Tordenskiold – svenskarnas fasa

Nio månader senare förklarade Danmark krig mot Sverige. Kriget blev Peder Wessels stora chans – och han tog den. Han vann seger efter seger. Vid 23 års ålder gick han förbi 27 förstelöjtnanter och 24 andrelöjtnanter när han befordrades till kapten. Två år senare, 1716, blev Wessel adlad av kungen under namnet Tordenskiold.

Men alla tyckte inte om den unge sjöhjälten. Många av dem som Torden­skiold passerat i rang var ”lika dugliga ... och meriterade som han”, enligt amiralitetet. De ansåg att Tordenskiolds befordran till kapten snarare berodde på ”kungens nåd” än på hans egna kvaliteter.

Även Tordenskiolds temperament gjorde honom impopulär. Historikern C.P. Rohde, som skrev en biografi baserad på samtida källor 20 år efter Torden­skiolds död, beskrev honom som ”vid gott humör mycket trevlig och charmerande, i motgång och svårigheter övermåttan barsk och hetlevrad”.

Torden­skiold kunde alltså vara både charmig och brutal, vilket hans underordnade fick känna av.

Till exempel beordrade han tre matroser att hoppa överbord – ett hårt straff en iskall vinterdag – och därefter till 30 slag med tampen. Även hans skrivare blev så svårt sparkad och slagen att han bad om förflyttning.

Något som i högre grad var skadligt för Tordenskiolds karriär var hans uppkäftighet mot sina officerare, som han utan att tveka kallade för fegisar och ”hundar” – ett av den tidens värsta skällsord. Många klagade hos amiralitetet och kungen, men Tordenskiold satt säkert i båten.

Flottan behövde hans segrar och fick stå ut med brutaliteten och fräckheten. Och i Dynekilen gjorde han sig förtjänt av kungens nåd.

Tordenskiold överrumplade svenskarna

Den 8 juli 1716 stod Tordenskiold inför sitt dittills djärvaste angrepp. De åtta transportfartygen inne i Dynekilen skyddades av den stora artilleripråmen Stenbocken, sju galärer och fem mindre båtar.

Sedan han studerat den svenska styrkan från klipporna slog Tordenskiold till. Svenskarna blev totalt överraskade av attacken, och först sedan Torden­skiold tagit sig djupt in i fjorden öppnade försvaret eld – dels från Stenbocken, dels från en liten ö där sex tolvpunds­kanoner stod uppställda.

Tordenskiold besvarade inte elden utan förde bara sina artilleripråmar – tungt bestyckade flatbottnade båtar – allt närmare de svenska ställningarna. Strax bakom dem följde hans fregatt Hvita Örn. Inte förrän skeppen var tillräckligt nära för att kunna beskjuta svenskarna effektivt, öppnade han eld.

Luften över den smala fjorden fylldes snart med krutrök. Till en början var striden jämn men efter sin rekognoscering visste Tordenskiold att han hade mer eldkraft än svenskarna. Snart började kanonsalvorna från de danska fartygen att få effekt.

Särskilt druvhagelkartescherna – påsar med små metallkulor som slungades ut när kanonen avlossades – var synnerligen effektiva.

På den befästa ön lämnade de svenska soldaterna sina kanoner och gömde sig när salvorna svepte fram över batteriet. Från Stenbocken flydde männen över till ön eller in till stranden. Vid middagstid halades den svenska flaggan på Stenbockens mast. Tordenskiold hade segrat.

Kung Karl XII:s svenska marktrupper hade stött på så hårt motstånd i Norge att de dragit sig tillbaka till området kring gränsfästningen Fredriksten. Där väntade de nu på utrustning för att kunna inta fästningen.

Men efter nederlaget i Dynekilen tvingades svenskarna avbryta hela invasionen, och redan nästa dag avblåste Karl XII även angreppet mot Fredriksten.

Hjälten förödmjukas

Segern i Dynekilen var höjdpunkten i Tordenskiolds karriär, och i Köpenhamn talade alla om den iskalle sjöofficeren och hans modiga män. Slaget hade varit ett av de mest spektakulära under kriget och efterspelet blev lika dramatiskt. När svenskarna insåg att slaget var förlorat fick besättningarna order om att förstöra fartygen.

Ett sådant slöseri tänkte dock inte danskarna acceptera; de bordade resolut skeppen trots att många av dem redan var flytande bomber med brinnande tjärtunnor i lastrummet och pyrande luntor i krutkammaren.

På gatorna samlades folk för att berätta de dramatiska historierna om män som i sista sekund ryckt ut luntorna ur kruttunnorna för att förhindra en explosion eller kvävt elden med sina kläder, och på slottet Kron­borg utanför Helsingör sköts salut med 27 kanonskott efter segern.

Tordenskiold belönades med titeln kommendör och i november utnämndes han till chef för Norges sjöförsvar, en av flottans främsta poster.

I maj 1717 – tio månader efter segern i Dynekilen – verkade dock lyckan ha vänt för Tordenskiold. Som ett motdrag mot en eventuell svensk invasion i Norge planerade danskarna att angripa Göteborg. Om de lyckades ta sig in till staden kunde flottan förstöra hela Göteborgseskadern, varvet och magasinet och därigenom omintetgöra Karl XII:s planer.

Tordenskiold bestämde sig för ett överraskningsanfall, som i Dyne­kilen, men planen misslyckades. Svenskarna upptäckte den danska flottan och väntade vid inloppet till Göteborg, redo för strid. Den 14 maj 1717 led Torden­skiold ett svidande nederlag.

Två månader senare angrep danskarna Strömstad, där svenskarna hade sin huvuddepå, men det anfallet blev lika misslyckat. Överraskningsattacken slog fel och Tordenskiold tvingades anfalla med en dåligt organiserad styrka.

Tordenskiold avskedas

Under båda slagen hade Tordenskiold kämpat modigt; vid Göteborg blev slupen han satt i skjuten i sank och vid Strömstad blev han sårad i axeln och i låret, men kung Fredrik passade på att avskeda Tordenskiold från posten som chef för Nordsjöeskadern.

Hotet om ett svenskt anfall var överhängande och kungen behövde en man som kunde samarbeta med sina kolleger – något som Tordenskiold inte verkade klara. Den 7 december 1717 sattes Torden­skiold på ett skepp mot Köpenhamn.

Under resans gång attackerades fartyget emellertid av kapare och fyra man omkom. För att lugna nerverna söp sig besättningsmännen berusade och när Tordenskiold vaknade upp ur fyllan stod fartyget på grund utanför Kullen.

Den otursförföljde hjälten satte sig i en läckande jolle, som var tätad med gamla trasor, och tog sig till Helsingör. Han gick i land naken, vilsen och förnedrad.

Men hans karriär slutade inte där; på våren 1718 gick han till sjöss igen. I juli 1719 lyckades han med vapenskrammel, smicker och hot få kommendanten i Marstrand att kapitulera efter bara tre dagar. Äntligen kom danskarna över den fruktade Göteborgseskadern.

Tordenskiold firade sin sista triumf den 8 oktober. Framför näsan på en svensk garnison om 4 000 man trängde han in i Göteborgs hamn med åtta slupar och förstörde en fregatt, två galärer och ett krutfartyg.

När en vakt frågade vem som befann sig i Tordenskiolds slup, fick han till svar: ”Tordenskiold. Vänd om och hälsa er kommendant från mig och säg att jag är här för att lära honom att hålla sig vaken!”

Hjälten försvann spårlöst

Slaget blev Tordenskiolds sista. Den 6 november 1719 ingick Danmark och Sverige vapenstillestånd och den 3 juli 1720 undertecknades fredsavtalet. Som tack för sin insats fick Tordenskiold titeln vice­amiral och ett porträtt av kungen.

Tordenskiold var ännu ung, bara 29 år, och en rik man. Under kriget hade han tagit många byten, blans annat fartyg, och ägde nu flera handelsfartyg och en fin bostad i Köpenhamn.

Men han hann inte njuta länge av sitt nya liv; i september gav han sig ut på en resa som skulle bli hans sista.

Historikerna vet inte vart han var på väg – bara att han aldrig kom fram. En råkall novembermorgon i centrala Tyskland föll sjöhjälten offer för sitt eget hetsiga temperament.

Vid en middagsbjudning i Hannover några kvällar tidigare hade han mött Jakob Axel Staël von Holstein, en svensk adelsman som slagit sig ned som bondfångare i Hamburg. Tordenskiold sade genast vad han ansåg om sådant uppförande. Snart var han i slagsmål med svensken som utmanade Tordenskiold till duell.

På morgonen den 12 november möttes de i ett vattensjukt ängsområde, kallat Sehlwiese, 1,5 mil söder om Hannover.

Duellen varade bara några sekunder. Staël von Holsteins värja borrade sig in i Tordenskiolds högra sida, precis ovanför bröstvårtan. Peder Tordenskiold föll ihop på marken, reste sig och föll igen – ymnigt blödande och döende.

Tordenskiolds balsamerade lik fördes till Köpenhamn och sänktes ned i kryptan under Holmens kyrka. Någon kristen begravning kunde han inte få; enligt lagen fick en person som dött i duell inte begravas i kyrka eller på kyrkogård.

Kungen visade dock sin uppskattning. Tordenskiold begravdes på natten i facklornas sken, en speciell ritual som krävde kungens medgivande. Även efter döden kunde sjöhjälten räkna med kungens överseende.