Osmanerna sprängde bort murarna under de sista korsriddarna

År 1522 stred Johanniterorden mot dåtidens ledande supermakt – det turkiska Osmanska riket. Riddarnas fästning på den grekiska ön Rhodos hade bara 7 500 försvarare medan osmanernas belägringsarmé omfattade 100 000 man.

År 1522 stred Johanniterorden mot dåtidens ledande supermakt – det turkiska Osmanska riket. Riddarnas fästning på den grekiska ön Rhodos hade bara 7 500 försvarare medan osmanernas belägringsarmé omfattade 100 000 man.

Det kändes som om Rhodos stad hade drabbats av ett jordskalv när en kraftig explosion pul­vriserade hälften av den tolv meter breda­ ringmuren kring fästningen. De turkiska­ trupperna stormade fram mot hålet i muren. I tusental tog sig turkarna­ uppför murbräckorna och gav sig på så sätt i närkamp med de väntande johanniterna.

Riddarna som var klädda i rustning från topp till tå högg vilt med sina tunga svärd på de endast lätt beväpnade turkiska stödtrupperna. Bakom de pansar­klädda riddarna stod bågskyttar och musketörer som sköt in pilar och kulor bland de turkiska soldaterna, medan lansiärerna spetsade angriparna.

Efter flera timmars hårda strider jagade försvararna ned turkarna från muren – tillbaka till deras belägringsställningar på andra sidan av den 20 meter breda vallgraven. Hundratals turkar låg döda kvar bland murstenarna, men bara ett fåtal försvarare hade stupat.

Johanniterfästningens murar var så starka att inte ens kanonkulor rådde på dem.

Några dagar senare angrep turkarna bräschen igen. En ny explosion utvidgade den med ytterligare två meter, men än en gång slogs anfallet ner.

Enligt den franske riddaren Jacques de Bourbon miste 2 000 till 3 000 turkar livet bara under det anfallet, medan bara 30 av stadens försvarare dog. Men det fanns många sårade bland försvararna, inflikade Bourbon i sin bok om turkarnas belägring av Rhodos stad år 1522.

Kristendomens yttersta skans

Rhodos stad var en superfästning i 1500-talets Europa. Här höll 7 500 riddare, väpnare och legosoldater stånd mot en turkisk belägringsstyrka på 100 000 man från Osmanska riket – den tidens supermakt i Europa och Mellanöstern.

Turkarna hade erövrat allt från Ungern i norr till Arabien i söder med Mind­re Asien (Turkiet) som centrum. Riket hade fått sitt namn efter Osman I, som grundat det cirka år 1300. År 1522 hette sultanen Süleyman I och han hade liksom sina föregångare fullt upp med att erövra länder i Europa och Mellan­östern.

Han hade kommit till makten­ år 1520 och erövrade strax därefter Irak. Sedan reste han till Europa och intog bland annat Serbiens huvudstad Belgrad. Erövringarna skulle säkras militärt och göras om till provinser.

Trots Osmanska rikets till synes ändlösa erövringar hade supermakten ännu inte fått bukt med den extremt krigiska, kristna riddarorden johanniterna som höll till på ön Rhodos bara två mil från den turkiska kusten vid staden Marmaris.

Ett anfall mot ön år 1480 hade slagits tillbaka av de mycket skickliga riddarna.

Segern över osmanerna år 1480 gjorde Johanniterordens stor­mäs­tare, Pierre d'Aubusson, berömd. Här tar han emot fiendens fanor.

© Ullstein Bild

Sultanens anfader led nederlag på Rhodos 42 år tidigare.

När sultan Süleyman angrep Rhodos år 1522 var det andra gången som Osmanska riket försökte erövra ön. Süleymans farfars far, Mehmed Erövraren, hade redan 1480 skickat en armé på 20 000 man till ön för att slå ut johanniterna.

Rhodos var inte särskilt viktig för turkarna. De var upptagna med betydligt större erövringar på andra platser. I öster stred de mot Safavid-dynastin i Iran, och i Europa slogs de mot ungrare, österrikare och italienare.

Men strategiskt var riddarna på Rhodos ett stort problem. De hindrade Osmanska riket från att få full kontroll över östra Medelhavet. Efter tre månaders belägring tvingades dock turkarna dra sig tillbaka efter stora förluster.

Mehmed planerade ett nytt anfall 1481 men dog mitt i förberedelserna. Anfallsplanerna lades därför tillfälligt åt sidan. Under tiden byggde johanniterna ut försvarsverken på Rhodos. De visste att osmanerna en vacker dag skulle återvända.

Men år 1522 vände den unge och militärt begåvade sultan Süleyman blicken mot den lilla riddarstaten. Nu skulle johanniterna bort, kosta vad det kosta ville.

Riddare blev sjörövare

Johanniterna var världens sista korsriddare. De var en rest från en svunnen tid då de kristna européerna gemensamt hade erövrat det Heliga landet (Palestina) och haft det i besittning från cirka år 1100 till 1300. Då lyckades de arabiska muslimerna till sist återta sina förlorade områden och kasta ut de kristna styrkorna.

Från Rhodos fortsatte johanniterna, som var en kyrklig riddarorden, kampen mot ”de otrogna”. Riddarna bytte sina hästar mot stora segelfartyg och galejor, och de byggde upp östra Medel­havets största flotta.

Med den mäktiga flottan angrep johanniterna obönhörligt de muslimska krigs- och handelsfartygen i östra Medelhavet.

Riddarna på Rhodos drömde om att den kristna världen än en gång skulle sätta samman stora korstågsarméer och återerövra det Heliga landet

Johanniterordens ursprungliga syfte var att vårda sårade pilgrimer.

© Bridgeman

Johanniterna kom från hela Europa

Johanniterna på Rhodos var en kyrklig riddarorden vars ursprungliga syfte var att vårda sjuka och sårade pilgrimer i det Heliga landet. Med tiden blev en allt större del av deras uppgifter emellertid att bekämpa de hedniska muslimerna. Orden behöll dock in i det sista sin sjukhusverksamhet.

Johanniterriddarna var oftast söner ur adelssläkter runt om i Europa. Därför delades de in i åtta avdelningar efter ”tungomål”: Frankrike, Auvergne, Provence, Italien, Spanien, Kastilien, Tyskland och England. Varje tungomål hade sin egen ledare men alla lydde under johanniternas stormästare.

Men det var bara drömmar. De europeiska kungarna krigade mot varandra, vilket också påverkade själva påvestaten som tvingades kämpa för att behålla­ makten i sina områden i Italien.

Dessutom var det muslimska Osmanska riket den starkaste makten såväl på Balkan som i Mindre Asien och i Mellanöstern.

Kampen mellan kristendomen och islam utspelades under 1500-talet inte längre i Mellanöstern utan så långt norrut som i Ungern och Österrike. Korsriddarnas drömmar om nya korståg hade därför för länge sedan förvandlats till en utopi.

Européerna var trängda och den lilla riddarstaten var inte mer än en avlägsen utpost i östra Medelhavet. Den hade bara symbolisk betydelse för påven,­ kungarna­ och folken i Europa.

Ensamma mot övermakten

I juli 1522 kom turkarna till Rhodos med en enorm flotta och en armé på omkring 100 000 man. De landsteg i en bukt strax söder om Rhodos stad som de marscherade till och omringade.

Färgglada tält med flaggstänger och vimplar restes, och man byggde paviljonger av trä så att sultanen hade utsikt över sin belägringsarmé. Den väldiga turkiska hären hade med sig cirka 80 tunga och medelstora bombarder – primitiva kanoner – som ställdes upp i batterier på tre till fyra stycken hela vägen runt johanniternas fästning.

Stora trä­palissader skyddade de turkiska artille­risterna mot kulorna från de kristnas kano­ner på murarna och bastionerna. Osmanernas slavar sattes genast i arbete med att gräva löp- och skyttegravar.

© Miikkel Juul Jensen

Johanniter-fästningens försvarssystem

Grävningsarbetet påbörjades utom skotthåll från musköter och armborst. De kristna försvararna försökte träffa­ de turkiska ställningarna med sina kano­ner, vilket tvingade turkarna att flytta en del kanoner bakåt.

De kunde dock fortfarande träffa staden. Stora slipade stenklot på ett par hundra kilo avfyrades från de turkiska bombarderna, som skickade dem i en hög båge in över staden där de sedan brakade ned genom hustak och väggar.

Ungefär 1 500 stenkulor regnade ned över staden i augusti 1522. I snitt föll två stenkulor i timmen under belägringens första månad. Men kulorna dödade bara enstaka invånare, som antingen hade oturen att träffas direkt av kulorna eller som fångades under raserade hus.

En judisk spion i staden sköt i skydd av mörkret iväg en pil med ett brev. Brevet som landade i turkarnas läger avslöjade att bombningarna var ett slöseri med kulor och krut. Därefter koncentrerade sig turkarna i stället på att förstöra murarna.

Tunnlar underminerade murarna

Betydligt farligare för de kristna var de turkiska tunnelgrävarna – de så kallade sappörerna. Med spadar och hackor grävde de tunnlar under vallgraven och in under den tolv meter tjocka ringmuren under johanniterfästningen.

Tunnlarna stöttades med plankor och jorden kördes bort på skottkärror eller bars iväg i hinkar medan stora blåsbälgar pustade in frisk luft till tunnelgrävarna.

När sappörerna kommit in under muren, grävde de antingen vidare längs muren för att få den att störta samman, eller så placerade de stora kruttunnor i tunneln under muren för att spränga den i luften underifrån.

Dussintals tunnlar grävdes i augusti månad. Från murarna kunde de kristna se nedgångarna till dem, där brädor och hissmaskiner höjde sig över marken.

De första explosionerna från underjordiska kruttunnor fick sektioner av ringmuren att rasa ihop totalt i början av september. Den 9 september sprängde turkarna till exempel en tio meter bred öppning i muren framför Mariatornet.

Den delen av muren försvarades av engelska riddare och väpnare, de slog tillbaka den påföljande turkiska stormningen. Men även den spanska, provensalska och italienska delen drabbades hårt.

Efter hand som belägringen fortskred lyckades turkarna spränga ett hål rakt igenom den tolv meter tjocka muren vid den spanska sektionen.

Stormtrupper var kanonmat

De turkiska stormtrupperna var frivilliga som deltog i hopp om att kunna ta slavar och röva åt sig värdesaker. De var beväpnade med spjut, yxor och svärd men bar sällan pansar eller hjälm. En del var kristna från de turkiska provinserna på Balkan, resten var en blandning av legosoldater och lycksökare.

Stormtrupperna kallades basi-bozuk, vilket betydde ”huvudskada”. De turkiska härförarna, paschorna, betraktade dem som kanonmat som utan större betänkligheter kunde offras om det visade sig nödvändigt.

Deras öknamn kom av att de ofta fick skador i huvudet från fiendens eld när de anföll. I närstrid var de också lätta offer för de pansarklädda riddarnas svärdshugg.

Enligt vissa historiker utsattes basi-bozukerna under angreppen mot johanniterfästningen även för den så kallade grekiska elden – en blandning av svavel, nafta, salpeter och osläckt kalk.

Johanniterna hällde blandningen i lerkrukor eller ihåliga kanonkulor som de kastade ned på angriparna.­ Vid nedslaget antändes blandningen som stänkte åt alla håll och klibbade fast på fiendens kläder i stora brinnande klumpar. Naftan, ett slags olja, kunde inte släckas med vatten och fortsatte därför att brinna.

Turkarna dödade sina egna

Basi-bozukerna led därför stora förluster när de stormade uppför stenhögarna­ i bräscherna. Gång på gång tvingades de tillbaka, till och med när turkarnas professionella soldater, janitsjarerna, deltog.

”Redan före tiden för morgonbönen började bombningarna.” Turkisk skildring av stormningen den 24 september

Janitsjarerna sändes nästan alltid fram strax bakom basi-bozukerna, efter­som de oprofessionella basi-bozukernas stridsmoral bara var hög när de hade framgång.

Om motståndet blev för hårt, fick basi-bozukerna däremot ofta panik och försökte fly. När det inträffade började­ janitsjarerna resolut hugga ned de flyende för att tvinga resten framåt.

Men den 24 september anföll janitsjar­kåren först. En turkisk skildring berättade: ”Redan före tiden för morgonbönen började bombningarna.” Kanonerna gav en dimma av svart rök och i skydd av den stormade janitsjarerna fram. Vid det laget hade en del av muren i den spanska sektionen sprängts sönder.

De osmanska styrkorna led stora förluster under stormningen av johanniternas försvarsanläggningar.

© Süleymanname/Wikimedia

Turkarna stormade fram över sten­högarna och in i staden. Här hade de kristna byggt barrikader, bröstvärn och plank mellan husen, och dessutom ställt upp kanoner. Janitsjarerna besköts både från hustaken och barrikaderna, och det hårda motståndet stoppade turkarnas anfall.

Ställningskrig i stenhögarna

Men de turkiska ställningarna flyttades nu ända fram till hålen i ringmuren. De turkiska soldaterna ordnade snabbt improviserade barrikader och skyttegravar för att skydda sig mot johanniternas skarpskyttar, som låg på lur några meter därifrån på andra sidan gapen i den tjocka muren.

Längs ringmurens utsida hade turkarna nu också tagit sig ända fram till de skottgluggar och kasematter som var inbyggda i manshöjd i muren.

Kasematterna var små välvda rum både i muren och i de främre bastionerna, varifrån johanniternas artillerister kunde skjuta direkt ut i vallgraven med sina kanoner, liksom musketörerna med sina musköter.

Särskilt effektivt var det att använda kartescher – hundratals små järnbitar eller liknande som avfyrades från kanonerna och mejade ned de turkiska soldaterna i vallgraven.

Men turkarna var nu så nära ringmuren att de turkiska musketörerna kunde skjuta rakt in i skottgluggarna i muren, där de kristna försvararna tidigare hade suttit i säkerhet.

Samtidigt hade de turkiska tunnelgrävarna tagit sig långt in under staden. Efter bara två månaders belägring hade de många tusen turkiska­ sappörerna grävt ända upp emot fem mil tunnelgångar i området.

Tadino tog kraften ur bomberna

De kristna var dock långtifrån försvarslösa mot turkarnas tunnlar. Bland johanniterna fanns en italiensk krigsingenjör vid namn Tadino som ledde ett arbetslag som grävde mottunnlar. Tadino hade spänt upp små klockor på tunna trådar i källare och tunnlar. När turkiska sappörer hackade i jorden i närheten, vibrerade snörena och klockorna pinglade.

Tadinos män grävde sig då fram i närheten och sprängde en kruttunna, ­vilket fick turkarnas tunnel att kollapsa. På det viset blev tusentals turkar ­levande ­begravda i de underjordiska tunnlarna.

Den geniale krigsingenjören Gabriele Tadino miste ena ögat vid belägringen.

© Titian/Galleria BPER banca/Wikimedia

Men turkarna hade betydligt fler män till sitt förfogande än de kristna som bara kunde avsätta några hundra till ”mullvadskriget”. De turkiska sappörernas tunnlar var så många att de i vissa fall låg mindre än en meter från varandra.

Tadino hindrade dock många av turkarnas underjordiska bomber från att få full verkan. Han borrade ventilationshål i ringmuren och grävde ventilationsschakt i jorden bakom den.

När en underjordisk bomb exploderade, pressades lufttrycket från explosionen ut genom hålen som stora pelare av damm och småsten. Många av de underjordiska­ explo­sionerna miste på så vis sin annars så förödande kraft.

Regn stoppade turkarna

Oväntat nog gav sultan Süleyman order om att belägringen skulle fortsätta in i vintermånaderna. Det var ytterst sällsynt att stora arméer fortsatte belägringar under den årstiden, och det fick även konsekvenser för den osmanska hären.

Efter flera dagars regn i oktober fylldes turkarnas tunnlar, löp- och skytte­gravar med vatten. Fukt, vatten och lera ledde till sjukdomar eftersom latrinerna svämmade över i det turkiska lägret.

Sjukdomar som dysenteri spred sig därför snabbt bland både soldaterna och alla de civila som till exempel lagade mat eller på andra sätt skötte servicen.

Den osmanska hären var dock så stor att förlusterna inte fick någon betydelse på längre sikt. Dessutom fick armén hela tiden färsk proviant och nytt folk från fastlandet som låg bara två mil bort. Enligt kristna ögonvittnen dog tiotusentals turkar, medan de kristna försvararna bara hade förlorat omkring 2.000 man.

”Varje natt låg det tusentals turkar precis under oss.” Engelsk riddare om de osmanska tunnlarna under Rhodos stad.

Den sortens siffror förvanskades dock ofta uppåt eller nedåt av de stridande parterna för att framställa egna bedrifter i en bättre dager.

I ett brev skriver den engelske riddaren sir Nicholas Roberts senare: ”På sankt Andreas afton stod det sista slaget mellan oss och turkarna. Elvatusen av dem dödades, men på vår sida föll 104. Därefter slutade de anfalla, men grävde sig i stället ända in under staden så att de nådde centrum på en månad. Varje natt låg det tusentals turkar precis under oss.”

Invånarna pressar johanniterna

Süleyman, som ofta visade nåd mot sina fiender, erbjöd i december de kristna att förhandla fram en kapitulation. Johanniternas stormästare L'isle Adam avvisade förslaget.

Men stadsborna visste att sultanen skulle skona dem från avrättningar och slaveri om de gav upp. De visste också att Süleyman skulle låta sina män plundra, mörda och ta slavar om staden stormades.

Invånarna i den belägrade staden ville därför acceptera erbjudandet. Till sist gav stormästaren efter. En bidragande orsak var också att Süleyman erbjöd johanniterna fri lejd med alla deras skepp och allt de ägde.

På kvällen den 1 januari 1523 seglade L'Isle Adam och hans män bort från Rhodos som de hade styrt i mer än 200 år. I galeonen Santa Maria satte de kurs mot Kreta. Andra skepp med totalt 3 000 soldater och civila lämnade också Rhodos.

Trots nederlaget beundrade hela den kristna världen de orädda johanniterna som åsamkat den oövervinnliga osmanska armén så stora förluster och stått emot dess belägring i mer än ett halvår.

När nyheten om kapitulationen och förlusten av Rhodos nådde fastlandet lär den tysk-romerske kejsaren Karl V i beundran ha sagt: ”Aldrig har något i denna världen förlorats så väl.”

År 1565 drabbade johanniterna och osmanerna åter samman.

© Mary Evans

Johanniterna fick Malta

Efter nederlaget på Rhodos fick johanniterna ön Malta av den tysk-romerske kejsaren. 35 år senare tvingades de åter strida mot osmanerna.

År 1530 – sju år efter fördrivandet från Rhodos – gav den tysk-romer­ske kejsaren Karl V ön Malta till de hemlösa riddare som därefter kallades ”malteserriddarna”. Karl V fruktade att osmanerna annars skulle använda Malta som bas för ett angrepp på själva Rom – och kungen fick rätt.

År 1565 angrep den åldrige Süleyman­ Malta. Nu skulle johanniterna utplånas en gång för alla. Turkarna belägrade riddarnas fästning i fyra månader, men till sist tvingades sultanens armé ge upp och resa hem.

Det sägs att sultanen bittert ångrade att han i sin ungdom efter segern på Rhodos så storsint hade låtit johanniterna segla bort över havet.

Johanniterna blev kvar på Malta, men utan pressen från turkarna försvann ordens tidigare stränga militära disciplin. 1798 erövrade Napoleon Malta och gjorde därmed slut på johanni­ternas 268 år långa styre.