Napoleons kejsargarde var eliten i den franska armén, och det gamla gardet utgjorde eliten av eliten. Dess led fylldes inte av värnpliktiga, som i det unga gardet och mellangardet.
I stället var alla soldaterna härdade veteraner, som hae visat vad de gick för på slagfältet.
Styrkan omfattade infanteri, kavalleri och artilleri. Övriga armén kallade de hårdföra elitsoldaterna för grognards, ”muttrare”, eftersom de ansågs vara sura gamla gubbar.
Till skillnad från övriga armén fick det gamla gardet nämligen lov att klaga på militärlivet, och vissa av dem gjorde det till och med inför kejsaren.
Vilken annan soldat som helst hade bestraffats hårt för minsta knot, men elitsoldaterna förde så mycket respekt med sig att deras åsikter togs på allvar.
Vördnaden för deras okuvliga mod och disciplin var både stor och välförtjänt. Under Napoleons katastrofala ryska fälttåg 1812 höll det gamla gardet stånd, trots förluster på femtio procent i slaget vid Krasnyj.
De höll vägen västerut öppen en hel dag, så att ryssarna inte kunde skära av den franska armén.