Napoleons armé fryser ihjäl

Napoleon intar Moskva i triumf. Men ryssarna har inte gett upp, och när staden brinner ner blir det startskottet till en dödsmarsch genom den skoningslösa ryska vintern.

Napoleon intar Moskva i triumf. Men ryssarna har inte gett upp, och när staden brinner ner blir det startskottet till en dödsmarsch genom den skoningslösa ryska vintern.

Adolf Northen/Wikimedia

Sergeant Adrien Bourgogne traskar vidare i gardesregementets kolonn. Han är utmattad.

Tusentals marscherande kängor virvlar upp damm och den tunga ränseln med alla hans tillhörigheter i är tung på ryggen. Plötsligt hörs entusiastiska rop från soldaterna längst fram:

“Moskva! Moskva!”

Snart kan den 27-årige gardisten själv se staden vars gyllene lökkupoler glimmar vackert i middagssolen. Synen får Bourgogne och männen omkring honom att jubla.

Det är den 14 september 1812. I nästan tre månader har de marscherat drygt 150 mil under stora strapatser. Äntligen ska soldaterna få vila ut – och besöka storstadens ryska damer.

Regementet gör halt och alla byter om till paraduniform. Två timmar senare tågar kejsar Napoleons garde in i Moskva, medan musikkåren spelar ”Segern är vår” till soldaternas taktfasta marsch.

Men det finns inga människor ute för att se de främmande trupperna. Bourgogne är veteran från sju år av fälttåg och har marscherat in i storstäder som Berlin och Madrid, där folk stirrat hatiskt men nyfiket på de franska erövrarna. I Moskva finns emellertid inga åskådare – alla har lämnat staden.

Sedan Napoleons trupper gick in över gränsen i juni har Ryssland visat sig från sin mest ogästvänliga sida. Men Bourgogne och hans 100 000 kolleger har bara fått en försmak av vad som väntar: den ryska vintern.

Moskva är ett brinnande inferno

Bourgognes regemente har bara varit i staden i en timme när elden bryter ut. Vinden för med sig tjock rök och sergeanten får order om att ta med sig 18 man och ta reda på var det brinner.

De hinner bara gå ett par hundra meter innan­ de hör en gevärssalva från ett stort palä. En av soldaterna skadas i benet. Bourgogne och hans män rusar in i huset och möts av en grupp lansbeväpnade och kraftigt berusade fångar.

Med sablar och bajonetter dödas alla ryssarna utan pardon. Därefter genomsöker fransmännen byggnaden.

Aldrig tidigare har Bourgogne sett så vackert utsmyckade rum. Väggarna är täckta med fina målningar och dyrbara vapen.

Soldaterna kastar sig över skatterna, men de hinner inte långt förrän det hörs ett rop utifrån gatan: ”Det brinner!” varnar de två vakter som Bourgogne placerat vid porten.

Rök sipprar upp mellan golvbrädorna från våningen under, och han beordrar genast sina män att rusa ut. När sergeanten ett ögonblick senare står ute på ­gatan är allt förändrat. Hela kvarteret står i ljusan låga.

Deras reträttväg spärras av ett eldhav och fransmännen tvingas fly längs gator där elden är mindre våldsam. Soldaterna möter andra franska gardister som också letar efter en väg ut ur det brinnande infernot. Gruppen berättar att det är ryssarna själva som anlägger bränderna.

Från Kremls murar såg Napoleon hur Moskva förstördes av elden. Hans ingenjörer räddade slottet.

© Polfoto/Ullstein Bild

Moskva brändes ned till grunden

Eldsvådor utplånade de flesta husen i Moskva. Staden blev obrukbar som vinterkvarter för Napoleons trupper.

Guvernören i Moskva tänkte inte lämna kvar någonting användbart till fransmännen. Innan han lämnade staden befallde därför greve Fjodor Rostopsjin att Kreml, kyrkor och statens övriga byggnader skulle brännas ned eller sprängas i luften.

Bränderna började den 15 september 1812, dagen efter det franska intåget. Kriminella hade släppts ut ur fängelserna. Berusade drog de omkring i staden och satte eld på husen.

Napoleon gav order om att skjuta alla som försökte tända eldar och snart avrättades alla misstänkta ryssar med gevärssalvor. Trots det utbröt hela tiden bränder på nya ställen och med vinden spreds elden från hus till hus. Soldaterna kunde inte släcka elden; all brandkårsutrustning var spårlöst försvunnen.

Moskva bestod främst av trähus och tre fjärdedelar förstördes. Senare påstod Rostopsjin att han aldrig hade beordrat en sådan förödelse. Stora delar av staden låg fort­farande i ruiner år 1817 då återuppbyggnaden tog fart.

Bourgogne och hans soldater kommer till en korsning där två breda gator möts. Alla hus i närheten brinner och patrullen kan varken komma framåt eller vända tillbaka. De är fångade i ett eldhav.

Sergeanten leder ut sina män mitt i korsningen, så långt ifrån lågorna som möjligt. Här ska de försöka överleva tills husen har brunnit ned och de kan komma vidare.

De franska soldaterna håller upp sina kappor framför ansiktet som skydd mot röken och ­askan. Hettan är olidlig.

Inte förrän nästa kväll kan en sotsvart sergeant Bourgogne anmäla sig hos regementets vakthavande officer. Han har äntligen kommit tillbaka med sin patrull efter att ha varit borta i 27 timmar.

Bränderna, som fransmännen inte kan släcka för att de inte har någon utrustning, sprider sig över nästan hela staden. Och trots att fransmännen skjuter alla som försöker starta bränder, blossar det hela tiden upp nya.

Napoleon beordrar reträtt

Bara några dygn efter intåget i Moskva inser Bourgogne att armén inte kommer att övervintra i staden som han trott.

Försörjningssituationen är hopplös. Det finns inget bröd och soldaterna har svårt att få tag på potatis, ris och havregryn. De trupper som kom till Moskva utan proviant tvingas leva av sådant de kan hitta i källare under de nedbrända husen.

En måltid kan därför bestå av torkad fisk och sylt – med champagne till. Portionerna blir mindre för varje dag som går. Trots bristen på mat stannar armén kvar i Moskva medan Napoleon väntar på ett erbjudande om fred från tsaren.

Slutligen, den 18 oktober, inser Napoleon att hans ryske motståndare har tänkt sig att fortsätta kriget. Armén får order om att bryta upp och gå västerut mot de franska livsmedelsdepåerna.

Regementenas ”örnar” var deras stolthet. Flaggorna med kejsardömets örn överst på stången brändes för att de inte skulle falla i ryska händer.

© Scanpix/AKG-Images

För Bourgognes regemente börjar marschen i snigelfart dagen därpå. Soldaterna går bakom trängen, vars tusentals tungt lastade vagnar långsamt rullar fram i tre eller fyra parallella led och blockerar vägen.

Efter några timmar får gardisterna nog och lämnar vägen. Under flera timmar traskar soldaterna över steniga fält för att komma förbi trängen.

Redan när kolonnen gör halt den första kvällen går Bourgogne igenom sin ränsel för att göra sig av med de tyngsta föremålen som han har samlat på sig i Moskva. Det är långt till Paris.

Bourgogne är knappt färdig med utrensningen när en trumsignal kallar alle man till vapnen. Ryssarna har angripit en enhet längre fram och soldaterna skyndar dit, men fienden är redan långt borta. Överallt ligger döda fransmän.

Under de följande veckorna sker många liknande attacker. Ryska kosacker och tartarer från Krim håller sig nära kolonnen, redo att attackera eftersläntrare och trupper som är alltför utspridda.

Vilda tartarer med pilbågar och ryska kosacker med lansar kastade sig över alla som inte kunde hänga med de franska kolonnerna.

© Scanpix/Bridgeman

I vanliga fall förflyttar sig franska trupper ganska fritt medan soldaterna letar efter mat längs vägen. Nu är sådana plundringståg livsfarliga och alla måste dela på den lilla proviant man fick med sig från Moskva.

Under reträttens första tio dagar delas små, otillräckliga ransoner ut – därefter: ingenting. Sergeant Bourgogne har varit förutseende och samlat ihop ett eget litet förråd före avmarschen.

Han har ett kilo ris, lite skorpor och en halv flaska likör – inte mycket för den som ska marschera i den ryska vintern. Redan i början av november plågas soldaterna av sträng kyla.

Varje gång en häst dör på grund av utmattning eller svält, kastar sig hungrande soldater över kadavret. De skär snabbt ut köttbitar eller samlar varmt hästblod och dricker det direkt. Men mycket hästkött går till spillo eftersom kadavren snabbt blir så djupfrysta att de inte ens går att stycka med yxa.

En natt lägger sig Bourgogne att sova på en bastmatta som en kamrat har hittat. Den visar sig vara full med löss. En timme senare kliar det över hela kroppen på honom.

Trots kölden rusar han upp och sliter av sig kläderna i ett desperat försök att bli av med ohyran. Men skadan är ­redan skedd. Han är gråtfärdig när han tar på sig uniformen igen, och de kliande småkrypen plågar honom resten av marschen.

Vad han inte vet är att de även sprider fläcktyfus, en smittsam sjukdom som kostar tusentals soldater livet.

© Scanpix/AFP

Löss farligare än kosacker

År 2002 upptäckte arbetare i Vilnius en massgrav med 2 000 skelett av soldater ur Napoleons armé. Undersökningar visade att de döda lidit av fläcktyfus, en sjukdom som sprids med löss.
I dag tror forskarna att sjukdomen dödade fler franska soldater än vad köld, svält och strider gjorde.

Drygt 10 000 dör i en snöstorm

Natten till den 9 november blir katastrofal för den frysande armén. Trupperna sover i små bivacker eller runt små eldar när en rasande snöstorm sveper fram över den öppna stäppen. Det är 27 grader kallt men i den kraftiga vinden blir kölden ännu värre.

De starkaste soldaterna reser sig och marscherar vidare västerut. Det sunda förnuftet ­säger dem att de bara kommer att överleva om de håller sig i rörelse.

De sjuka, sårade och svaga stannar kvar i snön. Mer än 10 000 man omkommer inom loppet av några timmar.

Sergeant Bourgogne har kommit på efterkälken och går därför oavbrutet på för att hinna ikapp regementet när snöstormen kommer. Soldaterna kämpar sig framåt.

Plötsligt får de syn på vad som verkar vara en hägring: en till synes intakt lada, rakt framför dem. Byggnaden kan bli deras räddning.

De är fullständigt utmattade men männen börjar ändå springa. Framme vid målet upptäcker de att omkring 800 man redan finns i ladan. De spärrar vägen för hundratals andra som försöker tränga sig in.

All disciplin är som bortblåst och rang har inte längre någon betydelse. Männen ropar, skriker och slåss för att komma i lä.

Napoleons soldater hade marscherat österut i prydliga led. Återtåget utgjordes av en skara stapplande, spöklika varelser.

© Scanpix/Mary Evans

Den isande kylan till trots väljer Bourgogne och hans män att hålla sig borta från vanvettet som hotar att leda till blodspillan. I stället finner de lä intill ladans ena gavel, där porten är barrikaderad från insidan.

Inne i ladan har soldaterna gjort upp eld för att steka hästkött på spetsen av sina sablar. Omkring kl. 23 börjar det brinna i träet mitt i ladan och vid huvudporten.

Flera hästar får panik, stegrar sig och spärrar därmed flyktvägarna medan elden sprider sig med blixtens hastighet. Bourgogne hör hur folk bultar på porten, men den öppnas inåt och är helt blockerad av tyngden från hundratals män som vill ut.

Bourgogne har sett många människor dö, men skriken av smärta och skräck från 800 innebrända personer chockar honom svårt. En av hans kamrater hittar en trasig bräda i en av väggarna.

Soldaterna sträcker sig in genom hålet och drar ut en man som visar sig vara en officer från deras eget regemente. Händerna är svårt brända och kläderna förstörda. Sex andra män räddas ut på samma sätt, men även om de är vid liv har de fått svåra brännskador.

Ladan är nu helt övertänd och det är omöjligt att rädda fler. Bourgogne tackar sin lyckliga stjärna för att han inte hade kommit till ladan en halvtimme tidigare och fick plats där inne.

Nu kan han i stället värma sig vid lågorna och på så vis överleva den dödligt kalla natten. Hundratals andra soldater har sett lågorna och kommer dit.

Några hittar lite hästkött, spetsar det på sina sablar och steker det – utan att bry sig om att 800 människokroppar ligger i elden.

”Vilken härlig eld”, säger en av dem högt och ryser till av välbehag.

Bourgogne mår illa. Nästa dag hör han talas om ett par soldater från Kroatien som setts dra ut ett lik ur ladan för att äta det. Den hungrige sergeanten inser att han kan bli tvungen att göra detsamma när det inte längre går att få tag på hästkött.

Armén tvingas skjuta sig fram

Några dagsmarscher väster om Smolensk för­söker en rysk styrka splittra Napoleons trupper. Flera franska armékårer har passerat staden Krasnoje när fientliga trupper närmar sig söderifrån.

Napoleon hamnar i ett dilemma. Om han fortsätter marschen med sitt garde kommer armékårerna under marskalkarna Davout och Ney, som befinner sig långt bak, att bli avskurna.

Men om han stannar för att hålla vägen öppen riskerar han och gardet att krossas av de överlägsna ryssarna. Kejsaren väljer att göra halt och ta upp kampen.

”Jag har spelat kejsare länge nog. Nu är det dags att spela general”, säger Napoleon. Han ställer upp sina elittrupper i slagordning. De ska säkra reträttvägen för resten av armén.

I gryningen den 17 november tar Bourgognes regemente plats mitt i den franska frontlinjen öster om Krasnoje. Härifrån ser han hur Napoleon ställer sig lite framför sina trupper, inom räckhåll för de ryska kanonerna. Iskallt betraktar han fiendens uppmarsch genom kikaren.

Kejsarens mod smittar av sig på soldaterna. Bourgogne och resten av gardet glömmer bort kölden, svälten och den kliande ohyran.

De är kejsarens gardister och beredda att offra livet. Och det är inte osannolikt att de kommer att dö – ryssarna är fyra gånger så många.

Napoleon har knappt lämnat sin utkiksplats förrän ryssarnas 500 kanoner öppnar eld. En ­officer som står några meter från Bourgogne får båda benen avskjutna precis ovanför stövlarna.

En gardist som fått båda benen avskjutna sträcker sig efter Bourgogne och ropar förtvivlat: ”Sergeant, du får inte lämna mig!”

Nya salvor hamrar sig genom leden. Nu besvarar franska kanoner den förödande elden. De är alltför få – men träffsäkra. Nu får även ryssarna betala priset.

Mitt under den våldsamma eldstriden drabbas Bourgognes regementschef av magproblem. Han vägrar dock att gå undan bakom sina soldater medan de befinner sig under intensiv beskjutning. I stället tar han 50 steg fram mot fienden, vänder dem ryggen och drar ned byxorna.

De ryska artilleristerna uppfattar överstens agerande som ett hån och riktar sina kanoner mot honom. Kulor studsar i snön kring mannen som sitter på huk framför dem. Snart reser sig artillerichefen oskadd, knäpper byxorna och fortsätter ropa ut order till sina soldater.

Vid middagstid har ryssarna dödat var femte man i regementet. Bourgogne själv är oskadd och ser Davouts trupper närma sig österifrån med en svärm kosacker omkring sig.

Ryttarna lyckas inte komma nära de franska soldaterna som marscherar i perfekt ordning. Synen gör Bourgogne glad. Gardet dör inte förgäves.

Klockan halv två ger Napoleon order om att fortsätta västerut. Bourgognes regemente lämnas kvar för att försvara vägen.

Kanonelden gör den följande halvtimmen till ett helvete på jorden. Mer än en tredjedel av Bourgognes regementskamrater dör och många blir sårade.

Sedan får de överlevande äntligen order om att fortsätta. Med perfekt disciplin ställer gardisterna upp och marscherar bort från slagfältet.

De skadade måste lämnas kvar. En gardist som fått båda benen avskjutna sträcker sig efter Bourgogne och ropar förtvivlat: ”Sergeant, du får inte lämna mig! Ta mig med! Ni får inte lämna mig!”

När Bourgogne ändå går iväg drar sig mannen framåt på armarna. Benstumparna gör blodränder i snön. Synen plågar Bourgogne, men han kan ingenting göra.

Överallt ligger döda och sårade, kamrater som Bourgogne stridit och festat ihop med under många år. Han ser sin näre vän, sergeant Gapon, som är svårt skadad.

Men Bourgogne lämnar inte sin plats i ledet. Om soldaterna skingras nu är de alla förlorade. Regementet når Krasnoje under intensiv rysk beskjutning.

Just när de passerar stadsgränsen krossar en kanonkula Bourgognes gevärskolv, snuddar vid hans ärm och krossar kraniet på en purung trumslagare som marscherar alldeles intill honom. Bourgogne får inte en skråma.

Napoleon har lyckats samla sin armé och ­föra den förbi ryssarna. Men priset har blivit högt – gardet har halverats sedan morgonen.

Soldaterna blir vansinniga

Mardrömmen vid Krasnoje är bara en försmak av fasorna vid floden Berezina knappt tio dagar senare. Ryssarna hade redan tidigare förstört broarna men Napoleons ingenjörstrupper lyckas nu skapa två nya övergångar över det iskalla vattnet.

Mitt på dagen den 26 november går de första trupperna över floden och jagar bort ryska trupper från den motsatta stranden.

På morgonen den 28 november går Bourgognes regemente över, men han är för sjuk för att strida och lämnas kvar vid den västra stranden för att samla alla­ eftersläntrare när de kommer över floden. Härifrån blir han vittne till hur paniken sprider sig när ryssarna börjar skjuta med kanoner mot eftertruppen på östra sidan.

En mängd soldater rusar ned mot broarna och snart är allt ett enda kaos. Män och hästar trängs på de instabila broarna och alla som faller omkull blir ihjältrampade av dem som kommer efter.

Napoleons ingenjörstrupper offrade livet i floden Berezinas iskalla vatten när de byggde broar åt armén.

© Getty/All Over Press

Ingenjörer räddade armén

Napoleons här klarade sig ur en rysk fälla genom att bygga broar över floden Berezina – men nära hälften av armén kom aldrig över.

Ryssarna tänkte stoppa Napoleons reträtt vid floden Berezina och förstörde därför alla broar i trakten. Fransmännen tvingades därmed bygga en ny övergång över floden och de vatten­sjuka stränderna – nästan 200 meter.

Bristen på dragdjur hade tvingat ingenjörstrupperna att bränna sitt material till pontonbroar. Bara några få verktyg hade räddats av brospecialisterna, varav de flesta var holländare.

Plankor, stolpar och annat virke till improviserade broar fick de nu skaffa genom att plocka isär bondgårdshus och många av arméns egna vagnar.

Ingenjörerna stod i vatten upp till halsen när de byggde två övergångar: en för artilleriet, kavalleriet och vagnarna, en mindre för infanteriet. När de kom upp ur den iskalla floden för att värma sig vid brasor bjöd Napoleon på vin. Han visste att hela arméns överlevnad var beroende av männens arbete.

Många ingenjörssoldater frös ihjäl, men den 26 november var broarna klara. En kaotisk massa av soldater försökte ta sig över samtidigt, och tusentals trampades ihjäl eller knuffades över sidorna.

Passagen över Berezina var ett mirakel och samtidigt en katastrof. Armén tog sig ur fällan men bara hälften av soldaterna överlevde.

Bourgogne ser en soldat ur sitt regemente, ”Store Jean”, falla omkull. Han lyckas dock resa sig igen genom att ta tag i benet på en gående kavallerist.

Kavalleristen tar tag i armen på en tredje soldat för att inte falla, men rörelsen får dem allihop att tappa balansen och störta ut över brokanten. Store Jean får tag i en stolpe, men de båda andra försvinner mellan isflaken i floden. Vattnet är redan fullt av lik.

Store Jean ropar på hjälp men soldaterna på bron struntar i den nödställde mannen. Inne vid stranden förbarmar sig emellertid några ingenjörssoldater över soldaten och lyckas dra honom i land med ett rep. Men händelsen tar hans sista krafter och han dör dagen därpå.

Vid brofästet får Bourgogne syn på regementets vapensmed. Han har förlorat sin vagn, sina hästar och alla sina verktyg.

”Jag kom över bron utan att sätta fötterna på den, jag bars över av folkmassan”, pustar han.

I paniken lyckas Bourgogne samla 18 man. Tillsammans med dem vänder han flodens fasor ryggen och följer efter sitt regemente.

Dödsmarsch mot Vilnius

Knappt två veckor efter dramatiken vid Berezina marscherar Bourgogne som i trans längs landsvägen, mitt bland en skara sjuka och dödströtta soldater.

Han är ensam – hans stolta gardesregemente existerar inte längre. 2 000 man marscherade in i Ryssland – nu finns knappt 100 kvar och de följs inte längre åt. Hela hären består av en oorganiserad massa och utgör ett lätt byte för de skoningslösa ryska kosackerna.

”Den tappraste av de tappra” kallade Napoleon marskalk Ney. Han ledde eftertruppen och höll de ryska förföljarna på avstånd.

© Scanpix/Bridgeman

Det är den 9 december 1812, temperaturen är minus 28 grader, och kolonnen närmar sig Vilnius i Litauen. Här har soldaterna lovats proviant, och alla kämpar desperat för att komma fram.

Många lyckas inte. Ständigt faller någon soldat ihop i snön och blir liggande – ingen har kraft över för att hjälpa andra. Bara under den här marschdagen dör 6 000 soldater av köld, svält och utmattning.

Bourgogne vet inte om han kommer att få se Vilnius. Han har förfrysningsskador i ena foten och varje steg gör fruktansvärt ont. Även händerna och fingrarna är frostskadade – en av de yttersta fingerlederna är helt svart och håller på att falla av.

Framåt kvällen kommer han till staden och tar emot sin matranson. Varje man får ett pund oxkött. Vissa slukar det rått.

Bourgogne är klok nog att först steka sin bit, men det hjälper inte mycket. Hans tomma mage klarar inte av maten; han får upp alltihop igen.

Med stort besvär och våldsam smärta lirkar Bourgogne av sig stöveln för att se hur illa det är med förfrysningsskadorna på foten. Den är svullen och alldeles blå.

Till råga på allt svullnar den ännu mer och han kan inte få på sig stöveln igen. Han tvingas fortsätta utan.

De ömkliga resterna av armén är nu bara 10 mil från Rysslands gräns i väster. Men för Bourgogne verkar avståndet oändligt långt. Han har nästan inga krafter kvar.

Räddningen väntar i Preussen

Ett par kilometer från Wilbalen i Preussen linkar sergeant Bourgogne långsamt fram på den snötäckta vägen. Han lider av diarré och har rivit sönder sina byxor i grenen för att slippa ta av sig dem.

Han klarar inte längre av att knäppa upp byxknapparna med sina förfrusna fingrar. För att skydda skrevet från kölden har han lindat in sig i en gammal kvinnosjal, nästan som en blöja.

I stället för stöveln har han lindat tygtrasor och en bit läder kring ena foten och knutit fast dem med läderremsor.

Han stannar upp, tar ett par vacklande steg åt sidan och faller sedan omkull i snön.

Tårarna rann nedför kinderna på kejsargardets gamla grenadjärer när Napoleon sade farväl. Bara några få fick följa med honom i exil på Elba.

© Scanpix/Bridgeman

Fälttåget kostade Napoleon tronen

En halv miljon stupade soldater blev början till slutet för den franske kejsaren. Hela Europa vände sig mot honom.

5 december 1812

Kejsaren överger sin här

Nyheden om et kupforsøg i Paris får Napoleon til at haste hjem. Resterne af hæren må redde sig ud af Rusland uden ham.

19 december

Nya färska trupper

Napoleon når Paris och informerar utan tecken på ånger om arméns öde i Ryssland. ”Hans majestäts hälsa har aldrig varit bättre”, meddelar hovet och nya unga män kallas in till armén.

16 mars 1813

Preussen byter sida

Preussens kung övervinner sin rädsla för Napoleon, förklarar krig mot Frankrike och sällar sig till Rysslands framgångsrike tsar.

2 maj

Segrar utan värde

Napoleon vinner en oansenlig seger över preussiska och ryska styrkor vid Lützen. Den 20–21 maj slår han dem igen vid Bautzen, men det franska kavalleriet är för svagt för att förfölja och utplåna fienden.

4 juni

Stridstupparna pustar ut

En vapenvila träder i kraft i Tyskland. Napoleon vill vinna tid för att organisera sina oerfarna trupper. Samtidigt samlar hans fiender enorma styrkor bakom fronten.

16 augusti

Ny kamp i andra ronden

Vapenvilan tar slut och stormakten Österrike sällar sig till Frankrikes fiender. Trots att Napoleons här nu är numerärt underlägsen undviker de allierade att möta honom på slagfältet. I stället slår de hans marskalkars trupper.

16–19 oktober

Europa strider vid Leipzig

De allierade känner sig nu starka nog att möta kejsaren i ett slag. 330 000 soldater angriper 190 000 fransmän utanför Leipzig. Till slut tvingas Napoleon ge vika för övermakten och beordra reträtt. Nederlaget kostar honom 60 000 man.

1 januari 1814

Napoleon kallar in pojkar

Allierade arméer korsar Rhen och går in i Frankrike. Samtidigt försöker Napoleon ersätta sina förluster genom att inkalla pojkar på bara 16–17 år. Även om han vinner flera små segrar med de unga rekryterna lyckas han inte stoppa fiendens offensiv.

30–31 mars

Marskalkarna ger upp

Allierade trupper går in i Paris. Napoleon vill jaga ut dem ur huvudstaden men hans marskalkar vägrar fortsätta striderna.

6 april

Napoleon går i exil

Kejsaren har insett att allt är förbi. Han accepterar att lämna Frankrike och bosätta sig på ön Elba utanför Italiens kust. Redan året därpå återvänder Napoleon, men hans försök att återta makten slutar i ett nederlag vid Waterloo.

Bourgogne har tur: armén är nu ute ur Ryssland.

Soldaterna börjar våga hoppas på att överleva och försöker hjälpa varandra igen. Två män från gardet lyfter upp honom och släpar honom med sig in i staden.

Framtiden är ljus för de soldater som når fram till Wilbalen. Kosackerna har förföljt flyktingarna in över gränsen men i Preussen kan friska trupper hålla dem på avstånd.

Här finns proviant och hästdragna slädar att transportera de svårast medtagna soldaterna i.

Tre månader senare får sergeant Bourgogne uppleva våren i Paris. Nästan alla hans vänner blev kvar i Ryssland.

Schakån av filt var den menige franske soldatens huvudbonad år 1812. Vissa gömde mat och privata ägodelar i kullen.

© Scanpix/Bridgeman

Överlevaren blev 82 år gammal

Adrien Bourgogne tog värvning som menig soldat vid 20 års ålder. Han kämpade för Napoleon på slagfält över hela Europa och befordrades först till korpral och därefter till sergeant.

Före kriget mot Ryssland hade han sårats tre gånger men hade turen att klara sig levande igenom några av kejsarens blodigaste fälttåg.

För Bourgognes del tog kriget slut när han som löjtnant vid 145:e linjeregementet togs tillfånga i slaget vid Dessau den 12 oktober 1813.

Han hade inte mycket att göra, och började därför att skriva ned sina minnen från fälttåget i Ryssland året innan. Skrivandet avstannade när han återvände hem efter Napoleons fall och lämnade armén.

År 1830 tog Bourgogne på sig uniformen igen, och inom armén avslutade han långt om länge sin bok som blev en stor succé när den gavs ut. Inget porträtt av författaren finns dock bevarat. Bourgogne avled år 1867 – i en ålder av 82 år.