Många tusen soldater stupade vid Waterloo den 18 juni 1815 i slaget som avgjorde Napoleons öde. Historiker och arkeologer har emellertid varit förbryllade över att relativt få kvarlevor av soldater har dykt upp i de massgravar som under dagarna och veckorna efter slaget grävdes för de stupade.
Det har länge varit känt att många av de stupade vid Waterloo bestals på sina tänder, som senare användes för att göra tandproteser – så kallade Waterlootänder.
En ny studie av Tony Pollard, chef för Centre for Battlefield Archaeology vid Glasgow University bekräftar nu en gammal teori, som länge har florerat: att benen från många av de stupade soldaterna användes som gödning.
Så kallade Waterlootänder tillverkades på 1800-talet ofta med en bas av elfenben, i vilken mänskliga tänder monterades.
Ben från djur och människor var eftertraktade
Tony Pollard har gått igenom skildringar från besökare på slagfältet för att följa vad som hände med de stupade efter slaget. Sir Walter Scott, som besökte slagfältet några månader efter slaget, berättade till exempel att ”alla de förfärliga resterna av blodbadet hade antingen bränts eller begravits”.
”Det uppskattas att mer än en miljon skäppor med ’människo- och djurben’ importerades från den europeiska kontinenten” står det i en engelsk rapport några år efter kriget. ”Områdena kring Leipzig, Austerlitz, Waterloo med flera, där de stora slagen utkämpades för 15 eller 20 år sedan, finkammades.”
Tony Pollard konstaterar att ”åtminstone några av de stora massgravarna tömdes på människo- och djurben, som under 1800-talet importerades och användes som fosfatgödning”.