Det första korståget: Kristna mördade med gott samvete

Korsfararna lyckades hålla stånd tills den del av korsfarararmén som utgjort eftertruppen hunnit fram.

Med sänkta lansar hade de ridit mot seljuqerna och drivit dem på flykten. Plötsligt kändes den heliga staden, korsfararnas mål, inom räckhåll.

”Jag säger dig, min älskade”, skrev Stefan till sin hustru Adela. ”Vi kommer fram till Jerusalem om fem veckor.”

Kejsaren fruktade korsfararna

Det skulle visa sig att Stefan av Blois hade fel. Två år av svält och död låg fortfarande mellan honom och den heliga staden.

Korståget hade redan kostat många människoliv.

De 4 000 nygrävda gravar som korsfararna lämnat efter sig vid Dorylaion utgjorde bara en bråkdel av det pris som armén hade fått betala sedan den lämnade Europa.

Anledningen till resan var att påven vädjat om hjälp åt de kristna i Konstantinopel och Jerusalem mot muslimska övergrepp.

Så många frivilliga hade anmält sig att till och med påven blev förvånad.

Även kejsaren i Konstantinopel blev överraskad när en här av europeiska furstar, riddare och bönder började välla in i staden i november 1096.

Han hade förvisso bett om hjälp men han hade inte förväntat sig en armé på 100 000 man.

Kejsaren visste inte riktigt vad han kunde vänta sig av denna hop, och därför bad han det första korstågets ledare att svära honom trohet och lova att allt land de erövrade skulle tillfalla honom.

Därefter gav han dem stora mängder proviant, satte dem på fartyg till Anatolien och lovade dem att han snart skulle sända hjälptrupper.

Inom kort befann sig korsfararna i ett främmande land vars beridna krigare visade sig vara skrämmande skickliga med pil och båge.

Även muslimerna fick sig en obehaglig överraskning i mötet med det som en av fältherren Kilij Arslans spanare beskrev som en armé av trashankar med tygkors fastsydda på kläderna.

Till exempel skrev en arabisk krönikör om den här av hedningar som gjort sitt intåg i landet: ”Korsfararna hackade den seljuqiska armén i småbitar. De dödade, plundrade och tog många fångar som senare såldes som slavar.”

Men Dorylaion var bara början på det blodbad som snart skulle följa.

Femhundra dog av svält

För Stefan av Blois och de andra korsriddarna avlöstes segerruset efter Dorylaion snabbt av bister verklighet.

”Vi led svårt av hunger och törst och fann ingenting ätbart förutom taggiga växter som vi plockade och gnuggade mellan händerna”, berättar en korsriddare i krönikan Gesta Francorum.

Omkring 500 dog av svält och törst på den cirka en månad långa resan över den anatoliska högplatån, berättar den nästan samtida Albert av Aachen.

Även djuren dog under de svåra förhållandena. I september 1097, när korsfararna kom över högplatån och ned till kusten, hade nästan alla lastdjur dött. Även många av stridshästarna hade gått under – en svår förlust för riddarna.

På sensommaren år 1097 tycktes det värsta vara över, och Jerusalem låg endast en månads resa bort.

Nu var det ­bara Antiochia som skulle erövras. Stadens namn kunde ge kalla kårar utefter ryggraden på vilken härförare som helst: Antiochia, som grundats på Alexander den stores tid, hade aldrig kunnat erövras med våld.

Under stadens mer än 1 300 år långa historia var det bara list som hade kunnat få den på fall. Antiochia låg intill en flod i norr och ett berg i söder och var omöjlig att omringa.

”Staden är så väl skyddad av murar att den varken behöver frukta vapen eller män – inte ens om hela mänsklig­heten skulle samlas för att belägra den”, skrev en av korstågets präster.

Belägringen började den 20 oktober 1097 och pågick i åtta månader. Efter vinterns skyfall var marken kring staden en enda lervälling och soldaterna gav platsen öknamnet ”pissoaren”.

”Vi har genomlevt stora lidanden och plågor i oräkneligt antal. Kylan är extrem och det kommer förfärliga syndafloder av regn”, skrev Stefan av Blois hem till sin hustru Adela.

Många dog av svält och utmattning under vintern, och även om våren förde med sig förhållandevis milt väder och dessutom ett fartyg med förnödenheter från Europa, var Antiochias fall lika fjärran­ som den dag de kom dit.

Då fick Stefan av Blois nog.

Han lämnade sina trupper och satte kurs mot Konstantin­opel för att segla tillbaka till Europa.

Stefan var långtifrån ensam – många deserterade från den svältplågade korsfararhären, som redan var halverad sedan resan från Europa.

Svartabörshandlare fällde Antiochia

Innanför Antiochias murar gick Yaghi­Siyan, stadens guvernör, sin vanliga runda.

Med ett självsäkert leende hälsade han på sina trupper medan han inspekterade stadens spannmålsförråd och kontrollerade försvaret.

Men bakom den lugna­ fasaden gnagde oron i honom. Han var inte så säker på att staden skulle kunna hålla stånd.

Belägringen hade tärt på både invånarnas nerver och matförråden som började bli tomma.

Han hade dock inte gett upp hoppet.

När korsfararna närmade sig hade han sänt sin yngste son till Bagdad för att hämta hjälp och den mäktige härföraren Kerboga av Mosul hade lovat att ge sitt stöd.

Dag och natt spanade vakterna ­efter det karaktäristiska dammolnet som visade att en stor armé närmade sig.

Sent på eftermiddagen den 2 juni 1098 gick ett lättat sus genom staden. Inga hjälptrupper hade visat sig, men vakterna kunde berätta en annan sensationell nyhet: Korsfararna hade brutit upp och var på väg bort.

De måste ha hört talas om Kerbogas armé och valt att fly medan tid var. Den kvällen kände sig Antiochias invånare trygga när de gick till sängs. Men de hade misstagit sig.

Vid fyra­tiden på morgonen hördes den dova dunsen av ett tungt rep som drogs över sten, följt av dämpade röster och vapenskrammel.

I ett av tornen vid den ena av stadens sex portar stod vakten Firuz och hjälpte korsfararna.

Firuz hade varit en av Yaghi-Siyans närmaste män tills han blev ertappad med att sälja livsmedel på svarta börsen.

Yaghi-Siyan hade tvingat honom att betala dryga böter och nu skulle Firuz hämnas.

Ingen vet hur han kom i kontakt med korsfararna, men hur som helst räckte han nu ut handen och hjälpte den ena korsfararen efter den andre över stadsmuren.

Korsfararnas reträtt hade varit krigslist. Den lilla grupp krigare – cirka 60 – som Firuz hjälpte över muren var bara en förtrupp.

Resten av armén befann sig alldeles i närheten, redo att storma in genom porten som förtruppen snart skulle öppna inifrån.

Under stridsropet ”Guds vilja! Guds vilja!” rusade kors­fararna in genom Antiochias portar.

Åtta­ månaders frustrerande väntan förbyttes i ett blodtörstigt rus. Skriken ekade längs Antiochias gator medan de heliga krigarna mördade, plundrade och våldtog.

”De skonade ingen muslim, oavsett ålder och kön. Marken täcktes av lik och en del av dem var faktiskt kristna greker, syrier och armenier”, berättade Albert av Aachen.

Tiotusentals personer dog under Antiochias fall och den massaker som följde, bland andra guvernören Yaghi-Siyan.

”Ingen kunde uthärda att vistas där på grund av stanken. Samtidigt var det omöjligt att ta sig fram i de smala gränderna i staden, om man inte ville kliva över de döda kropparna”, skrev Albert av Aachen.

Kristna segrade i ren desperation

Korsfararna kunde äntligen fira att de hade intagit Antiochia.

En blodröd fana hissades över stadens torn och riddarna tackade Gud för segern. Men glädjen blev kortvarig.

Snart stod Kerbogas trupper utanför stadsmurarna.

Plötsligt hade korsfararna blivit de belägrade – en roll de inte var förberedda på. Provianten hade nästan tagit slut under den långa belägringen och det var vanligt att soldater deserterade.

”Repdinglare” kallades de som kastade ett rep över murarna och smög iväg.

Nu var korsfarararmén reducerad till cirka 30 000 man, och de kunde inte räkna med någon hjälp från kejsaren i Konstantinopel.

På sin väg tillbaka till Europa hade Stefan av Blois berättat för kejsaren om korsriddarnas problem, och den informationen fick Alexios I att hålla tillbaka sina trupper. Korsriddarna fick klara sig själva.

I gryningen den 28 juni firade korsfararna gudstjänst.

Läget var så förtvivlat när det gällde förnödenheter att de inte hade något annat val än att gå till attack mot Kerbogas numerärt överlägsna armé och försöka slå sig ut.

Med böjda nackar förberedde de sig alla på att dö. Soldaterna ställde upp sig på led, uppmuntrade av präster som stod uppradade längs stadsmuren.

Korsfararhären bestod nu av endast 20 000 man, och många av riddarna var tvungna att strida till fots eftersom det bara fanns 200 hästar.

När de tunga stadsportarna slogs upp och korsfararna stod ansikte mot ansikte med Kerbogas armé, kände många av dem emellertid att de fick hjälp från ovan.

Många var så försvagade att de såg syner; en armé av vitklädda riddare visade sig på himlen över den soldallrande slätten.

Med ett rop till Gud och med sina allra sista krafter gick korsfararna till anfall.

Kerbogas styrkor överrumplades av den kraft som trots allt fanns kvar i de utsvultna soldaterna, och tog snart till flykten.

”Guds högra hand kämpade på vår ­sida. Vår herre Jesus Kristus förde hela staden Antiochia tillbaka till den romerska religionen och tron”, skrev korstågets ledare efteråt till påven Urban II.

Korsfararna åt människor under det första korståget

Först i mitten av november fortsatte korståget. På väg till Jerusalem ledde Raimond av Toulouse, som blivit en av ledarna för hela korståget, sina trupper mot staden Maarrat an-Numan.

I det bördiga området hoppades han kunna erövra en bit land åt sig själv.

Men när vintern närmade sig marscherade korsfararna rakt in i ett välkänt problem: svält.

När de kom fram till Maarrat an-Numan var de så utsvultna att de kröp ”som djur på marken, och skrapade och letade i ett försök att hitta frön av vete, korn, bönor eller andra grönsaker”, berättade korsriddaren Raimond av Aguilers.

Efter en kort belägring föll staden och därefter utspelade sig några av kors­tågets grymmaste scener.

Så snart staden erövrats sände Bohemund av Taranto bud till stadens ledande män och beordrade dem att infinna sig i palatset och ta med sina familjer.

Om de lydde ordern skulle han skona deras liv.

Men Bohemund höll inte sitt löfte. Så snart stadens aristokrater hade samlats tog han allt deras guld, silver och alla värdeföremål.

Därefter lät han mörda flera av dem. De övriga fördes till Antiochia för att säljas som slavar.

De vanliga soldaterna i det första korståget hade sina egna, mindre raffinerade men lika grymma, sätt att roffa åt sig värdesaker från stadsborna.

De plundrade alla in­vånare och om offren inte hade några värdesaker att erbjuda misshandlades de till döds.

De flesta stadsbor – mellan 10 000 och 20 000 invånare – dödades och kastades i träsken kring staden.

Det tog bara några dagar att plundra Maarrat an-Numan, men snart blev Raimond och Bohemund ovänner om vem som hade rätten till staden.

Fälttåget avstannade medan de båda härförarna bråkade med varandra.

Snart började korsfararna få ont om mat igen. I januari 1099 var många så desperata att de enligt Raimond av Aguilers ”skar upp kroppen på döda muslimer eftersom de hade mynt gömda i inälvorna”.

Några gick så långt att de åt människokött.

”I Maarrat kokade våra trupper hedningar i grytor. Barnen satte de på spett och åt dem grillade”, berättade korsfararen och krönikören Raoul av Caen.

Ortsborna förfasade sig över kors­fararnas framfart.

”Alla som visste någonting om frankerna hävdade att de var djur – överlägsna i mod och kampvilja, men inte i någonting annat. På samma sätt som djur är överlägsna i styrka och aggression”, skrev en muslim från grannstaden.

Efter detta hade de meniga korsfararna fått nog. Med sina sista krafter plockade de sönder Maarrat an-Numans stadsmur sten för sten.

De försvagade männen kunde inte vålla någon större skada, men Raimond förstod budskapet: De utmattade soldaterna ville inte stanna kvar i Maarrat an-Numan en enda dag till. De ville till Jerusalem.

Jerusalem faller

Raimond insåg att han skulle vinna mer på att framstå som andlig ledare än på att roffa åt sig land, och beordrade därför soldaterna att ställa upp sig barfota.

I en from religiös procession började de heliga krigarna sedan gå mot Jerusalem.

Under den här delen av resan hade de ingenting att frukta. Ryktena om deras illdåd i Antiochia och Maarrat an-Numan hade satt sådan skräck i traktens invånare att korsfararna kunde passera ostört.

När de kom till Tripoli på Libanons kust den 16 maj 1099 fick de skyddspengar och proviant av emiren.

Den 7 juni hände det de längtat efter: från en kulle såg de den heliga stadens murar, torn och kupoler.

Många av korsfararna ropade ”Jerusalem, Jerusalem”, kastade sig på marken och tackade Gud för att de klarat sig igenom tre år av hemska påfrestningar.

Efter en knapp månads belägring kunde korsfararna på kvällen den 13 juli­ resa­ sina belägringstorn intill Jerusalems tjocka murar.

Soldaterna på muren försvarade sig så gott de kunde med pilar, skållhet tjära och ”grekisk eld”, en klistrig, brinnande massa, men efter ett och ett halvt dygn tvingades de att ge upp.

Korsfararna vällde in över muren och roffade åt sig allt de kom över:

”Guld, mulor och hästar, och byggnader fulla med allsköns rikedomar”, skrev Fulcher av Chartres.

Många invånare flydde till de heliga platserna vid Tempelberget. Skräckslagna judar sökte sig till den stora synagogan vid Klagomuren, muslimer flydde till al-Aqsamoskén.

Korsfararna gjorde processen kort med dem alla: synagogan brändes ned och alla män, kvinnor och barn som gömt sig i den dog.

Den 16 juli­ sparkade korsriddarna in dörren till al-Aqsamoskén och dödade alla där.

”Saracenernas blod nådde till knäna på våra hästar”, skrev korstågets ledare stolta i sin rapport till påven.

Ingen vet säkert hur många liv som gick till spillo under massakern men historikerna uppskattar att det var omkring 60 000.

För muslimerna var korsfararnas ­seger inget mindre än en katastrof.

”Söta unga flickor har blivit skändade och måste nu dölja ansiktet i sina händer. Aldrig har muslimerna blivit så förödmjukade, aldrig förr har deras land blivit så brutalt ödelagt”, klagade Abu Sa’ad al-Harawi, en islamisk rättslärd, för kalifen i Bagdad.

Men bland kors­fararna ville jublet aldrig ta slut.

”Oh dag, som vi längtat så efter! Korsfararna önskade så hett att denna plats, som så länge blivit oren av invånarnas hedniska seder, skulle renas från all smuts”, skrev Fulcher av Chartres.

Korsfararna hade segrat och de flesta kunde återvända hem.

Men segern blev dyrköpt. Det första korståget hade kostat tusentals oskyldiga livet.

Hatet levde länge kvar bland de drabbade och växte sig allt starkare med åren.