Slaget på Trastfältet

Hästarna trampar oroligt och otåligt när pilarna slår ned i marken omkring dem. De djur som träffas gnäggar hjärtskärande och männen skriker av smärta när pilspetsarna tränger in i kropparna på dem.

Serberna kan inte vänta längre. Den högste befälhavaren över de serbiska styrkorna, furst Lazar, utdelar några order och kavalleriet sätter iväg så att marken skälver och dammet yr.

De delar upp sig i tre grupper mot var sitt mål: de båda flankerna och den mittersta delen av osmanernas frontlinje. Det hörs ett dån. Ett till. Och ett tredje när de tre grupperna av ryttare når sina mål.

Kavalleriet är serbernas starkaste vapen och Lazar hoppas att det ska kunna bryta igenom fiendens linjer som består av erfarna krigare liksom murar av hästar och kameler. Om allt går ­enligt planerna kommer osmanerna snart att gripas av panik.

På den ena sidan lyckas anfallet – turkarnas vänstra sida rasar samman i ett kaos. De serbiska ryttarna hugger sig fram bland de skräckslagna osmanska infanteristerna och turkarnas ledare – sultan Murad I – befinner sig plötsligt farligt nära de våldsamma striderna.

Sjutton år efter det att han skickade sina erövringstrupper mot serbiskt territorium för första gången är han nu själv på väg att stupa på slagfältet.

Osmanerna fick fotfäste

I början av 1300-talet började osmanerna, en turkisk stam från Anatolien, att utöka sitt territorium. Under det föl­jande seklet erövrade de allt större områden och snart nådde de till Balkanhalvön.

I synnerhet Kosovo i norr var ett eftertraktat mål eftersom regionen ända sedan tidig medeltid hade varit den viktigaste vägen över Balkan­halvön.

De slaviska nationerna kunde inte stå emot. Osmanska riket skickade dit stora horder av vältränade krigare, och ett efter ett tvingades de slaviska folken att lägga ned sina vapen inför de muslimska trupperna.

Redan 1371 hade osmanerna en första kraftmätning mot serberna när ett antal serbiska­ furstar besegrades vid floden Maritsa. Segern gav turkarna fotfäste på Balkan och en uppgörelse med serberna blev ound­viklig.

De serbiska furstarna betraktade sig själva som Balkans självklara ledare och var övertygade om att de skulle kunna hejda osmanernas framfart.

Flera gånger under åren dessförinnan hade serberna visat att de kunde stå emot – och ibland rentav besegra – de osmanska rekognosceringstrupper som gjorde­ mindre attacker in i serbiskt område.

Lazar ledde serberna

År 1388 ledde sultan Murad ännu en gång sina trupper mot Balkan. Osmanerna besegrade först den rebelliske tsaren i Bulgarien som tvinga­des acceptera att sultanen upprättade militärbaser på bulgarisk mark. Segern gav Murad ett perfekt läge inför ett avgörande slag mot de serbiska furstarna.

I norr följde furst Lazar noga den muslimska arméns rörelser. Han var den störste av de serbiska krigsherrarna och visste att osmanerna gjorde sig redo för ett angrepp mot centrala Serbien.

Han visste också att han själv måste leda försvaret om serberna skulle ha en chans att hålla stånd. Lazar allierade sig med krigsherrarna Vuk Brankovic och Vlatko Vukovic som vardera hade flera tusen krigare till sitt förfogande.

Nu hade furstarna bildat en allians som kunde hota osmanerna och snart anslöt sig även bulgarer, albaner, bosnier, kroater och andra folkslag som ville stoppa muslimernas intrång i Europa.

Ryttarna kunde avgöra allt

På våren 1389 gjorde sig sultan Murad redo för det stora anfallet mot serberna. Från staden Plodviv i södra Bulgarien gav han sina nära 40 000 krigare order om att marschera västerut mot den serbiska gränsen. I juni kom osmanerna till Pristina, den största staden i Kosovo.

Samtidigt förde Lazar en armé på knappt 30 000 man mot Pristina. Bland dem fanns tusentals vältränade ryttare – ryggraden i den allie­rade kristna armén.

Lazar tänkte möta osmanerna på Kosovo polje, Trastfältet, där han kunde utnyttja sin känne­dom om området och spärra av alla flyktvägar om osmanerna besegrades och försökte komma undan.

Den serbiske arméchefen visste att slaget skulle få avgörande konsekvenser och spelade på de religiösa känslorna hos sina män.

Före slaget ställde han sig framför sin armé och manade till självuppoffring – för fäderneslandet och för den kristna tron:

”Om döden kommer till oss, accepterar vi den för Kristus och för vårt fosterland. Det är bättre att dö i strid än att leva i skam. Det är bättre för oss att acceptera döden än att överlämna oss till fienden. Vi har levt en lång tid i världen och nu accepterar vi martyrens kamp; att leva för evigt i himlen. Vi kallar oss kristna soldater”, predikade Lazar och soldaterna jublade.

En sammandrabbning var oundviklig. Tidigt på morgonen den 28 juni 1389 stod 70 000 krigare uppställda på Trastfältet ungefär fem kilometer från staden Pristina.

Jämn kamp på slagfältet

Snart tvingades sultan Murads trupper tillbaka av det serbiska kavalleriet. Osmanernas vänstra flank, som leddes av sultanens äldste son Yakub, föll snart samman. Blödande, döende turkar låg överallt i det gröna gräset medan det serbiska kavalleriet högg sig fram.

De främsta ryttarna hade nu kommit så långt in bakom fiendens linjer att de utgjorde ett allvarligt hot mot självaste sultanen som dirigerade sina trupper från det bakersta ledet.

Även på den centrala delen av slagfältet pressade serberna framåt. Sultanens erfarna krigare vacklade och nederlaget verkade vara nära.

Men krigslyckan visade sig snart vara på osmanernas sida. Serbernas rustningar hade visserligen varit ett effektivt skydd mot osmanernas pilar, men i stridens hetta var de tunga och otympliga.

De serbiska ryttarna överrumplades gång på gång av det lätta osmanska kavalleriet som var mer rörligt. Turkarna svärmade som getingar kring de serbiska ryttarna.

Förrädare gav sig iväg

I en av de mest kritiska faserna under kampen lyckades sultanens yngste son Bayezid, som ansvarade för turkarnas högra flank, samla sina män och hjälpa sin far och bror på den motsatta flanken. Efter hand fick den numerärt överlägsna osmanska hären övertaget och kunde tvinga tillbaka de serbiska krigarna.

Vad som sedan hände har diskuterats bland historikerna. I kaoset på slagfältet uppstod en ödesdiger situation.

Krigsherren Vuc Brankovic, som hade lyckats bryta igenom osmanernas vänstra flank, vände plötsligt hästen och lämnade slagfältet. Fältherrens reträtt orsakade panik och i stridens hetta följde runt 10 000 serbiska soldater hans exempel.

”De som stödde furst Lazar kämpade modigt, troget och ärofullt vid hans sida; andra såg slaget genom fingrarna. På grund av illojalitet och oenighet och elakhet och svartsjuka förlorade de slaget vid middagstid på fredagen”, skrev den serbiske soldaten Konstantin Mihailovic år 1497.

Brankovics motiv för för­räderiet sägs ha varit att osmanerna lovat honom tronen i en serbisk vasallstat.

Adelsmännen halshöggs

Oavsett orsak blev förräderiet ödesdigert. Osmanerna omringade – efter serbernas inledande anfall – den serbiska armén. Furst Lazar och större delen av den serbiska adeln togs till fånga.

Turkarna gjorde processen kort: De främsta serbiska adelsmännen, inklusive Lazar som utnämnts till Balkans försvarare, halshöggs på fläcken.

”I slutskedet av slaget – jag vet faktiskt inte om Lazar blev förrådd av sina egna eller om det var Guds vilja – föll Lazar i Bayezids händer och efter mycken tortyr skar denne av hans ärorika, gudfruktiga huvud”, skrev en anonym författare i en av de tidigaste serbiska krönikorna om nederlaget.

Hoppet dog efter slaget

Vid solnedgången den 28 juni­ 1389 låg tusentals döda soldater på den gröna slätten – som nu i praktiken tillhörde det osmanska riket.

Men segern blev dyrköpt för turkarna. Under de blo­diga striderna hade både sultan Murad och hans son Yakub stupat.

Deras död ska­kade det osmanska riket och följdes av ett maktvakuum som hotade att splittra riket.

Strax efter segern vände sultan­sonen Bayezid därför söderut med sin armé och gick mot osmanernas huvud­stad Edirne, där han tänkte låta sig utropas till rikets nye sultan. Erövringen av Europa fick vänta.

Serberna å sin sida hade kämpat tappert men förlorat nästan hela sin elit. Särskilt furst Lazars död blev en mycket svår förlust – han var den ende makthavaren som hade haft styrkan att bygga upp en stor armé och för­svara serberna mot de framryckande turkarna.

Efter furst Lazars död på Trastfältet låg Serbien för osmanernas fötter och ­vägen till resten av Europa var öppen.