Svensk frivillig på fem kontinenter

I brittisk krigstjänst uttogs Ivor Thord-Gray, som han numera kallade sig i utlandet, som kulspruteskytt på den då revolutionerande nya Maximkulsprutan. Samtidigt fick han även en gedigen utbildning som artillerist. Vid inspektioner fick han högsta betyg i skytte och övriga militära kunskaper vilket resulterade i en mycket bra relation till regementschefen överste Dalgety.

Hårda strider i boerkriget

Regementet var i praktiken ett beridet infanteri som stred till fots. Thord-Grays tjänst bestod under denna tid mest av patrullering och vakthållning utan egentliga strider.

De gamla spänningarna i Sydafrika mellan britter och boer resulterade hösten 1899 i boerkriget. Thord-Grays regemente sattes nu in i hårda strider mot boerna i den norra Kapprovinsen, något han beskrev i brev hem:

Vår kanoneld öppnades med den verkan att de [boerna] måste dra sig tillbaka till en ny ställning i bergen. De hade två 15-pundingar men de sköt dåligt. Av arton skott kom bara sex nära oss. Inget av dem träffade. […] Jag trivs och ännu har det inte varit någon rädsla i det svenska blodet.

Efter boerkrigets slut 1902 hade den nu 24-årige Thord-Gray två brittiska fälttågsmedaljer i bagaget, utmärkta vitsord från Cape Mounted Rifles och erbjudande om en officersfullmakt. Men han tog istället anställning som underofficer i det brittiska elitförbandet South African Constabulary, en ridande polis med syfte att slå ned lokala uppror.

Här blev han emellertid bara kvar i ett år innan han tog tjänst i det brittisk-sydafrikanska lantmäteriet där han återupptog ett starkt ungdomsintresse: arkeologi. Han studerade även geologi och den infödda befolkningens traditioner och kultur, en verksamhet han senare skulle fördjupa i Mexiko.

Uppror i Natal

Denna fredliga period i den unge Thord-Grays liv fick ett abrupt slut våren 1906 när zulustammar gjorde uppror mot britterna i Natal. Han tog nu värvning som löjtnant vid regementet Royston’s Horse, med 550 man beridet infanteri, och upplevde nya dramatiska strider.

Hösten 1906 lämnade han regementet som kapten med lysande vitsord som regementets skickligaste skvadronchef och »en överdängare i strid».

Thord-Gray hade som militär nu nått en ovanlig bredd: han kunde strida som infanterist, kavallerist och artillerist. Han var dessutom en duktig trupputbildare med rutin att i strid föra förband på uppemot tvåhundra man och ansvara för deras försörjning.

Tarzanlegenden

Under sin tid i Sydafrika berättade Thord-Gray 1906 om en sensationell händelse för en lokalreporter i Kapstaden: två ridande poliser vid Cape Mounted Police upptäckte i bushen några år tidigare en liten vit pojke springande på alla fyra i en flock babianer. När pojken skulle följa efter flocken uppför en brant klippa, tappade han greppet och omkom i fallet. Några år tidigare hade en pojke i barnvagn plötsligt försvunnit i samma trakt.

Berättelsen blev upptakten till Tarzanlegenden – pojken som uppfostrades bland babianer – och med stor sannolikhet inspirerades författaren Edgar Rice Burroughs till romanerna om Tarzan av Ivor Thord-Grays berättelse.

Bekämpade rebeller i Filippinerna

På jakt efter nya krig reste Thord-Gray 1907 till Fjärran Östern där han blev kapten i Philippine Constabulary, ett amerikanskt polisförband som bekämpade filippinska rebeller. Hans ambitioner på sikt framgår av ett brev till släkten i Sverige samma år:

Jag skall studera olika länders arméer, deras metoder i fred och krig. Min enda önskan är att jag när tiden kommer skall vara värdig att dra mitt svärd för gamla Sverige och göra henne nytta.

Pancho villa i Mexiko

När revolution utbröt i Mexiko 1913 gick det inte Thord-Gray förbi. Via San Francisco korsade han den 19 november 1913 gränsen över Rio Grande för att försöka träffa de mexikanska rebellernas ledare, Pancho Villa.

Efter att först ha anklagats för att vara »gringospion» briljerade Thord-Gray med en demonstration av sin skicklighet som artillerist: »Pancho Villa steg fram och gav mig en mexikansk omfamning (abrazo). Orden och glädjen sprutade ur hans mun. Några minuter senare utnämnde han mig till sin artillerichef med rang av förste kapten (capitan primero).»

Thord-Gray gjorde en rask karriär i Mexiko som artilleriofficer, trupputbildare, stabschef och mentor för olika revolutionära generaler.

Att Thord-Grays insatser i Mexiko blev kända i landet fick Sveriges kungapar bevis på under sitt statsbesök i början på 2000-talet. Mexikos president nämnde med entusiasm Ivor Thord-Gray som svensken vilken inte bara slagits med Pancho Villa utan även översatt tarahumaraspråket. Författaren Joakim Langer har beskrivit situationen:

Kung Carl Gustaf och drottning Silvia lär ha sett något undrande och fundersamma ut. De hade naturligtvis aldrig hört talas om den fantastiske svensken, men höll nog säkert färgen.

Handbok i skyttegravskrig

Efter att den europeiska krutdurken briserat i första världskriget anlände Thord-Gray till Storbritannien i oktober 1914. Tack vare sin tidigare brittiska krigstjänst i Sydafrika och goda kontakter på War Office i London blev han utnämnd till major och biträdande bataljonschef i det berömda regementet Northumberland Fusiliers.

Sommaren 1915 blev han chef för en stridande bataljon i Frankrike. Thord-Gray konstaterade dock snabbt att den brittiska taktiken för skyttegravskrig var uppenbart undermålig. Föråldrade stridsmetoder resulterade i onödiga manskapsförluster.

Mot sin bakgrund som yrkesmilitär och lantmätare producerade Thord-Gray både tillförlitliga kartor över sin bataljons skyttegravar och gav dessutom ut en revolutionerande instruktionsbok, Trench Routine Orders, som behandlade modern taktik i skyttegravskriget.

Hans manual beskrev taktiska regler både vid offensiv och defensiv krigföring: exempelvis nyttjandet av stridsgas, taktik för kulsprutor, sektionsvisa anfall mot fienden av egen trupp, inträngande i fientliga skyttegravssystem och rationell försörjning av förnödenheter och ammunition.

Lämnade den brittiska armén

Thord-Grays brittiska officerskollegor och hans brigadgeneral hade aldrig hört talas om något liknande och beskyllde honom nu för illojalitet mot det gängse kungliga stridsreglementet och för att han förde krig efter eget huvud. Det resulterade
i att han i oktober 1915 tog avsked ur den brittiska armén, vilket kan ha räddat hans liv med tanke på det blodbad som västfronten utvecklades till.

En indirekt upprättelse fick Thord-Gray när divisionschefen, general Babington, under hösten 1915 beslutade att Thord-Grays metoder skulle införas inom hela divisionsavsnittet och senare vid stora delar av den brittiska västfronten.

För de vita i ryska inbördeskriget

Den ryska revolutionens kaotiska förhållanden 1917–18 medförde ett dussin olika väpnade konflikter i ruinerna av tsarens imperium. När bolsjevikerna, det ryska kommunistpartiet, i november 1917 tog makten via en statskupp i Petrograd mot Kerenskijs regering, beslöt stormakterna att intervenera.

Kanadensiska trupper deltog i en allierad expeditionskår till Sibirien och i dess stab återfanns Ivor Thord-Gray som överste-löjtnant och underrättelseofficer.

I december 1918 anlände han och andra truppenheter till Vladivostok för att senare involveras i de politiskt och militärt kaotiska förhållandena i Sibirien där de vita antibolsjevikiska trupperna leddes av amiralen Koltjak. Thord-Grays samverkan med dessa ryska förband blev så uppskattad av Koltjaks generaler att han ombads att gå i rysk tjänst där han som överste i ryska kavalleriet blev stabschef hos general Gajda.

Chef för sibirisk stormdivision

I maj 1919 blev Thord-Gray ställföreträdande chef för 1. sibiriska stormdivisionen. Koltjaks arméer led dock alltmer av bristande disciplin och en korrupt officerskår som mest ägnade sig åt vodka och bordellbesök. Med sina erfarenheter som brittisk bataljonschef återställde Thord-Gray stridsförmågan i sin division genom att upprätta sin stabsplats tätt bakom den främsta frontlinjen:

Jag fann [de ryska] soldaterna långt kallblodigare och mer värdiga i eldlinjen än officerarna. När truppen hörde att divisionsstaben bara var några hundra yards bakom dem, när motanfallet skulle sättas in, hurrade man och hela linjen gick till anfall mot ett stort antal kulsprutor. Truppens goda anda hade kommit åter endast på grund av vetskapen om att deras officerare var med dem.

För sina insatser i Sibirien erhöll Thord-Gray ärftligt ryskt adelsskap och befordrades i november 1919 till generalmajor i den vita ryska armén.

Bankir i New York

Bolsjevikerna fick dock alltmer överhanden i Sibirien och den 3 februari 1920 lämnade den nu 42-årige Thord-Gray Vladivostok för USA. Från 1924 var han verksam som framgångsrik bankir i New York och gifte sig 1926 med den rika bankirdottern Josephine Toerge.

1935 utsågs han till generalmajor i amerikanska armén och chef för guvernörens
i Florida personliga stab, en befattning som främst var av honorär natur. Hans tid på världens slagfält var över.

Äventyrslystnad

När man betraktar Thord-Grays liv infinner sig den naturliga frågan om vad som drev honom att tillbringa mer eller mindre ett halvt liv som handelsresande i krig. Att hans privatliv var minst sagt komplicerat bidrog troligen till Thord-Grays rastlösa sökande efter nya krig. Först vid 55 års ålder, efter fyra misslyckade äktenskap, upplevde han ett harmoniskt äktenskap.

I sina minnen skriver han att ödet fört honom in på krigarbanan men att hans drivkraft även var ärelystnad. Att han träffade sin äldste son för första gången när denne var en vuxen man på 45 år ger utan tvekan en tragisk belysning över ett i övrigt framgångsrikt liv.

Aldrig i svenska armén

En höstdag i september 1965 avslutades ett unikt människoöde då Ivor Thord-Gray lades till sista vilan på Sandsborgs kyrkogård söder om Stockholm. Att enbart se honom som en legoknekt vore att missförstå hans sammansatta multipersonlighet.

Denne krutstänkte krigare hade ett stort hjärta för människor och blev även berömd som filantrop och erkänd vetenskapsman. Thord Hallström, den mest krigserfarne svensken under 1900-talet, bar dock aldrig svensk uniform.

Publicerad i Militär Historia 1/207