Karl XII:s ryska krigsfångar
Efter slaget vid Narva år 1700 kom ett stort antal ryska krigsfångar till Sverige. I mindre städer blev det borgarskapet som skulle inkvartera – och bevaka – fiendesoldaterna.
Flera ryska officerare togs till Sverige som krigsfångar efter slaget vid Narva år1700.
Krigsfångenskap var ett öde som drabbade många soldater under stora nordiska kriget. Mest kända är de svenskar som hamnade i rysk fångenskap efter slaget vid Poltava 1709, men under det långa kriget tillfångatog också svenska arméer tusentals danska, ryska, sachsiska och polska soldater.
Sammanlagt omkring 1 700 ryska krigsfångar kom att vistas i Sverige under åren av ofred. Förutom etniska ryssar utgjordes de bland annat av kosacker, tyskar, holländare och engelsmän som stred för tsaren.
Deras liv kom att präglas av kriget, då många tvangs tillbringa mellan tio och tjugo år i Sverige. Dock skiljde sig krigsfångenskap under 1700-talet på många sätt från förhållandena i modern tid. Istället för att spärras in i läger integrerades fångarna i samhället och levde sida vid sida med lokalbefolkningen.
Ryske ambassadören greps
När stora nordiska kriget bröt ut år 1700 förklarades alla ryska undersåtar i Sverige vara krigsfångar varpå de arresterades. En av dem som miste friheten var den ryske diplomaten Andrej Jakovlevitj Chilkov (1678–1716). Han hade studerat i Italien och efter avslutade studier utnämnts till ambassadör i Stockholm av tsar Peter I år 1700.
Där hade hans främsta uppgift varit att invagga de svenska myndigheterna i en falsk föreställning om att tsaren inte hade en tanke på krig. Chilkov hann inte ens sitta ett år på sin post innan den ryska krigsförklaringen mot Sverige var ett faktum och han sattes i husarrest.
MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!
Tsaren menade att ambassadören inte borde räknas som legitim krigsfånge, eftersom
han var civilist och diplomat. Kung Karl XII vägrade emellertid att släppa honom fri utan kompensation. Chilkov tvangs därför tillbringa 16 år i svensk fångenskap innan han fick återvända till Ryssland – för sin egen begravning.
Fungerade som tsarens sändebud
Men fast att han formellt var krigsfånge fungerade Chilkov som tsarens sändebud
i Sverige och förhandlade med de svenska makthavarna om ömsesidig utväxling av andra krigsfångar. På samma vis försökte han också utverka sin egen frigivning (två gånger var det sånär att han släpptes).
Under flera år kom ambassadören att fungera som de ryska fångarnas språkrör i kontakten med de svenska myndigheterna och han samordnade även ekonomiskt bistånd för behövande fångar.
Den ryske diplomaten Andrej Jakovlevitj Chilkov fängslades vid krigsutbrottet år 1700. Han var bland annat fånge på Örebro slott och Visingsborg på Visingsö där han dog.
Chilkov försökte undgå censuren
Chilkovs brev hem till Ryssland var en ständig källa till konflikter. De svenska makthavarna gillade inte att fången hade mage att klaga över sina villkor utan menade att han istället borde skriva om hur väl han behandlades. Man misstänkte också att hans betrodde kammartjänare, Alexej Mankiev, bedrev spionverksamhet.
Vid en husrannsakan hos Chilkov hittades dokument, avsedda att skickas till tsaren, där han själv och Mankiev samlat känsliga uppgifter om det svenska försvaret. Vid ett flertal
tillfällen blev Chilkov också ertappad med att i hemlighet försöka skicka brev förbi den svenska censuren, antingen chiffrerade eller skrivna med osynligt bläck. Avslöjandena ledde till att han och hans hushåll straffades med sämre villor.
Samtidigt hade de svenska makthavarna tydliga gränser för hur illa en adelsman som Chilkov kunde behandlas. När denne i juni 1708 klagade över att han och hans tjänare
var tvungna att trängas i ett enda rum på Örebro slott, dit de förvisats för brevskrivandet, ingrep det kungliga rådet. Landshövdingen beordrades att förse dem med två rum och kök på slottet för bekvämlighets skull.
Fångar efter slaget vid Narva
Alla fångar behandlades inte med samma omsorg. Man gjorde stor skillnad på rang under fångenskapen och officerare och meniga soldater levde under helt olika villkor. Mot hederslöfte om att inte fly fick officerarna långtgående friheter. Med sig i fångenskapen fick de ta tjänare, kockar och präster – de kunde rentav få behålla värjorna. De välkomnades dessutom som ståndsbröder av adeln och kunde bjudas in på fester och middagar.
Efter slaget vid Narva i november 1700 hamnade flera höga ryska militärer i svensk fångenskap. Bland dem fanns flera nära vänner till tsaren. En av dem var den georgiske prinsen Alexander Bagration. Han kom från det kaukasiska kungariket Imeretien och hade vuxit upp tillsammans med tsar Peter i Moskva.
Prinsen beskrevs som en stilig och exotisk herre med furstliga maner och blev under sin fångenskap en välsedd gäst vid hovet i Stockholm, där han vann änkedrottningens och prinsessornas gunst. När han och hans betjänter talade georgiska väcktes misstankar om att det var ett hemligt kodspråk – inga svenska tolkar förstod vad som sades.
Alexander Bagration var kaukasisk prins och officer på rysk sida i slaget vid Narva år 1700. Han togs till Stockholm som krigsfånge. Han avled i Piteå 1711 när han skulle släppas fri.
Alexander Bagration dog i fångenskap
Om beskrivningarna av Alexanders yttre var fördelaktiga var uppfattningarna om hans begåvning dock inte lika smickrande. Rådsherrarna ansåg att han var en enfaldig man och menade syrligt att det knappast skulle vara den svenska armén till skada om man skickade tillbaka honom till Ryssland.
Han blev dock kvar i fångenskapen, trots att tsaren försökte få sin barndomsvän utväxlad mot olika svenska officerare. Med tiden blev prinsens hälsa allt sämre och i februari 1711 avled han i Piteå – på väg mot den ryska gränsen för att till slut utväxlas.
Priset för de privilegier de fångna ryska officerarna åtnjöt var att de var tvungna att försörja sig själva. Generalerna försökte upprätthålla ett ståndsmässigt leverne, men detta var dyrt och det var svårt att få pengar från hemlandet.
Strid om Alexanders kvarlevor
Många drog därför på sig stora skulder hos olika långivare i Sverige och allra mest skuldsatt var prins Alexander. Efter hans död kom hans skulder att orsaka diplomatiska konflikter – de svenska makthavarna vägrade att låta hans kvarlevor återvända till Ryssland förrän skulderna hade återbetalats.
Tsar Peter blev mycket upprörd över detta och använde episoden i sin propaganda för att demonstrera svenskarnas grymhet även mot de döda. Först efter förböner från Karl XII:s syster, Ulrika Eleonora, som lärt känna prinsen i Stockholm, tillät rådet att kroppen med hedersvakt togs till Sankt Peterburg i januari 1712, nästan ett år efter prinsens död.
Ryska meniga fick underhåll
De meniga ryska soldaterna försörjdes däremot av den svenska staten. De fick ett underhåll på 3 öre silvermynt per dag och ibland nya kläder när vintern var i antågande. Underhållspengarna räckte dock inte.
Fångarna levde mycket fattigt och för många var det nödvändigt att skaffa sig extrainkomster, bland annat ägnade de sig åt enklare hantverk som de kunde sälja till lokalbefolkningen. Det hände att de bedrev olaglig handel på landsbygden, så kallat lantköp.
Många fångar sattes i arbete vid bygget av det nya slottet i Stockholm (Tre kronor hade ju förstörts av slottsbranden 1697), eller skickades att rusta upp befästningarna i Göteborg, Karlskrona och Malmö. Myndigheterna kunde dock inte erbjuda arbeten åt alla och uppmanade därför privatpersoner att ta krigsfångar i tjänst.
Och efterfrågan fanns – genom alla utskrivningar till armén var det brist på manlig arbetskraft, inte minst drängar och hantverksgesäller.
I en fönsternisch på Örebro slott ses än i dag klotter på ryska.
Svensk-ryska förhållanden
Språkbarriären verkar ha varit ett stort hinder för ryssarna att få fast tjänst, men kommunikationssvårigheterna var dock inte värre än att det förekom många relationer mellan fångar och svenska kvinnor.
De många utomäktenskapliga relationerna skapade ett problem i det strängt lutherska Sverige. Eftersom många fångar var ryskortodoxa var det meningslöst att döma dem till kyrkotukt, det vanliga skamstraffet för utomäktenskapligt sex, eftersom de ändå inte gick till gudstjänsterna. Lösningen blev att de dömdes till »stocken«, där de fick skämmas på offentlig plats.
Myndigheterna uppmuntrade dem dock att gifta sig med svenskorna och stanna i Sverige – bara de först konverterade. Ett antal fångar ansökte om detta och erkändes som svenska undersåtar.
Ryska fångar över hela landet
De ryska krigsfångarna levde mycket nära inpå den svenska befolkningen och de måste under kriget ha blivit en vanlig syn på många håll i landet. Inledningsvis hölls alla fångar i Stockholm, men i takt med att fler och fler anlände från krigsskådeplatserna blev det bestämt att de skulle fördelas på olika orter runtom i landet. Snart sagt alla svenska städer kom därför att husera ryssar under någon del av kriget.
Borgarna gavs ansvaret att bevaka och finna lämpliga bostäder åt fångarna. De ryska
officerarna erbjöds ofta möjlighet att hyra bostad på egen beskostnad, medan de meniga soldaterna inhystes i någon offentlig byggnad mitt i staden.
Inkvarterades i borgarhem
I Stockholm hölls fångarna bland annat i Södra stadshuset (dagens stadsmuseum), på Barnhuset och på Rörstrand. I många städer saknades dock lämpliga lokaler varför inkvarteringen kunde ske i borgarnas hem.
Myndigheterna instruerade noga hur bevakningen skulle ske. Fångarna fick inte röra sig utanför stadsgränsen och hade utegångsförbud efter klockan 19 vintertid och klockan 21 sommartid. Medlemmar ur borgargardet skulle vakta vid fånghuset dygnet runt efter rullande schema, medan de som hyste inneboende själva fick ansvara för bevakningen.
Ofta klagade borgerskapet på den tröttsamma bevakningen; vakterna hade även civila yrken att sköta. I takt med att lokalsamhället vande sig vid fångarnas närvaro gavs de allt större frihet. Ibland sattes småpojkar eller orkeslösa gubbar att bevaka fångarna, eller så tilläts de dra runt på landsbygden helt utan bevakning. Det förekom rentav att vakter ertappades med att supa och spela kort med fångarna.
General Ivan Trubetskoj och hans dotter Anastasija Trubetskaja. Han togs som krigsfånge vid Narva år 1700 och dottern växte upp i Sverige.
Familjer kom till Sverige
Enstaka fångar anlände till Sverige med sina familjer, andra fick besök av dessa under fångenskapen. År 1711 anlände tre ryska officershustrur till Sverige. Det var generalskan Trubetskoj och överstinnorna Golovin och Gulitz, som anlände med barn, tjänare och bagage för att återförenas med sina män som de inte träffat på över tio år.
De tre kvinnorna hade utmärkt sig för välgörenhet gentemot svenska fångar i Ryssland och hade fått myndigheternas pass att resa in i Sverige. De blev lovade att de inte skulle betraktas som krigsfångar, och att de och barnen skulle få resa hem när de så önskade.
Fru Trubetskoj och döttrarna Jekaterina och Anastasija flyttade in hos general Ivan Trubetskoj i Stockholm och försökte leva ett normalt familjeliv. Modern lät anställa en lärare åt flickorna för att de bland annat skulle lära sig svenska.
Fick studera i Uppsala
Även överste Avtomon Golovin återsåg sin hustru och sonen Sergej. Lyckan blev dock kort, eftersom fru Golovin insjuknade och avled. Översten ansåg att den tonåriga sonen behövde få en utbildning som passade hans höga rang och vände sig till det kungliga rådet med önskemål om att Sergej skulle få studera vid Uppsala universitet.
Förfrågan föranledde en allvarlig diskussion i rådet, som till slut enades om att det var bättre att pojken studerade i Sverige än någon annanstans, så länge han inte gjordes allt för lärd.
Filosofi ansågs vara ett lagom oanvändbart ämne för den unge ryske ädlingen och år 1712 blev Sergej Golovin inskriven på Uppsala universitet. Hans akademiska karriär i Sverige blev dock kort. Redan efter några månader ändrade sig rådet varpå han fick avbryta studierna för att 1714 återvända till Ryssland.
Gulitz flydde till Petersburg
Överstinnan Gulitz lär ha fått en chock när hon kom för att besöka sin make. För medan hon var på väg till Sverige hade den ryske översten flytt ur fångenskapen. Han och ett antal andra ryssar hade kapat en svensk fångtransport och lyckades ta sig till Sankt Petersburg – makarna lär ha passerat varandra på Östersjön.
General Jakov Dolgorukij var högst i rang av de ryssar som kapade fångtransporten de färdades med på Östersjön 1711 och lyckades ta sig till Ryssland.
Bakgrunden till den ur svensk synpunkt nesliga ryska flykten var denna: Vintern 1711 hade Sverige och Ryssland förhandlat om en fångutväxling. Flera av ryssarna som skulle släppas hade tillbringat över tio år i svensk fångenskap. Det är lätt att föreställa sig deras besvikelse när utväxlingen in i det sista ställdes in och fångarna skulle sändas tillbaka.
Ellers befäl på fartyget
Den 30 maj lämnade ett skepp med 44 ryska fångar Nykarleby med destination Umeå. Utöver besättningen fanns 20 vaktsoldater och en soldathustru ombord. Befälhavare var en kaptenlöjtnant Jan Ellers vid Österbottens regemente. Ellers höll inte så hårt på säkerhetsföreskrifterna och det hela urartade till rena nöjeskryssningen där fångarna fick röra sig fritt ombord och ibland ro iland.
Ellers umgicks uppsluppet med de ryska officerarna där general Jakov Fjodorovitj Dolgorukij (1639–1720) var högst i rang. Vaktstyrkan oroades över att fångarna gavs för stora
friheter, men Ellers menade att det inte var någon fara.
Den 4 juni lyckades ryssarna – efter försumlighet från det svenska befälet ombord – övermanna vaktstyrkan. Dolgorukij lovade att ingen skulle komma till skada om ryssarna fick hjälp med att fly. Därefter lades kursen om mot Baltikum och den 13 juni nådde man Dagö, där fartyget återlämnades och alla svenskar fick segla hem igen – utom kaptenlöjtnant Ellers.
Dolgorukij bedömde att han inte borde återvända eftersom han troligen skulle dömas till dödsstraff. Dessutom ville han gärna presentera Ellers för tsaren.
Hem efter freden i Nystad
Nyheten om flykten möttes med jubel i Sankt Petersburg och bestörtning i Stockholm. De svenska myndigheterna menade att överste Gulitz och de andra på fartyget brutit sina hederslöften som krigsfångar att inte fly.
Därför beslöt man att hålla kvar Gulitz hustru i Sverige tills översten behagade återinställa sig i fångenskap. Hon kom därför att vistas flera år i Sverige tillsammans med andra ryska fångar. Om och i så fall när de äkta makarna Gulitz återförenades är okänt.
Trots flera försök kom aldrig någon storskalig utväxling av krigsfångar till stånd, på grund av de svenska och ryska makthavarnas ömsesidiga misstro. När freden slöts i Nystad 1721 hade många fångar vistats tjugo år i Sverige. De flesta reste då hem till Ryssland. Men några, som hade gift sig och byggt upp ett nytt liv i Sverige, valde att stanna kvar i det forna fiendelandet.
Publicerad i Populär Historia 6/2017