soldater, trots att risken för att träffa de egna var stor. Vågspelet gav utdelning – på ett avstånd av 600 meter fällde kulsprutorna två tredjedelar av soldaterna i det spanska motanfallet.
Gatlingkulsprutans eldkraft var enorm. Vapnet gjorde det möjligt för ett fåtal män att hålla en betydligt större styrka i schack.
Efter striderna sa en av de spanska officerarna om Gatlingkulsprutornas effekt på hans män:
”Fienden ni såg här var 600 man, som försökte fly. De träffades av kulspruteeld, som var så effektiv att endast fyrtio av dem kom tillbaka till Santiago. Resten stupade.”
I ett och samma slag hade Gatlingkulsprutorna visat sitt värde vid både anfall och försvar.
Parker blev sedermera känd som ”Gatling Gun” Parker, och tack vare sina framgångar under det spansk-amerikanska kriget fick han i uppgift att utforma taktiken för den amerikanska armén, när det gällde att använda kulsprutor. Han slutade sin militära karriär som brigadgeneral i reserven.
Uppfinnaren förbättrar sitt vapen
Richard Gatling hade visserligen sålt rättigheterna till sin banbrytande uppfinning, men han fortsatte som direktör för det företag som producerade och vidareutvecklade vapnet. Från den tidigaste versionen 1862 tlil den sista modellen från 1903 konstruerade Gatlings företag tolv modeller för elva typer av patroner och sålde till minst tio olika länder.
År 1892 fick Richard Gatling patent på en cykel som han konstruerat.
Gatling ville lösa tidens utmaningar
Uppfinnaren från North Carolina uppfann mycket mer än sin berömda kulspruta. Richard Gatling levde i en tid med snabba tekniska framsteg, och han strävade efter att konstruera maskiner och hjälpmedel, som skulle förbättra människors vardag.
1835
En av Gatlings första uppfinningar var en fartygspropeller, som kunde ersätta skovelhjulen på ångfartyg. Propellern var effektivare, och gjorde att fartygen kunde förflytta sig snabbare.
1844
Den första västerländska såningsmaskinen uppfanns 1701, men maskinerna blev vanliga först på 1800-talet. Gatling uppfann en såningsmaskin, vars mekanism var en föregångare till hans kulspruta.
1857
En ångdriven maskin för att skala majs uppfanns 1812, och efter det kom de ångdrivna uppfinningarna slag i slag. Gatling konstruerade en ångdriven plog, som styrdes med vajrar.
1892
Senare konstruerade Gatling ännu en maskin, som kunde rengöra ull. Innan fårull kan användas för att göra kläder måste den rensas från lanolin, och sådana maskiner var därför efterfrågade inom textilindustrin.
1899
Gatling uppfann även en förbättrad mekanism för spolbara toalettstolar. Han var en av många uppfinnare som under 1800-talets andra hälft strävade efter att förbättra de sanitära förhållandena.
Till slut blev Gatlingkulsprutan emellertid omsprungen av Maximkulsprutan – en rekylladdad, enkelpipig kulspruta, som konstruerades och spreds under 1880-talet – och från 1891 riktade Richard Gatling i stället sin uppmärksamhet mot nya uppfinningar inom lantbruksområdet.
Andra uppfinnare tog över hans roll inom vapenutvecklingen, men Gatlingkulsprutans karakteristiska namn och utseende hade redan blivit odödligt.
Tekniken kom stridsflyget till godo
Gatlingkulsprutans historia slutar emellertid inte 1903. Strax innan Maximkulsprutan uppfanns hade Gatling arbetat med att utveckla en version av sitt vapen, som drevs av en elektrisk motor i stället för med en handvev.
Vapnet kunde avfyra hela 3 000 skott i minuten, ungefär tre gånger så många som den nya Maximkulsprutan, men det fanns inget behov av eldkraft av den storleksordningen. Tvärtemot skulle det vara opraktiskt att förbruka så mycket ammunition.
Uppfinnaren Hiram Maxim konstruerade 1884 en kulspruta som konkurrerade ut Richard Gatlings vapen.
Men många decennier senare, när jetflygplanen gjorde luftstrider till extremt snabba affärer, kom den elektriska Gatlingkulsprutan till sin rätt. Eftersom planen håller så hög hastighet måste piloterna få iväg så många skott som möjligt mot målet, eftersom de inte har fienden i sikte mer än bråkdelar av en sekund.
Faktum är att dagens kulsprutor och automatkanoner av typen Minigun och Vulcan, som används framför allt på flygplan och helikoptrar, i grunden är gamla, hederliga Gatlingkulsprutor med en elektrisk motor.
Kriget blev blodigare
Trots att Richard Gatlings uppfinning alltså blev extremt framgångsrik, misslyckades uppfinnaren med sin ursprungliga vision: att göra krig mer humana.
I själva verket gjorde Gatlingkulsprutan kriget blodigare – i synnerhet när det rörde sig om krig mellan två utvecklade stater, som båda hade tillgång till det kraftfulla vapnet. Då bidrog kulsprutan endast till att öka blodbadets omfattning.
Maximkulsprutan var den kulspruta som användes av alla parter under första världskriget.
Ny kulspruta tog över
Gatlingkulsprutan fick en relativt kort livslängd, innan den konkurrerades ut av en effektivare kulspruta. I slutet av 1800-talet konstruerade den amerikanske uppfinnaren Hiram Maxim den första kulsprutan av den typ som används än i dag.
Det sägs att han som barn avfyrade ett gevär, och att rekylen från vapnet slog omkull honom. Som vuxen kom han på att rekyleffekten kunde utnyttjas för att ladda om ett gevär, utan att skytten behövde göra något.
Det var inte bara enklare att skjuta med Maxims vapen, det var även driftssäkrare, eftersom det hade endast ett eldrör till skillnad från Gatlingkulsprutan, som hade sex eller tio stycken.
Systemet med endast en pipa minskade även vikten. Maximkulsprutan var därför mycket mer användbar som ett mobilt, offensivt vapen, eftersom det var lättare att förflytta.
Med introducerandet av den nya kulsprutan började de flesta länder fasa ut Gatlingkulsprutan. År 1911, tre år innan första världskriget bröt ut, var den amerikanska armén den sista som övergav Gatlingkulsprutan efter 45 års tjänstgöring.
Kulsprutans dödlighet blev uppenbar på allvar under första världskriget. Under fyra år av ställningskrig beordrade generalerna gång på gång hundratusentals soldater att lämna sina skyttegravar och storma fiendens linjer. Varenda gång blev de hjälplösa männen nedmejade av motståndarens kulsprutor.
Richard Gatling hade avlidit 1903, så han upplevde aldrig kulsprutans riktigt dödliga potential, men resultatet skulle sannolikt ha gjort honom förfärad. Kulsprutan var Gatlings största framgång – och hans mest bestående fiasko.