Krigsfångar tvingades slåss för Karl XII
Medan de tillfångatagna officerarna fick åka hem tvingade Karl XII de 15.000 meniga fångarna att strida för Sverige i ett eget regemente.
Karl XII satte upp ett helt regemente med sachsiska krigsfångar.
Under hela det stora nordiska kriget (1700–21) hade svenska armén stora problem med att ersätta sina förluster, varför man tidigt diskuterade möjligheten att återanvända tillfångatagna fiendesoldater. De femtontusen sachsiska och polska soldater, som tillfångatogs av de svenska styrkorna under kriget i Polen, utgjorde då en lockande manskapsreserv.
När Sverige och Sachsen slöt fred i Altranstädt 1706 lyckades man därför utverka att Sverige skulle frige alla sachsiska officerare, men att Karl XII fick behålla de meniga soldaterna som sitt krigsbyte. Av dessa fångar satte man sedan upp ett nytt regemente 1707.
Schommer överste för regementet
Till överste för regementet utsågs preussaren Johan Baptista Schommer, som även han tjänat på fiendesidan. I början av kriget hade han varit sachsisk officer, men lockats i tsarens tjänst som major. I Ryssland blev han dock allt mer missnöjd, särskilt som han inte blev befordrad till överste som han hade önskat.
Han knöt då kontakter med svenska fångar och i slutet av år 1704 flydde han från Moskva, tillsammans med två svenska officerare, efter att ha drogat fångvaktarna med opium. De tog sig till det svenska högkvarteret i Polen, där Schommer vann Karl XII:s gunst och gick i svensk tjänst. När det sachsiska regementet sattes upp 1707 fick han till slut sin eftertraktade överstetjänst.
Karl XII:s sachsiska regemente sattes in i slaget vid Helsingborg 1710. Här ett tyskt kopparstick över slaget.
Ingermanländska fälttåget
Värvningen till regementet var frivillig och många av de sachsiska soldaterna föredrog uppenbarligen svensk krigstjänst framför en fortsatt fångenskap. Många lockades säkert av de svenska generalernas löften att regementet skulle läggas i garnison i Nordtyskland och inte användas i fält, men i hemlighet gjordes förberedelser för att sända soldaterna till krigsskådeplatsen i Baltikum.
År 1708 deltog regementet i det ingermanländska fälttåget och lades sedan i garnison i Viborg. När krigslyckan började svänga blev makthavarna i Stockholm dock allt mer oroade över soldaternas lojalitet och till följd av deserteringar beslöt man att frakta tillbaka regementet till det svenska fastlandet i början av år 1709.
Med i slaget vid Tossebro
Efter slaget vid Poltava, då Danmark och Polen åter förklarade Sverige krig, blev frågan om sachsarnas lojalitet akut. I detta läge gick Schommer i god för sina soldater och menade att de var ivriga att visa vad de gick för. Regementet sattes därför in i Skåne.
Men det första mötet med den danska invasionsarmén blev ett fiasko. Enligt Magnus Stenbock ska regementet ha mött danskarna vid Tossebro i januari 1710. Många av soldaterna ska där ha givit sig till fienden utan strid – andra efter att bara ha avfyrat någon ynka salva. Trots detta deltog regementet i slaget vid Helsingborg en dryg månad senare, och tjänade den svenska kronan kriget ut.
Genom hela kriget betraktades sachsarna fortfarande som fångar och bara de som var gamla, sjuka och invalidiserade återfick formellt sin frihet. De som behärskade ett hantverk erbjöds att bosätta sig i Sverige, medan de övriga ombads försvinna från landet fortast möjligt och inte dra runt på landsbygden som tiggare. Det var tacken för deras lojalitet.
Publicerad i Populär Historia 11/2015