En sommarnatt år 1582 reser kosackledaren Jermak Timofejevitj sig upp i sin båt. Viskande ger han sina män order att styra in till brädden av floden Tura, som flyter öster om Uralbergen, och gå i land.
I månskenet har Jermak fått syn på ett antal trädstammar, som blockerar floden längre fram. Den listige kosacken anar en fälla, och han tänker inte låta sin armé gå i ett bakhåll av de fientliga tatarerna, Sibiriens härskarfolk.
Inne på stranden får Jermak sina män att surra ihop grenar och kvistar till människoliknande figurer, sätta på dem kläder och placera dem i båtarna.
”Den som försökte desertera fick en säck med sand surrad vid bröstet och kastades i vattnet.” Anonym krönikeskrivare.
Jermak och hans män knuffar ut båtarna i floden som lockbeten och smyger sedan halvnakna genom en björkdunge för att angripa fienden bakifrån.
När solen går upp hörs ett rop, och Jermaks kosacker stormar fram mot fienden med laddade hakebössor. Medan knallarna från skjutvapnen rungar över slätten flyr tatarernas ledare, prins Mahmetkul. Med tillfredsställelse ser Jermak att floden färgas röd av de stupade fiendernas blod. Kosackledaren har fått i uppgift att annektera det outforskade Sibirien för Rysslands räkning, och det kan bara sluta på ett av två sätt: seger eller död.
Tatarerna kontrollerar Sibirien
Vid 1500-talets mitt sträckte tsarens makt sig till de höga Uralbergen i öster, men gränserna för storfurstendömet Moskva (det blivande Ryssland) var inte fasta, och rikets södra delar plundrades ofta av tatarer – ett turkiskt ryttarfolk, som utgjorde den sista kvarlevan av Djingis khans väldiga rike. I detta utsatta område levde även kosackerna, legosoldater och gränsbevakare av rysk-tatariskt ursprung.
Kosacken Jermak Timofejevitj föddes enligt Stroganovkrönikan från 1600-talet omkring år 1540 vid floden Volgas övre del. Källorna beskriver honom som lång, bredaxlad, svartskäggig och karismatisk. Han intog rollen som ataman (hövding) bland kosackerna, vilket framgår av bland annat en känd visa:
”Där levde kosackerna som fria män/Alla Don- och Terek- och Jajkkosackerna/och deras ataman var Jermak, son till Timofej.”
Kosackerna levde på de ryska stäpperna, där många livnärde sig på krig, jakt och fiske.
Kosackerna var Rysslands cowboyer
Kosackerna älskade det fria livet på stäpperna, och i tsarens tjänst skyddade de ryssarna mot fientliga stamfolk. Dessutom var de pionjärer och stigfinnare, som hjälpte till att flytta rikets gränser österut.
På stäpperna i det ryska rikets utkant levde kosackerna. De var skickliga ryttare, som för det mesta bar pälsmössa och sabel. Kosackerna var av blandad rysk och tatarisk härkomst och levde i självständiga samhällen med egna ledare (atamaner). En kosacks liv var en ständig kamp för överlevnad, och han var inte alltid så nobel som nutida ryska framställningar vill göra gällande. En kosack kunde vara allt från en lojal gränsbevakare till en brutal rövare.
Under 1600-talet flydde östeuropéer från fattigdom och religiöst förtryck till Rysslands utkanter för att bli kosacker – på samma sätt som européer senare sökte en fristad i Amerika. På samma sätt som cowboyerna flyttade USA:s gränser längre västerut, var det kosackerna som för Rysslands räkning först nådde Stilla havet.
Det fanns dock en väsentlig skillnad mellan de båda grupperna: Medan Amerikas nybyggare födde upp boskap och odlade jorden, undvek kosackerna i görligaste mån att ägna sig åt jordbruk. Kosackerna älskade det fria livet och betraktade de ryska böndernas bundna tillvaro som rena slaveriet.
Jermak Timofejevitjs rykte som en skicklig krigare nådde den framgångsrika köpmannasläkten Stroganov. Familjen hade i många år haft en handelspost vid foten av Uralbergen, där de köpte salt och djurhudar, som de sålde med stor förtjänst i Moskva. Angrepp från sibiriska stamfolk som korsade bergen hade emellertid blivit ett allt större problem, och familjen Stroganov behövde hjälp.
Området öster om bergskedjan, västra Sibirien, kontrollerades vid den här tidpunkten av tatarer, som från sin huvudstad Sibir härskade över ett antal infödda folkslag. Tatarerna i Sibirien hade tidigare betalat tribut till Moskva, men under khan Kutsjum hade betalningarna upphört.
Moskvas härskare Ivan IV, även kallad ”den förskräcklige”, var därför välvilligt inställd till Stroganovs vädjan om hjälp. År 1575 ingick tsaren ett avtal med köpmännen – om familjen Stroganov krossade Kutsjum skulle de befrias från skatt de kommande tjugo åren och få fria händer att kolonisera Sibirien.
Bråkstakar dränktes
Familjen Stroganov hade inte själv kapacitet att besegra Kutsjum, så de anlitade Jermak. År 1581 stävade en flotta av flatbottnade flodbåtar med 540 kosacker ombord ut på floden Kama och satte kurs österut. Kosackerna var beväpnade till tänderna med hakebössor, lansar, svärd och dolkar. Enligt en anonym krönikeskrivare införde Jermak redan från början en stenhård disciplin för att undvika uppror:
”Den som försökte desertera fick en säck med sand surrad vid bröstet och kastades i vattnet.”
Sibirien var nomadfolkens hemvist
Renherdar betalade skatt
Folkslaget manserna levde mellan floden Ob och Uralbergen som halvnomadiska jägare och fiskare, och de födde även upp renar. De var bland de första som erkände Jermaks överhöghet genom att betala tribut till honom.
Multimediecenter NSU
Släkt med ursprungsamerikanerna
Chanterna levde som renuppfödande nomader norr om dagens Mongoliet och utövade schamanism. År 1914 besökte den norske polarforskaren Fridtjof Nansen folket, vars språk är besläktat med nordamerikanska ursprungsspråk.
Library of Congress
Krönika nämner folkslag
Det finsk-ugriska folket mordvinerna var ingen ny bekantskap för Jermak – folket nämns nämligen redan i den ryska Nestorskrönikan från 1100-talet. De levde mellan floderna Volga och Oka, och de var ofta legosoldater åt tatarerna.
Radziwiłł Chronicle
Inuiternas grannar jagade säl
I nordöstra Sibirien mötte Jermaks efterträdare tjuktjerna. I likhet med sina grannar inuiterna, som levde från Sibirien till Grönland, levde de av att jaga säl och val. På tundran levde tjuktjerna dock av renuppfödning.
Shutterstock
Urbefolkning offrade björnar
Ainu levde i Japan, på ön Sachalin och den sibiriska halvön Kamtjatka. De var kända för att männen hade långa skägg och för en ceremoni då de offrade uppfödda, tvååriga björnungar, som betraktades som gudomar.
Shutterstock
Genom ett nätverk av floder korsade Jermak och hans män långsamt Uralbergen. Längs vägen stötte de på vattenfall eller stora klippblock i floden och blev emellanåt tvungna att dra båtarna över land. När de till slut lagt bergskedjan bakom sig lämnade de båtarna och fortsatte österut till fots.
Landet var fullkomligt öde, och Jermak kunde inte se några som helst hot, när han vid floden Tagil gav männen i uppgift att fälla träd för att bygga en ny flotta. Sent på hösten 1581 var båtarna klara, och kosackerna nådde fram till floden Tura i khanens Sibirien.
Stamfolk angriper
Färden längs floden Tura blev allt annat än lugn. En dag blev luften plötsligt helt svart av pilar – ett bakhåll! Jermak gav sina män order att öppna eld mot bågskyttarna inne på flodbrädden, och genom krutröken kunde han se hur de skrämda fienderna tog till flykten. Kosackerna gick i land och följde angriparnas fotspår till deras by, där Jermak utan att möta något motstånd kunde ta över hövdingens bostad.
Kosackerna övervintrade i byn, medan de förstärkte och reparerade sina båtar. Först till sommaren seglade de vidare längs Tura. Denna gång var Jermak mer uppmärksam på faror, och det var under den här delen av färden som kosackledaren en sommarnatt 1582 upptäckte att floden blockerats längre fram. Tartarprinsen Mahmetkul hade gillrat ett bakhåll, men efter att ha fyllt båtarna med människoliknande fågelskrämmor angrep Jermaks kosacker fienden bakifrån och vann en förkrossande seger.
Blodbad banar vägen
Trots framgången befann Jermak sig i en pressad situation. Av de ursprungliga 540 kosackerna var 400 vid liv – resten hade fallit offer för sjukdomar, svält och de inföddas pilar. Eftersom expeditionens förråd av ammunition och förnödenheter nästan var slut insåg Jermak att han var tvungen att fortsätta med försiktighet, så han skickade ut spejare för att sondera terrängen – ett klokt beslut, för männen kunde rapportera att en fientlig armé befann sig inte långt bort.
Jermak visste att han inte hade tillräckligt med vare sig män eller resurser för ett långt, påfrestande krig med många strider, så han fattade ett djärvt beslut: Han skulle gå rakt mot khanens huvudstad Sibir för att tvinga fram ett avgörande slag.
När Jermaks kosacker invaderade Sibirien gav skjutvapnen dem ett övertag mot de infödda, som var beväpnade med pilbågar.
Hösten 1582 nådde Jermak och hans 400 kosacker fram till Sibir vid den plats där floderna Irtysj och Tobol möts. Khan Kutsjum hade samlat ihop en armé av 2 000 tatarer och stamfolk – men kosackerna hade krut och kulor. Striderna var blodiga och pågick i flera dagar utan att något avgörande nåddes. Kosackerna hade lidit förluster, men å andra sidan hade i stort sett alla de lokala stammarna deserterat från Kutsjums armé.
I den avgörande sammandrabbningen blev prins Mahmetkul allvarligt sårad. Tatarerna drog sig därefter tillbaka, och Kutsjum gav order om att huvudstaden skulle utrymmas. I slutet av oktober 1582 kunde Jermak, som hade förlorat 107 man i striderna, inta Sibir.
Pälsar övertygar tsaren
Under vintern styrde Jermak staden med järnhand, och han skickade en kosack vid namn Ivan Koltso västerut för att be familjen Stroganov om förstärkning. Familjen gav Koltso ett kyligt mottagande. De hade nyligen attackerats av sibiriska stamfolk, och både de och tsaren var övertygade om att Jermak hade misslyckats med sin erövringsexpedition och på så sätt provocerat fram angreppen.
Ivan IV skickade förnödenheter och soldater till Sibirien efter att en av Jermaks män återvänt hem med dyrbara pälsar från de erövrade områdena.
I Moskva ställdes Ivan Koltso till svars, men det blev annat ljud i skällan, när han överlämnade mer än 5 000 sibiriska pälsar till tsaren. Ivan IV insåg att det fanns en möjlighet att tjäna en förmögenhet på pälsar, vilket skulle kunna hjälpa honom att modernisera den ryska armén. Han skickade därför tillbaka Koltso med soldater, vapen och gåvor till Jermak – inklusive en dryckesbägare och två vackert smyckade rustningar.
Rustningen blir ödesdiger
Sommaren 1585, knappt tre år efter segern över Kutsjum, hade Jermak tagit över större delen av khanens område i västra Sibirien. Men Kutsjum var fortfarande vid liv, och han var ute efter att hämnas. Den gamle khanen spred därför ut ett falskt rykte om att en karavan från Buchara i dagens Uzbekistan nått fram till floden Irtysj i Jermaks domän.
Femtio kosacker ledda av Jermak gav sig av för att sammanstråla med karavanen, men när de kom fram syntes inga köpmän till. Jermak och hans män beslutade sig för att övernatta på en ö i floden. De fick emellertid ingen lugn nattsömn. Mitt i natten smög en grupp tatarer – som hade simmat över floden med knivar mellan tänderna – upp från vattenbrynet och tog sig in i lägret.
Kosacken Jermak inledde den ryska erövringen av Sibirien och betraktas i dag som en folkhjälte i Ryssland.
Medan många av hans män fick halsen avskuren i sömnen vaknade Jermak. Han insåg snabbt att motstånd var meningslöst, och försökte fly till den plats där båtarna låg förtöjda.
Enligt källorna fick Jermak en pil i ögat under flykten, men han fortsatte att springa. När han kom fram till öns strand kunde han med sitt oskadade öga konstatera att båtarna var borta. I desperation kastade han sig i vattnet. Efter bara några simtag drogs Jermak emellertid ner under ytan av den tunga rustning som han hade fått av tsaren.
Ryssarna når Stilla havet
Jermaks död kom som en chock för den lilla ryska kolonin i västra Sibirien, och de överlevande kosackerna oroade sig för framtiden och försökte hålla sig så långt borta från tatarerna som möjligt. Tsaren hade emellertid fått smak för sibiriska pälsar – i synnerhet från det lilla mårddjuret sobel.
Allt fler ryssar och kosacker skickades därför till Sibirien, och på endast 50 år nådde tsarens folk Stilla havet, varifrån de kunde blicka över mot Alaska. Jermak var visserligen död, men i ett större perspektiv hade han segrat genom att en gång för alla öppna dörren till Sibirien – ”Rysslands vilda östern”.