Slaget vid Waterloo: Europas framtid avgjordes på en eftermiddag

Napoleon marscherar ut i krig för att rädda sin tron eller förlora den för evigt. Allt går enligt planerna när kejsarens armé drar fram för att attackera britterna vid Waterloo. Men så anländer en gammal fiende.

Napoleon marscherar ut i krig för att rädda sin tron eller förlora den för evigt. Allt går enligt planerna när kejsarens armé drar fram för att attackera britterna vid Waterloo. Men så anländer en gammal fiende.

Art Gallery of New South Wales

Den 18 juni 1815 blev en liten belgisk by 15 kilometer söder om Bryssel legendarisk.

Det skedde den dag då Napoleons franska styrkor mötte en koalition av brittiska, preussiska och andra tyska styrkor i den batalj som kom att bli känd som slaget vid Waterloo.

Här kan du få en fältherres överblick över slagets gång vid Waterloo med kartor över slagets gång, ögonvittnesskildringar och utförliga illustrationer.

Slagfältet Waterloo

Kapten John Kincaid har fri sikt över det blivande slagfältet. Många andra deltagare i slaget vid Waterloo ser aldrig mer än marken precis framför sig, men den brittiske officeren har en storslagen utsikt över det böljande belgiska landskapet.

Han ingår i en enhet grönklädda prickskyttar som är placerad i ett brett sanddike framför hertigen av Wellingtons främsta linje. Resten av koalitionsarmén står ett par hundra meter längre bak, bakom en låg ås: britter, nederländare och soldater från flera tyska stater.

Men den fina utsikten kostar på; de brittiska prickskyttarna är bland de första som stupar den här sommardagen. ”En kanonkula kom Gud vet varifrån och slog av huvudet på en officer”, skriver Kincaid i sina memoarer. Över ­sädesfälten ser kaptenen att Napoleons armé nu har ställt upp för drabbning.

Snart hörs hundratals skott då ett imponerande batteri om 80 kanoner öppnar eld rakt söder om sanddiket där Kincaids prickskyttar väntar med oro i blicken.

Klockan är cirka 11.30 på förmiddagen den 18 juni, och slaget om Europas framtid har börjat.

Efter utmattande marscher och intensiva strider ska den slutliga kraftmätningen nu utvisa om kejsar Napoleons tid är förbi, eller om världens störste fältherre ska lyckas återskapa sitt inflytande och ännu en gång få en hel kontinent att skälva.

Åkrar vid Waterloo i dag.

Så här ser det ut i dag på den plats där slaget vid Waterloo utkämpades.

© Shutterstock

Upptakten till slaget vid Waterloo

Tre dagar tidigare, den 15 juni 1815, hade Napoleon gått över den fransk-belgiska gränsen med sin här.

Hela Europa stod enat emot honom, och Frankrikes kejsare måste slå till först om han skulle ha en chans mot den mäktiga alliansen.

På den bel­giska sidan av gränsen utgjorde två fiendearméer ett lockande byte: Blüchers preussare och den brittiske hertigen av Wellington med sitt hop­plock av soldater från fem olika stater.

Tillsammans hade de allierade omkring 230 000 man mot Napoleons 130 000. Men om han kunde möta fienden var för sig skulle han kunna besegra dem. Den strategin hade kejsaren lyckats med flera gånger tidigare.

Med hjälp av falska rykten lyckades Napoleon lura Wellington på avvägar.

Sedan kunde han anfalla och besegra Blücher ensam i slaget vid Ligny den 16 juni. Medan preussarna flydde vände sig kejsaren mot den brittiske fältherren och förföljde honom i strilande regn hela påföljande dag.

”Jag har fått en avskyvärd här, mycket svag och dåligt utrustad, och en mycket oerfaren stab.” Den brittiske fältherren Wellington i ett brev, Belgien år 1815

På morgonen den 18 juni rapporterade­ franska spanare att Wellingtons trupper höll på att ställa upp inför ett slag söder om den lilla staden Waterloo.

Nu hade kejsaren chansen att krossa britternas armé och kanske tvinga dem att helt dra sig ur kriget.

Napoleon tog god tid på sig; enligt rapporterna flydde Blücher och större delen av hans här österut mot den tyska gränsen. De förföljdes av marskalk Emmanuel de Grouchy i spetsen för en stor fransk styrka.

Napoleons generaler

Flera av Napoleons gamla marskalker hade vänt honom ryggen, och han fördelade de bästa av de kvarvarande till att försvara Frankrikes gränser. Därför var han omgiven av medelmåttor när han tågade mot britterna och preussarna i juni 1815. Han hoppades att hans egen talang skulle räcka till.

Porträtt av Emmanuel de Grouchy
© RMN Grand Palais

Emmanuel de Grouchy – Långsammaste ryttaren

När fienden besegrats skulle kavalleriet förfölja och ut­plåna resterna. Napoleon ansåg att den erfarne
kavalleriofficeren Grouchy var rätt man – men denne visade sig vara oförmögen att agera på egen hand.

Porträtt av Jean-de-Dieu Soult
© Bridgeman

Jean-de-Dieu Soult – Den förvirrade stabschefen

Napoleons stabschef sedan många år hade lämnat honom. I stället blev det marskalk Soult som skulle se till att kejsarens order ut­fördes. Han var en skicklig strateg men som stabs­chef begick han massor med fel.

Porträtt av Michel Ney
© F. Gerard

Michel Ney – Fältherre utan överblick

Napoleon kallade marskalk Ney, chef för härens ena flygel, för ”den tappraste bland de tappra”. Ingen kunde som han storma fram och leda sina män till seger mot alla odds. Men han var stridbar; han hatade Soult så mycket att han ignorerade order, och rollen som chef för den ena hälften av Napoleons armé var honom övermäktig.

Kejsaren väntade därför med att anfalla tills junisolen torkat den regnblöta marken så att artilleriets tunga kanoner inte skulle sjunka ned.

Framåt lunchtid var kejsaren nöjd med underlaget och de franska kanonerna började köras fram. Snart inledde de sin dånande symfoni.

Napoleons 100 dagar före Waterloo

Napoleon återvänder från Elba.

Han har bara en handfull män mot världens starkaste militärmakt. Trots det invaderar Napoleon Frankrike, säker på att hans legendstatus ska bana väg.

© Bridgeman

Napoleon kommer tillbaka

Han har bara en handfull män mot världens starkaste militärmakt. Trots det invaderar Napoleon Frankrike, säker på att hans legendstatus ska bana väg.

1 mars

Napoleon går i land med 600 man på Frankrikes sydkust. Han har lämnat sin exil på ön Elba och sätter kurs mot Paris för att ta makten.

5 mars

Nyheten om invasionen når kung Ludvig XVIII i Paris.

7 mars

Franska soldater spärrar vägen för Napoleon vid Grenoble. ”Soldater ur 5:e
regementet, ni känner igen mig,” säger ex-kejsaren. ”Om någon av er vill skjuta sin kejsare så gör det nu.” Alla soldater ansluter sig till Napoleon.

11 mars

Napoleon håller en parad i Lyon – Frankrikes näst största stad. Självsäkert förklarar han monarkin upplöst och befaller Ludvig XVIII:s hov att lämna Frankrike.

18 mars

Ex-kejsaren möter marskalk Ney, som en gång var en av hans mest trogna generaler. Marskalken har 6 000 man, och han har sagt att han tänker föra Napoleon till Paris som fånge i en bur av järn. Men när Ney möter sin forne fältherre ansikte mot ansikte faller han till föga och ber Napoleon om förlåtelse för sina synder.

19 mars

Kung Ludvig XVIII flyr från Paris med kurs mot belgiska gränsen. Hans eskort och hov lämnar efter sig ett långt spår av kasserade uniformer, silverföremål och kungliga klädesplagg.

20 mars

Napoleon anländer till Paris och rider i triumf till slottet Tuilerierna, där han återskapar sitt kejsardöme. Han erbjuder Europa fred.

27 mars

Europas stormakter bildar en allians
för att få Napoleon på fall. Samtliga europeiska stater lovar att bidra till kampen.

Kanoner skulle bana väg vid Waterloo

Napoleon var utbildad artillerist, och en av hans vanligaste taktiker bestod i att samla alla sina kanoner på ett ställe längs fronten och med dem skjuta upp ett stort hål i fiendens linje.

”Det är med artilleri man för krig”, brukade kejsaren säga. När kanonerna gjort sitt, kunde infanteri och kavalleri rycka fram och snabbt avgöra slaget till Frankrikes fördel.

Den här förmiddagen släpade artilleriet ut 80 kanoner på slagfältet framför Wellingtons östra flank. 48 av dem var väldiga bronsvidunder som kallades ”kejsarens unga döttrar” inom armén.

Kanoner vid Waterloo.

Kanoner från Napoleonkrigen uppställda på fälten vid Waterloo.

© Shutterstock

De sköt iväg massiva järnkulor på 12 pund; vanliga kanoner laddades med kulor på sex till nio pund. Kapten Kincaid och de övriga männen i Wellingtons här, som kunde se Napoleons artillerister göra sig stridsklara, hade all anledning att vara oroliga.

Marken skälvde när det stora batteriet avfyrades. Kanonkulorna kom vinande i flack bana över sädesfältet mot Wellingtons trupper, och granater med brinnande luntor ritade vita rökbågar på himlen när de flög mot sitt mål 700 meter bort.

”En granat klöv vår översergeant på mitten”, berättade en brittisk sergeant efter slaget, ”den fortsatte och slet huvudet av en grenadjär och exploderade en meter ifrån mig så att jag kastades minst två meter upp i luften”.

Sergeanten kom på fötter igen; han klarade sig med en brännskadad kind och trasig uniform. Han hann samla sig precis i tid för att hindra en ung rekryt från att fly från striden.

Under den följande halvtimmen avfyrade artilleristerna 2 700 kulor och 900 granater. Napoleon betraktade det storslagna bombardemanget från sin utsiktsplats vid värdshuset La Belle Alliance, och därifrån såg Wellingtons ställningar ut att vara totalförstörda.

Men effekten var inte så stor som kejsaren hade trott. Många fältherrar ställde upp sina trupper på de högsta punkterna i terrängen, men Wellington placerade alltid soldaterna lite längre bak.

å baksidan av åsen var trupperna skyddade från kanonernas fulla effekt.

Vid Waterloo förstärktes dessutom Wellingtons knep av den blöta jorden på slagfältet.

Kanonkulor som i vanliga fall skulle ha studsat eller rullat med hög hastighet, bromsades upp innan de plöjde in bland soldater i tät formation.

Och granaterna borrade sig halvvägs ned i marken innan de exploderade, vilket dämpade effekten. Artilleribeskjutningen var därför inte alls så förödande som den franske kejsaren hade räknat med.

Preussarna undsätter engelsmännen

Hertigen av Wellington under slaget vid Waterloo

Målning från 1824 av den nederländske konstnären Jan Willem Pieneman: Slaget vid Waterloo. På bilden syns hertigen av Wellington i det ögonblick då han får beskedet om att de preussiska styrkorna snart kommer till hans undsättning.

© Creative Commons / Rijksmuseum

Om Napoleon hade kunnat se hertigen av Wellington skulle han ha upptäckt att motståndaren ständigt spanade mot öster. Den brittiske fältherren väntade nämligen på förstärkning.

Den envise gamle Blüchers preussiska armé var inte alls krossad – som Napoleon trodde. Efter nederlaget två dagar tidigare hade Blücher beordrat reträtt norrut. Därifrån skulle han ansluta till Wellington så snart hans sargade armé var klar för strid igen.

”I morse hade vi 90 procents chans att vinna. Vi har fortfarande 60 procents chans.” Napoleon då han ser preussarna närma sig, Waterloo, 18 juni 1815.

Den försiktige Wellington hade bara vågat sig på en kraftmätning mot Napoleon vid Waterloo för att Blücher utlovat hjälp. Preussarna stod vid Wavre bara 16 km bort och kunde nå fram till slagfältet under dagen.

Napoleon visste att preussiska trupper befann sig i närheten. Det hade marskalk Grouchy rapporterat om.

Men kejsaren tog informationen med ro; enligt krigsfångar var Blüchers här svårt medtagen efter slaget vid Ligny, och flera kolonner påstods ha dragit sig tillbaka mot tyska gränsen.

Preussarna vid Wavre kunde omöjligen utgöra någon slagkraftig enhet. Men för säkerhets skull fick Grouchy order om att ta hand om saken.

”Hans majestät vill att du går mot Wavre och därmed närmare oss”, löd instruktionen från Napoleons stabs­chef, marskalk Jean-de-Dieu Soult.

Klockan 13, då de franska kanonerna dundrat vid Waterloo i mer än en timme, insåg Napoleon att det hade varit bättre att kalla till sig Grouchys 33 000 man. I sin kikare såg han nämligen preussarna komma marscherande från öster.

Kejsaren kunde fortfarande avblåsa slaget men då skulle de båda fienderna förena sina arméer och det var precis det han ville undvika.

Järnkors på preussisk hemvärnsmössa

Korset på det preussiska hemvärnets huvudbonader blev en eftertraktad medalj.

© Bridgeman

Tyskarna avgjorde slaget

Slaget vid Waterloo har gått till historien som britternas seger över Napoleon.

Men de hade inte kunnat vinna utan stödet från preussaren Blücher och hans tyska soldater. Hertigen av Wellingtons egen här var mer tysk än brittisk.

38 procent av soldaterna kom från Hannover, Braunschweig och Nassau eller Kungens Tyska Legion – en kår i brittisk tjänst.

Bara 36 procent var britter. Nederländare och belgare utgjorde de resterande 26 procenten.

Soldaterna fick Järnkors

Tyska arméns Järnkors instiftades år 1813.

Medaljen utdelades till preussiska soldater som utmärkt sig i kampen mot Napoleon. År 1914 blev den en generell tapperhetsmedalj.

Annars måste Wellington besegras innan Blücher kom.

Under hela sin dramatiska karriär hade Napoleon tagit risker och litat på att hans talang skulle lösa situationen.

Försiktighet låg inte för Napoleon. Beslutet fattade sig nästan självt.

”I morse hade vi 90 procents chans att vinna. Vi har fortfarande 60 procents chans”, sade han till marskalk Soult.

Kejsaren bedömde att det skulle ta tid innan preussarna nådde fram och det franska infanteriet var klart för anfall.

Planen för slaget vid Waterloo spårar ur

En halvtimme efter att kejsaren sett preussarna vid horisonten satte sig 18 000 franska soldater i rörelse.

Fyra divisioner ryckte fram mot den delen av Wellingtons linje som artilleriet beskjutit. Folkmassorna utgjorde en imponerande – och skräckinjagande – syn.

”Vi såg Bonaparte själv ta plats vid vägkanten precis framför oss”, mindes den brittiske kaptenen Kincaid. ”Varje regemente ropade 'Leve kejsaren!' när de passerade honom.”

Trumslagarna angav takten då den enorma massan blåklädda fransmän sakta närmade sig.

Under de 15 minuter det tog att korsa dalen mellan arméernas linjer, spydde Wellingtons kanoner ut kulor, granater och kartescher – projektiler med små järnkulor i som spreds som kulorna från ett hagelgevär.

En fransk bataljon hade knappt gått hundra steg innan chefen blev dödligt sårad.

Sekunden senare stupade en kompanichef, därefter fanbäraren. Ropet ”Slut upp!” hördes ständigt; luckor i formationen skulle fyllas av andra soldater.

Trots beskjutningen fortsatte de franska soldaterna framåt och Kincaids skyttar tvingades överge sin plats i sand­diket framför Wellingtons linje. De tog plats bland brittiskt infanteri och gjorde sig redo att möta anfallet.

”När spetsarna på deras kolonner blev synliga på åsen fick de en sådan salva från första ledet att de vacklade”, mindes Kincaid.

”Men så fortsatte de, uppmuntrade av sina modiga officerare som dansade omkring dem och svingade sablarna framför dem.”

Franska bataljoner i marschkolonn spred ut sig till linjeformation. Musköterna dundrade.

Fyra typiska stridsgrupperingar

Militär formation, skyttelinje
© Claus Lunau

Skyttekedjan ska försvaga fienden

Bataljoner på 500–1 000 man stred tillsammans på slagfältet.

  • Styrka: Enskilda skyttar sänds ut för att beskjuta fiendens formationer. Själva är de nästan omöjliga att träffa.
  • Svaghet: Skyttarna är chanslösa mot ryttare. Om de attackeras måste de ta skydd bland soldater i formation.
Militär formation, kolonnen
© Claus Lunau

Kolonnen kan manövrera

Bataljonen är indelad i kompanier, som står i rader bakom varandra.

  • Styrka: En bataljon kan förflytta sig smidigt om kompanierna står bakom varandra och inte på linje.
  • Svaghet: Endast främre delen av bataljonen kan skjuta; i strid är den svagare än en bataljon i linjeformation.
Militär formation, fyrkant
© Claus Lunau

Karrén skyddar mot kavalleri

Kompanierna har flyttat tätt ihop och bildar därmed en enad front.

  • Styrka: Bataljonen bildar en sluten fyrkant så att kavalleri inte kan angripa i ryggen eller från sidorna.
  • Svaghet: Fiendens kanoner kan orsaka ett fruktansvärt blodbad bland karréns tätt uppställda soldater.
Militär formation, linjen
© Claus Lunau

Linjen är bäst i eldstrid

Bataljonen står stilla med alla kompanier
på en enda linje.

  • Styrka: När kompanierna står i två-tre man djupa led kan samtliga soldater skjuta mot fienden.
  • Svaghet: Bataljonen kan nästan inte rycka fram eller svänga runt för att bemöta angrepp från annat håll.

Genom Napoleons kikare

Genom sin kikare följde Napoleon dramat på åsen.

”Hans ansikte lyste av tillfredsställelse”, såg en fransk stabsofficer.

”Allt gick bra och det rådde ingen tvekan om att han i den stunden trodde att slaget var vunnet.” Även de franska infanteristerna i främsta linjen hade segervittring. ”Vic­toire!” jublade några redan.

Men segerglädjen var förhastad. ”Se upp, kavalleri!” hann en fransk soldat ropa innan rödklädda brittiska dragoner plötsligt blev synliga.

Ackompanjerade av gälla trumpetsignaler kastade sig 2 600 ryttare över fransmännen.

”Det blev rena rama slakten”, beskrev en fransk korpral. Enda sättet för infanteriet att kunna stå emot ett kavallerianfall var att ändra formation till karré – en ihålig fyrkant med bajonetter i alla riktningar.

Men det var för sent. Fransmännens enda utväg var att fly, och en flodvåg av soldater och brittiskt kavalleri forsade ned från åsen.

Det stora anfallet var över. Kejsarens enda tröst var dragonernas oförsiktighet; de red för långt fram, rakt i famnen på de franska kavallerireserverna.

Kampen om herrgården Hougoumont

Closing the Gates at Hougoumont during the Battle of Waterloo av Robert Gibb

I utkanten av slagfältet försökte Napoleons bror Jérôme erövra herrgården Hougoumont. Kampen blev en blodig mardröm som band stora franska styrkor.

© National Museums of Scotland

Avledningsmanöver gick snett

I utkanten av slagfältet försökte Napoleons bror Jérôme erövra herrgården Hougoumont. Kampen blev en blodig mardröm som band stora franska styrkor.

Brittiska trupper skulle lockas bort från Wellingtons centrum.

Det var anledningen till att franska styrkor under prins Jérôme angrep herrgården Hougoumont, som låg mitt emellan de båda härarnas västra flyglar.

Men den lilla tysk-­brittiska garnisonen stod emot den första anstormningen. Jérôme försökte gång på gång, och kampen om Hougoumont band nästan 9 000 fransmän – mot bara 3 500 av Wellingtons soldater.

Och fransmännen lyckades aldrig erövra herrgården.

Hemorrojder och dålig hälsa

Napoleons plan hade misslyckats och nu måste de franska angreppen improviseras. Initiativet låg inte hos kejsaren.

Han tillbringade större delen av dagen bakom den franska linjen, lutad över sina kartor, medan han tog emot rapporter och petade tänderna med ett halmstrå.

Trötthet och sviktande hälsa tog på krafterna, och hemorrojder gjorde det plågsamt för honom att sitta på hästryggen och följa sina soldater i strid.

Den uppgiften överlät han i stället till marskalk Michel Ney.Ney hade krigat i mer än 20 år och ansågs vara den tappraste soldaten i Napoleons här.

Som taktiker var han ingen större begåvning men kejsaren ansåg att han var perfekt till att leda de frontalangrepp som skulle bryta igenom fiendens linjer.

Det stora franska artilleriet hade återupptagit sina bombningar och Wellington tvingades flytta runt sina styrkor i takt med att soldater stupade.

Marskalk Neys ryttarangrepp.

Marskalk Ney leder ett franskt kavallerianfall. Del av en stor panoramamålning, som på fjorton stora dukar skildrar slagets gång vid Waterloo. Målningarna är gjorda av Louis Dumoulin och utställda i en rund byggnad (rotunda), som är en av de största sevärdheterna vid Waterloo i dag.

© Wikimedia Commons / Dennis Jarvis

Marskalk Neys slagrytteri rider fram

Ney fick syn på omorganisationen från sin plats i sadeln nära förtruppen.

Han befann sig i dalen mellan de båda arméerna där överblicken var begränsad, och för honom såg det troligen ut som att fienden drog sig tillbaka.

Marskalken beslöt att gå till anfall. Men alla franska infanterister befann sig antingen i strid, höll på att återhämta sig efter nederlaget tidigare på morgonen eller stod uppställda för att kunna ta emot preussarna.

Den stora kavallerireserven fick genomföra den avgörande framstöten mot fienden.

Ney tog därför kommandot över 5 000 så kallade kyrassiärer – Europas bästa tunga kavalleri. Led efter led av hästar med ryttare i skinande hjälmar och pansar satte sig i rörelse.

”Inga ord kan beskriva känslan vi kände vid åsynen av de tungt beväpnade varelserna på väg mot oss”, skrev en ung brittisk officer efter slaget.

Marken skälvde under de tusentals hovarna när kavalleriet arbetade sig uppför sluttningen i trav.

Tempot hölls medvetet nere; då blev det lättare att hålla formationen, och hästarna sparades till det avgörande ögonblicket.

”Jag hade aldrig hört talas om ett slag där alla stupade, men detta tycktes kunna bli ett undantag.” Kapten John Kincaid, Waterloo, 18 juni 1815

När marskalken kom över krönet möttes han av brittiska, nederländska och tyska bataljoner uppställda i karré, redo att möta anstormningen.

Bajonetter stack ut åt alla håll i de fyrkantiga formationerna och hindrade ryttarna från att tränga in bland infanteriet. Trots det fortsatte marskalken framåt med kavalleriet.

Trumpetsignaler hördes och kavalleriet slog över i galopp 150 meter från fienden. Mus­kötsalvor dånade och kulor slog mot hjälmar och bröst­plåtar.

”Som en våldsam hagelskur mot fönsterrutor”, beskrev ett vittne.

Män och hästar störtade omkull men anfallet fortsatte, och i rena förskräckelsen höll uppställningarna i karrée på att kollapsa.

Men soldaterna höll stånd, även de många rekryterna.

Frustrerade franska ryttare hittade inga hål i formationerna utan fick nöja sig med att skjuta mot de täta formationerna med ryttarpistoler.

Så ­jagade brittiskt kavalleri iväg kyrassiärerna.

Striden var långtifrån över. Det franska artilleriet återupptog beskjutningen och de täta karréerna var perfekta mål.

Samtidigt kallade marskalk Ney fram ännu fler kavallerienheter och förberedde ett nytt anfall. Snart stormade tusentals kavallerister fram igen.

Duellen mellan Neys ryttare och Wellingtons infanteri gick in i ett blodigt dödläge. Enligt vissa källor anföll Ney hela tolv gånger, och till sist var några enheter för utmattade för att kämpa.

Infanterister och ryttare stod bara några meter ifrån varandra, för trötta för att använda sina vapen.

Utan infanteri kunde Ney inte slå hål på karréerna och efter flera timmars kamp tvingades han ge upp.

Ryttarmassor försöker bryta igenom

En målning av fransmannen Henri Philippoteaux återger ögonblicket då
Napoleons kyrassiärer kastar sig över Wellingtons infanteri. 10 000 ryttare deltog i de resultatlösa angrepp som blev dyra för båda sidor i kampen.

Målning av Henri Philippoteaux
© AKG Images

Inga sårbara flanker

De skotska soldaterna är uppställda i karré, en fyrsidig formation. Skottsalvor och bajonetter ska hålla de franska ryttarna på avstånd. Om fienden bryter in i mitten är skottarna dödsdömda.

Målning av Henri Philippoteaux
© AKG Images

Brittiska artillerister söker skydd

Efter en sista salva har de brittiska kanonserviserna sökt skydd mitt i karrén. Där väntar de på att kunna återvända till sina vapen.

Målning av Henri Philippoteaux
© AKG Images

Högländarna bär kilt i strid

De skotska högländarna bär en uniform som är olik alla andra i Europa. Nedanför midjan har soldaterna en kilt som är vävd i regementets eget mönster, och på huvudet har de en hatt med en stor fjäderplym på.

Målning av Henri Philippoteaux
© AKG Images

Trumpetarna har starka färger

Franska kavalleriofficerare ger order via trumpetsignaler. De måste lätt kunna se blåsarna, som därför har väl synlig jacka. Ofta har uniformen regementets särskilda färg, som resten av ryttarna bara
har på kragen och ärmarna.

Målning av Henri Philippoteaux
© AKG Images

Kavallerianfall utförs i serier

Kavalleriet slår till i vågor; infanteristerna ska inte hinna ladda om sina musköter mellan anfallen.

Målning av Henri Philippoteaux
© AKG Images

Franskt kavalleri är bäst

Napoleons tunga kavalleri anses vara Europas bästa, men vid Waterloo sätts det in för tidigt. Artilleri- och infanteriangrepp har inte gjort Wellingtons trupper möra, och de har kraft kvar att stå emot de pan­sarklädda kyrass­iärernas angrepp.

Målning av Henri Philippoteaux
© AKG Images

Marskalk Ney är med i front

Ney, Napoleons när­maste man, är med i stridens hetta. Under slaget får han fem hästar skjutna under sig, och hans mod stärker soldaternas stridsmoral. Å andra sidan har han en dålig överblick över helhetsläget eftersom han personligen anför sina trupper.

Det kejserliga gardet skulle avgöra vid Waterloo

Under kavallerianfallen mot Wellingtons centrum kom de första preussarna fram och angrep Napoleons flank.

Fler närmade sig österifrån: precis det som Grouchys 33 000 man skulle ha förhindrat. Vid Wavre 16 km därifrån höll marskalken på att angripa Blüchers eftertrupp.

En general bad honom att i stället att tåga mot Waterloo, men Grouchy tänkte följa Napoleons order till punkt och pricka. Wavre var målet.

Kejsaren fick klara sig själv och tiden höll på att rinna ut. Han hade ett enda trumfkort kvar: gardet.

Kejsarens elitsoldater hölls som reserver till lägen just som detta; då allting stod på spel. Nio bataljoner av de rutinerade krigsveteranerna började marschera mot Wellingtons försvagade centrum.

Napoleon själv ledde dem till mitten av dalen, där han överlämnade kommandot till marskalk Ney som skulle anföra dem uppför sluttningen och mot segern.

Elitsoldat i kejserliga gardet

Björnskinnsmössan bars traditionellt av elitsoldater, som därmed såg längre ut.

© Bridgeman

Kejsargardet förlorade bara en enda gång

Napoleons garde var inga prydnadsfigurer. De följde med när kejsaren drog ut i strid och ansågs vara oövervinneliga på slagfälten i Europa.

Regementena i det så kallade Gamla gardet var toppskiktet inom eliten – krigsveteraner som deltagit i flera fälttåg och uppvisat stort mod.

”Unga gardet” bestod däremot av vanliga värnpliktiga, men eftersom soldaterna utbildades och anfördes av män ur Gamla gardet var de oftast mer effektiva än vanliga franska enheter.

När Gamla gardets anfall misslyckades vid Waterloo miste hela Napoleons här tron på en seger.

Gardets största slag

  • Slaget vid Marengo: 1800
  • Slaget vid Austerlitz: 1805
  • Slaget vid Wagram: 1809
  • Slaget vid Ligny: 1815

Gardessoldaterna ryckte fram, skuldra vid skuldra, till trum­slagarnas rytmer. De såg ut som jättar i sina skyhöga björnskinnsmössor, och Wellingtons soldater blev nervösa.

”Nu får vi stryk”, mumlade en brittisk officer. Hertigen av Wellington på sin häst Copenhagen iakttog det hela på avstånd och verkade iskall som alltid.

”Ge mig natt”, hörde de närmaste honom viska, ”eller ge mig Blücher.”

De första som försökte stoppa gardet var tyska rekryter från furstendömet Braunschweig.

De mejades ned, liksom två bataljoner från Nassau. Kejsargardet fortsatte framåt, förbi lik och trasiga kanoner. Nästa motståndare var brittiska gardessoldater som gick till motangrepp och tvingade fransmännen bakåt.

En skottduell uppstod längs fronten, och här hade britterna en fördel. De stod på en lång linje, medan det franska gardet fortfarande var i kolonnformation, redo att fortsätta framåt.

Britternas kulor tunnade ut de franska leden och när en brittisk bataljon angrep fransmännen i flanken inträffade det omöjliga: kejsarens garde började vackla.

Karta: Slaget vid Waterloo från början till slut

Napoleons armé bryter samman

Gardets reträtt fick franska soldater längs hela fronten att tappa modet. Preussarna på flanken kunde därmed tränga fram, och Wellington uppe på åsen såg vad som höll på att hända. Han fällde ihop sin kikare, lyfte på hatten och beordrade anfall längs hela linjen.

Napoleon hade förlorat. Hans hårt trängda här löstes upp då soldaterna flydde söderut i panik.

Preussiskt mynt
© Bridgeman

Preussens mynt

Segern över Napoleon år 1815 firades med särskilda mynt. På preussiska mynt avbildades de båda männen som vunnit över Frank­rikes kejsare.

Storbritanniens mynt
© Bridgeman

Storbritanniens mynt

På brittiska mynt fanns bara en enda profil, nämligen Wellingtons. Blüchers roll blev med tiden allt mindre i britternas skildringar av slaget.

Förluster

Fienden närmade sig redan och han tvingades dra sig tillbaka, omgiven av en bataljon ur sitt garde som retirerade i perfekt ordning – en ö mitt i kaoset.

Lugnet började sänka sig över slagfältet. Preussare förföljde de franska soldaterna medan Wellingtons trupper föll ihop av utmattning där de stod. Förlustsiffrorna var fasansfulla.

”Det 27:e regementet låg bokstavligt talat dött i karré intill oss”, beskrev kapten Kincaid.

”Vår division, som omfattat uppemot 5 000 man vid slagets början, hade reducerats till en enda linje skyttar.”

Wellington och Blücher miste tillsammans 24 000 man, medan 41 000 fransmän dog, sårades eller togs tillfånga. Slagfältet hade förvandlats till en kyrkogård. Till och med den hård­före Wellington var skakad.

Butte du Lion: Minneshög över slaget vid Waterloo

Butte du Lion (Lejonkullen): minneshög vid Waterloo. Rotundan med Louis Dumoulins panoramamålningar syns vid kullens fot.

© Shutterstock

Denna sista stora blodsutgjutelse ledde dock till fred i Europa. Mer än 20 år av ständigt krigande var nu över, och Napoleons otroliga karriär var slut.

För den store fältherren väntade exil på ön Sankta Helena långt ute i södra Atlanten. Där fick han sitta och begrunda sitt stora nederlag vid Waterloo.

Wellington stal segern

Målning av Wellington och Blücher

Segerherrarna möttes på slagfältet när Napoleon flytt.

© Bridgeman

Slaget vid Waterloo eller La Belle Alliance?

Napoleon besegrades av Wellington och Blücher ihop. Men efter slaget gjorde den brittiske fältherren allt för att dölja preussarens del i segern.

När de båda segrande fältherrarna möttes efter slaget föreslog Blücher att dagen skulle kallas La Belle Alliance.

Det betyder ”det vackra förbundet” på franska, och var även namnet på värds­huset där Napoleon haft sitt högkvarter.

Wellington föredrog dock Waterloo – en stad fem km därifrån, och även platsen där han hade sitt högkvarter före och efter slaget.

Namnet ledde bort uppmärksamheten från preussarnas insats.

Via mellanhänder satte sig Wellington emot att slaget kallades La Belle Alliance i brittiska tidningar och dessutom såg det flamländska ordet Waterloo engelskt ut.

Före nyår 1815 stod slaget vid Waterloo nämnt i de första uppslagsverken och sedan spred sig begreppet över världen.