Uppdrag Svärson: General Patton på hemligt och riskabelt uppdrag

Patton ljuger om syftet med aktionen

General George S. Patton är chef för den amerikanska 3:e armén, som i slutet av mars 1945 för första gången satt upp sitt högkvarter på tysk mark. Patton vet att hans svärson, överstelöjtnant John K. Waters, sitter i ett tyskt krigsfångläger sju mil längre österut.

Generalen har nyligen fått oroande rapporter om fångarnas usla levnadsförhållanden: svält, köld och dödsmarscher bort från de ryska och amerikanska trupper som raskt närmar sig från både öst och väst.

Generalen har ”uppfunnit” ett alibi som ska rättfärdiga Baums uppdrag in bakom fiendens linjer: Han kallar det för en avledningsmanöver som ska locka tyskarna att flytta sina trupper och stridsvagnar från Wiesbaden i norr, där 3:e armén genomför ett större angrepp.

Men i ett brev hem till sin hustru i USA har general Patton avslöjat det egentliga syftet med insatsen:

”Jag hoppas kunna sända ut en grupp som kan hämta John.”

Tyskt plan vinkar till amerikanerna

Bron över floden Saale är förstörd. Baum och hans män lämnar Gemünden och följer floden norrut. I den sönderskjutna stridsvagnen intill bron ligger en karta som snart kommer att avslöja för tyskarna att Baums trupp är på väg mot Hammelburg.

Ett tyskt Fieseler Storch-plan bevakar konvojen noga då Baum till slut hittar en hel bro 10 km längre norrut. Nu vet tyskarna dessutom att Baums trupp är förhållandevis liten.

Baums män skjuter mot planet, men det håller sig på säkert avstånd och hälsar till dem genom att vippa med vingarna. Därefter försvinner det bakom trädtopparna.

På grund av den oväntade omvägen har Baums konvoj blivit sex timmar försenad, och när Baum ger sina män en kort paus i närheten av den stora vägen mot Hammelburg hör de tydligt det dova mullret från tyska pansarfordon. Fienden ligger strax bakom dem.

Baum går i fällan

Efter den korta vilan fortsätter Baums kon­­voj, och snart är Hammelburg inom synhåll. Strax utanför staden tar de amerikanska fordonen av åt höger och påbörjar en kilometerlång färd mot fånglägret. Målet för uppdraget tycks vara inom räckhåll.

Men Abraham Baum vet inte att kapten Heinrich Köhl iakttar amerikanerna. Den tyske veteranen sitter i sin Panzerjäger 38 – en pansarvärnskanonvagn specialbyggd för att bekämpa stridsvagnar. Köhl för befälet över sju likadana fordon, och de står strategiskt placerade i en starkt befäst försvarsställning.

Kapten Köhl är ett rutinerat befäl med flera års erfarenhet från östfronten. Hans soldater är däremot helt oerfarna: de övriga Panzerjäger bemannas av 17-åriga rekryter som nästan helt saknar utbildning på sina fordon – som är helt nytillverkade och har skickats direkt från fabriken till fronten. De har inte ens hunnit bli kamouflagemålade.

Köhl är dessutom orolig för att flera av Baums Shermanstridsvagnar har slagkraftiga 105 mm kanoner, som kan skjuta rakt igenom det 60 mm tjocka fronpansaret på hans Panzerjäger.
”Om naturen kallar så glöm bara bort det – eller gör i byxorna”, lyder Köhls sista kommando till sina soldater, ”för nu sätter det igång.” Han vänder sig mot sin skytt och ger anfallsordern:

”Ta den amerikanske Sherman klockan 2.” Den unge skytten är nervös, men han lyder och riktar pansarjägarens 7,5 cm kanon mot målet.

När den amerikanska konvojen är knappt 300 meter bort avfyras det första skottet.

Köhl svär till när han ser granaten slå ned långt ifrån Shermanstridsvagnen. Efter skottet sätter de krigsvana amerikanerna genast sina fordon i rörelse och besvarar elden. Snart viner granaterna genom luften och slagfältet blir till ett inferno.

Baum beordrar två av sina 105 mm Shermanstridsvagnar att täcka de övriga under en framryckning. Först lägger de ut en tät och skyddande rökridå och sedan skjuter de in sig på de tyska pansarfordonen.

Snart slår lågorna upp ur fiendens fordon. Därefter dröjer det inte länge förrän en av amerikanernas granater träffar en tysk lastbil fylld med bensin till pansarfordonen.

Men även amerikanerna drabbas av förluster: fem halftracks – lastbilar med larvfötter – slås ut, däribland den som har aktionens extrabränsle ombord. Tre jeepar och ett par Shermanstridsvagnar får skador.

Efter två timmars strid drar Heinrich Köhl ut sina resterande Panzerjäger ur kampen. Baums konvoj överlever angreppet, om än något försvagad, och kan fortsätta ­direkt mot fånglägret.

Flygunderstöd ska bana väg

Fångvaktarna i Hammelburglägret bjuder hårt motstånd när Baums konvoj dundrar in genom porten, men klockan 18.30 ger de sista upp. Äntligen kan Baum skicka iväg det meddelande som Patton rastlöst går och väntar på i sitt högkvarter.

”Uppdraget slutfört. Anhåller om flygunderstöd.”

Baum berättar inte för Patton att generalens svärson skadats allvarligt under striderna i lägret. En fångvaktare sköt honom i höften, och han överlever endast tack vare ett resolut ingripande från en serbisk läkare i lägret. Waters opereras med en vanlig bordskniv och pappersservetter.

Operationen stoppar blödningarna men Waters är så medtagen att han inte kan flyttas.

Baum tvingas inse att hans konvoj måste återvända till Pattons ­högkvarter under natten utan generalens svärson. För Patton kommer aktionen att bli ett fiasko, men det vet han inte än.

I skydd av mörkret drar tyskarna åt snaran kring den lilla gruppen av amerikanska kommandosoldater. Baum har nu bara hälften av ursprungsstyrkan kvar.

Soldaterna är trötta och fordonens bensintankar så tomma att de kanske inte ens kan ta sig tillbaka till de allierades linjer vid Aschaffenburg. Baum har även ett annat problem: Han hade räknat med att finna omkring 300 krigsfångar i lägret, men nu står han där omgiven av drygt 1 300.

Han har inte plats för alla i sin konvoj, och Baum måste ge krigsfångarna det tunga beskedet att vissa av dem måste stanna kvar eller på egen hand försöka ta sig fram till de amerikanska linjerna.

Tyskt övningsområde ligger i vägen

Baum vill inte köra tillbaka längs samma väg som de kom, då är det troligt att han träffar på Köhls pansarjägare igen. Därför kör han västerut. Men Baum vet inte att han därmed kör rakt in i ett militärt övningsområde som de tyska soldaterna känner till utan och innan.

Området är fullt med observationsposter och tyskarna iakttar amerikanernas minsta rörelse. De tyska trupperna har till och med upprättat vägspärrar vid alla vägar som leder ut ur området. Fällan är gillrad.

Baum skickar sina kvarvarande Sherman i förväg för att leta upp en öppen flyktväg. Först överrumplas de av fienden utanför staden Höllrich och där­efter vid Hessdorf. Vid det sista bakhållet slås två Shermanstridsvagnar ut av tyska pansarskott.

Baum inser att situationen börjar bli hopplös men han har inget val; han måste försöka slå sig igenom tyskarnas linjer. De flera hundra krigsfångarna får han dock inte med sig.

Kaptenen samlar resten av sin styrka uppe på en höjd i ­övningsområdet, och därifrån börjar de flesta av krigsfångarna modlöst ta sig tillbaka mot Hammelburglägret bara ­någon kilometer bort.

Utmattning lamslår Baums män

Klockan är 03.00 den 28 mars. Baum ser över sina trupper uppe på kullen.

Han har förlorat större delen av ursprungsstyrkan, och han har bara tre vanliga Shermanstridsvagnar, fyra lätta Stuartstridsvagnar och tre Sherman med 105 mm kanoner kvar. Omkring 110 soldater är fortfarande stridsdugliga, men de är så trötta att de somnar så snart konvojen stannar till.

Gruppen har bara bränsle nog för att med nöd och näppe kunna ta sig tillbaka till Pattons trupper – om 3:e armén har ryckt fram tillräckligt långt under de två dygn som Baum och hans män varit iväg. När gryningen kommer ska Baum göra ett sista försök att ta sig ur tyskarnas järngrepp genom att köra söderut.

Konvojen sätter sig i rörelse, men då går tyskarna till anfall. Från öster ­närmar sig Heinrich Köhls fem Panzerjäger tillsammans med 60 ingenjörs­trupper. Från väster rycker 70 tyska Panzerfaust­beväpnade soldater fram, och från norr kommer dessutom ett tyskt krypskytteförband på 80 man.

Överraskningen blir total och tyskarnas eld är samordnad och effektiv. Inom loppet av några minuter har alla fordon i den amerikanska konvojen blivit träffade. Panikslagna soldater hoppar ut ur lastbilarna, samtidigt som stridsvagnarna febrilt skjuter åt alla håll. Men det tjänar ingenting till.

Amerikanerna är överrumplade, omringade och oförmögna att försvara sig. Baum inser att slaget är förlorat: ”Var och en får rädda sig bäst han kan. Bryt upp i grupper om fyra, och fly”, blir Baums sista order.

Livsfarlig bricka kastas bort

Små grupper av amerikanska soldater försöker fly bort från tyskarnas järngrepp och in i en skog i närheten. Klockan 08.40 upphör striderna.

Bortsett från några få amerikanska soldater som gömmer sig i skogen har tyskarna stoppat alla soldater i Baums styrka. Uppdraget har blivit ett totalt fiasko, alla fordon är förstörda och 32 man har mist livet.

Baum flyr in i skogen. Tillsammans med ett par andra soldater lyckas han hålla sig gömd hela dagen. Framåt kvällen upptäcks de dock av en tysk patrull som finkammar området.

En tysk sergeant drar sin pistol när han ser den lilla gruppen. Han tar sikte på Baum och trycker av. Skottet träffar Baum i skrevet och sårar den amerikanske kaptenen i testiklarna och insidan av låret.

”Din lymmel! Du har skjutit av mig kulorna”, skriker Baum till den tyska soldaten, som förvånansvärt nog förstår engelska.

Sergeanten är född i Amerika, men efter att ha blivit övertygad nazist flyttade han till Tyskland och tog värvning i Hitlers armé. Nu gapskrattar han åt sin träffsäkerhet. Abraham Baum och hans kamrater tvingas överlämna sig åt fienden.

Medan sergeanten tittar bort ett ögonblick passar Baum på att kasta ifrån sig sin identitetsbricka bland snåren. Judestjärnan på brickan kan innebära livsfara för kaptenen.

Det sista skottet i Uppdrag Svärson har avlossats. Som en ödets ironi skickas Baum tillbaka till Hammelburglägret som fånge – bara några timmar efter att han kortvarigt befriat fångarna där.