Hur smiddes ett katana?
Katana som vapen härrör från omkring år 1200, men tekniken bakom det förfinade svärdet uppstod redan på 900-talet, då en särskild japansk smidesteknik utvecklades.
Det mesta järnet i Japan utvinns ur sand och innehåller många orenheter, så en lång och komplicerad process tillämpas för att omvandla järnet till ett användbart vapen av stål.
I en smältdegel av lera lägger smeden omväxlande ett lager av brinnande kol av tallved och järnhaltig sand, som i smältprocessen blandas för att bilda så kallat japanskt stål. Det tar fem man nästan 72 timmar att producera ett knappt ton av stålet.
Kolet når inte en temperatur som får allt järnet att smälta. Det stål man får är därför inte likartat och innehåller varierande halter av kol.
En hög kolhalt gör stålet hårt, vilket är bra för den vassa eggen, men det blir samtidigt skörare och lättare att knäcka.
En låg kolhalt gör stålet mjukare och tåligare och fungerar bra som en buffert i svärdets kärna, men det kan inte slipas till en vass egg.
Därför används en blandning av det hårda och det mjuka stålet i den traditionella produktionen av katana, så att svärdets inre består av mjukt stål, och det yttre av hårt stål.
Japanskt stål med tiotusen lager
För att rena stålet från orenheter och göra svärdet starkt viks stålet upp till sexton gånger. Det bildas alltså upp till 65000 individuella lager av stål i katanans klinga, vilket gör svärdet starkt och flexibelt.
Hela klingans längd täcks av lera i olika tjocklek innan den kyls av i vatten. Lerans varierande tjocklek gör att stålet kyls olika snabbt, så eggen blir hård och resten av svärdet blir mjukare.
De olika graderna av härdning syns tydligt på klingan, där ett mörkt mönster bildas där leran suttit. Mönstret i stålet påminner mycket om det böljande mönstret i damaskusstål.
Många smeder använde även leran för att dekorera svärdet och ge det ett konstnärligt inslag.
Smidestekniken förmedlades från läromästare till lärling genom århundradena och skrevs inte ner, eftersom varje smed hade sin egen teknik för att nå det önskade resultatet.
Katanan var symbol för de stolta samurajerna
I Japan utgjordes samhällets topp inte som i Europa av ett adelsstånd, utan snarare av en krigarklass: samurajerna. Liksom med svärdet för medeltidens riddare var katanan en symbol för samurajens status.
Alla samurajer var inte jämlika, men deras statussymbol var densamma. Alla samurajer hade rätt att bära daishō, som bokstavligt betyder ”stor-liten”, och bestod av två olika svärd. Oftast rörde det sig om en katana på 60–70 centimeter och ett kortare wakizashi-svärd på 30–60 centimeter.
Från slutet av 1500-talet blev det olagligt för alla utom samurajer att bära två svärd samtidigt. De båda svärden i bältet gjorde det därför uppenbart för alla att det var en en samuraj som bar dem.
På grund av den långa och komplicerade smidesprocessen bakom katanan kostade vapnet en mindre förmögenhet. Många samurajfamiljer lät därför katanan gå i arv både för att hedra arvet och för att spara pengar.
Skaftet på ett katana slets dock med tiden, så med det kunde en samuraj sätta sin egen prägel på arvestyckets konstnärliga uttryck.
De bästa katana bytte ägare otaliga gånger och gavs bort som fina gåvor och togs som krigsbyte från slagfältet.
I Japan betraktades svärdssmeder som konstnärer på samma sätt som man i Europa betraktade renässansmålare och deras verk som ovärderliga skatter.
Svärdssmeden Masamune, som levde omkring år 1300, är allmänt erkänd som den bäste svärdssmeden i Japans historia.
Hans svärd var något av det finaste en samuraj kunde äga och bland andra Tokugawashogunerna hade ett av hans svärd, som ärvdes vidare genom generationer.
Hur använder man ett katana?
I dag föreställer många sig att katanan alltid var samurajens primära vapen.
Det var emellertid betydligt vanligare för samurajer att använda spjut, naginata (en japansk hillebard), nodachi (ett långt tvåhandssvärd), pilbåge eller gevär. Med dessa vapen kunde man nämligen döda fiende på avstånd.
Katanan fanns dock alltid vid samurajens sida och användes om huvudvapnet förlorades eller gick sönder. Katana konstruerades därför för att kunna dras snabbt i stridens hetta.
Till skillnad från de flesta andra enkeleggade svärd i historien är katanans balja gjord för att eggen ska vara vänd uppåt. Tanken var enkel: samurajen skulle i en flytande rörelse kunna dra sin katana och hugga mot sin motståndare.
Samurajernas vanligaste vapen
Katana
En katana var ett vanligt samurajsvärd. Ett katana kunde användas både till fots och till häst.
Wakazashi
Naginata
Naginata består av ett långt skaft av trä, som är försett med ett krökt metallblad. En naginata var ett långt vapen, som gav samurajen längre räckvidd.
Nodachi
En nodachi, även kallat odachi, är mindre än en naginata, men större än samurajsvärdet katana.
Yumi (pilbåge)
Yumi är den japanska beteckningen för en pilbåge, som kunde vara antingen den kortare hankyū eller den längre daikyū. Samurajerna använde ofta en pilbåge, innan de bytte till katana.
Tekniken krävde emellertid många års träning. Katana är nämligen ett förfinat svärd, som inte har särskilt många användningsmöjligheter.
Samurajer utbildades därför i katanans tekniker med träsvärd från att de var tre år gamla och riktiga vapen från att de var mellan fem och sju år.
Ofta skickades samurajer redan i mycket ung ålder till nära släktingar eller till en fäktningsmästare för att lära sig de komplicerade teknikerna för att använda katanan. Utbildningen bestod inte enbart av vapenträning.
Ett filosofiskt djup och ett kultiverat sinne ansågs vara lika viktigt som stridstekniker och militär taktik. För att bemästra ”svärdets väg” skulle samurajen dessutom ha zenbuddhismens inre sinnesfrid.
Katanan är framför allt ett skärvapen, som ska skära sig genom en motståndare med endast en tunn eller ingen rustning.
Det kräver en exceptionell precision att föra katanan, eftersom det endast är den yttersta delen av klingan som bör användas för att döda motståndaren, eftersom svärdet annars kan böjas.
Därför användes katanan inte heller för att parera hugg från andra vapen. I samurajernas dueller på slagfältet gällde det därför att fälla sin motståndare så snabbt som möjligt.
Med katanans formgivning och stridsteknik sparades dyrbara sekunder i förhållande till om man använde ett vanligt svärd.
Om rätt teknik användes och den perfekta öppningen visade sig kunde samurajen med ett enda, välriktat hugga hugga huvudet av sin motståndare med sitt katana.
Används katana än i dag?
I slutet av 1800-talet inledde Japan en stor moderniseringsprocess. Det gamla shogunatet hade störtats och kejsaren var på nytt landets ledare.
I samband med det omstrukturerades under 1870-talet hela den japanska militären efter västerländsk förebild. En ny värnpliktsarmé bildades, och den ersatte samurajernas militära roll i Japan.
Från krigarsymbol till väggdekoration
Samurajklassen avskaffades och fråntogs både privilegier och status. Det innebar även att det inte längre var tillåtet för dem att bära svärd, bland annat katana, eftersom endast militären fick bära vapen.
Med avskaffandet av samurajklassen minskade efterfrågan på de traditionella svärden markant. Många smeder blev därför tvungna att göra annat, såsom bestick och lantbruksmateriel.
Det tillverkades fortfarande svärd till japanska officerare, men de flesta av dem var massproducerade enligt västerländskt mönster.
Efter andra världskriget införde den amerikanska ockupationsmakten i Japan ett förbud mot svärdproduktion, som gällde ända fram till 1953.
Flera hundra tusen japanska svärd konfiskerades av amerikanerna efter kriget som krigsbyte, och många av dem hamnade som souvenirer på väggen hemma hos amerikanska soldater.
Den japanska smidestekniken överlevde till i dag tack vare ett fåtal smeder, som höll fast vid de gamla traditionerna. Smidestekniken bakom ett katana är i dag på nivå med forna tiders svärdssmide, men arbetet för att förfina och förbättra svärdet pågår fortfarande.
I Japan har man i dag mycket stränga regler för när det är tillåtet att kalla ett svärd för ett japanskt svärd. Marknaden är översvämmad av katanakopior, som inte är smidda för hand enligt den traditionella metoden.