Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Napoleons seger rann ut i sanden

Den unge generalen Napoleon erövrar 1798 Egypten. Landets nye farao underskattar dock hur mycket hans undersåtar hatar honom, och snart står Egypten i brand.

Niday Picture Library/Imageselect

Rasande egyptier rusar genom Kairos gator. De svingar klubbor, yxor och andra tillhyggen över huvudet och ropar: ”Död åt de otrogna!”

Vissa av stadens invånare reser barrikader, medan andra samlas vid Kairos stora moské al-Azhar. Stämningen är på kokpunkten.

Fyra månader tidigare har en fransk armé erövrat landet, men den 21 oktober 1798 har de muslimska egyp­tierna i Kairo fått nog av de otrogna.

Upprorsmän förskansar sig i moskén. När de franska soldaterna försöker storma byggnaden möts de av stenar och yxor som flyger genom luften.

”Vi måste inta Egypten. Landet har aldrig tillhört en europeisk nation.”
Napoleon i ett brev till Frankrikes utrikesminister.

Överallt i Kairo övermannas grupper av franska soldater och kopter, stadens kristna minoritet, av folkmassorna. Många huggs ihjäl eller får halsen avskuren.

Ett fredsförslag från fransmännens högs­te befälhavare, den 29-årige generalen Napoleon Bonaparte, avvisas av upprorsledaren i moskén.

Napoleon riktar då sina kanoner mot byggnaden. Ett dygn senare har upproret slagits ner, men 300 franska soldater och 3 000 egyptier har mist livet.

Officiellt har fransmännen kommit till Egypten för att sprida vetenskap och demokrati, men det blodiga upproret tyder på att egyptierna avskyr sina nya härskare.

Napoleon och hans män lärde sig att använda kameler i öknen.

© Niday Picture Library/Imageselect

Revolutionen tog Napoleon till Egypten

Sedan 1789 har revolutionens vindar blåst i Frankrike. Ludvig XVI och Marie-Antoinette har avrättats och en republik har utropats.

En av det nya Frankrikes mest framgångsrika generaler är Napoleon Bonaparte. Efter flera militära triumfer i Europa får han av regeringen, det så kallade direktoriet, år 1798 grönt ljus för att invadera Egypten.

Kolonisering skulle stoppa England

Året innan Napoleon satte kängorna i ökensanden hade han börjat planera erövringen av Egypten.

Efter ett framgångsrikt fälttåg i Norditalien åren 1796–97 drömde generalen om mer ära. En kolonisation av Egypten vore positivt för Frankrike, tänkte Napoleon.

Det skulle skära av ärkefienden England från dess handelsnätverk med kolonierna i Indien samtidigt som exporten av bomull, ris och kaffe från Egypten till Europa skulle stärka den franska statskassan.

”Vi måste inta Egypten. Landet har aldrig tillhört en europeisk nation”, skrev Napoleon i september 1797 till utrikesminister Charles Maurice de Talleyrand.

”Fransmännen var utspridda över stadens utkanter som en svärm gräshoppor.”
Abd al-Rahman al-Jabarti, egyptisk historiker.

Han lade fram planen för Frankrikes regering, en grupp om fem man som benämndes direktoriet. Svaret blev ja.

Direktoriet befarade att den populäre Na­poleon annars skulle försöka ta makten i Frankrike. Hellre då starta krig med Osmanska riket, som styrde Egypten.

Men republikens kassa var tom till följd av krig mot bland annat England, så för att få fram pengar fick Napoleon brandskatta sina italienska områden och tömma påvens skattkammare på tre miljoner guldfranc.

För pengarna samlade han en armé av 40 000 man, 3 000 hästar och 300 kanoner samt 400 last- och örlogsfartyg. Napoleon tog även med sig 167 konstnärer och vetenskapsmän.

”Mina män kommer att förgöra dem, och jag ska klyva deras huvuden som vattenmeloner.”
Mamlukernas ledare Murad Bey om den franska fienden.

Expeditionen var nämligen även ett forsk­ningsprojekt, som bland annat skulle föra vetenskap och demokrati till Egypten.

”Frihetens ideal, som har gjort republiken till Europas domare, ska även döma över oceaner och avlägsna länder”, löd hans pompösa proklamation.

Vad Napoleon menade med ”avlägsna länder” förstod varken soldaterna eller sjömännen när flottan stävade ut från Toulon den 19 maj 1798.

Av rädsla för engelska spioner var målet med fälttåget bara känt av en liten invigd krets.

Vallettas befästning var 1798 en av världens starkaste. Trots det kunde Napoleon inta Malta på tre dagar.

© DAMALS

Malta blev en språngbräda

Före sin invasion av Egypten ville Napoleon säkra en stark bas i Medelhavet.

I slutet av 1700-talet hade ön Malta, nära Nordafrikas kust, världens starkaste fästning i huvudstaden Valletta.

Napoleon betraktade därför ön som strategiskt betydelsefull. Om han erövrade Malta skulle Frankrike kunna bryta den brittiska dominansen i Medelhavet.

Ända sedan 1530 hade Malta styrts av den andliga Johanniterorden. Riddarordens styre fick ett abrupt slut när franska styrkor den 10 juni 1798 gick i land i fyra mindre ­maltesiska hamnstäder.

Trots Vallettas legendariska fäst­ningar gav ordens ledare, stormästare Ferdinand von Hompesch, upp nästan utan strid. Många av riddarna i orden var från Frankrike och vägrade slåss mot sina landsmän.

Efter mindre strider nära fästningarna gav stormästaren upp. När Malta väl var säkrat satte Napoleon kurs mot Egypten.

Napoleon smet förbi Nelson

Hemlighetsmakeriet till trots hade spioner snappat upp att en fransk flotta skulle avsegla.

Den brittiske amiralen Horatio Nelson befann sig därför redan i Medelhavet för att försöka hindra den franska flottan vid först Neapel och sedan Malta.

Tack vare dimma och nattmörker lyckades flottan dock ta sig obemärkt förbi.

Först den 30 juni, då en utkik fick syn på Egyptens kust, blev resans mål tydligt för alla.

Johanniterordens stormästare Ferdinand von Hompesch lämnade över Malta till Napoleon.

© Heritage Auctions

Napoleon gav order om att soldater omedelbart skulle sättas i land med de medförda båtarna.

För de egyptiska fiskarna var det en bisarr syn: 4 000 frans­ka soldater som stapplade i land i sina färggranna blå och röda uniformer.

Under vajande fanor och till ljudet av trumvirvlar från en musikkår marscherade soldaterna med Napoleon i spetsen mot Alexandria, cirka åtta kilometer bort.

När hamnstaden var erövrad kunde flottan lägga till vid kajen och sätta i land resten av armén, visste härföraren.

Törsten manade på soldaterna

Från stadsmuren såg invånarna med fasa hur Napoleons armé närmade sig.

”Fransmännen var utspridda över stadens utkanter som en svärm gräshoppor”, skrev den samtida egyptiske historikern Abd al-Rahman al-Jabarti.

Varskodd av spejare hade stadens kommendant skickat ilbud till Kairo, tjugo mil söderut. Med endast 500 soldater till Alexandrias försvar behövdes förstärkningar.

I Kairo tog Murad Bey, ledare för Egyptens krigarelit mamlukerna, lätt på det som hänt. Visserligen var den osmanske sultanen Selim III Egyptens formella härskare, men i praktiken hade mamlukerna styrt landet i århundra­den.

När Murad Bey hörde att fransmännen kom till fots, utbrast han självsäkert: ”Mina mannar kommer att krossa dem och jag kommer att skära upp deras huvuden som vattenmeloner.”

”Folk här har andra vanor, som ni måste vänja er vid. Plundring drar vanära över oss och skapar fiender av de folk vi har intresse av att ha som vänner.”
Napoleon i en uppmaning till sina soldater.

Napoleon, fullt medveten om hotet från mamlukerna, skrev insmickrande till Alexandrias kommendant i hopp om att staden skulle kapitulera: ”Vi frans­män är nära vänner med sultanen, så ni bör agera som om vi vore allierade.”

Napoleon fick inget svar på sin skam­lösa lögn, så han gav order om anfall.

”Våra soldater stormade fram. Trots beskjutning från försvararna och skurar av stenar som kastades mot oss stormade vi oförskräckt murarna”, skrev löjtnant Nicolas Desvernoirs i ett brev hem.

Fransmännen drevs inte enbart av hjältemod. I den nordafrikanska hettan höll soldaterna, som bar tjocka uniformer av ylletyg, på att förgås av värmen.

”Törsten drev på våra soldater. Det handlade om att hitta vatten eller dö. Vi hade inget val”, medgav Desvernoirs.

Alexandrias förfallna stadsmur var lätt att forcera, så de uttorkade franska soldaterna kunde rusa till brunnarna innan de återupptog striden.

Från hustaken sköt försvararna på inkräktarna, men egyp­tierna hade ingen chans. Alexandria föll efter knappt sex timmar.

Under Napoleons fält­tåg i Egypten fann en fransk officer Rosettestenen i juli 1799.

© Look and Learn/Bridgeman Images

Franska vetenskapsmän grundade egyptologin

Napoleon tog med sig vetenskapsmän till Egypten. Forskarna ­skulle sprida upplysningens ideal i landet och hjälpa den franska armén.

När Napoleons armé anlände till Egypten var det inte bara soldater som steg i land på den nordafrikanska kusten. Med armén följde även 167 civila experter, ­däribland ingenjörer, matematiker, fysiker, kemister, geologer och botaniker.

Officiellt skulle forskarna hjälpa armén genom att exempelvis rita kartor över det egyptiska vägnätet, bygga kvarnar att mala säd med och gräva en kanal i Suez.

Alla planer förverkligades inte, men vetenskapsmännen fann ovärderliga skatter i Egypten.
En av dem var Rosettestenen, som pryds av ett dekret från farao Ptolemaios V (210–180 före Kristus). Texten står på grekiska och egyptiska och den egyptiska texten är återgiven med demotisk skrift och hierogly­fer.

Tack vare den grekiska texten lyckades senare den franske lingvisten Jean-François Champollion lösa hieroglyfernas hemlighet.

Konstnären Vivant Denon gjorde ett antal skisser av fornlämningarnas dekorerade väggar, som 1802 publicerades i verket Voyages dans la Basse et la Haute Egypte pendant les campagnes du General Bonaparte.

Illustrationerna av exempelvis sfinxen väckte intresse i Europa och bidrog till att grunda en ny vetenskap: egyptologi.

Forskarna gjorde stora fynd i ökensanden

Maten möglade under marschen

Nästa dag lossades hästar och kanoner på kajen i Alexandria. För att undvika orolig­heter lät Napoleon trycka upp ordningsregler åt sina soldater på en medförd tryckpress:

”Människorna här har andra vanor, det måste ni vänja er vid. Plundring drar vanära över oss och skapar fiender av just dem som vi har intresse av att ha som vänner.”

Tryckaren hade även tagit med sig arabiska typer och Napoleon fick en lingvist att författa en propagandatext.

”Alltför länge har mamlukerna tyranniserat världens vackraste land. I Guds ögon är vi lika, men vilka har de vackraste slavarna och de största egendomarna? Mamlukerna. Alla som stöttar oss kommer att bli lyckliga”, lovade Napoleon på tryckta flygblad som delades ut i staden.

”Kvinnorna, naturens mästerstycke på andra platser, är här fula och frånstötande.”
Den franske majoren Jean-François Detroyer om de egyptiska kvinnorna.

Efter att ha tagit kontroll över Alexand­ria marscherade armén vidare mot Kairo med 25 000 man. Färden gick ge­nom en stekhet öken. De få brunnar som soldaterna hittade tömdes till sista droppen.

”På bottnen fanns en pöl med unket vatten, som de skrapade upp och fördelade i mått små som konjaks­drinkar”, skrev konstnären Vivant Denon.

Fältransonernas kex började dessutom mögla, så soldaterna åt meloner som odlades längs Nilen. De betalade bönderna med bronsknappar från sina uniformer.

Taktik lurade överlägsen ryttararmé

Strax före gryningen den 13 juli mötte fransmännen för första gången mamlukerna vid byn Shubra Khit, tretton mil från Kairo.

Napoleon gav order om att armén skulle samlas i karréer (kvad­ra­tiska formationer), där varje sida utgjordes av infanterister.

Skyddade inne i karréerna stod kavalleriet, arméns packåsnor och de civila forskarna. Under höga rop gick mamlukerna till anfall.

Infanteristerna svarade med gevärseld. Efter en timme hade tusen ryttare stupat och mamlukerna slagits på flykten. Armén fortsatte söderut, men med ständiga uppehåll.

Konstnären Denon insisterade på att skissa av gamla egyptiska minnesmärken längs vägen, medan biologen Étienne Geoffroy Saint-Hilaire samlade stenar och växter.

Varje gång fick soldaterna vänta i den brännande solen. ”Åsnor och forskare i mitten”, löd befälens rop när armén formerade sig i karréer för att möta angrepp från beduiner och mamluker.

”Ni behöver inte oroa er, ingen önskar mer än jag bidra till ert välbefinnande.”
Napoleon till de kuvade egyptierna.

Snart blev ”åsnor” soldatslang för de besvärliga forskarna.

Vid soluppgången den 21 juli stod Napoleon bara fyra kilometer från Kairo. Vägen spärrades dock av Murad Beys kavalleri.

För att sporra soldaterna pekade Napoleon på pyramiderna vid horisonten: ”Framåt! Fyrtio sekel betraktar er!”

I upplandet stod tusentals egyptier och ropade hyllningar till Murad Bey. För att överrösta dem spelade musikkåren republikens kampsång Marseljäsen, och de franska soldaterna sjöng med.

Ryttarkrigarna gick till attack med sina svärd i högsta hugg, men karréerna höll stånd. När mamlukerna drog sig tillbaka ryckte fransmännen fram.

Murad Bey flydde i panik på sin häst genom grupperna med förvirrade åskådare. Bakom honom låg 20 000 av hans krigare döda eller sårade.

Napoleon gav sin blodiga seger namnet ”slaget vid pyramiderna”. Faktum är att monumenten knappt syntes alls från slagfältet, men det var ett klatschigt namn.

Kort efter sin ankomst vann Napoleon en förkrossande seger över de härskande mamlukerna.

© Fine Art Images/Imageselect

Slaget vid pyramiderna drev mamlukerna på flykten

Igryningen den 21 juli 1798 möter Napoleons franska styrkor mamlukernas armé av infanterister och kavallerister i ett stort slag vid Giza.

Napoleon visste från tidigare franska resebeskrivningar att mamlukerna var närmast oövervinneliga till häst. I galopp kunde en mamluk avfyra sina pistoler mot fienden eller slunga sitt korta kastspjut, en så kallad javelin.

Ryttaren styrde hästen med lätta tryck med benen. Fransmännens högste befälhavare samlade sitt infanteri i fem karréer, vars sidor utgjordes av sex till tio rader soldater med gevär. I varje hörn av en karré stod kanoner.

Vid angrepp avfyrades de franska kano­nerna mot mamlukernas ryttare, medan den främre raden av soldater på kommando gick ner på knä och sköt.

Därefter avfyrade nästa rad sina gevär. Manövern upprepades tills den innersta raden av soldater hade skjutit.

År 1798 invaderade Napoleon Egypten. Vid pyramiderna i Giza stod han inför mamlukerna, som var formidabla krigare på hästrygg. För att möta deras anfall ordnade Napoleon sin armé i karréer (fyrkantiga formationer) av infanterister.

Karréerna hejdar ryttarangrepp

Mamlukernas ledare Murad Bey och 8 000 ryttare försöker tränga genom fransmännens högra flank. Angreppet slås tillbaka av de franska karréerna, som var och en består av 5 600 soldater.

Varje karré leds av en general. Mamlukerna drar sig tillbaka och lämnar efter sig flera tusen döda och sårade. En nöjd Napoleon befinner sig inne i Duguas karré (den mittersta av de fem), och styr slaget därifrån.

Rava/Bridgeman Images

Fransmännen går till motangrepp

Från sin position i general ­Duguas karré ger Napoleon order om att karréerna under Honoré Vials respektive Louis André Bons kommando ska anfalla byn Embabeh vid Nilen. Där väntar 1 500 ­mamluker och infanterister.

Louis François Baron Lejeune

Eldunderstöd från Nilen

Samtidigt som de franska soldaterna stormar Embabeh beskjuts byn av franska kanonbåtar på Nilen. Napoleons män intar byn och egyptierna försöker desperat simma i säkerhet på flodens östra strand. Många drunknar.

Fine Art Images/Imageselect

Beskjutning från flera sidor punkterar ny attack

Murad Beys kavalleri anfaller igen. Mamlukerna cirklar in mellan karréerna och gör sig därmed sårbara när de kommer under dubbel beskjutning från franska gevär.

Medgeneral kan bara hjälplöst se på

Mamlukerna har delat upp sin styrka för att hindra fransmännen från att ta sig över Nilen.

Från Nilens östra sida ser Ibrahim Bey hjälplöst på medan hans medgeneral Murad Beys styrkor slaktas. Utan båtar kan Ibra­him Bey inte skicka sina 18 000 infanterister och 1 000 ryttare till undsättning.

Genombrott avgör slaget till fransk fördel

Två franska karréer, ledda av generalerna Dugua och Desaix, rycker fram och bryter igenom mamlukernas kavallerilinje.

Murad Bey, som inser att slaget är förlorat, ger sig av med sina återstående 3 000 kavallerister. På Nilens motsatta strand flyr Ibrahim Bey åt nordost. Napoleon kan inta Kairo.

Soldaterna ogillade storstaden

Till tonerna av musikkårens fanfarer och i spetsen för en kontingent granatbeväpnade grenadjärer red Napoleon dagen därpå in i Kairo och installerade sig i ett av mamlukernas palats.

Staden hade en halv miljon invånare och var större än Paris på den tiden, men fransmännen ansåg att den var vämjelig. Gatorna stank av avfall och invånarna såg smutsiga ut.

”Skäggiga män i trasor sitter på huk som apor. Kvinnorna, naturens mästerverk i andra delar av världen, är här fula och motbjudande. Deras ansikten är dol­da bakom skitiga slöjor. Nakna, dinglande bröst syns genom deras trasiga klänningar”, fnös den franske majoren Jean-François Detroyer.

För att förbättra hygienen lät Napoleon inrätta fyra sjukhus med franska läkare och plats för 600 patienter. Både fransmän och egyptier fick vård.

Avfall skulle samlas in av sophämtare och alla döda begravas utanför stadens murar på en nyinrättad begravningsplats, bestämde han.

Bland historiker råder det osäkerhet om huruvida de franska soldaterna kunde se pyramiderna från slagfältet, när de besegrade mamlukerna i det slag som Napoleon kallade ”slaget vid pyramiderna”.

© Shutterstock

För att understryka sina goda intentioner kallade Kairos nye härskare stadens schejker (respekterade äldre män) och religiösa ledare till ett möte.

”Ni har ingen anledning till oro. Ingen är mer angelägen än jag om att bi­dra till ert välbefinnande”, löd Napoleons försäkringar, som förmedlades av en tolk.

Han förklarade för stadens högdjur att alla egyptiska seder skulle res­pekteras. Moskéerna kunde till exempel tryggt öppnas igen. Av rädsla för plundringar hade gudstjänstbyggnaderna hållits låsta.

Vardagen återvände till Kairo, bland annat i form av återöppnade marknader, men i mitten av augusti fick härföraren oroväckande nyheter.

Den brittiske amiralen Nelson hade skjutit den franska flottan i sank i ett sjöslag. Det innebar att Napoleons armé var fast i Egypten.

Den brittiska pressen framställde Napoleon som en ynkrygg som ­lämnat sin armé i Egypten.

© Florilegius/Imageselect

Napoleon gick från egyptiskt ­fiasko till kejsarkröning

Medan Napoleon försökte ta kontroll över Egypten kom det i augusti 1799 bud från Paris: Frankrike låg i krig med bland annat England och Österrike och nederlag hotade.

Napoleon styrde ­därför kosan hemåt. Han var knappast ­ledsen över att behöva lämna Afrika, eftersom hans dröm om att kuva ­Egypten i princip hade misslyckats.

Liksom på utresan smet han förbi britternas flotta och genom falska proklamationer om stora segrar i Egypten och Mellanöstern blev generalen mycket populär i Frankrike.

Korruption och inkompetens gjorde att direktoriets (regeringens) makt minskade och efter en kupp den 9 november 1799 avsatte Napoleon och hans soldater regeringen.

Napoleon utnämnde sig själv till konsul och blev landets verklige härskare. Med en rad segrar gjorde han på några år Frankrike till en stormakt.

År 1804 kunde Napoleon sätta kejsarkronan på sitt huvud och upplösa republiken.

Vetenskap avvisad som trolleri

Avskuren från Frankrike fokuserade Napoleon helt på sitt kolonialprojekt. Efter fransk förebild fick Egypten sitt förs­ta parlament, med säte i Kairo.

Där satt byäldstar, schejker och köpmän som valts ut av fransmännen. Medlemmarna förstod inte vitsen med att alla hade var sin röst. Som alltid bestämde schejkerna på förhand hur en fråga skulle avgöras.

Kairo fick också en vetenskapsakademi, ett bibliotek och ett observatorium, men egyptiernas intresse var svalt.

Inför en grupp schejker blandade den franske kemisten Claude Louis Berthollet vätskor så att de gav ifrån sig rök eller ändrade färg.

Schejkerna kallade de kemiska experimenten för ”trollkonster”. Att biologen Saint-Hilaire höll på att skriva ett verk om Nilens fiskarter, som var okända i Europa, imponerade inte heller.

”Vi vet ju redan att Allah har skapat 30 000 djurarter, av vilka 10 000 lever på land och 20 000 i vattnet”, sa en av schejkerna till den förundrade biologen.

Fransmännen försökte ge Kairo lite storstadskänsla genom att öppna kaféer och en djurpark, men egyptierna gick inte dit – och soldaterna var uttråkade.

”Det franska folket är en nation av halsstarriga, otrogna och otyglade uslingar.”
Ett flygblad som spreds i Mellanöstern.

För att smickra egyptierna firades profeten Muhammeds födelsedag i augusti med festtåg och utdelning av mat i de franskockuperade städerna.

I Kairo skulle folket också roas av en varmlufts­ballong, en ny fransk uppfinning av bröderna Montgolfier.

Vetenskapsakademins ledare ansträngde sig för att få ballongen klar i tid, men paradnumret flög bara några meter innan varmluften läckte ut och ballongen störtade.

Charmoffensiven blev i stort sett ett ­fiasko, och Napoleons fixa idéer finansierades med impopulära extraskatter, som egyptierna själva fick betala.

”Det franska folket är en nation av halsstarriga, otrogna och otyglade uslingar”, stod det att läsa på ett flygblad som delades ut.

Texten underblåste egyptiernas ilska och i oktober utbröt upplopp i Kairo.

Resningen slogs ner, men i januari 1799 gick det ett rykte i staden: Den osmanska flottan höll på att samlas utanför Rhodos, och 30 000 soldater påstods vara på väg. Sultan Selim III tänkte återta Egypten.

Hästar och åsnor försvann på natten

För att föregripa sultanen marscherade Napoleon norrut längs kusten med 13 000 man. Som packdjur tog armén med sig 3 000 kameler, som tålde ökenhettan. Man hade emellertid otillräckliga mängder vatten och livsmedel.

Hungriga soldater slaktade och åt packåsnor och kameler. En major vaknade en morgon och fann att männen hade ätit upp hans häst under natten.

Efter nio dagars marsch stod armén utanför Jaffa i det som i dag är Israel. Napoleon sände en budbärare till stadens kommendant med krav på kapitulation.

Strax därpå sattes budbärarens avhuggna huvud på en påle uppe på stadsmuren. Mordet på budbäraren fick fransmännen att se rött.

När kanonerna sprängt Jaffas murar vällde soldaterna in och stack ihjäl män, kvinnor och barn med bajonetter. Minst 4 000 civila dödades.

Olyckligtvis var den fullpackade staden pestdrabbad, så många fransmän infekterades. Enligt fransk propaganda besökte Napoleon stadens sjukhus och hjälpte till att lägga pestsmittade på bårar.

”Fienden kastade sig i vattnet för att nå båtarna ute till havs. Alla drunknade i den mest ohyggliga scen jag har sett.”
Napoleon om sultanens flyende soldater.

Sedan fortsatte färden för de friska soldaterna norrut till fästningsstaden Akko. Där räckte det franska kanonbombarde­manget inte till. Akkos murar var för starka.

Gång på gång sände Napoleon fram sina soldater med stegar för att forcera murarna, men försvararna slog tillbaka.

”De belägrade kastade ner stenar, granater, brinnande block av tjärat trä och kokande olja”, beskrev en fransk kapten vid namn François.

Mitt i alltihop dök sultanens trupper upp. Napoleon formerade snabbt sina karréer och avvärjde fiendens ryttaranfall.

Sextusen osmaner och mamluker miste livet, medan fransmännen lär ha kommit undan med endast två döda.

Den franska framgången fick emellertid inte Akkos invånare att tappa modet. Via stadens hamn förde nämligen engels­ka fartyg in mat, vatten och ammunition till den belägrade staden.

Efter två månader gav Napoleon upp och drog sig slok­örad tillbaka till Egypten. Väl tillbaka i Kairo dolde han sin besvikelse bakom en svulstig proklamation: ”Den osmanska armé som marscherade mot Egypten har krossats. Fästningarna vid Gaza, Jaffa, Haifa och Akko ligger i spillror.”

I krig mot hela Europa

Frankrike låg 1799 i krig med den andra koalitionen (1798–1802), som omfattade bland annat Storbritannien, Österrike och Ryssland. Napoleon reste hem från Egypten för att bekämpa alla fienderna.

Fältherren smet iväg till Frankrike

Sommaren 1799 hade Napoleon knappt återvänt till Kairo innan han tvingades marschera mot hamnstaden Abukir, där sultanens flotta landsatt 15 000 man.

Osmanernas befälhavare Mustafa Pasha begick dock ett misstag genom att samla alla sina män framför staden.

När det franska kavalleriet bröt igenom greps soldaterna av panik och flydde mot kusten för att inte huggas ner av ryttarna.

”Fienden kastade sig i vattnet för att ta sig till båtarna ute till havs. Alla drunknade i den mest ohyggliga syn jag sett”, löd Napoleons egen beskrivning.

De följande dagarna flöt ruttnande lik i land på stranden, medan det franska högkvarteret nåddes av oroväckande brev hemifrån.

Landets arméer var hårt trängda i Europa och direktoriet bönföll Napoleon om hjälp. I augusti 1799 seglade han hem till Frankrike.

Österrike led ett avgörande nederlag till Napoleon i slaget vid Marengo den 14 juni 1800.

© Louis François Baron Lejeune, incamerastock/Imageselect, Niday Picture Library/Imageselect & Fine Art Images/Imageselect

I ett brev utsåg han general Jean-Baptiste Kléber till sin efterträdare. I brevet lovade den flyende härföraren också att en trupp komiker skulle skickas till Egypten.

Inte heller Kléber lyckades dock göra Egypten till en fransk koloni. Året därpå stacks han ihjäl av en egyptier.

År 1801 besegrades fransmännen av engelsk-osmanska styrkor och efter ett fredsavtal seglades resterna av den franska armén och forskarna hem till Frankrike ombord på engelska fartyg. Hälften av soldaterna var då antingen döda eller sårade.

Napoleon Bonapartes kolonialprojekt hade runnit ut i sanden. Framtiden för den ärelystne generalen låg i Europa.

Läs också:

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj