Elva fruktade elitstyrkor och legosoldater

PMC Wagner eller Private Military Company Wagner – ofta kallad rätt och slätt Wagnergruppen – dök upp som grönklädda män utan kännetecken på uniformerna, när Ryssland annekterade Krim 2014.

Legostyrkan styrs av Moskva, men president Vladimir Putin förnekar kategoriskt all kännedom om organisationen, trots att de brutala soldaterna ständigt dyker upp i ryska intresseområden som Syrien, Centralafrikanska republiken och senast Ukraina.

Samtidigt anses gruppens grundare, affärsmannen Jevgenij Prigozjin, befinna sig i president Putins innersta krets.

Gruppens militäre ledare, ukrainaren Dmitri Utkin, är tidigare officer i de ryska specialstyrkorna och har fullt med nazistiska tatueringar på överkroppen. Hans kodnamn är Wagner, vilket syftar på Hitlers favorittonsättare.

Utkins män har utfört likvideringar i de egna leden bland ohörsamma pro-ryska separatister och har kopplats till våldtäkter och mord på civilbefolkningen i Afrika. År 2017 dök det upp en video där Wagner-soldater krossar en syrisk desertörs armar och ben med en hammare, innan de skär huvudet av honom.

Brutaliteten är kännetecknande för de ryska legosoldaterna, som uppgår till mellan 5 000 och 30 000 man och har kopplats till en operation kring Kiev i Ukraina, då de ska ha satts in för att spåra upp och döda den ukrainske presidenten Zelenskyj.

Wagnerstyrkorna, som nu även omfattar mördare och våldsbrottslingar värvade från ryska fängelser, har satts in vid fronten i södra och östra Ukraina. Därifrån rapporteras det om bestialiska avrättningar av desertörer, bland annat med hammare, och godtyckliga mord och tortyr av civila.

Den romerske kejsaren Augustus upprättade år 27 f.Kr. det så kallade Praetoriangardet som kejsarens personliga livvakter. Den kom snabbt att bli en av Romarrikets främsta elitstyrkor och den tillskansade sig stora befogenheter.

Gardet hade ett finger med i spelet när kejsar Caligula mördades år 41, och det var de som såg till att Claudius blev hans efterträdare.

Efter mordet på kejsar Pertinax år 193 erbjöd gardet kejsartiteln till högstbjudande vilket blev Julianus. Han betalade varje soldat i gardet den enorma summan av 25 000 sestertier, men fick inte valuta för pengarna: Han avsattes och avrättades 9 veckor senare.

Janitsjarerna bildades på 1200-talet och var under lång tid den osmanske sultanens elitsoldater. Förbandet bestod av kristna slavar som hade bortförts som pojkar och tränade till ett liv i krig.

Slavsoldaterna var särskilt fruktade för sina förmågor med pilbåge, skjutvapen och artilleri, och särskilt under 1500-talet dominerade de Europas och Mellanösterns slagfält.

Med tiden erhöll janitsjarerna stor makt. De kunde avsätta sultanen och levde gott. 1826 var de 130 000 och även om de fick skyhöga löner dög de inte riktigt längre som soldater.

Sultan Mahmud II lade ner förbandet genom en blodig kupp, där han lockade janitsjarerna att göra uppror och dödade 4000 av dem. Resten avrättades eller landsförvisades.

Främlingslegionen är känd för rå disciplin och okuvlig sammanhållning. Men 1948 bildades "2e Régiment Étranger de Parachutistes" som skulle komma att överträffa allt annat.

Den hade sin bas i Algeriet och var redan från 1949 bland de första som skickades ut i strid i bland annat Vietnam, Algeriet, Tchad, Zaire och Afghanistan.

Alltsedan starten har träningen i "2e REP" strävat efter att vara den hårdaste i världen och i regementet sägs det att man har en fördel framför andra elitförband för att soldaterna här inte har någon form av civil tillvaro vid sidan av.

De liknar mest en turistattraktion där de står i sina färgsprakande uniformer framför Peterskyrkan i Rom. Men påven Julius II hämtade faktiskt Schweizergardet till Rom 1502 för att de var bland Europas bästa soldater.

Av samma anledning var det också ett schweizergarde, som skulle beskydda den franska kungafamiljens slott under 1700-talet.

Den mest berömda episoden i de franska schweizergardisternas historia var försvaret av Tuilerierna, residensslottet i Paris, den 10 augusti 1792.

Av 900 gardister omkom 600 i striderna och de överlevande dog senare antingen av sina skador eller under massakrerna i september samma år.

1927 förbjöds schweiziska medborgare att tjänstgöra i utländska militära styrkor – med Vatikanen som enda undantag.

5. Gurkhabrigaden: Krigare utan dödsångest

"Om en man säger att han inte är rädd för att dö, så antingen ljuger han eller så är han gurkha", ska den indiske fältmarskalken Sam Manekshaw en gång ha sagt.

Gurkhasoldaterna är ett folk som lever i det bergiga landskapet mellan Nepal och Indien. Under kriget mot gurkhas 1814-16 imponerades britterna så över deras tapperhet att de beslutade att skapa en speciell gurkhabrigad till att lösa särskilt svåra uppdrag.

Genèvekonventionen förbjuder bruket av legosoldater men i likhet med Främlingslegionen är gurkhas undantagna. Därför finns det fortfarande en brittisk gurkhabrigad, som bland annat var med under Falklandskriget 1982 – dock utan att avlossa ett enda skott.

"Om en man säger att han inte är rädd för att dö, så antingen ljuger han eller så är han gurkha", ska den indiske fältmarskalken Sam Manekshaw en gång ha sagt.

Gurkhasoldaterna är ett folk som lever i det bergiga landskapet mellan Nepal och Indien. Under kriget mot gurkhas 1814-16 imponerades britterna så över deras tapperhet att de beslutade att skapa en speciell gurkhabrigad till att lösa särskilt svåra uppdrag.

Genèvekonventionen förbjuder bruket av legosoldater men i likhet med Främlingslegionen är gurkhas undantagna. Därför finns det fortfarande en brittisk gurkhabrigad, som bland annat var med under Falklandskriget 1982 – dock utan att avlossa ett enda skott.

När den tyska pansargeneralen, Erwin Rommel, 1941 stormade fram med sitt Afrikaförband, hade britterna åtminstone ett bra kort på handen. Det hette Long Range Desert Group.

Enheten bildades 1940 som en ganska liten spaningsavdelning som skulle rekognoscera bakom de italienska linjerna i Nordafrika.

På den tiden hade man antagit att de bäst ägnade soldaterna för den libyska öknen skulle vara nyzeeländska landsmän och britter från Rhodesia. De utgjorde därför grundstommen i de tre små patrullerna.

Med den tyska krigsmaskinens ankomst blev LRDG kraftigt utvidgad och Rommel blev tvungen att erkänna att LRDG "orsakade mer skada än någon annan motsvarande brittisk grupp" med sin spaningsverksamhet i öknen.

När de amerikanska Special Forces grundades 1952 var huvudbonaderna lite oortodoxa. Soldaterna bar det de hade burit i de enheter de kom från och speciellt den gröna baskern var populär.

Baskern stammade från de engelska kommandostyrkorna under 2:a världskriget och hade spridit sig till de amerikanska specialtrupperna som var utstationerade i Tyskland efter kriget.

Den gröna huvudbonaden föll dock inte i god jord i Special Forces huvudkvarter i Fort Bragg, North Carolina. Här blev det till och med förbjudet med de gröna mössorna 1957.

Först fyra år senare kom genombrottet för de gröna baskrarna i den amerikanska militärens specialförband: Under sitt besök i Fort Bragg den 12 oktober 1961 insisterade John F. Kennedy på att alla soldater skulle bära gröna baskrar.

Sedan dess har "De gröna baskrarna" varit synonymt med Special Forces som är experter på gerillakrigföring och upprorsbekämpning.

Egentligen var de munkar som reste till Jerusalem för att ta hand om sjuka och sårade korsfarare på 1000-talet.

Men johanniterna tog även på sig att beskydda pilgrimerna och det gjorde dem till en del av tidens militära elit. Orden uppförde en rad borgar, bland annat den mäktiga Krak des Chevaliers i våra dagars Syrien.

När Tempelriddarorden upplöstes 1314, övertog johanniterna många av dess besittningar, och ordens riddare fick sin verkliga glanstid på Malta, som de beskyddade mot osmanernas angrepp på 1500-talet.

Malteserriddarna, som de nu kallades, var eminenta fästningsbyggare och marinsoldater, och först 1798 när Napoleon var i annalkande tvingades de att ge upp Malta. I dag är Malteserorden en rent humanitär organisation som bl.a. har hand om ambulanstjänster i flera länder.

En säker väg för att avancera i den sociala hierarkin i Aztekerriket var att bli jaguarkrigare. De var härens elit, de som gick i spetsen i krig och de enda som betraktades som krigare på fulltid. Men det var inte lätt att nå dit.

En 15-årig pojke med dylika ambitioner hamnade på en speciell skola där han skulle visa stor fysisk styrka och förmåga att klara av intensiv smärta.

Och när han blev soldat skulle han ta till fånga 11 motståndare för att bli upptagen i jaguarkrigarnas orden. Aztekerna ansåg det nämligen klumpigt att bara slå ihjäl fiender.

År 1942 gick de allierade i gång med att bygga en specialenhet som skulle kunna operera i hårt vinterväder. Ett av huvudmålen skulle vara tungvattenanläggningarna vid Rjukan i det tyskockuperade Norge.

USA axlade uppgiften i samarbete med grannen Kanada som hade många lämpliga kandidater: skogshuggare, jägare och folk med erfarenhet av vildmarken.

Djävulsbrigaden bestod av 1600 man och den benhårda träningen genomfördes på rekordtid. Men under tiden hade man gett upp de norska planerna, och istället gick vinterspecialisterna i aktion på varmare breddgrader i bland annat Italien och Frankrike.