Kampen om Heliga landet och de kristnas korståg mot Jerusalem varade i flera hundra år.
Européernas brutalitet hade skapat ett enormt hat bland muslimer, men de kristna mördade med gott samvete. Påve Urban II gav nämligen de kristna syndernas förlåtelse för att de dödade i korsets tecken, när han krävde hedningarnas död.
Korsfararna skulle rädda det kristna Jerusalem från undergång och muslimsk överhöghet, och de följande 200 åren fortsatte med brutala korståg.
1:a korståget 1096–1099: Påven krävde död åt hedningarna
Europa var i upplösning och kyrkan splittrad. Påven Urban II kunde bara se en lösning: en heligt krig, som skulle förena de kristna. Med flammande tal eldade han 100000 riddare, bönder, kvinnor och barn till uppgörelse med islam.
Korsfararna trotsade svält, ogästvänlig terräng och mäktiga härar, när de drog ut på den 3000 km långa färden till Jerusalem. Upptända av hatet mot muslimer, drömmen om snabba segrar och religiöst nit drog de ett spår av blod från Västeuropa till Den heliga staden.
Den 15 juli 1099 – efter fem veckors belägring – intog korsfararna Jerusalem. Under de följande dagarna mördade de ett stort antal av stadens muslimer och judar. Därefter insatte de Arnulf av Choques som patriark – kyrkligt överhuvud – över Jerusalem. Den nye patriarken slog hårt ned på präster från andra kristna trosriktningar.
Under de kommande närmare 100 åren var Jerusalem i kristna händer.
2:a korståget 1145–1149: Korståget blev ett fullständigt fiasko
På hösten år 1145 kom pilgrimer från Det heliga landet med oroande nyheter till påven: det kristna grevskapet Edessa hade fallit. Påven kallade till korståg, och snart avreste arméer från hela Europa.
Men korståget blev ett fiasko. En ny generation muslimska ledare och generaler hade tvingat européerna att vända hem med svansen mellan benen.
Knappt 40 år senare, i juli 1187, förvärrades de kristnas situation ytterligare, när Saladin besegrade kungariket Jerusalems armé. Själva Jerusalem föll i oktober. Påven Urban III sägs ha dött av sorg, när han fick beskedet några veckor senare.
3:e korståget 1187–1192: Rikard Lejonhjärta låg bakom massaker
När Jerusalem fallit, utlyste den nytillsatte påven Gregorius VIII ett nytt korståg, som bland andra Rikard I Lejonhjärta deltog i. Den kristna armén erövrade ett antal städer och lyckades ockupera Cypern, som kom att fungera som bas för framtida korsfarare.
Under korståget låg Rikard Lejonhjärta bakom massakern på 2700 civila muslimer. Trots sin brutala framfart lyckades han inte erövra Jerusalem. Efter förhandlingar med Saladin fick pilgrimerna dock tillträde till staden.
I den erövrade staden Akko halshöggs 2700 muslimer.
4:e korståget 1202–1204: Skuld stoppade korståg
Redan innan korsfararna lämnade Europa hade de stora skulder. Därför gick de med på att hjälpa den bysantinske prinsen Alexios Angelos med en kupp.
Dessvärre hade han inte råd att betala dem. Som hämnd och ersättning intog och plundrade korsfararna Konstantinopel.
Efter episoden befriade påven dem från deras löfte att marschera till Jerusalem.
5:e korståget 1213–1221: Kristna krigare ignorerade Jerusalem
Korsfararna belägrade den viktiga egyptiska staden Damietta.
När staden till sist föll ägnade de 20 månader åt att gräla om herraväldet. Den besegrade sultanen al-Kamil utnyttjade oredan och erbjöd dem Jerusalem om de gav upp Damietta.
Korsfararna svarade med att rycka fram mot Kairo för att slå ned sultanen. Men snart satt de fast i tjock lera och kunde inte försvara sig mot angrepp. Till sist tvingades de underteckna ett fredsavtal och gå med på att lämna Egypten.
6:e korståget 1228–1229: Kejsare intog Den heliga staden
Den tysk-romerske kejsaren Fredrik II var en ovanlig korstågsledare: han hade tydligt deklarerat att ”Moses, Kristus och Muhammed var ena bedragare”.
När kejsaren och hans 3000 soldater närmade sig Jerusalem, undertecknade sultan al-Kamil genast en traktat, enligt vilken han överlät Jerusalem i Fredriks händer.
Fredrik II krönte sig själv till kung av Jerusalem.
7:e korståget 1248–1254: De kristna styrde Jerusalem i bara 15 år
I blott 15 år kunde de kristna glädja sig åt att kontrollera Jerusalem. År 1244 erövrade turkiska mamluker staden.
För att återta kontrollen sändes ett nytt korståg ut med Frankrikes Ludvig IX i spetsen. Han intog snabbt hamnstaden Damietta och fick då samma erbjudande som korsfararna i det femte korståget: sultanen ville byta Damietta mot Jerusalem.
Precis som sin föregångare tackade Ludvig nej. Han ansåg att Jerusalem var korsfararnas rättighet och inte någonting de skulle behöva förhandla om. Dessutom låg sultanen för döden, och när han var borta skulle korsfararna få fritt spelrum, menade Ludvig. Han hade fel.
Sultanens efterträdare Turan Shah var en skicklig krigare, som besegrade européerna.
8:e korståget 1270: Upprörd kung manade till korståg
Egyptierna hade tagit så stora delar av de kristnas besittningar att bara ett fåtal städer återstod.
Detta gjorde kung Ludvig IX så upprörd att han och hans armé for till Tunis, som han tänkte ha som språngbräda för att gå in i Egypten.
Vattnet där var emellertid så förorenat att många av korsfararna blev sjuka och dog – även Ludvig själv. Korsfararna tvingades snart vända hem igen.
9:e korståget 1271–1272: Engelsmän bildar förbund med mongolerna
När den brittiske prinsen Edvard fick veta att Tripoli var hotat tog han till korset.
Edvard lyckades bryta belägringen av Tripoli, och därefter slöt han ett förbund med mongolerna, som hade erövrat Iran, Irak och delar av Anatolien.
Just när Edvard tänkte angripa egyptierna, blev han emellertid hemkallad. Hans far hade dött, och han själv skulle bli kung.
Därmed var de kristnas dagar i området räknade. Antiokia hade fallit år 1268, Tripoli föll 1289 och Akko år 1291. Bara några tusen flyktingar lyckades fly med fartyg till Cypern, som förblev i korsfararnas händer.
Akko var den sista av de kristna städerna i Heliga landet som föll, 1291.