Tempelriddarna var både farliga og fromma

Korsfararna, som vägrade att erkänna Jerusalems betydelse för muslimer, kallade envist moskén för ”Kung Salomos tempel”, trots att byggnaden uppförts som en muslimsk helgedom ochinte hade något som helst att göra med den judiske kungen.

Därför döpte Hugues och Geoffrey sin orden efter ”Kung Salomos tempel”: Kristi och Salomos tempels fattiga riddare – i dagligt tal bara Tempelherreorden.

Moskén inreddes med rum för riddarna och kontor för administration av ordens finanser och personal, medan den nedersta källaren användes som stall för riddarnas hästar.

Synen av riddare till häst, som bullrade nedför Tempelberget och genom de smala gatorna, skulle i många år bli välkänd i det kristna Jerusalem.

Tempelriddarna upprättade en resebyrå

De driftiga riddarna utökade snabbt patrullerandet med vad vi i dag skulle kalla en resebyrå. De utnyttjade sina omfattande kunskaper om Heliga landet och utrustade pilgrimer med biljett till sjöresan, logi i Jerusalem och hjälp att hitta stadens heliga platser.

Tempelriddarna grundade även en bankverksamhet, så att pilgrimer kunde deponera sina värdesaker och pengar hos tempelriddarna i närheten av sin avreseort och därefter kontinuerligt få pengar utbetalda under resan, när de passerade andra av tempelriddarnas filialer. Ryktena om de driftiga riddarna spred sig snabbt och lockade mängder av nya rekryter.

När Hugues de Payns, ordens medgrundare, år 1125 seglade till Europa, hade han tillräckligt med män för att ta med en mindre styrka utan att riskera säkerheten i Heliga landet.

Hugues resa i Europa var betald och arrangerad av kung Balduin, och en av Hugues uppgifter var att ordna kungens diplomatiska angelägenheter. Förutom det skulle han se till att tempelriddarna fick kyrkans officiella godkännande.

Tempelriddarna väckte förtjusning överallt

Under två år reste Hugues de Paynes runt i England och Frankrike, där han fick ett storslaget mottagande hos både adel och kyrka.

Nyheten om de fromma riddarna, som försvarade kristendomens allra heligaste platser, väckte förtjusning, och grevar och baroner var mer än villiga att skänka både pengar och jord till orden. Hugues blev till och med inbjuden till ett kungligt bröllop i London.

Från kyrkans sida tog abboten Bernhard av Clairvaux Hugues under sina vingar. Bernhard var kyrkans störste tänkare och dessutom ledare av Cisterciensorden, som han hade gjort till en av världens mäktigaste munkordnar.

Den driftige kyrkofadern presenterade 1128 tempelriddarnas sak för ett koncilium, ett möte för högt uppsatta kyrkomän, som hölls i Troyes i Frankrike.

Bernhard levererade de avgörande argumenten för riddarnas användning av våld i Guds namn och såg till att Hugues själv kunde presentera riddarnas sak för biskoparna och andra av kyrkans män.

Orden fick den katolska kyrkans godkännande, och efter mötet skrev Bernhard personligen ned Tempelherreordens viktigaste regler.

Tempelriddarordens viktigaste regler

Hugues hade alltså alla skäl att vara nöjd, när han satte segel för att återvända hem till Heliga landet. Tempelriddarna var nu godkända på högsta ort, gåvor i form av pengar och egendomar strömmade in, och i Heliga landet genererade bankverksamheten stora intäkter.

Från både korsfararstaterna och Europa kom män för att bli riddare, och orden kunde välja och vraka bland potentiella rekryter.

Från början satte tempelriddarna en hög standard. Endast män vars far och farfar hade varit riddare kunde ta på sig den eftertraktade vita skjortan med det röda korset och kalla sig tempelriddare.

Mindre förnäma rekryter kunde inneha underordnade ställningar som ett slags väpnare för riddarna, men även för dem var kraven stenhårda. Inga hål i släktträdet tolererades – ingen som var född utanför äktenskapet kunde bli tempelriddare.

För dem som slapp genom nålsögat väntade en vardag med fattigdom och hårt arbete. Dagen började klockan sex på morgonen, när alla kallades till morgonmässa.

Därefter följde några timmar med arbete, underhåll och reparation av seldon, vapen och annan fältutrustning, avbrutet endast av bön klockan nio. Omkring klockan tolv serverades dagens första måltid, lunchen.

På eftermiddagen samlades riddarna igen till bön klockan tre och klockan sex, varpå de serverades kvällsmat. Endast tre gånger i veckan stod det kött på den spartanska menyn, och två riddare fick dela på en tallrik.

Allt prat vid bordet var förbjudet, och under måltiden läste en av ordens präster högt ur Bibeln. Vid mörkrets inbrott samlades riddarna igen. Då fick de lite att dricka, och därefter var det förbjudet att samtala. ”Den stora tystnaden” varade ända till morgonmässan.

Det gjorde å andra sidan riddarnas sömn inte. Mitt i natten var de tvungna att stiga upp för att be – i tystnad – och därefter se till sina hästar. När en riddare förvissat sig om att allt var i sin ordning, kunde han gå till sängs och sova tills det blev morgon.

ömnen var dock knappast djup: riddarens bädd bestod av en hård madrass, en kudde och en enkel yllefilt, och han sov med kläderna på, även stövlarna.

Tempelriddarna levde i celibat

Riddarnas strängt inrutade vardag var ytterligare begränsad av ett antal regler. Även på tider utanför ”den stora tystnaden” skulle allt samtalande minimeras – ”att tala för mycket är inte syndfritt”, förmanade reglementet, och ”onödigt tal och fördärvliga utbrott av skratt” var därför strängt förbjudet.

Medan orden samlade på sig enorma summor, fick den enskilde riddaren inte äga något förutom sina vapen och sina kläder. Inte ens brev från familjen fick en riddare behålla – de lästes i stället upp av någon av ledarna.

Alla tecken på fåfänga och personliga kännetecken var bannlysta. Vare sig hästar eller seldon fick dekoreras och definitivt inte med de små silver- eller guldtecken, som var populära bland korsfararna.

En tempelriddare kunde inte heller ha några fritidsintressen, och fick till exempel inte ägna sig åt jakt med falk – vilket var vanligt bland riddarna i de kristna korsfararstaterna. Även umgänge med kvinnor var förbjudet.

En tempelriddare fick inte ens pussa sin mor eller sin syster. Bara att röra vid en kvinna, oavsett vem hon var, kunde nämligen ”väcka farliga passioner”. På natten, när riddarna gick och lade sig, skulle de låta ljuset vara tänt, ”så att skuggfiender inte skulle leda dem i fördärv”, som reglementet uttryckte det.

För den riddare som hade sexuellt umgänge med en kvinna väntade ordens strängaste straff: han fråntogs sin uniform och drogs runt i kedjor som en varning till andra, innan han kastades ut ur orden för alltid.

Tempelriddarna var oberörbara

Medan de enskilda riddarna hölls i strama tyglar, växte orden kraftigt. Med intäkter från jord och bankverksamhet byggde tempelriddarna ett antal borgar, som kom att omge korsfararstaterna. Orden utvecklades till ett slags insatsstyrka, som vid behov kunde sättas in i försvaret av de kristna besittningarna i och runt Heliga landet.

I strid förväntade orden alltid att riddarna skulle kämpa till siste man. De fick aldrig någonsin dra sig tillbaka, inte ens för att omorganisera styrkorna. Den absolut enda giltiga anledningen till att dra sig ur en strid var att fienden var i numerärt överläge med minst tre mot en.

Förutom att riddarnas utnyttjades i strid användes de även som rådgivare. Efter många år i Mellanöstern hade de mycket god kännedom om islam och muslimska sedvänjor, och en del riddare talade arabiska och hade nära vänner som var muslimer.

Inte minst för kungariket Jerusalem var tempelriddarnas kunskaper nyttiga, när det gällde att komma överens med de muslimska grannarna – eller att slå dem i strid.

Nyanlända i Heliga landet – oavsett om de var biskopar, kungar, grevar eller vanliga pilgrimer – begav sig till Tempelberget för att träffa ordens stormästare och få en analys av den senaste utvecklingen i regionen.

Tempelriddarnas insats för den kristna världen blev rikligt belönad: år 1139 slog påven Innocentius II fast i en bulla – en officiell skrivelse – att Tempelherreorden var praktiskt taget oberörbar; riddarna svarade enbart inför påven och kunde inte åtalas av någon världslig makt.

Under en period tycktes allt som tempelriddarna rörde vid bli till guld. Även de nederlag som korsfararstaterna började drabbas av gav till en början tempelriddarna nya framgångar.

Nya hot fick Europas kungar att organisera nya korståg, och vågorna av krigare och pilgrimer gav klirr i kassan hos tempelriddarna, som nu hade bankkontor i flera av Europas storstäder, bland annat London och Paris.

Där lämnade riddare sina ägodelar, medan de gav sig ut på korståg. Försedda med ett dokument, som angav värdet av deras förmögenhet, kunde de ta ut pengar i tempelriddarnas anläggningar längs vägen.

Saladin slog tempelriddarna

Saladin slog törstiga riddare Tidigt på sommaren 1187 uppstod de första problemen för tempelriddarna. Då inledde den arabiske fältherren Saladin ett segerrikt fälttåg genom de kristna områdena i Mellanöstern med en här på 25 000 man.

När den muslimske krigsherren belägrade fortet i Tiberias vid Kinneretsjön, insisterade tempelriddarnas stormästare, Gérard de Ridefort, på att inleda en attack med detsamma. Det fanns inte tid att samla ihop proviant och vatten, ansåg Gérard, som även avvisade tanken på att anfalla på natten.

En stekhet dag i juli angrep riddarna därför utmattade av hunger och törst efter en lång och strapatsrik marsch. Nederlaget var totalt och förödmjukande, och efter slaget lät Saladin halshugga alla tempelriddare han fick tag i. Därefter intog den arabiske fältherren Jerusalem och slöt en bräcklig fred med européerna.

Under några årtionden kunde tempelriddarna fortsätta att eskortera pilgrimer till den heliga staden, men i mitten av 1200-talet började det gå utför på allvar. Turkar och mongoler strömmade in norrifrån, och söderifrån kom mamluker.

År 1244 skövlade turkarna Jerusalem. Akko blev tempelriddarnas nya högkvarter, men under de följande åren föll den ena korsfararbastionen efter den andra – 1291 var det Akkos tur.

Tempelriddarna förföljda av kung Filip

Tempelriddarna evakuerade sin förmögenhet till Cypern och försökte övertala påven och de europeiska kungarna till ett nytt korståg, men makthavarna var inte intresserade av ett nytt, dyrt äventyr.

Riddarnas förmögenhet intresserade dock Frankrikes mäktige, ambitiöse och skrupelfrie kung Filip IV. År 1306 kastade han ut alla judar ur landet under förevändningen att de ”vanhelgade kristna seder och vanor”, och konfiskerade deras tillgångar.

Året därpå kom turen till tempelriddarna. Aktionen inleddes fredagen den 13 oktober 1307. Överallt i Frankrike greps tempelriddare. De misshandlades, torterades och anklagades för de mest absurda saker.

Bland befolkningen var riddarnas enorma makt och rikedom känd, och de omgärdades av en mystik, som Filip utnyttjade genom att sprida rykten om bland annat kätteri. I Paris och andra städer spreds hemska historier om riddarna.

De var inte alls de fromma män som de utgav sig för att vara, sades det. De kissade och spottade på korset, och i sina hemliga invigningsritualer förnekade de Guds existens.

Enligt kungen hölls alla tempelriddarnas möten på natten eller i mörker, så att ingen kunde se vad de tillbad. Deras riktiga gud var nämligen inte Herren utan en idolbild kallad Baphomet.

Vem och vad Baphomet var visste ingen, men det sades bland annat vara en hängd katt eller Johannes Döparens mumifierade huvud. Samtidigt spreds det rykten om riddarnas nära förhållande till muslimerna, och de fick skulden för nederlagen till de muslimska arméerna i Heliga landet.

Påven tvångsupplöste tempelriddarorden

Under den hemska tortyr som kung Filip lät utsätta riddarna i Frankrike för erkände en efter en. Påven Clemens V – som formellt var den ende som kunde röra riddarna – protesterade, och i andra länder vägrade regenterna att förfölja riddarna på samma sätt som Filip gjorde.

Clemens utnämnande till kyrkans överhuvud var dock ett resultat av Filips påtryckningar, så 1312 böjde påven sig för kungens vilja och upplöste orden. Den 4 juli 1314 var ordens tid slutgiltigt över, när Jacques de Molay brändes på bålet.

Medan elden omslöt den döende stormästaren skrek han att kung Filip och påven Clemens inom ett år skulle möta honom framför Guds tron och dömas tillsammans med honom.

Båda männen, som var i sin bästa ålder, avled oväntat inom ett år – precis som Molay förutspått. De båda mystiska dödsfallen bidrog till att ge näring åt de myter om tempelriddarnas hemligheter som växte fram i den europeiska folktron.