Allt andades frid i korsfararnas läger när greve Stefan av Blois satte sig ned och skrev till sin hustru. Några dagar tidigare, den 1 juli 1097, hade läget varit ett annat.
Den dagen hade en del av korsfarararmén angripits av en stor seljuqisk styrka vid Dorylaion i nordvästra Anatolien.
Under rop och skrik, som i européernas öron hade låtit som demoniska tjut, gick den ena raden av ryttare efter den andra till angrepp och överöste korsfararna med svärmar av pilar i hög fart och med stor precision.

Både religion och personliga ambitioner spelade in i ledarnas beslut att ge sig av på korståg.
Korsfararna lyckades hålla stånd tills den del av korsfarararmén som utgjort eftertruppen hunnit fram.
Med sänkta lansar hade de ridit mot seljuqerna och drivit dem på flykten. Plötsligt kändes den heliga staden, korsfararnas mål, inom räckhåll.
”Jag säger dig, min älskade”, skrev Stefan till sin hustru Adela. ”Vi kommer fram till Jerusalem om fem veckor.”
Kejsaren fruktade korsfararna
Det skulle visa sig att Stefan av Blois hade fel. Två år av svält och död låg fortfarande mellan honom och den heliga staden.
Korståget hade redan kostat många människoliv.
De 4 000 nygrävda gravar som korsfararna lämnat efter sig vid Dorylaion utgjorde bara en bråkdel av det pris som armén hade fått betala sedan den lämnade Europa.
Anledningen till resan var att påven vädjat om hjälp åt de kristna i Konstantinopel och Jerusalem mot muslimska övergrepp.
Så många frivilliga hade anmält sig att till och med påven blev förvånad.
Även kejsaren i Konstantinopel blev överraskad när en här av europeiska furstar, riddare och bönder började välla in i staden i november 1096.
Han hade förvisso bett om hjälp men han hade inte förväntat sig en armé på 100 000 man.
Kejsaren visste inte riktigt vad han kunde vänta sig av denna hop, och därför bad han det första korstågets ledare att svära honom trohet och lova att allt land de erövrade skulle tillfalla honom.
Därefter gav han dem stora mängder proviant, satte dem på fartyg till Anatolien och lovade dem att han snart skulle sända hjälptrupper.
Inom kort befann sig korsfararna i ett främmande land vars beridna krigare visade sig vara skrämmande skickliga med pil och båge.
De yngsta ledde det första korståget
Ingen av korsfararnas fyra ledare kunde förvänta sig att få ärva släktens rikedomar. Därför drog de ut i krig mot muslimerna.

Påven föll för smicker
Raimond av Toulouse (1042–1105) var näst äldste son till greven av Toulouse. Därför var han nummer två i ledet att ta över makten – en position han inte alls gillade.
Med en blandning av diplomati och list lyckades han manövrera ut sin bror så att han själv kunde överta både egendom och titel.
Tilltaget gjorde honom till en av det kristna Europas mest inflytelserika furstar.
Samtidigt såg han till att göra sig omtyckt hos påven Urban II – bland annat genom att donera en viktig kyrka till Vatikanen – och blev därigenom självskriven ledare i det första korståget.

Krigaren ville utöka sitt rike
Bohemund av Taranto (1058–1111) var son till en av de normandiska krigsherrar som på 1000-talet hade erövrat södra delen av Italien.
Kort efter att Bohemund föddes stötte fadern, Robert Guiscard, bort hans mor, gifte sig med en annan kvinna och gjorde deras gemensamme son till förste arvinge.
Bohemund var en skicklig krigare och lyckades erövra området kring Taranto, men sedan kom han inte längre.
Korståget var därför Bohemunds enda möjlighet att förverkliga sina krigardrömmar och utöka sina besittningar.

Hertigen sålde sin jord
Gottfrid av Bouillon (1060–1100) var näst äldsta sonen i familjen och skulle därför inte ärva familjens jord; det gjorde alltid den äldste sonen.
Han ärvde Nedre Lothringen av en barnlös farbror. Regionen visade sig vara nästan omöjlig att styra, och Gottfrids enda fasta punkt blev slottet i Bouillon i Ardennerna.
Gottfrid sålde sin mark för att bygga upp en armé inför det första korståget.

Yngste sonen blev kung
Balduin (1058–1118) var Gottfrids lillebror och kunde inte heller hoppas på att få ta del av familjens förmögenhet.
Balduin försökte göra karriär inom kyrkan men gav snart upp.
I stället blev han ämbetsman inom kyrkan och övertog senare ett område kring Verdun efter Gottfrid.
Under det första korståget utmärkte sig Balduin som en ambitiös krigare. Han kröntes senare till kung av Jerusalem.
Även muslimerna fick sig en obehaglig överraskning i mötet med det som en av fältherren Kilij Arslans spanare beskrev som en armé av trashankar med tygkors fastsydda på kläderna.
Till exempel skrev en arabisk krönikör om den här av hedningar som gjort sitt intåg i landet: ”Korsfararna hackade den seljuqiska armén i småbitar. De dödade, plundrade och tog många fångar som senare såldes som slavar.”
Men Dorylaion var bara början på det blodbad som snart skulle följa.
Femhundra dog av svält
För Stefan av Blois och de andra korsriddarna avlöstes segerruset efter Dorylaion snabbt av bister verklighet.
”Vi led svårt av hunger och törst och fann ingenting ätbart förutom taggiga växter som vi plockade och gnuggade mellan händerna”, berättar en korsriddare i krönikan Gesta Francorum.
Omkring 500 dog av svält och törst på den cirka en månad långa resan över den anatoliska högplatån, berättar den nästan samtida Albert av Aachen.
Även djuren dog under de svåra förhållandena. I september 1097, när korsfararna kom över högplatån och ned till kusten, hade nästan alla lastdjur dött. Även många av stridshästarna hade gått under – en svår förlust för riddarna.
På sensommaren år 1097 tycktes det värsta vara över, och Jerusalem låg endast en månads resa bort.
Nu var det bara Antiochia som skulle erövras. Stadens namn kunde ge kalla kårar utefter ryggraden på vilken härförare som helst: Antiochia, som grundats på Alexander den stores tid, hade aldrig kunnat erövras med våld.
Under stadens mer än 1 300 år långa historia var det bara list som hade kunnat få den på fall. Antiochia låg intill en flod i norr och ett berg i söder och var omöjlig att omringa.
”Staden är så väl skyddad av murar att den varken behöver frukta vapen eller män – inte ens om hela mänskligheten skulle samlas för att belägra den”, skrev en av korstågets präster.
Belägringen började den 20 oktober 1097 och pågick i åtta månader. Efter vinterns skyfall var marken kring staden en enda lervälling och soldaterna gav platsen öknamnet ”pissoaren”.

Brevduvor återvänder alltid hem. Detta utnyttjade både romarna och araberna. Européerna började använa dem under det första korståget.
Brevduvor kunde avgöra ett slag
Européerna hade inga brevduvor men insåg snart att fåglarna kunde öppna portar i till synes ointagliga borgar.
Gottfrid av Bouillon visste inte vad han skulle tro. Mitt under belägringen av Antiochia dök en arabisk emir upp och bad om hjälp i en intern arabisk konflikt.
När Gottfrid gick med på att hjälpa till plockade diplomaterna genast fram en duva. De skrev Gottfrids svar på en papperslapp, band fast den vid fågeln med ett snöre och släppte duvan fri.
”Vi gjorde det inte för att vara barnsliga eller lättsinniga”, försäkrade diplomaterna genast för den häpne Gottfrid.
Sedan berättade de för honom om brevduvornas hemlighet: En fågel tog sig snabbt fram, och samtidigt slapp en mänsklig kurir riskera livet.
Att använda brevduvor var inget nytt påfund: Under antiken använde sig både greker och romare av fåglar för att skicka kärleksbrev, nyheter och idrottsresultat.
I Europa hade dessa kunskaper gått förlorade efter romarrikets fall.
Under det första korståget fick européerna gott om tillfällen att studera brevduvor och hur de kunde göra nytta.
Araberna använde sig flitigt av brevduvor under belägringar och slag, och för att rapportera om korsfararnas förehavanden och rörelser.
De kristna lärde sig snart att fånga in duvorna och ändra meddelandena.
Under belägringen av staden Tyros år 1124 fick korsfararna tag på en brevduva som bar meddelandet att förstärkningar var på väg.
De bytte snabbt ut lappen mot en annan, där de beordrade staden att ge upp.
Snart öppnades Tyros portar på vid gavel – och korsfararna kunde marschera rakt in.
I Västvärlden har militären i många sammanhang använt sig av brevduvor ända sedan 1100-talet.
”Vi har genomlevt stora lidanden och plågor i oräkneligt antal. Kylan är extrem och det kommer förfärliga syndafloder av regn”, skrev Stefan av Blois hem till sin hustru Adela.
Många dog av svält och utmattning under vintern, och även om våren förde med sig förhållandevis milt väder och dessutom ett fartyg med förnödenheter från Europa, var Antiochias fall lika fjärran som den dag de kom dit.
Då fick Stefan av Blois nog.
Han lämnade sina trupper och satte kurs mot Konstantinopel för att segla tillbaka till Europa.
Stefan var långtifrån ensam – många deserterade från den svältplågade korsfararhären, som redan var halverad sedan resan från Europa.
Svartabörshandlare fällde Antiochia
Innanför Antiochias murar gick YaghiSiyan, stadens guvernör, sin vanliga runda.
Med ett självsäkert leende hälsade han på sina trupper medan han inspekterade stadens spannmålsförråd och kontrollerade försvaret.

Antiochia var strategiskt viktig, och korsfararna måste därför erövra staden innan de kunde fortsätta mot Jerusalem.
Men bakom den lugna fasaden gnagde oron i honom. Han var inte så säker på att staden skulle kunna hålla stånd.
Belägringen hade tärt på både invånarnas nerver och matförråden som började bli tomma.
Han hade dock inte gett upp hoppet.
När korsfararna närmade sig hade han sänt sin yngste son till Bagdad för att hämta hjälp och den mäktige härföraren Kerboga av Mosul hade lovat att ge sitt stöd.
Dag och natt spanade vakterna efter det karaktäristiska dammolnet som visade att en stor armé närmade sig.
Sent på eftermiddagen den 2 juni 1098 gick ett lättat sus genom staden. Inga hjälptrupper hade visat sig, men vakterna kunde berätta en annan sensationell nyhet: Korsfararna hade brutit upp och var på väg bort.
De måste ha hört talas om Kerbogas armé och valt att fly medan tid var. Den kvällen kände sig Antiochias invånare trygga när de gick till sängs. Men de hade misstagit sig.
Vid fyratiden på morgonen hördes den dova dunsen av ett tungt rep som drogs över sten, följt av dämpade röster och vapenskrammel.

De beridna bågskyttarnas teknik härstammade från Asien.
Beridna bågskyttar var elitsoldater
Korsfararna hade visserligen blivit förvarnade, men ingenting kunde förbereda dem helt inför mötet med muslimernas beridna bågskyttar.
Ryttarna kunde avfyra pilar snabbare och deras hästar var smidigare än korsriddarna kunnat föreställa sig när de hörde kejsar Alexios berätta vad som väntade dem.
För de flesta korsriddare blev striderna mot de beridna bågskyttarna det första mötet med den typen av krigföring.
Skyttarna hade sitt ursprung i Asien. Under 1000-talet hade turkmenska nomadstammar från Ryssland strömmat in i det som nu är Irak.
År 1055 erövrade Seljduq-dynastin Bagdad och släktens överhuvud utsågs till sultan.
Från de ryska stäpperna hade de nya härskarna med sig konsten att föra krig från hästryggen.
På sina små, snabba hästar omringade de sina fiender och överöste dem med pilar.
En annan vanlig taktik var att låtsas retirera. När fienden följde efter dem, vände skyttarna om och gick till anfall.
Motståndarnas led var då redan i oordning och de enskilda krigarna var lätta att träffa.
Européerna var bäst i närstrider och blev totalt överrumplade i mötet med ryttarna.
De beridna bågskyttarna förblev korsfararnas stora skräck under hela korståget.
I ett av tornen vid den ena av stadens sex portar stod vakten Firuz och hjälpte korsfararna.
Firuz hade varit en av Yaghi-Siyans närmaste män tills han blev ertappad med att sälja livsmedel på svarta börsen.
Yaghi-Siyan hade tvingat honom att betala dryga böter och nu skulle Firuz hämnas.
Ingen vet hur han kom i kontakt med korsfararna, men hur som helst räckte han nu ut handen och hjälpte den ena korsfararen efter den andre över stadsmuren.
Korsfararnas reträtt hade varit krigslist. Den lilla grupp krigare – cirka 60 – som Firuz hjälpte över muren var bara en förtrupp.
Resten av armén befann sig alldeles i närheten, redo att storma in genom porten som förtruppen snart skulle öppna inifrån.
Under stridsropet ”Guds vilja! Guds vilja!” rusade korsfararna in genom Antiochias portar.
Åtta månaders frustrerande väntan förbyttes i ett blodtörstigt rus. Skriken ekade längs Antiochias gator medan de heliga krigarna mördade, plundrade och våldtog.

Efter åtta månaders belägring intog korsfararna Antiochia och genomförde en omfattande massaker på invånarna.
”De skonade ingen muslim, oavsett ålder och kön. Marken täcktes av lik och en del av dem var faktiskt kristna greker, syrier och armenier”, berättade Albert av Aachen.
Tiotusentals personer dog under Antiochias fall och den massaker som följde, bland andra guvernören Yaghi-Siyan.
”Ingen kunde uthärda att vistas där på grund av stanken. Samtidigt var det omöjligt att ta sig fram i de smala gränderna i staden, om man inte ville kliva över de döda kropparna”, skrev Albert av Aachen.
Kristna segrade i ren desperation
Korsfararna kunde äntligen fira att de hade intagit Antiochia.
En blodröd fana hissades över stadens torn och riddarna tackade Gud för segern. Men glädjen blev kortvarig.
Snart stod Kerbogas trupper utanför stadsmurarna.
Plötsligt hade korsfararna blivit de belägrade – en roll de inte var förberedda på. Provianten hade nästan tagit slut under den långa belägringen och det var vanligt att soldater deserterade.
”Repdinglare” kallades de som kastade ett rep över murarna och smög iväg.
Nu var korsfarararmén reducerad till cirka 30 000 man, och de kunde inte räkna med någon hjälp från kejsaren i Konstantinopel.
På sin väg tillbaka till Europa hade Stefan av Blois berättat för kejsaren om korsriddarnas problem, och den informationen fick Alexios I att hålla tillbaka sina trupper. Korsriddarna fick klara sig själva.

Kejsar Alexios av Konstantinopel var misstänksam mot den stora korsfarararmén. Han krävde trohetslöften från ledarna.
I gryningen den 28 juni firade korsfararna gudstjänst.
Läget var så förtvivlat när det gällde förnödenheter att de inte hade något annat val än att gå till attack mot Kerbogas numerärt överlägsna armé och försöka slå sig ut.
Med böjda nackar förberedde de sig alla på att dö. Soldaterna ställde upp sig på led, uppmuntrade av präster som stod uppradade längs stadsmuren.
Korsfararhären bestod nu av endast 20 000 man, och många av riddarna var tvungna att strida till fots eftersom det bara fanns 200 hästar.
När de tunga stadsportarna slogs upp och korsfararna stod ansikte mot ansikte med Kerbogas armé, kände många av dem emellertid att de fick hjälp från ovan.

I dag har det mesta av muren kring Antiochia vittrat sönder men år 1841, då gravyren gjordes, fanns stora delar av den ännu kvar.
Antiochias murar var ointagliga
Krigslist var enda sättet att få Antiochias murar på fall. Det blev även korsfararna tvungna att inse när de stod utanför staden och betraktade det imponerande försvarsverket.
”Vidsträckt, otroligt starkt befäst och nästintill omöjlig att inta.”
Så beskrev korsfararen Stefan av Blois den mur som omgav den viktiga handelsstaden Antiochia. Den enorma fästningen hade haft sin storhetstid under romarriket.
På den tiden – år 560 e.Kr. – hade kejsar Justinianus färdigställt muren som var drygt 1,2 mil lång.
Muren var byggd av sten på ett fundament av grovt tillhuggna klippblock och den var två meter tjock.
På de högsta punkterna var den 20 meter hög, och 360 torn byggda i flera nivåer förstärkte muren hela vägen runt staden.
Dessutom skyddades staden av floden Orontes i väster och av höga berg i öster. Vid den högsta punkten – på en halv kilometers höjd på berget Silpius – låg ett citadell.
Förutom citadellet ledde sex tjocka och välbevakade portar in till staden.
Proviant fanns det gott om i staden. Under romartiden hade Antiochia varit en storstad med 200 000 invånare.
Men år 1097 bodde där bara 40 000, och många områden innanför muren användes som åkrar eller betesmarker.
Många var så försvagade att de såg syner; en armé av vitklädda riddare visade sig på himlen över den soldallrande slätten.
Med ett rop till Gud och med sina allra sista krafter gick korsfararna till anfall.
Kerbogas styrkor överrumplades av den kraft som trots allt fanns kvar i de utsvultna soldaterna, och tog snart till flykten.
”Guds högra hand kämpade på vår sida. Vår herre Jesus Kristus förde hela staden Antiochia tillbaka till den romerska religionen och tron”, skrev korstågets ledare efteråt till påven Urban II.
Korsfararna åt människor under det första korståget
Först i mitten av november fortsatte korståget. På väg till Jerusalem ledde Raimond av Toulouse, som blivit en av ledarna för hela korståget, sina trupper mot staden Maarrat an-Numan.
I det bördiga området hoppades han kunna erövra en bit land åt sig själv.
Men när vintern närmade sig marscherade korsfararna rakt in i ett välkänt problem: svält.
När de kom fram till Maarrat an-Numan var de så utsvultna att de kröp ”som djur på marken, och skrapade och letade i ett försök att hitta frön av vete, korn, bönor eller andra grönsaker”, berättade korsriddaren Raimond av Aguilers.
Efter en kort belägring föll staden och därefter utspelade sig några av korstågets grymmaste scener.
Så snart staden erövrats sände Bohemund av Taranto bud till stadens ledande män och beordrade dem att infinna sig i palatset och ta med sina familjer.
Om de lydde ordern skulle han skona deras liv.

Krigarflicka vann Saladins respekt
”Bland frankerna fanns det sannerligen kvinnor iförda harnesk, hjälm och mansdräkt som red ut i strid och förde sig som tappra män”, skrev Imad ad-Din, historiker hos Saladin.
Och enligt en annan historiker skulle Saladin ha uttryckt sin beundran för en kvinnlig korsfarare.
Under belägringen av Akko, en stad i våra dagars Israel, kämpade hon tappert och lyckades såra flera arabiska soldater innan hon till sist själv stupade.
Kvinnornas frihet förvånade också araberna. Ifrandjia – en avledning av franker, som araberna kallade kors-fararna – kunde utan problem resa ensamma, konstaterade historikern Oussama Ibn Munkid.
Men Bohemund höll inte sitt löfte. Så snart stadens aristokrater hade samlats tog han allt deras guld, silver och alla värdeföremål.
Därefter lät han mörda flera av dem. De övriga fördes till Antiochia för att säljas som slavar.
De vanliga soldaterna i det första korståget hade sina egna, mindre raffinerade men lika grymma, sätt att roffa åt sig värdesaker från stadsborna.
De plundrade alla invånare och om offren inte hade några värdesaker att erbjuda misshandlades de till döds.
De flesta stadsbor – mellan 10 000 och 20 000 invånare – dödades och kastades i träsken kring staden.
Det tog bara några dagar att plundra Maarrat an-Numan, men snart blev Raimond och Bohemund ovänner om vem som hade rätten till staden.
Fälttåget avstannade medan de båda härförarna bråkade med varandra.

Övertygade om att en gammal lans var ett tecken från Gud segrade de kristna vid Antiochia.
Fusklans gav korsfararna mod
I juni 1098 hade korsfararna till sist erövrat Antiochia. Fienden fick emellertid förstärkningar och de kristna blev plötsligt belägrade.
I detta kritiska läge utbröt en religiös hysteri i staden.
En av de mest fanatiska var Peter Bartolomeus.
Han gick till korstågets ledare och sade att aposteln Andreas hade uppenbarat sig för honom och berättat var den lans låg som en romare stack i sidan på Jesus.
”Den som bär denna lans i strid kan inte besegras av fienden”, lovade Andreas enligt Peter.
En grupp män med hackor och spadar sändes ut för att leta efter lansen, som efter ett omfattande grävningsarbete visade sig vara en bit metall i marken.
Detta gav upphov till stor glädje bland korsfararna som trodde att Gud genom detta tecken skulle ge dem segern.
Men Peter ljög, berättar korsfararen Raoul av Caen i sin krönika: lansen var ett arabiskt spjut som Peter hittat.
Men känslan av att ha välsignats med en relik ingöt så stort mod i korsfararna att de ändå segrade till sist.
Snart började korsfararna få ont om mat igen. I januari 1099 var många så desperata att de enligt Raimond av Aguilers ”skar upp kroppen på döda muslimer eftersom de hade mynt gömda i inälvorna”.
Några gick så långt att de åt människokött.
”I Maarrat kokade våra trupper hedningar i grytor. Barnen satte de på spett och åt dem grillade”, berättade korsfararen och krönikören Raoul av Caen.
Ortsborna förfasade sig över korsfararnas framfart.
”Alla som visste någonting om frankerna hävdade att de var djur – överlägsna i mod och kampvilja, men inte i någonting annat. På samma sätt som djur är överlägsna i styrka och aggression”, skrev en muslim från grannstaden.
Efter detta hade de meniga korsfararna fått nog. Med sina sista krafter plockade de sönder Maarrat an-Numans stadsmur sten för sten.
De försvagade männen kunde inte vålla någon större skada, men Raimond förstod budskapet: De utmattade soldaterna ville inte stanna kvar i Maarrat an-Numan en enda dag till. De ville till Jerusalem.
Jerusalem faller
Raimond insåg att han skulle vinna mer på att framstå som andlig ledare än på att roffa åt sig land, och beordrade därför soldaterna att ställa upp sig barfota.
I en from religiös procession började de heliga krigarna sedan gå mot Jerusalem.
Under den här delen av resan hade de ingenting att frukta. Ryktena om deras illdåd i Antiochia och Maarrat an-Numan hade satt sådan skräck i traktens invånare att korsfararna kunde passera ostört.
När de kom till Tripoli på Libanons kust den 16 maj 1099 fick de skyddspengar och proviant av emiren.
Den 7 juni hände det de längtat efter: från en kulle såg de den heliga stadens murar, torn och kupoler.
Många av korsfararna ropade ”Jerusalem, Jerusalem”, kastade sig på marken och tackade Gud för att de klarat sig igenom tre år av hemska påfrestningar.
Efter en knapp månads belägring kunde korsfararna på kvällen den 13 juli resa sina belägringstorn intill Jerusalems tjocka murar.
Soldaterna på muren försvarade sig så gott de kunde med pilar, skållhet tjära och ”grekisk eld”, en klistrig, brinnande massa, men efter ett och ett halvt dygn tvingades de att ge upp.
Korsfararna vällde in över muren och roffade åt sig allt de kom över:
”Guld, mulor och hästar, och byggnader fulla med allsköns rikedomar”, skrev Fulcher av Chartres.

Efter erövringen av Jerusalem skrev ledarna för det första korståget stolta till påven att staden rann av döda muslimers blod.
Många invånare flydde till de heliga platserna vid Tempelberget. Skräckslagna judar sökte sig till den stora synagogan vid Klagomuren, muslimer flydde till al-Aqsamoskén.
Korsfararna gjorde processen kort med dem alla: synagogan brändes ned och alla män, kvinnor och barn som gömt sig i den dog.
Den 16 juli sparkade korsriddarna in dörren till al-Aqsamoskén och dödade alla där.
”Saracenernas blod nådde till knäna på våra hästar”, skrev korstågets ledare stolta i sin rapport till påven.
Ingen vet säkert hur många liv som gick till spillo under massakern men historikerna uppskattar att det var omkring 60 000.
För muslimerna var korsfararnas seger inget mindre än en katastrof.
”Söta unga flickor har blivit skändade och måste nu dölja ansiktet i sina händer. Aldrig har muslimerna blivit så förödmjukade, aldrig förr har deras land blivit så brutalt ödelagt”, klagade Abu Sa’ad al-Harawi, en islamisk rättslärd, för kalifen i Bagdad.
Men bland korsfararna ville jublet aldrig ta slut.
”Oh dag, som vi längtat så efter! Korsfararna önskade så hett att denna plats, som så länge blivit oren av invånarnas hedniska seder, skulle renas från all smuts”, skrev Fulcher av Chartres.
Korsfararna hade segrat och de flesta kunde återvända hem.
Men segern blev dyrköpt. Det första korståget hade kostat tusentals oskyldiga livet.
Hatet levde länge kvar bland de drabbade och växte sig allt starkare med åren.