Korsriddare anföll kristendomens största stad

År 1204 vill det kristna Europa slita Jerusalem ur muslimernas händer, men en rad giriga beslut gör att de 20 000 korsfararna i stället anfaller Konstantinopel och gör sig skyldiga till en massaker som chockerar kristenheten.

År 1204 vill det kristna Europa slita Jerusalem ur muslimernas händer, men en rad giriga beslut gör att de 20 000 korsfararna i stället anfaller Konstantinopel och gör sig skyldiga till en massaker som chockerar kristenheten.

Look and Learn/Bridgeman Images

Solen gassar över Venedig när hertig Bonifatius av det norditalienska hertigdömet Montferrato anländer i augusti 1202. Året innan har han utropats till det fjärde korstågets ledare. Jerusalem, som sedan år 1189 har stått under muslimsk kontroll, ska erövras.

Efter det misslyckade tredje korståget har de kristna gjort upp en ny plan. I stället för att skicka korstågsarmén direkt till Palestina ska den segla över Medelhavet, anfalla Egypten och sedan erövra den heliga staden från sydväst.

Operationen kräver en enorm flotta om 500 fartyg, som ska transportera de 34 500 korsfararna. I över ett år har Venedigs båtbyggare arbetat hårt för att färdigställa flottan, som enligt överenskommelsen skulle kosta korstågsarmén 85 000 silvermark.

Hertig Bonifatius har kallt räknat med att när armén väl samlats, så kommer de utan problem att kunna betala den stora summan. Han blir dock nedslagen när det efter en och en halv månad bara har kommit 12 000 korsfarare till Venedig.

Venedigs härskare, doge Enrico Dandolo, kallar Bonifatius till ett möte. Den 95-årige dogen är blind och har svårt att gå, men hans intellekt är fortfarande skarpt.

Han är rasande över den uteblivna betalningen och dundrar mot Bonifatius: ”Ni kommer inte att lämna denna ö förrän vi får våra pengar.”

Bonifatius börjar panikslaget skrapa ihop arméns alla pengar, men han saknar ändå 36 000 silvermark. När Bonifatius överlämnar den otillräckliga betalningen till Dandolo har korståget reducerats till en tiggararmé.

Dogens raseri mildras något när den sluge härskaren ser en möjlighet att dra nytta av de många soldaterna som befinner sig i staden.

Fjärde korståget utgjordes huvudsakligen av fransmän, eftersom det var franska furstar som först anmälde sig till korståget. Ändå blev det italienare som förde korståget till sitt olycksaliga slut.

Bonifatius av Montferrato
© Yolanda Perera Sánchez/Imageselect

Den hedervärde riddaren

Den italienske hertigen Bonifatius av Montferrato var känd som en ärans man, som satte stort pris på riddarnas dygd. Han kom från en fin familj och hans far William den äldre hade tjänat i andra korståget och till och med stridit mot Saladin.

Enrico Dandolo
© Fine Art America

Den blinde uppbackaren

Enrico Dandolo blev doge av Venedig vid 85 års ålder. Han var både blind och stel i kroppen, men oerhört skarp i tanken. Som köpman hade Dandolo varit i Konstantinopel otaliga gånger, och han hade ingående kunskaper om Bysantinska rikets hovintriger.

Alexios IV Angelos porträtt
© The Picture Art Collection/Imageselect

Den förorättade prinsen

Den unge prinsen Alexios far störtades år 1195 av Alexios III Angelos, prinsens onkel. Prinsen fängslades, men bara några år senare hade han turen att smugglas ut av två köpmän från Pisa. Han fördes sedan till sin svåger, kung Filip av Schwaben.

Dandolo ger Bonifatius ett erbjudande som han inte kan tacka nej till: Venedigs flotta seglar korstågsarmén till sitt mål, men allt gods som plundras ska gå till venetianarna tills skulden är betald.

De desperata korsfararna accepterar genast erbjudandet.

Den en och en halv månad långa förseningen innebär att den annalkande vintern förhindrar en resa till Heliga landet, men även på den punkten har dogen tänkt till: ”Det finns en stad inte långt härifrån som heter Zadar. Människorna där har gjort oss mycket ont och mina män vill straffa dem. Om ni följer mitt råd så erövrar vi staden och stannar där till påsk.”

Problemet är bara att Zadar är en katolsk stad, så ett våldsamt gräl bryter ut bland korstågets ledare. Det heliga kriget ska föras mot otrogna, inte andra kristna!

Vissa väljer att lämna korståget, men de flesta accepterar omvägen via Zadar, som ligger i dagens Kroatien, eftersom det är en synd att bryta sitt korstågslöfte.

Riddarna kan omöjligt veta att korståget aldrig kommer att föra dem till Heliga landet.

Venedigs doge Enrico Dandolo höll ett brandtal i staden, som fick tusentals människor att ansluta sig till korståget.

© James Penny Boyd

Korståget stapplade i gång

Det dristiga fjärde korståget inkallades 1198 av påven Innocentius III, men bland Europas adel var entusiasmen för korståget begränsad, eftersom kontinenten stod i lågor och krig utkämpades mellan många av de kristna rikena.

Först när den karismatiske greven Thibaut III av Champagne år 1199 blev korstågets ledare började huvudsakligen franska, men även tyska och italienska furstar anmäla sig.

När Thibaut hastigt avled i maj 1201 utsågs Bonifatius av Montferrato till hans efterträdare. Det var emellertid Thibaut personligen som hade motiverat många av de franska furstarna, så många av dem drog sig ur utan att informera korstågets nye ledare.

När inte ens hälften av furstarna dök upp i Venedig hade Bonifatius inget annat val än att gå med på Dandolos förslag. Dogen anmälde sig själv under korset och piskade upp en fanatisk stämning i sin hemstad, vilket fick 10 000 venetianska soldater och sjömän att ansluta sig till korståget och segla mot Zadar.

Bonifatius, som kände sig villrådig, reste till Rom för att rådslå med påven. Dandolo blev nu korstågets verklige ledare.

Den 10 november anlände armén till Zadar och inledde en belägring av staden. Under tiden hade påven hört talas om planerna för korståget och skickat ett brev till de franska furstarna för att klargöra sitt motstånd mot angreppet.

”Å påven av Roms vägnar förbjuder jag er att angripa staden, för invånarna där är kristna och ni är korsfarare!” Fransk abbot till de desperata korsriddarna

En fransk abbot, som viftade med påvens brev, dundrade mot riddarna och hotade med bannlysning: ”Å påven av Roms vägnar förbjuder jag er att angripa staden, för invånarna där är kristna och ni är korsfarare!”

Den sluge dogen vände sig till korstågets ledare och sa: ”Mina herrar, ni lovade att hjälpa mig att erövra denna stad. Nu kräver jag att ni håller ert löfte.”

Korstågsledarna visste att en brytning med dogen skulle rasera hela projektet och många av dem hoppades nog att påven skulle förlåta dem så snart Jerusalem hade återerövrats.

Zadars invånare hängde ner stora standar smyckade med kors från stadsmurarna för att visa att de var kristna, men det hindrade inte angriparna. Korsfararmén bombarderade staden med stenar från sina belägringsmaskiner, medan minörer underminerade murarna och venetianarna anföll från sina fartyg.

Kort därefter kapitulerade Zadar, varpå stadsportarna öppnades och de fattiga korsfararna plundrade staden på dyrbarheter. Inte ens kyrkorna slapp undan den desperata armén. Hundratals av stadens invånare dödades av de segerrusiga korsfararna.

Genom att gå emot påvens uttalade förbud hade hela korstågsarmén automatiskt exkommunicerats. Det berättade emellertid inte arméns ledare för sina soldater. De övervintrade bara i staden och förberedde sig inför den kommande resan.

Belägringen av Zadar under det fjärde korståget

Zadar i dagens Kroatien var en kristen stad, men de skuldsatta korsriddarna gick ändå till angrepp mot den.

© Sala del Maggior Consiglio

Korsfararna får ett fantastiskt erbjudande

I mitten av december anslöt sig Bonifatius återigen till korståget, som saknade förnödenheter och var på gränsen till bankrutt. Den 1 januari 1203 kom emellertid ett sändebud från den unge bysantinske prinsen Alexios.

Prinsens onkel, Alexios III Angelos, hade tillskansat sig tronen och satt nu som orättmätig kejsare av Bysantinska riket. Prinsen förklarade för korsfararna att hela Byzans befolkning ville att han skulle återvända.

Alexios bad korsfararna hjälpa honom att återerövra sitt rike i Guds namn. Som betalning skulle han sammanföra katolska och grekisk-ortodoxa kyrkan, erkänna påven som dess högste ledare och även finansiera det fortsatta korståget med 200 000 silvermark.

Bonifatius kände sig frestad att tacka ja, men det innebar att korståget skulle behöva anfalla Konstantinopel, det kristna bålverket i öster. Han kallade in arméns adelsmän och präster till ett möte, som snart utvecklades till ett stormigt gräl.

Vissa tyckte att korståget inte borde agera kungamakare, medan andra såg det som det enda sättet att finansiera resan, som redan hade kostat enorma summor pengar.

Mitt i diskussionen gav Dandolo sitt stöd åt prinsens förslag. Korståget skulle emellertid inte erövra staden, utan bara genomföra en kupp inom hovet och på så vis göra det möjligt för den rättmätige kejsaren att bestiga tronen.

Alexios utlovade kompensation som inte bara skulle klara av korstågets skuld till Venedig, utan även säkerställa att det fanns gott om pengar till den fortsatta resan till Egypten.

Dandolo övertygade Bonifatius med sina argument. Nu vände sig korstågets 20 000 soldater mot världens största kristna stad.

I århundraden hade det rått oenighet om mindre saker inom den kristna kyrkan. År 1054 skedde emellertid ett verkligt brott. Påven i Rom ville en gång för alla få patriarken av Konstantinopel, ortodoxa kyrkans överhuvud, att erkänna påven som kyrkans sanna ledare. Trots enträgna försök från påvens sändebud kardinal Humbert vägrade emellertid patriarken.

Stridigheterna fick till slut Humbert att storma upp till altaret under en gudstjänst i bysantinernas huvudkyrka Hagia Sofia och offentliggöra ett dokument som bannlyste patriarken. Som svar på det bannlyste patriarken kardinalen och hela hans följe. Den latenta konflikten övergick nu till ett öppet teologiskt krig om tolkningen av kristendomen, där oenigheterna var många, om än i vissa fall små.

© Shutterstock

Treenigheten

År 381 efter Kristus fastslog ortodoxa kyrkan att den heliga Anden är skapad av Gud och ska tillbes jämte Fadern och Sonen. I den katolska översättningen av de gamla texterna framgick det dock plötsligt att den heliga Anden var skapad av både Gud och Jesus.

Den tolkningen betraktades som kätteri av ortodoxa kristna, eftersom Jesus var underordnad Gud och följaktligen inte kunde vara skapare.

© Shutterstock

Celibat

Celibatet var centralt i både katolska och ortodoxa kyrkan, men det rådde oenighet om hur noga påbudet behövde följas.

Enligt katolikerna måste alla munkar, präster och biskopar leva i celibat när de gick i Guds tjänst. De var vigda åt Gud och fick inte ha någon hustru. Bland de ortodoxa kunde emellertid en gift man gå i kyrkans tjänst och ändå leva i ett äktenskap.

© Shutterstock

Påven och pentarkin

Den tidiga kristendomen styrdes inte av någon central person, utan av en så kallad pentarki, som utgjordes av fem patriarker. I kyrkans latinska del upphöjdes emellertid påven med tiden till ”Guds ställföreträdare på jorden” och hela den kristna kyrkans ledare.

Den ortodoxa kyrkan erkände inte påven, utan menade att om någon skulle vara högre än andra, så skulle det vara patriarken i Konstantinopel.

© Shutterstock

Nattvarden

Under nattvarden intar den kristna menigheten Jesu Kristi kropp och blod i form av bröd. Katoliker använde ojäst bröd, vilket ortodoxa kyrkan betraktade som kätteri.

Jäst bröd var den rätta kristna vägen, eftersom jäsningen symboliserade den heliga Andes närvaro. Ojäst bröd, som förknippades med judendomen, fick inte ingå i kyrkans heliga ritualer.

Prinsen möttes av rutten frukt

Korstågsarméns 500 fartyg lade till utanför Konstantinopel den 23 juni. Soldaterna tappade hakan när de fick se stadens tolv meter höga murar. Den enorma huvudstaden, som hade en halv miljon invånare, var flera gånger större än övriga städer i Europa.

Tillsammans med prins Alexios seglade Bonifatius och Dandolo fram mot stadsmuren och ropade åt invånarna att de skulle stötta den rättmätige tronarvingen. Som svar vrålade invånarna svordomar och förolämpningar och kastade sten och rutten frukt mot prinsen.

Alexios var uppenbarligen inte fullt så populär som han sagt till korsfararna. Stadens invånare ville inte resa sig mot hans onkel. Bonifatius vägrade emellertid medge att han blivit lurad.

Nu hade de inget annat val än att ta staden med våld. Prinsen skulle bestiga sin tron och infria sitt löfte.

Konstantinopels imponerande murar hade i hundratals år hållit ute alla invasionsstyrkor.

© Shutterstock

Dandolo, som varit i Konstantinopel vid flera tillfällen, ansåg att nyckeln till att erövra staden var att segla in med flottan i Gyllene hornet, en 800 meter bred vik mellan Konstantinopel och fästningen Galata. Inseglingen skyddades av en tung järnkedja, som hindrade fartygstrafiken.

Kedjan i inseglingen hade skyddat Konstantinopel i århundraden och Galata var inget lätt mål, men inför den stora korstågsarmén föll fästningen till slut.

Plötsligt föll kedjan ner i vattnet, så att den stora venetianska flottan kunde segla in i Gyllene hornet.

Med Galata säkrat bestämde sig korsfararna för en samordnad attack mot Konstantinopel. Venetianarna skulle anfalla från vattnet och korsfararna skulle ta sig fram landvägen.

Delar av den kraftiga kedja som spärrade av Gyllene hornet finns fortfarande att beskåda i Istanbul.

© Mark Ahsmann

Korsfararna var i numerärt underläge. Den bysantinska armén i Konstantinopel utgjordes nämligen av 50 000 man. De flesta av bysantinarna var dock illa utbildade jämfört med de stridsvana européerna.

Endast kejsarens personliga livgarde, som utgjordes av 5 000 väringar, de fruktade skandinaviska och anglosaxiska elitsoldaterna, kunde mäta sig med korsriddarna.

Den 17 juli inleddes anfallet. Från landsidan skulle korsfararna ta sig över stadsmuren med stormstegar. Pilarna for genom luften medan korsfararna desperat stred för att vinna mark.

Slutligen lyckades katolikerna få fast två stegar, men endast femton man hann upp innan de möttes av väringarna, som gick till skoningslös attack med sina stora yxor.

Efter en intensiv strid återstod endast två av de femton männen på muren. De kapitulerade och Bonifatius blåste till reträtt efter fiaskot.

Venetianernas angrepp från Gyllene hornet gick dock bättre. De stod inför illa utbildade bysantinska soldater och tog sig utan problem fram till staden, där de från sina fartyg kunde fästa stormbroar i tornen på muren, varefter soldaterna strömmade in.

De överrumplade bysantinska soldaterna drog sig tillbaka. Den venetianska flaggan hissades på tornen och jubel hördes från fartygen i bukten.

Snart hade det bysantinska försvaret kollapsat. Trettio torn längs stadsmuren stod nu under venetiansk kontroll.

De italienska soldaterna trängde längre in i staden, men stötte på ett par tusen väringar som skickats till undsättning.

Hundratals mannar stupade innan venetianarna insåg att de måste dra sig tillbaka till muren för att försvara sina erövringar.

I ett försök att hålla fienden stången tände venetianarna eld på ett stort antal hus. En kraftig vind blåste in elden i staden och snart stod en 50 hektar stor stadsdel i lågor.

De bysantinska styrkorna tvingades dra sig tillbaka från det flammande infernot.

Venedig angrep Konstantinopel från Gyllene hornet med en enorm, 200 fartyg stark flotta.

© Palma le Jeune

Feg kejsare förlorade sitt stöd

Trots att staden inte hade fallit höjdes ett ramaskri i Konstantinopel. Både stormän och pöbeln ansåg att kejsar Alexios III Angelos var oduglig i sitt försvar av staden.

Med 50 000 soldater hade han inte lyckats hålla 20 000 man borta. Vreden växte, inte minst för att tusentals venetianer fortfarande befann sig i staden bakom en mur av eld.

Kejsaren var tvungen att agera, så han samlade 30 000 av sina soldater och gav sig av mot korsfararméns läger. När Bonifatius såg den enorma styrkan sände han genast bud till Dandolo om att de behövde hjälp.

Allt från kockar till stalldrängar försågs med vapen innan hertigen lät rada upp armén och ryckte fram mot bysantinarna.

På Konstantinopels murar hade stadens invånare samlats för att se kejsaren besegra de falska korsriddarna.

När de båda arméerna stod inför varandra fick emellertid Alexios III Angelos besked om att venetianarna, som man hoppats, hade lämnat Konstantinopel för att bistå sina allierade.

Eftersom det var vad kejsaren i själva verket ville uppnå beordrade han in sin armé i säkerhet igen. Katolikerna ropade hånfullt och spottade efter de ortodoxa.

Trots att kejsar Alexios lyckats få ut venetianarna ur staden betraktade Konstantinopels befolkning honom nu som en ynkrygg som inte vågade ta itu med den underlägsna korsfararmén.

Stämningen hade slutligen vänt mot honom. I skydd av natten plundrade Alexios och hans närmaste den kejserliga skattkammaren och flydde från staden.

Kaos och blodiga strider innanför stadsmurarna ledde till att stora delar av Konstantinopel eldhärjades.

© Classic Image/Imageselect

Uppror mot den oduglige Alexios

När soldaterna hörde talas om Alexios III Angelos flykt bröt korstågsarmén ut i jubel. Efter starka påtryckningar på Konstantinopels stormän kröntes omsider den bysantinske prinsen till kejsar Alexios IV Angelos.

Nu skulle korsfararna äntligen få sina pengar, så att de kunde påbörja det egentliga korståget.

Det dröjde emellertid inte länge förrän Alexios tvingades berätta för Bonifatius att han behövde mer tid på sig för att få ihop den utlovade summan.

Under stora protester gick korsfararmén med på att ge Alexios ett halvårs respit. Soldaterna slog läger i Galata och väntade.

När vintern kom hade kejsaren fortfarande inte lyckats skrapa ihop pengarna. Bonifatius fick nog och gav honom ett ultimatum: Ge oss det du är skyldig, annars tar vi det själva. När Alexios IV Angelos inte svarade på hotet började korstågsarmén plundra palats och gårdar runt staden.

Förödelsen fick Alexios popularitet att störtdyka. Invånarna reste sig mot honom.

Den ambitiöse adelsmannen Alexios Mourtzouphlos Doukas tog då tillfället i akt. Han fick över väringagardet på sin sida och gav order om att Alexios IV Angelos skulle fängslas. Därefter lät han sig krönas som Alexios V Dukas.

”Grekerna var förrädare och mördare och dessutom illojala när de mördade sin rättmätige herre. De var värre än judarna.” Riddaren Robert de Clari om prästernas fördömande av de ortodoxa

En ny bysantinsk kejsare var det sista Bonifatius behövde. Den italienske hertigen hade förlorat överblicken över de bysantinska hovintrigerna och visste inte vad han skulle göra härnäst.

Ännu värre var det faktum att Alexios IV Angelos dog i fångenskap, uppenbarligen mördad av den nye kejsaren.

Nu hade korstågsarmén ingen överenskommelse om pengar att betala tillbaka skulden till dogen med. Det två år långa försöket att tvinga bysantinarna att betala höll på att misslyckas.

Den desperate Bonifatius hade emellertid inte för avsikt att ge upp, utan kallade in världsliga och kyrkliga ledare till ett möte med en tydlig dagordning: Kunde de bortförklara en hämndaktion mot Konstantinopel och skulle det kunna tolkas som att det var i korstågets anda?

Prästerna kom korståget till undsättning genom att påpeka att den nye kejsaren var en mördare och att ortodoxa kyrkan öppet brutit med kyrkan i Rom.

Gemensamt förklarade de: ”Detta krig är rättfärdigt och om ni har för avsikt att erövra detta land och få det att lyda Rom, så kommer alla som dör efter att ha biktat sig få ta del av påvens nåd.”

Därmed hade erövringen av Konstantinopel erkänts som rättfärdig.

Korståget tränger in i den ointagliga staden

Den 9 april 1204 var korsfararmén redo att återigen mäta sina krafter mot Konstantinopels murar. Senast hade angreppet från vattnet burit frukt, så det var där korsfararna försökte igen.

Med stormstegar och stormbroar försökte katolikerna forcera stadsmuren, men en sydlig vind gjorde det svårt att hålla fartygen tillräckligt nära land för att fästa broarna.

Efter en hel dags försök tvingades Bonifatius ge order om reträtt.

Den sydliga vinden togs som ett tecken på att Gud kanske ändå inte var med korsfararmén. Många började tvivla på om de gjorde rätt, trots att arméns präster hade rättfärdigat angreppet teologiskt.

Återigen kom prästerna dem till undsättning. Söndagen den 11 april hölls ett brandtal under gudstjänsten i korstågets läger.

Robert de Clari, en av korsriddarna, beskrev det som att präster och biskopar predikade med stor passion. De fördömde de ortodoxa i Konstantinopel och sa att de kallade alla katoliker för hundar: ”Grekerna var förrädare och mördare och dessutom illojala när de mördade sin rättmätige herre. De var värre än judarna.”

När Bonifatius av Montferrato slutligen erövrade Konstantinopel visades ingen nåd.

© The Yorck Project

Hatet mot de ortodoxa flammade upp på nytt och vid gryningen den 12 april inledde korsfararmén ett nytt anfall.

Dagen började utan framgångar, men vid middagstid blåste det plötsligt upp en nordlig vind som förde de venetianska fartygen närmare muren, så att stormbroarna slutligen kunde fästas vid tornen.

Väringarna, som stod i främsta ledet, höll länge stånd, men tvingades slutligen retirera. Det ena tornet efter det andra föll i korsfararnas händer.

Nu satte korsfararmén i land trupper och försökte bryta ner en igenmurad port. När korsfararna lyckades få upp ett litet hål i muren såg de en stor bysantinsk styrka på andra sidan.

En fransk präst lät sig dock inte skrämmas. Han kröp ensam in genom öppningen, drog sitt svärd och stormade fram mot dem. De bysantinska soldaterna flydde hals över huvud från den galne prästen, som strax därefter lyckades öppna en annan port, så att korsfararmén kunde strömma in i staden.

Allt eftersom kvällen led fick korsfararmén fotfäste i staden. Man slog läger och förberedde sig inför morgondagens blodiga strider.

Ingen av dem kunde veta att merparten av den bysantinska armén redan hade deserterat, vilket innebar att kejsaren i princip bara förfogade över sina lojala väringar. I skydd av mörkret flydde Alexios V Dukas från staden.

Tiggararmén löper amok

På morgonen den 13 april anlände en bysantinsk delegation till korsfararméns läger och överlämnade staden till Bonifatius. Bysantinarna förväntade sig att han nu skulle krönas till kejsare.

Invånarna hade tömt gatorna och var redo att ta emot sin nye härskare, men efter nästan ett år av strider och otaliga döda räckte det inte med bara en kapitulation.

Armén ville ha det som den blivit lovad. Soldaterna stormade genom stadens gator för att plundra de rikt utsmyckade ortodoxa kyrkorna, där altare krossades för att frigöra silver, guld och ädelstenar.

Snart väcktes även soldaternas blodtörst. De bröt sig in i privata hem och dödade skräckslagna invånare. Präster och munkar slaktades och nunnor våldtogs.

Girigheten väcktes även bland korstågets präster, som sprang från kyrka till kyrka för att lägga beslag på heliga föremål och reliker.

Dandolo skickade ut venetianarna för att stjäla dyrbar konst och kvarlevor av helgon, som de kunde ta med sig tillbaka till Venedig.

Efter att palatsen och kyrkorna plundrats kom turen till tusentals bronsstatyer och byster från antiken, som slets ner från sina piedestaler.

Historikern Niketas Choniates nedtecknade sina minnen från plundringen: ”Ingen undslapp sin del av sorgen. I gränderna, på gatorna, i templen; klagan, gråt, sorg, stön från män, skrik från kvinnor.”

Plundring av Konstantinopel under det fjärde korståget

Man tror att korsriddarna plundrade staden på 900 000 silvermark.

© Look and Learn/Bridgeman Images

I tre dagar plundrade, våldtog och mördade korsfararna. Bonifatius lät barbariet pågå medan han själv lade beslag på ett av stadens kejserliga palats.

På flera håll satte korsfararna eld på byggnader. Innan plundringen var över hade nästan en femtedel av staden brunnit ner. Enligt samtida källor samlade korståget stöldgods till ett värde av totalt 900 000 silvermark.

Blodtörsten kostade tusentals människor livet. Vissa historiker bedömer att dödssiffran låg kring 200 000.

Efter massakern i Konstantinopel upplöstes korståget, som aldrig kom till Heliga landet. Senare försökte påve Innocentius III läka det djupa sår som uppstått mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan. Han bannlyste hela korståget och berättade om den stora skam han kände över korsfararmén: ”De som skulle tjäna Kristus i stället för sig själva, de som skulle ha använt sina svärd mot de otrogna, har badat sina svärd i kristnas blod.”

Påvens fördömande ändrade emellertid inte det som hänt. Han hade tappat kontrollen över korståget och inte lyckats tygla de giriga krigarna. På grund av det hade de plundrat världens största kristna stad och cementerat åtskillnaden mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan.

Året efter massakern dog Enrico Dandolo. Han fick äran att bli begravd i Hagia Sofia.

Bysantinska riket återhämtade sig aldrig riktigt efter den fasansfulla händelsen. Korståget markerade början på slutet för det kristna bålverket mot den muslimska världen.

Påven ber om ursäkt.

Påve Johannes Paulus II bjöd in patriarken av Konstantinopel till Vatikanen.

© Patrick Hertzog/AFP/Ritzau Scanpix

Påven bad om ursäkt efter 800 år

År 2001 menade påve Johannes Paulus II att det var dags att katolska kyrkan bad om ursäkt för plundringen av Konstantinopel.

Tre år senare markerades 800-årsdagen av plundringen genom att patriarken av Konstantinopel, den grekisk-ortodoxa kyrkans högste ledare, bjöds in till Rom.

Under ett välkomsttal sa påven att han beklagade plundringen av staden, men vidhöll att påve Innocentius III på sin tid också gjort det: ”Hur kan vi åtta århundraden senare låta bli att dela den sorg och indignation som påve Innocentius III gav uttryck för så snart han hörde nyheten om vad som hänt?”

Senare återlämnade påven flera heliga reliker till ortodoxa kyrkan, religiösa skatter som stulits 800 år tidigare.

Som svar på påvens gest tackade patriarken för de återlämnade föremålen och sa: ”I Kristi kyrka finns inga oöverstigliga problem när kärlek, rättfärdighet och fred möts.”