Riddare blev pirater i Guds namn

I mer än 24 timmar har de Contreras kapargalär jagat en jättelik och tungt bestyckad galär från Osmanska riket. I den första sammandrabbningen mellan fartygen avfyrade båda sina kanoner och sedan utbröt strid man mot man på däcket, tills de Contreras och hans kamrater var tvungna att retirera. Men nu är de kristna redo för slutronden.

”Fader, ge oss din välsignelse, för detta kan mycket väl bli vår sista dag”, säger kaptenen till fartygets präst, som kallats dit. Prästen gör som han är ombedd, och med Guds välsignelse inleder de kristna korsarerna det sista angreppet.

I tre timmar dundrar kanoner och musköter om vartannat, tills korsarerna lyckas inta fiendens fartyg.

”Att vi segrat blev uppenbart, när turkarna – när de såg att de var nära land – började hoppa i havet”, skrev de Contreras många år senare.

I det osmanska fartygets lastrum hittar piraterna mer än 250 döda turkar, som raskt kastas över bord, varpå bytet kan fördelas. För de Contreras del blir det 1 500 dukater – en förmögenhet för den unge spanjoren.

Alonso de Contreras är bara en av många lycksökare, som på 1600-talet ansluter sig till johanniternas styrkor. Under de följande 150 åren växer korsriddarnas ökända piratarmé sig allt större.

Men det är inte enbart osmanerna som har anledning att frukta malteserriddarnas flagga. Snart blir även kristna fartyg korsarernas mål – och inte ens påven i Rom kan hejda Maltas heliga pirater.

Malta var ett piratnäste

Sjuttioett år tidigare, 1530, hade Johanniterna kommit till Malta. De kristna korsriddarna hade levt och regerat på den vackra grekiska ön Rhodos i mer än 200 år, men 1522 invaderade den osmanske sultanen Süleyman den store ön. Med en gigantisk armé kastade sultanen de omkring 600 johanniterriddarna på porten tillsammans med en armé av drygt 5 000 soldater.

De följande åtta åren flackade korsriddarna runt i Europa, tills de fick Malta av den spanske kungen Karl V. Ön ligger centralt i Medelhavet och var därför en strategiskt viktig bas för européerna i kampen för att hålla de krigiska osmanerna stången. Muslimerna kontrollerade större delen av länderna runt Medelhavet.

Det sägs att när johanniterna första gången såg Maltas platta sandstensklippor vid horisonten, så brast flera av dem i gråt. Vid första ögonkastet ser Malta onekligen inte mycket ut för världen. Den lilla ön är endast 27 kilometer lång och består nästan uteslutande av karg sten.

Maltas hårda yttre skulle dock visa sig bli en stor fördel för riddarna. Ön var svår att invadera, och johanniterna använde sandstenen för att göra Malta till Europas mest oövervinneliga fästning med kraftiga murar kring de viktigaste hamnstäderna.

När johanniterna klev i land hade Malta i årtionden härjats av muslimska pirater från de så kallade Barbareskstaterna på Nordafrikas kust. Men öns cirka 20 000 invånare hade själva en lång tradition av att livnära sig på sjöröveri.

Virke, metaller och framför allt mat var bristvaror, så för att överleva skaffade öborna sig varor från de många handelsfartyg som passerade ön – på lagligt eller olagligt vis. Så när Johanniterna slog sig ner på ön var Malta redan Europas mest beryktade piratnäste.

Det gav johanniterna en uppenbar möjlighet att ta revansch på osmanerna. Med sig till Malta hade de en liten flotta av galärer, som drevs framför allt med åror, men även hade segel. Med dessa galärer och lokalbefolkningens hjälp gick korsriddarna nu på jakt efter ärkefiendens fartyg.

Osmanerna angrep

Malta var på alla sätt och vis en nagel i ögat på osmanerna, och redan 1551 angrep den ökände osmanske korsaren Dragut ön i ett försök att erövra den. Angreppet misslyckades emellertid.

Under de följande åren genomförde johanniterna alltfler angrepp på osmanernas fartyg, och under ledning av riddarnas stormästare Jean de la Valette lyckades de kristna korsarerna ta mer än 3 000 muslimska slavar.

Till slut fick sultan Süleyman den store nog. Den 18 maj 1565 satsade han allt han hade på att krossa Malta och ”bränna ner ormnästet till grunden”, som han formulerade det. Med en armé av omkring 50 000 krigare seglade osmanerna mot ön med den största flottan sedan antiken.

Jean de la Valette och hans riddare, de lokala malteserna och en del spanska styrkor utgjorde sammantaget endast cirka 7 000 man, men de stred så tappert och styvnackat att turkarna gav upp efter flera månader av belägringsförsök. Under striderna stupade även den osmanske korsaren Dragut.

”Aldrig förr lät musik så skönt för öronen som våra ringande klockor den dagen”, skrev den kristne soldaten Balbi di Correggio, när osmanerna drog sig tillbaka.

Belägringen gjorde inte Maltas riddare mindre krigslystna – tvärtemot. Den nye stormästaren, Pietro del Monte, utfärdade en generell tillåtelse för även privata aktörer – under johanniternas flagg – att plundra muslimska fartyg. I gengäld skulle de överlämna en procentdel av sitt byte till riddarorden, som med utökningen av flottan etablerade rena rama piratindustrin.

Muslimernas nederlag vid Malta 1565 följdes av ännu ett militärt fiasko, när Osmanska rikets flotta 1571 besegrades av en kristen flotta utanför hamnstaden Lepanto (i dag Nafpaktos i Grekland). Slaget visade att den osmanska flottan inte var oövervinnelig.

Segern, som även Maltas korsriddarflotta bidrog till, fick under de följande åren en skara av giriga kaptener, kriminella och äventyrare att vallfärda till Malta för att – med korsriddarnas välsignelse – pröva lyckan som korsarer.

Bland dessa lycksökare fanns den unge Alonso de Contreras från Madrid.

Sjöman fick huvudet avskjutet

Vid endast tretton års ålder hade de Contreras knivmördat en kamrat i Madrid och flytt från staden. Han tog senare värvning i den spanska armén, men deserterade och hamnade till slut på Malta, där han fick hyra på ett korsarfartyg.

De följande åren seglade Alonso de Contreras kors och tvärs genom Medelhavet på jakt efter byten. Enligt hans dagbok deltog han 1601 i ett angrepp på staden La Mahometa (dagens Hammamet i Tunisien) på Barbareskkusten. På kvällen gick de Contreras och omkring 300 andra pirater i land utanför staden och tog på sig turbaner för att lura invånarna, som intet ont anande mötte de kristna utanför staden i tron att de var hemvändande muslimska pirater.

”Vi fångade alla kvinnorna och barnen, men endast få män, eftersom många hann fly. Efter det gick vi in i staden och plundrade”, skriver de Contreras.

Enligt den unge korsaren tog de flera hundra fångar, som tvingades ombord på fartygen. Inom kort dök det upp en muslimsk armé med 3 000 man, men de kom för sent. Alonso de Contreras och hans kamrater hade gett sig av.

”Vi miste tre riddare och fem soldater, som stupade för att de blev för giriga, varpå vi glada återvände till Malta”, förklarar de Contreras, som genast spenderade sin del av bytet på quiracas – prostituerade.

”Öns kurtisaner är så vackra och utstuderade att de äger allt som riddarna och soldaterna har”, medgav han.

Det var emellertid inte alltid som plundringarna gick så smärtfritt. Samma år var de Contreras med och angrep en stor osmansk galär, som försvarades av flera hundra soldater med eldhandvapen och kanoner. Redan under stridens inledning miste de Contreras sjutton kamrater.

”En holländsk kanonjär började ladda en kanon, men fienden träffade honom med en kanonkula mitt i huvudet, som blev fullständigt krossat och spred hjärnsubstansen över de närmaste”, berättar de Contreras, som sedan såg hur en bit kranie i rasande fart träffade näsan på en annan sjöman, som hade fötts med en oerhört sned näsa.

”Men när såret läkte var hans näsa plötsligt lika rak som min!” skriver de Contreras förbluffat.

Slaveri var värre än döden

Enligt johanniternas egna regler var det förbjudet att attackera andra fartyg än muslimska. Trots det angreps fartyg från Venedig och i synnerhet grekiska fartyg ofta av de maltesiska korsarerna.

Förevändningen var att venetianerna under 1500-talet handlade flitigt med osmanerna, vilket gav dem öknamnet ”turkarnas luder”. Så länge Venedigs fartyg fraktade gods åt de muslimska fienderna var det legitimt att attackera dem, ansåg Maltas korsarer.

Samma logik tillämpades för fartyg tillhörande grekisk-ortodoxa kristna. Stora delar av Grekland hade under 1500-talet erövrats av osmanerna, som ofta använde grekiska sjömän och fartyg, bland annat i hopp om att korsarerna skulle lämna fartygen i fred – men det gjorde de inte.

Ombord på ett franskt fartyg bevittnade den brittiske resenären Henry Blunt år 1634 hur ett grekiskt handelsfartyg attackerades av maltesiska korsarer utanför den egyptiska hamnstaden Alexandria.

”Häpna såg vi hur tre turkar på det grekiska fartyget togs till fånga. Den fjärde och siste turken rusade bort till fartygets akter. Där band han sig själv med ett rep, varpå han kastade sig i havet med huvudet först. Genom att ta livet av sig undgick han flera års elände”, skrev Henry Blunt.

Elände var precis vad som väntade de muslimer som överlevde mötet med de kristna korsarerna. Ofta var den värdefullaste skatten ombord nämligen inte lasten, utan besättningen. Efterfrågan på slavar var enorm, eftersom galärerna i de franska, spanska, italienska och osmanska flottorna alla roddes av slavar.

Det var ofrånkomligt att grekiska handelsfartyg som inte lydde under Osmanska riket av misstag plundrades av Maltas korsarer. Om det hände togs besättningen inte som slavar, men de gick miste om fartyget och allt gods ombord.

Anledningen var att grekisk-ortodoxa kristna i korsarernas ögon inte var ”riktiga” kristna. En del greker stämde korsarerna inför johanniternas tribunal på Malta – och många av dem vann och kompenserades för sin förlust.

En del korsarer angrep emellertid allt som flöt, oavsett trosriktning. År 1657 befann fransmannen Jean de Thévenot sig ombord på ett fartyg med kurs mot hamnstaden Akko i Palestina, när fartyget bordades av maltesiska korsarer, som vägrade att lyssna, när Thévenot påpekade att han var fransman och kristen.

”Det mesta av tiden hade jag en pistol mot halsen och en svärdsspets mot magen. Vid ett tillfälle sa de åt mig att ta av mig alla kläder. Innan jag själv hann göra något, slet fyra män kläderna av mig, så att jag stod där spritt språngande naken. De stack mig med svärden, tills jag tog av min guldring och kastade den till dem”, berättade han.

Överblick: Så stred piraternas galärer

Spelade bort pengarna

Fransmännen och grekerna var emellertid inte enbart offer för Maltas korsriddare – ofta var de i maskopi med dem. Många av korsarerna på Malta hade fransk bakgrund, och eftersom de flesta av plundringarna ägde rum i och i närheten av de grekiska farvattnen, anlitade korsarerna ofta greker som lotsar.

I regel var besättningen ombord på de maltesiska galärerna en brokig skara. Slavarna som rodde fartyget var mestadels muslimer. Kaptenen tillhörde Johanniterorden och var nästan alltid antingen riddare eller sergeant. Större delen av resten av besättningens mellan 150 och 200 man utgjordes av soldaterna.

Dessa kom från hela Europa, men de flesta rekryterades i regel direkt på Malta. Många av dem var före detta förbrytare eller lycksökare utan någon yrkeskompetens. Som en korsarsoldat sa i samband med en rättegång på Malta:

”Jag har inget yrke, och när jag kommer över pengar spelar jag bort dem eller spenderar dem på krogar eller prostituerade.”

Spanjoren Alonso de Contreras följde samma mönster och berättar i sin dagbok om hur han och hans kamrater under en expedition beordrades av fartygets kapten att kasta alla spelkort och tärningar i havet, så att de inte kunde spela om pengar.

Men sjömännen kunde inte låta bli. I stället ritade de en cirkel stor som en hand på ett bord, och inne i den första cirkeln ritade de en mindre.

”Alla som spelade satte en lus i den minsta cirkeln och slog vad om stora belopp. Den lus som först kom ut ur den stora cirkeln vann hela potten”, skriver de Contreras, som glatt kommenterar hur den slokörade kaptenen gav upp alla vidare försök att förbjuda spel om pengar.

Med tiden befordrades de Contreras till kapten för ett piratskepp, men hans plundringar slutade alla på samma sätt: han attackerade fartyg på fartyg, varpå han slösade bort alla dukaterna på sprit, kvinnor och spel, så snart han kommit i hamn igen.

Omkring 1604 lämnade Alonso de Contreras Malta och Johanniterorden och sökte nya äventyr på andra håll i Europa fram till sin död 1641. Vid det laget bedrev korsarerna en oerhört lukrativ verksamhet på Malta. Men som så ofta med framgång följs den oundvikligen av en nedgång.

För riddarna och de kristna korsarerna var fallet från maktens tinnar långsamt. Och knuffen utför kom från två av Europas mäktigaste män.

Napoleon satte stopp för riddarna

Under 1600-talets andra hälft och under 1700-talet försvagades johanniternas makt avsevärt av den franske solkungen, Ludvig XIV, och av påven i Rom. På 1660-talet kämpade Ludvig för att etablera en handel i Levanten, och det innebar ett utökat samarbete med Osmanska riket.

Kungen kunde inte tolerera att Maltas korsriddare attackerade franska fartyg, även om de fraktade varor från Osmanska riket. År 1673 utfärdade han därför ett dekret, som gjorde det möjligt att åtala och fängsla alla maltesiska korsarer som angrep kungens fartyg.

Det fick johanniterna att i ännu högre grad rikta uppmärksamheten mot grekiska handelsfartyg. Medan det tidigare hade varit enkelt för förfördelade greker att söka upprättelse hos tribunalen på Malta, blev det nu nästan omöjligt. Rättsfallen förhalades i flera år, och flera greker fängslades till och med för att ha vittnat falskt – trots att de i själva verket hade talat sanning.

Så länge korsarerna seglade under Johanniterordens flagg kunde grekerna emellertid överklaga till Rom. Där fick de ofta medhåll, eftersom påven ville stå på god fot med de viktiga grekiska handelsmännen.

Under 1700-talet försökte stormästaren kringgå detta problem genom att tillåta korsarerna att segla under andra länders flaggor – trots att samtliga fartyg stävade ut från Malta. Valet föll ofta på storhertigdömet Toscana och det spanska kungadömet, som hade en del korsriddare på Malta.

När grekerna klagade på hur de behandlades av korsarerna, avvisade tribunalen i Malta automatiskt fallet, eftersom fartyget inte lydde under Johanniterorden. Grekerna kunde inte heller överklaga till Rom, eftersom påvestaten endast hanterade frågor med direkt koppling till det maltesiska riddarkorset.

Dessa juridiska spetsfundigheter ledde till diplomatiska spänningar mellan stormästaren på Malta och påven, som gjorde allt för att försöka tygla johanniternas brutala framfart. Men korsriddarna vägrade att upphöra med sina attacker och vände dövörat till.

Till slut fick påven nog, och 1732 stängde kyrkans överhuvud slutgiltigt kryphålet genom att utfärda ett officiellt dekret, som förbjöd korsarer från Malta att segla under främmande flagg.

I början av 1740-talet satte påven ytterligare käppar i hjulet för korsarernas lukrativa verksamhet. Han stiftade en lag enligt vilken Maltas korsarer endast fick patrullera längs Barbereskkusten i Nordafrika, som kontrollerades av osmanerna och de nordafrikanska piraterna.

Slokörade tvingades johanniterna till slut inse att tiderna hade förändrats, och att de trots sin mångåriga kamp och sina stora uppoffringar inte hade stöd från varken påven eller de europeiska stormakterna.

De kristna korsriddarna fortsatte med sina plundringar, men i mycket mindre skala, fram till 1798, då Napoleon erövrade Malta. Den franske fältherren ville ha fred med muslimerna på Barbereskkusten, och kastade därför ut johanniterna.

Efter 250 år av statligt sanktionerad piratverksamhet var den tid då Maltas heliga krigare spred skräck i Medelhavet äntligen över.