Målning av Napoleon, kejsare av Frankrike

Napoleons återkomst blev ett bittert fiasko

Exilen på ön Elba skulle ha blivit slutet på Napoleons karriär. Men kejsarens fiender underskattade honom. Napoleon återtog makten och inte förrän efter ytterligare ett nederlag var han slutgiltigt ute ur spelet.

Exilen på ön Elba skulle ha blivit slutet på Napoleons karriär. Men kejsarens fiender underskattade honom. Napoleon återtog makten och inte förrän efter ytterligare ett nederlag var han slutgiltigt ute ur spelet.

National Constitution Center & Corbis/Polfoto

”Farväl mina barn!”

Soldaterna stod i givakt och höll andan för att inte missa ett enda ord från sin före detta­ högste befälhavare.

De var Napoleons mest lojala soldater och hade kommit för att ta adjö av sin kejsare.

”Jag skulle vilja trycka var och en av er till mitt bröst. Jag kan åtminstone få kyssa er fana”, fortsatte en rörd Napoleon­ och gick fram och kysste fanan.

Hans vagn kördes fram och nu började resan mot exilen på Elba.

Ceremonin den 20 april 1814 tycktes vara slutet på en epok. Nio dagar tidigare hade en koalition bestående av Österrike, Preussen, Ryssland, Sverige och Storbritannien tvingat Napoleon att abdikera.

Den förtvivlade Napoleon hade försökt begå självmord. Men han var inte färdig än.

I talet till sina soldater återfann Napoleon sin forna gnista och hans förmåga att samla och motivera sina män ledde till en av historiens mest anmärkningsvärda återkomster.

Exil kostade Napoleon äktenskapet

Villkoren för Napoleon på medelhavsön Elba var fördelaktiga. Han fick behålla sin titel som kejsare, även om det nu bara var över en liten ö.

Även hans släktingar fick behålla sina titlar och egendomar. Dessutom tilldelades Napoleon en hygglig pension och hade tillstånd att hålla en mindre vaktstyrka.

Han var inte någon fånge utan fick röra sig fritt.

Napoleon bevakades av en brittisk kommissarie och den strängaste restriktionen var att han inte fick återförenas med sin hustru Marie-Louise och deras gemensamme son.

Målning av vigseln mellan Napoleon och Marie Louise

Napoleon Bonaparte skiljde sig från sin första hustru Josephine, när äktenskapet förblev barnlöst. År 1810 gifte Napoleon sig med Marie Louise, som var österrikisk ärkehertiginna.

© Georges Rouget/Palace of Versailles

Marie-Louise var dotter till Österrikes kejsare Frans I, och det nära bandet till ett av Europas mäktiga kungahus kunde England och Ryssland inte tillåta.

Den österrikiske kejsaren var inte särskilt förtjust i sin misslyckade svärson och för att hans dotter skulle glömma honom gav han en stilig österrikisk greve i uppdrag att förföra henne.

Planen lyckades och snart slutade Marie-Louise att svara på Napoleons brev.

Ännu en sorg drabbade kejsaren när nyheten om Joséphines död nådde Elba.

Den 30 april 1814, mindre än en månad efter att Napoleon kommit till ön, hade den forna kejsarinnan avlidit i lung­inflammation.

Napoleon tyckte mycket om sin före detta hustru och de hade varit nära vänner efter skilsmässan.

Kejsaren sörjde i två dagar men skakade sedan av sig sorgen som han brukade: genom hårt arbete. Napoleon var en skicklig organisatör och administratör och började nu planera en rad förbättringar i sitt nya furstendöme.

Han lät bygga ut Elbas befästningsverk och förändrade lagarna på ön. Samtidigt gav han en mängd audienser.

Under årens lopp hade britterna utvecklat ett slags hatkärlek till sin fruktade franske motståndare och fascinerades av honom.

Flera prominenta britter kom till Elba där Napoleon höll hov med sin mor och syster som ivriga assistenter.

Kejsaren blev öns absoluta centralfigur. Fransmän och britter flockades kring honom.

Även den brittiske kommisarien, överste sir John Campbell som skulle bevaka honom, blev hans vän.

Fruktade exil på Sankta Helena

Trots all uppmärksamhet var ölivet trist för den store statsmannen och hans tankar kretsade kring vad britterna kunde tänkas planera att utsätta honom för.

Han var orolig för att bli förgiftad eller deporterad. Tankarna på det sistnämnda närdes av artiklar i brittiska tidningar som en vän skickade till honom.

Där diskuterades möjligheten att skicka honom till Sankta Helena, en isolerad ö i södra Atlanten.

Napoleons situation förändrades plötsligt markant genom ett nytt dekret från Ludvig XVIII, som nu var kung i Frank­rike.

Enligt ett rådande avtal skulle Frankrike betala Napoleon och hans familj en ansenlig summa pengar för det dagliga uppehället. Men plötsligt slog Ludvig XVIII igen locket på kassakistan.

Porträtt av Ludvig XVIII

Ludvig XVIII lämnade tronen två gånger för att ge plats åt Napoleon.

© Bridgeman

Ludvig XVIII ville ha ett modernt kungahus

Medan Napoleon satt i exil på Elba försökte Ludvig XVIII förena kungahusets traditioner med kejsarens moderna samhällsidéer.

Som nummer fyra i tronföljden till den franska tronen levde den blivande Ludvig XVIII sina första år inom Frankrikes absoluta elit men revolutionen förändrade plötsligt hans liv.

Hans bror, kung Ludvig XVI, avrättades och när kronprinsen, Ludvig ”XVII”, dog i exil 1795 blev Ludvig XVIII kung.

Därmed började en svår balansgång. Å ena ­sidan ville Ludvig XVIII bevara kunga­huset, å andra sidan insåg han att han inte kunde vrida klockan tillbaka till före revolutionen.

När han kom till makten år 1814 efter att Napoleon abdikerat försökte han förena de gamla traditionerna med den nya politiska verkligheten.

Han såg bland annat till att den nya författ­ningen bevarade religionsfriheten. Med kungen återvände även adeln till Frankrike och de var inte alls förtjusta i hans liberala politiska tankegångar.

Under de berömda ”hundra dagarna” då Napoleon återerövrade makten i Frankrike flydde Ludvig XVIII till Gent.

Efter slaget vid Waterloo återvände han till den franska tronen och satt kvar där tills han dog 1824, 68 år gammal.

Och utan pengar kunde Napoleon inte upprätthålla någon värdig levnadsstandard – och definitivt inte avlöna den armé som skyddade honom. Hans enda chans var att återvända till Frankrike.

Stick i stäv med avtalet med britterna lämnade han Elba i februari 1815.

Med sig hade han 1 100 man, 40 hästar, fyra kanoner och en hög bulletiner som skulle­ delas ut till det franska folket.

”Soldater. Från min exil hör jag er röst. Er general, kallad till tronen genom folkets val, har kommit tillbaka till er. Kom och anslut er till honom”, löd orden i propagandaskriften.

När Napoleon nådde det franska fastlandet mötte fransmännen sin detronise­rade kejsare med blandade känslor.

Några var rädda att hans återkomst skulle leda­ till mer strid och blodsutgjutelse.

Andra betraktade kejsaren av Elba och hans lilla armé med artigt dolda fnissningar. Men i takt med att Napoleon vandrade allt längre norrut tystnade hånskratten.

Allt fler bland soldater och ­civilbefolkning anslöt sig till honom.

Nyheten om Napoleons landstigning oroade inte Ludvig XVIII.

Den enorma franska militärapparaten skulle lätt kunna­ krossa Napoleons gäng, sade kungen och gav sina trupper order om att gripa kejsaren av Elba, död eller levande.

Målning av slaget vid Waterloo

Hela dagen försökte Napoleon slå hål i Wellingtons linje, men förgäves.

© Bridgeman

Napoleon var nära att vinna sitt Waterloo

Tillfälligheter ledde till att Napoleon förlorade allt i sitt sista slag. Om vädret varit bättre och kejsaren frisk hade det kanske slutat annorlunda.

Slaget vid Waterloo har blivit känt som Napoleons största nederlag. Men fransmännen var nära att segra.

Den 16 juni 1815, två dagar före slaget, besegrade han den preussiska styrka­ som var på väg för att ansluta till de allierade trupperna under hertigen av Wellington.

Men tillfälligheter gjorde att segern gled Napoleon ur händerna.

Marskalk Grouchy, som Napoleon beordrade att förfölja preussarna, tappade inte bara bort dem; han vägrade avbryta sin lunch när han hörde kanondån i fjärran.

Hans 33 000 man kunde ha fått en avgörande betydelse för slagets utfall. Därtill kom det häftiga regn som förvandlat slagfältet till lera.

Napoleon, som hade många tunga kanoner med sig, fick stora problem med att flytta fram sitt materiel. Det var inte lätt att skjuta i leran eftersom kulorna bara föll tungt och blev liggande i den blöta jorden.

Även Napoleons hälsa bidrog till nederlaget. Kejsaren var utmattad efter flera dygn nästan utan sömn.

Plågad av sina kroniska magbesvär stannade kejsaren i sin vagn eller höll sig i stillhet på sin häst medan hans trupper sakta drevs mot historiens mest berömda nederlag.

Kungens trupper valde Napoleon

För att undvika en marsch genom det rojalistiska Provence tog Napoleon en omväg via Grenoble i sydöstra Frankrike och där väntade en av kungens ­bataljoner på honom.

Napoleons armé, som nu uppgick till ett par tusen man, hade tvingats lämna kvar sina vagnar och kanoner i den bergiga terrängen.

Med Napoleon i spetsen och gevären på axlarna marscherade de nu rakt mot kungens trupper som fick order om att skjuta. Ingen reagerade. Allt var tyst. Sedan ropade Napoleon:

”Soldater! Jag är er kejsare. Känner ni igen mig? Om det är någon av er som vill döda er general, så STÅR JAG HÄR!” Ett ögonblick av tystnad följde, sedan bröt jublet ut.

Soldater på båda sidor ropade ”Vive L´Empereur!” – Leve kejsaren! – för full hals och kramade om varandra.

Napoleon möts av jubel i Frankrike, 1 mars 1815

Den 1 mars 1815 återvände Napoleon till Frankrike och hyllades.

© Brigdeman

Napoleon gjorde kort comeback

Sedan Napoleon återvänt från Elba hann han samla sina trupper, tvinga Ludvig XVIII ut ur Paris, återerövra sitt kejsardöme, besegra preussarna, förlora allt igen och jagas iväg – på bara 117 dagar.

1 mars:

Napoleon går i land i Frankrike med en liten armé och ont om materiel.

19 mars:

Kung Ludvig XVIII lämnar Paris i all hast för att gå i exil i ­Nederländerna.

20 mars:

Hyllad av enorma folk­massor går Napoleon in i Paris och är åter Frankrikes kejsare.

16 juni:

Napoleon besegrar preussarna i slaget vid Ligny i Belgien.

18 juni:

Napoleon besegras av de allierade vid Waterloo söder om Bryssel.

22 juni:

Napoleon abdikerar för andra gången.

8 juli:

Kung Ludvig XVIII återvänder till Paris.

15 juli:

Napoleon ger upp och sänds den här gången i exil på ön Sankta Helena.

Senare samma dag anslöt ännu en av kungens enheter till Napoleon. När vakterna vägrade öppna stadsporten i Grenoble slog Napoleon in den.

Dagen därpå talade han från balkongen på stadens rådhus. I takt med att hans armé tågade mot Paris sällade sig allt fler kungatrogna soldater till Napoleon och den 20 mars tågade han triumferande in i Paris.

Tusentals människor jublade. Under natten hade kungen i all hast lämnat Paris.

Fredskongress slutade i krig

Nyheten om Napoleons intåg i Paris svepte som en vintervind genom Europas slott och palats. Kontinentens kungligheter var upprörda och oroliga.

Medan Napoleon ivrigt arbetade vidare med de reformer som han försökt införa i Frankrike före sin exil, satt hans fiender i Wien och smidde planer.

De hade samlats till den så kallade Wienkongressen för att återskapa den gamla ordningen som hade rått i Europa före franska revolutionen.

När de såg hur Napoleon nu intog Frankrike bara genom sina ord, satte de sina planer i verket.

Monarker och diplomater enades om en gemensam kurs: Österrike, Storbritannien, Preussen och Ryssland förklarade krig mot Napoleon.

En sådan massiv attack från Europas stora­ nationer var omöjlig att stå emot för Napoleon.

Därför skickade han ut sändebud med fredstrevare till Österrike­ och England men ingen av hans fiender lät sig bevekas. Britterna returnerade hans fredsförslag oöppnat.

”Det är min stora tröst att jag inte hyser någon inbillad ängslan. Jag räds inte framtiden”. Napoleon Bonaparte

Kejsaren samlade sina trupper och beredde sig på det värsta.

Bara genom att vädja till sina veteraner lyckades han utöka armén från 200 000 till 300 000 man, Nationalgardet gjorde sig redo för strid och artilleriet fördes till Paris.

Samtidigt var en styrka på 700 000 man på väg mot Frankrike.

Österrikarna kom över Alperna, ryssarna kom över Rhen, och från norr – genom Belgien – kom britter, preussare och holländare.

Napoleon visste att det avgörande slaget skulle komma att stå i Belgien. Han kunde inte besegra dem alla på en gång men om han använde sin vanliga taktik, som gick ut på att kasta sig över motståndarna en i taget, hade han en chans.

I största hemlighet sände Napoleon ut 125 000 man mot preussarnas ställningar vid Ligny i Belgien.

Här besegrade fransmännen de preussiska trupperna innan de hann ansluta till britterna.

En storstilad fransk seger tycktes vara inom räckhåll.

Kejsaren planerade ny statskupp

Denna regnvåta sommar i Belgien var dock ingenting som det brukade vara.

Napoleons plan misslyckades. Efter segern över preussarna led han sitt slutliga nederlag söder om Bryssel i slaget vid Waterloo.

Napoleon hade alltid haft turen på sin sida och dessutom en enastående för­måga att befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle, men inget av detta stämde längre.

Han hade förlorat 25 000 man. Kejsarens hälsa sviktade efter åratal av marscher, bekymmer och långa perioder ute i fält.

”Det är min stora tröst att jag inte hyser någon inbillad ängslan. Jag räds inte framtiden”, hade han i unga år sagt till en vän.

Under dagarna efter Waterloo var det instinkten att blicka framåt som präglade Napoleons handlande.

Kejsaren återvände till Paris, omtumlad och chockad, men fortfarande fast besluten att leda Frankrike till seger.

”Mitt politiska liv är slut”. Napoleon Bonaparte

Han hade flyttat in i Elyséepalatset eftersom Tuilerierna var för stort för hans hushåll. För ett ögonblick funderade han på att genomföra en kupp såsom han gjort när han en gång i tiden kom till makten.

Han kunde upplösa parlamentet, utropa sig själv till enväldig diktator och utnyttja sin oinskränkta makt för att samla nationen till kamp mot koalitionen som nu hotade Frankrike.

Det stod emellertid snart klart att den tid då Napoleon kunde genomföra sådana politiska manövrer var förbi.

Det Frankrike, som mindre än fyra månader tidigare hade tagit emot sin segerrike kejsare med öppen famn, var nu allt annat än vänligt sinnat gentemot förloraren Napoleon.

Han fick ett ultimatum av parlamentet: antingen kunde han själv avsäga sig tronen, eller så skulle parlamentet detronisera honom.

Allt var över. På morgonen den 22 juni 1815 abdikerade Napoleon för andra gången.

”Mitt politiska liv är slut”, skrev han sansat i sin deklaration som han tillägnade ”det franska folket”.

Ville segla till USA gömd i en tunna

Under en kort period lyckades Napoleon placera sin son François som kejsar Napo­leon II men fransmännen hade fått nog av familjen Bonaparte.

Även ett sista desperat försök att få leda de franska trupperna mot de allierade – i egenskap av general – misslyckades.

Napoleon insåg nu att han definitivt hade spelat ut sin politiska roll i Frankrike och att han hade mycket svårt att ta sig ur situationen. Den nya interimistiska­ regeringen hade förvisat honom från ­Paris.

De hämndgiriga preussiska trupperna närmade sig i rask takt hans nya hemvist Château de Malmaison, och deras till åren komne fältmarskalk Blücher hade deklarerat att han skulle hänga ­Napoleon om han fick chansen.

Napoleon övervägde att fly till USA men brittiska flottan skulle då säkerligen få tag i ex-kejsarens skepp.

Så småningom kom Napoleon till den insikten att det mest förståndiga vore att överlämna sig till britterna och söka politisk asyl.

Den gamla ärkefienden hade genom åren gett så många andra framstående krigsfångar husrum och Napoleon räknade med att kunna se fram emot en någorlunda behaglig – om än långtråkig – tillvaro på ett avskilt lantställe.

Tidigt på morgonen den 15 juli 1815 gick Napoleon ombord på den brittiska flottans fartyg Bellerophon.

Klädd i en översteuniform med den karaktäristiska olivgröna rocken från jägarkåren, en enhet som han själv upprättat under det italienska fälttåget, vände han sig till kapten Frederick Maitland och sade:

”Jag har kommit för att ställa mig under er prins och era lagars beskydd.”

De båda männen fick en god relation och de brittiska sjömännen kände stor beundran för Napoleon.

När fartyget kom till England lockade det stora skaror av människor som seglat ut för att få en skymt av den fiende som de hade fruktat under så många år. Napoleon lyfte på hatten och hälsade godmodigt på folkmassorna.
Idyllen blev dock inte långvarig. Den brittiska regeringen drog slutsaten att Napoleon var för farlig om han vistades så nära Frankrike och Europa.

Den före detta kejsaren blev chockad. ”Jag appellerar till historien. Den kommer att berätta att en fiende som i 20 år fört krig mot engelsmännen kom hit frivilligt.

När han hade överlämnat sig i god tro, offrade de honom”, protesterade Napoleon.

Hans invändningar ignorerades.

Målning av kejsar Napoleon Bonapartes dödsbädd

Sedan Napoleon dog i sin säng på Sankta Helena 1821 har han varit omgärdad av många myter.

© The Art Archive

Myterna om Napoleon Bonaparte är seglivade

Napoleon var en liten man: Falskt!
Sedan slaget vid Waterloo har Napoleon ofta framställts som en liten, ­korpulent man. I folkmun beskriver uttrycket ”Napoleonkomplex” små, aggressiva män med mindervärdeskomplex.

Men Napoleon var inte särskilt kort. Missförståndet har troligen uppstått genom en förväxling av den franska måttenheten pouce (2,71 cm) och den brittiska inch (2,54 cm). Han var ca 170 cm lång – ungefär genomsnittet för den tidens fransmän.

Napoleons hand var missbildad. Därför höll han den alltid innanför västen: Falskt!
Att Napoleon ofta återges med höger hand instucken under västen beror inte på någon missbildning.

Det var en vanlig pose redan i mitten av 1700­-talet – långt innan Napoleon föddes – och återfinns på många samtida porträtt. Inspiration till ställningen kom från den athenske talaren Aischines som ansåg det vara ofint att visa båda händerna när man talade.

Britter förgiftade ex-kejsaren: Kanske!
Sedan Napoleons död har konspirationsteoretiker hävdat att han mördades – av sina brittiska fångvaktare, av franska rojalister eller av andra. År 2008 analyserade forskare Napoleons hår från olika tidpunkter i hans liv och de kunde bekräfta misstankarna om höga halter av giftet arsenik.

Undersökningarna visade dock att arsenikhalten var stabil under hela Napoleons liv och därmed finns det inga bevis för något giftmord.

Det mest troliga är att han dog av magcancer, men han hade en rad mystiska symtom så förklaringen är kanske inte så enkel.

Den 7 augusti fördes den fallne kejsaren ombord på det brittiska linjeskeppet ­Northumberland som satte kurs mot en säkrare exil: Sankta Helena i södra ­Atlanten.

Britterna förvandlade Napoleons värsta mardröm till verklighet.

På klippön 1 800 kilometer från närmaste fastland och 7 200 kilometert från Paris tillbringade ex-kejsaren sina dagar strängt bevakad i en gammal, förfallen villa.

Mannen som nästan gjort sig själv till Europas kejsare dog nedbruten, desillusionerad och sjuk. Inte förrän år 1840 fördes Napoleon ­Bonapartes kvarlevor hem till hans rikes ­huvudstad.