Napoleon: Pojke från provinsen blev fransk kejsare

Ett sus av förväntan går genom församlingen i katedralen Notre-­Dame. Många timmar har gått sedan de första gästerna anlände för att inta sina platser i det kalla kyrkorummet denna snöiga och mörka decembermorgon.

Detta är det ögonblick som alla har väntat på. Napo­leon, klädd i en svepande purpurfärgad kappa prydd med guld och hermelin, skrider värdigt upp mot altaret.

Det mjuka ljuset från de väldiga blå glasmosaikerna ger rummet ett nästan gudom­ligt sken. Allas blickar följer Napo­leon när han lyfter den stora, tunga guldkronan som står på altaret.

Ett kort triumferande ögonblick håller han kronan högt upp i luften, upp mot katedralens spetsbågar som sträcker sig mot himlen. Sedan sätter han kronan på sin hjässa.

Tusentals ögon stirrar på kronan som gnistrar och glimmar, och på mannen som nu är den mäktigaste i Europa – kejsar Napoleon I av Frankrike.

Napoleon föddes i ett politiskt getingbo

Enligt myten skulle Napoleon efter kröningen, som ägde rum den 2 december 1804, ha vänt sig till sin bror Joseph och viskat: ”Tänk om far kunde se oss nu.”

Historikerna vet inte om orden föll exakt­ så, men Napoleon hade all anledning att tänka på sin familj denna stora dag.

Om det inte vore för hans äregiriga och politiskt medvetna föräldrar och de ­erfarenheter som de gav honom, hade han knappast kunnat genomföra sin ­lysande karriär.

Napoleon kom till världen den 15 augusti 1769 som andra barnet till Carlo och Letizia Buonaparte. Napoleon behöll den italienska stavningen av efternamnet tills han var 26 år gammal.

Som nyutnämnd general ändrade han namnet till det mer franskklingande ­Bonaparte.

Han och hans sju syskon växte upp i staden Ajaccio på Korsika, en liten ö utanför Italiens kust.

Öns vackra stränder och idylliska bergslandskap stod i skarp kontrast mot dess dramatiska­ historia. Korsika hade tillhört Italien sedan ett par hundra år f.Kr.

Från år 1284 hade ön hört till Genua, en av de självständiga stadsstater som Italien utgjordes av på den tiden.

Men korsikanerna tröttnade på att regeras från fastlandet och tvingade på 1700-talet bort Genuas guvernör från ön för att tillsätta sin egen ledare.

Oturligt nog för korsikanerna sålde Genua ön till fransmännen som bryskt satte stopp för självständighets­rörelsen.

Carlo, som hade läst juridik vid universitetet i Pisa, samarbetade med den korsikanske upprorsledaren och tvingades fly med sin familj.

När fransmännen erbjöd amnesti åt alla som erkände det franska herraväldet slog Carlo och Letizia till.

Men med sonen Joseph på ett år och ett andra barn, Napoleon, på väg var ett liv på flykt skrämmande. Familjen återvände till sitt hem och bestämde sig för att göra det bästa av situationen.

Napoleon lärde sig av sin far att vara både realist och idealist när det gällde politik.

Även om fadern var stolt över sin tid i den korsikanska frihetsrörelsen lärde han sig snabbt att samarbeta med fransmännen. För att tjäna till uppehället tog Carlo tjänst vid den lokala domstolen.

Genom arbetet kom han snart i kontakt med de mest inflytelserika fransmännen på ön.

Vikten av att skapa kontakter blev senare nyckeln till Napo­leons karriär. Den förste som fick en avgörande betydelse för honom var greve Marbeuf, öns inflytelserike guvernör.

Bekantskapen gynnades av att greven var förtjust i den vackra Letizia, och han blev synnerligen gynnsam för familjen Buonaparte.

Vid sina besök i familjens hem och under långa promenader tillsammans med Letizia fick Marbeuf veta att familjen ville klättra på den korsikanska samhällsstegen.

Och Marbeuf lyssnade gärna. Om Marbeufs lyhördhet bottnade i ett erotiskt förhållande med Letizia är oklart, men tack vare Marbeuf kunde ­familjen få en gammal och bortglömd adelstitel.

Med den i hamn och ett gott ord från Marbeuf kunde Napoleon­ tack vare ett kungligt stipendium komma in på militärakademin.

Napoleon kunde ingen franska

Familjen Buonaparte var inte fattig men inte heller rik, och tiden bland överklassbarnen på militärakademin blev hård för Napoleon.

Bara 9 år gammal, klen och omogen för sin ålder, reste han år 1779 till Frankrike där han först skulle­ lära sig franska och därefter börja vid militärakademin i Brienne i norra Frankrike.

Det var inte så svårt att lära sig språket, men han talade fortfarande med en tydlig korsikansk brytning när han kom till militärakademin.

I det regniga nordfranska landskapet längtade han till medelhavssolen hemma­ på Korsika. Han kände sig utanför.

Alla gick i likadana uniformer och hade likadana eländiga rum på akademin – en liten cell som bara rymde en säng och ett tvättställ.

Napoleon märkte snart att han inte hade samma status som sina kamrater ur landets förnämsta adelsfamiljer.

Han bad ofta sin familj om mer pengar.

”Jag är trött på att skylta med mitt armod och se flinen på oförskämda studenter som är mig överlägsna endast i kraft av sina pengar”, skrev han med sårad stolthet till sin far, som till Napoleons­ stora bedrövelse inte hade möjlighet att ge sin son något ekonomiskt stöd.

Men vad Napoleon saknade i slantar, hade han i ambitioner. Medan studiekamraterna slösade bort pengar på nöjen ägnade sig Napoleon åt sina böcker.

Han var främst intresserad av matematik, ­geografi och historia och var mycket ­fascinerad av erövrare som Caesar och Alexander den store.

Studietiden var beräknad till två år men Napoleon avlade sin examen efter bara ett. Blott 16 år gammal kunde han år 1785 kalla sig ­sekundlöjtnant i artilleriet.

Kort därefter ansökte han om permission.

Hans far hade dött ett halvår tidi­gare och Napoleon reste hem till sin sörjande mor. Verksamheten på familje­gården gick dåligt och eftersom greve Marbeuf avlidit något år tidigare fick ­familjen nu klara sig på egen hand.

Under de följande sju åren reste Napoleon hem till Korsika flera gånger mellan sina olika utstationeringar runtom i Frankrike. Det gav honom inte bara en chans att hjälpa modern utan också tid för avkoppling och en möjlighet att vårda sina kontakter.

Samtidigt skedde stora förändringar i Frankrike. Hovet och adeln – överdådigt utstyrda i krinoliner och peruker – dansade menuett i slottet i Versailles medan folket dog av svält på gatorna.

Samhället pyrde av missnöje och till sist bröt upproret ut med full kraft vid stormningen av Bastiljen den 14 juli 1789.

Revolutionen rullade som en flodvåg över landet och följdes av splittring mellan dem som stödde rebellerna och dem som stödde kungen.

När striden nådde Korsika år 1791 insåg Napoleon att han måste lämna sitt korsikanska liv och resa­ till Frankrike.

Toulon förde Napoleon till toppen

När han kom till Frankrike i maj 1792 var revolutionen på väg in i sin mest blodiga fas. Österrikes kejsare Frans II skramlade med sabeln av rädsla för att revolutionen skulle sprida sig och kosta honom tronen – och kanske huvudet.

Motsättningarna mellan revolutions­ledarna och de kungatrogna i landet ökade och bara åtta månader efter att Napoleon kommit till Frankrike avrättades kung Ludvig XVI.

Som medlem av lågadeln visste Napoleon allt om orättvisorna i klassamhället och han stödde revolutionen från första stund.

Detta formulerade han bland annat år 1793 i ”Supén i ­Beaucaire”, en glödande försvarsskrift av ”revolu­tionens och republikens anda”. Napoleons skrift väckte stor uppmärksamhet i de högsta kretsarna, bland annat hos den rabiate revolutions­ledaren Maximilien de Robespierre.

I skriften argumenterade Napoleon för att det var militären som skulle an­svara för att upprätthålla lugn och ordning i landet, och det var uppenbart att han betraktade sig själv som en ledare när det gällde att bygga upp det nya Frankrikes försvar.

På hösten år 1793 sändes han emellertid ut på konvojtjänst i Medelhavet – ett uppdrag som den ambitiöse Napoleon, som numera var befordrad till kapten, inte alls tyckte om.

Han tog vägen förbi Le Beausset vid Frankrikes sydligaste medelhavskust. Här visste han att han kunde finna ­Robespierres bror Augustine och andra revolutionära­ centralgestalter.

De hade samlats här för att följa utvecklingen­ i staden Toulon, en strategiskt viktig plats knappt 20 kilometer längre bort.

Staden dominerades av de kunga­trogna som hade reagerat starkt på avrättningen av kung Ludvig XVI.

I augusti­ 1793 förklarade sig staden självständig och på hösten inledde stadens ledare ett samarbete med den brittiska flottan som mer än gärna stödde en kamp mot ärkerivalen Frankrike.

Den 1 oktober lät Toulons ­ledare britterna inta staden och hissade kungens flagga i topp.

Engelska trupper på fransk mark var fullständigt oacceptabelt. Revolutions­armén belägrade staden men situationen var kritisk.

En av ­revolutionsledarna, som också var korsikan, erbjöd Napo­leon att bli förflyttad från konvojtjänsten i Medelhavet till Toulon, och Napoleon accepterade mer än gärna.

Napoleon lyckades snart övertyga befälhavaren, general Jacques François Dugommier, om att Toulon inte kunde vinnas genom en belägring. Det var bättre att inta ett antal kullar kring hamnen och därifrån bombardera de brittiska skeppen.

Bedömningen visade sig vara helt ­korrekt. Engelsmännen drog sig snart tillbaka och Toulon var åter i franska händer.

Erövringen av staden slog effektivt ned revolutionens fiender i den södra delen av Frankrike och äran gick till Napoleon som befordrades till brigad­general.

”Jag har inte ord att beskriva Bonapartes skicklighet: ansenliga tekniska färdigheter, en lika hög grad av intelligens och väldigt mycket mod”, sade general ­Dugommier.

Den unge Napoleon, nu Bonaparte, som under slaget skadats svårt i benet av en bajonett, sög i sig allt beröm. Från och med nu var han hjälten från Toulon i folkets ögon.

Napoleons nyvunna berömmelse förde­ honom i oktober 1795 ytterligare ett snäpp högre upp i rang.

Den 4 oktober samlades en upprörd folkmassa på Paris gator och hotade att störta revolutionsregeringen.

Den åldrande general som sändes ut för att bemöta revolten drog godtroget tillbaka sina trupper när rebellerna lovade att göra detsamma – men rebellerna blev kvar där de stod.

Generalen avskedades och en av regeringsmedlemmarna kom plötsligt att tänka­ på hjälten från Toulon.

Kommandot lämnades snabbt över till Napoleon som agerade resolut.

När folkmassan närmade sig regeringens kansli i Tuilerierna fyllde Napoleon sina kanoner med kartescher – projektiler fyllda med mindre kulor – och sköt rakt mot rebellerna som bokstavligt talat blåstes bort från Paris gator.

Napoleon blev förälskad

Konfrontationen varade i två timmar, kostade 400 rebeller livet och satte stopp för det våld och den självtäkt som präglat revolutionsåren. Napoleon blev en viktig maktfaktor efter episoden.

Överallt hyllades han – inte bara som duglig soldat utan även som revolutionens räddare.

Paul Barras, ledande personlighet i ­revolutionsregeringen, kände Napoleon sedan dagarna i Toulon och blev genast intresserad av att knyta den unge generalen till sig.

I ett tal sex dagar efter slaget rosade han Napoleon för hans insats och gav honom befälet över två av revolutionsstyrkornas fältarméer.

Bara några veckor senare blev bandet mellan Napoleon och Barras ännu starkare när Napoleon besökte en av Paris fashionabla salonger där han var en självskriven gäst.

Här mötte han Barras älskarinna, den vackra änkan Joséphine de Beauharnais. Joséphine var dotter till en rik plantageägare i kolonin Martinique i Västindien.

Hon var även en självständig affärs­kvinna som bland annat handlade med förnödenheter till den franska armén. Hon var sex år äldre än Napoleon och känd för att ha haft många älskare.

Napoleon blev betagen.

”Jag vaknar helt uppfylld av dig. Din bild och minnet av den berusande aftonen i går har inte låtit mina sinnen få någon ro. Du reser vid middag men om tre timmar får jag se dig igen. Tusen kyssar så länge, men ge mig inga, de tänder en eld i mitt blod”, skrev han till henne efter en älskogsnatt.

Joséphine å sin sida var mer sval gentemot Napoleon, men Barras som dels ville stå på god fot med Napoleon, dels ville bli av med sin besvärliga älskarinna, fick henne snart på andra tankar.

Vissa historiker hävdar att Barras till och med lovade Joséphine att Napoleon skulle få kommandot över den italienska armén, ett drömjobb för en ambitiös general, om hon tackade ja till hans frieri.

På kvällen den 9 mars 1796 fick Napoleon sin Joséphine­ vid en enkel ceremoni på ett borgmästarkontor i Paris.

I bröllopsgåva skänkte Napoleon sin brud en medaljong med inskriptionen ”Au Destin” – i ödets händer. Två dagar senare skildes de åt eftersom Napoleon reste till Italien.

Revolutionen i Frankrike hade satt skräck i Europas kungar och furstar.

Ingen­ var så orolig som den österrikiske kejsaren Frans II – en impopulär monark­ som hade all anledning att vara på sin vakt gentemot sina undersåtar.

Frankrike­ måste kuvas och kampen mellan de båda länderna kom att stå i Italien. Här hade båda länderna intressen, och Frans ingick en allians med traktens kungar som liksom han var intresserade av att hindra revolutionen från att sprida sig.

Fransmännen var i stort behov av unga, dugliga generaler som Napoleon.

År 1793 hade Frankrike satt in armén i hopp om att få ett snabbt slut på eländet men revolutionens utrensningar inom adeln hade drivit bort – eller tagit livet av – en stor andel av Frankrikes främsta officerare.

Arméledningen stod handfallen och rådvill.

Försörjningslinjerna fungerade dåligt och deserteringar och myteri var hotande nära.

När Napoleon kom fram på våren 1796 var armén fastlåst i ett hopplöst läge­ längs Alperna, utan mat eller andra förnödenheter. Fast besluten att förändra situationen höll Napoleon ett brandtal till sina trupper.

Därefter ledde han dem ut på slagfältet.

Genom grundliga studier av sin stora samling kartor och ingående kunskaper om fientliga truppförflyttningar lyckades han hitta och angripa en del av den österrikiska armén som han raskt besegrade i slaget vid Montenotte den 12 april 1796.

Dödläget hade brutits och männen jublade – nu kunde de äntligen få fram förnödenheterna. De var vin­nare.­ Napoleon gjorde succé.

Napoleon fick segergåvor av Österrikes kejsare

Napoleons trupper rullade i segerrus genom Italien och upp till Österrike tills de en dag i april 1797, bara ett år efter att Napoleon övertagit befälet över armén, stod utanför Wien.

Kejsar Frans tvingades ge upp och i fredsavtalet avstod han både Belgien och Rhens västra strand.

Men en militär seger var inte tillräckligt för Napoleon. Han utnyttjade sin ställning som segerherre och krävde ersättning av stadsstaten Venedig som tvingades betala­ ett högt pris i form av konst och historiska föremål.

Samtidigt tog han tillfället i akt och slog ihop ett par av de tidigare österrikiska områdena i Italien till en republik.

Han skrev även en författning och bestämde hur regeringen skulle utformas – ett tämligen fräckt drag av en härförare.

Cisalpinska republiken, som Napoleon kallade sin nya politiska uppfinning, blev senare det moderna Italien och många italienare betraktar Napoleon­ som landets befriare.

Den blott 28-årige generalens talang som fältherre och statsman väckte stor uppmärksamhet i såväl Frankrike som i Italien, Tyskland och Österrike.

Österrikes besegrade kejsare visade sin respekt genom att förära Napoleon ett par lipizzanerhästar.

Tack vare de rikedomar som Napoleon­ sände hem från sina erövringar var den franska statskassan nu proppfull.

Världens mest enastående konstverk och historiska rariteter fanns nu i Paris.

Kompositörer och poeter skrev verk till Napoleons ära, och han blev medlem i den franska vetenskapsakademin – en sammanslutning av nationens konst- och vetenskapselit.

Det var bara revolutionsregeringen som hade sina förbehåll. Napoleons bedrifter gav republiken både pengar och prestige men generalens uppenbara ambitioner och ledaregenskaper var ett hot mot regeringen.

För att få Napoleon lite på avstånd, men samtidigt utnyttja hans militära talang, sändes han till Egypten.

Det mytomspunna landet var ett perfekt mål för det revolutionära Frankrike. Fransk närvaro i Egypten skulle förutom tillgången till råvaror ge nationen en ­dominerande position vid Medelhavet med alla handelsförbindelser detta medförde.

Samtidigt kunde Frankrike stänga av handelsvägarna för England som villigt hade stöttat Österrikes militära kampanjer mot det revolutionära Frankrike.

Ytterligare en fördel var att en kolonisering av Egypten skulle ge prestige. Egypten styrdes av mamluker – ett folk som ursprungligen kommit till landet som slavar men som nu tagit makten.

För folk i väst representerade Egypten en förlorad civilisation som nu styrdes av barbarer.

Genom att vinna Egypten kunde fransmännen alltså slå två flugor i en smäll: beröva britterna en viktig inkomstkälla och sprida den franska revolutionens ideal – frihet, jämlikhet och broderskap – till ett ädelt men kuvat folk.

Napoleons armé försvagas i Egypten

Napoleon kastade sig över uppgiften med brinnande intresse.

Hur skulle man rena vattnet från Nilen?

Var det mest lönsamt att bygga väderkvarnar eller vatten­kvarnar?

Hur var skolorna i Egypten, och kunde man brygga öl trots att det inte växte humle i landet?

Dessa frågor tog Napoleon personligen upp på de förberedande mötena och han var tidigt involverad i alla delar av projektet, som även omfattade vetenskapliga­ och kulturella undersökningar.

Fälttåget mot Egypten började i maj 1798 och fick en flygande start. Fransmännen intog Kairo och besegrade en 24 000 man stor styrka av mamluker i slaget vid pyramiderna i juni samma år.

”Kom ihåg att 40 århundraden betraktar er”, lär Napoleon ha sagt med hänvisning till pyramiderna i Giza som skymtade i fjärran när striden inleddes.

Att ­erövra Egypten visade sig dock vara betydligt svårare än förväntat.

Den brittiska flottan under Horatio Nelson försvarade djärvt Storbritanniens intressen, och ställda inför britternas avancerade fartyg och erfarna besättningar tvingades fransmännen kapitulera och acceptera ett nederlag i slaget vid Nilen i augusti 1798.

Egyptierna var inte så tacksamma för den franska befrielseaktionen som fransmännen förväntat sig.

Trots att Napoleon sände ut meddelanden på arabiska där han lovade att respektera egyptiernas religion och seder utbröt ett folkuppror i Kairo.

Därtill kom en pestepidemi som krävde tusentals människoliv. När en turkisk armé satte kurs mot Egypten marschera­de Napoleon med sin här genom Sinaiöknen för att möta hotet.

I öknen fanns varken mat eller vatten och soldaterna tvingades äta kameler och hundar för att överleva. Napoleon lyckades besegra turkarna men hans armé var kraftigt försvagad.

Den unge generalen överlät befälet till sin närmast underlydande och reste hem till Frankrike.

Napoleon tog makten

I oktober 1799 kom Napoleon till Paris med onda aningar. Han hade utan tillstånd lämnat sina trupper och riskerade nu ett strängt straff, men regeringen hade annat att tänka på.

Mäktiga stater som England, Österrike och Ryssland hade gjort gemensam sak för att besegra Frankrike och den franska armén kunde med nöd och näppe hålla dem stången.

Frankrike var nära en kollaps. Inflationen var skyhög, vägar och broar förföll och handeln var nära att avstanna helt. I vissa regioner i landet började folk prata om att frigöra sig från Frank­rike.

Och vad värre var: revolutionsregeringen hade glömt alla sina höga ideal – korruption, makmissbruk och vårdslöshet var utbrett. Frankrike behövde verkligen en stark ledare. Napoleon såg sin chans.

Ännu en gång var han på rätt plats vid rätt tillfälle. Efter revolutionen hade armén blivit en viktig makt­faktor för den revolutionära rörelsen och varje försök till statskupp måste därför omfatta en respekterad officer.

Så tänkte Napoleons yngste bror, Lucien, som var en framstående politiker.

Han kontaktade Napoleon och berättade om planer på att avsätta den korrupta regeringen och sätta in ett ”konsulat” på tre man som skulle föra landet tillbaka på rätt spår. Napoleon gick med på att delta och den 9 november sattes planen i verket.

Napoleon dök upp i salen hos den lagstiftande församlingen där brodern satt och framförde sina synpunkter.

När Napo­leon möttes med förbannelser och fysiska hot klev han fram och talade till de soldater som kallats in för att gripa honom.

När de hörde att deras general blivit förolämpad blev de rasande. Till ljudet av trummor och med bajonetterna först marscherade de in i rådssalen för att visa sitt stöd för Napoleon.

Systemskiftet var ett faktum. Kuppmakarna installerade sina tre konsuler: två politiker och Napoleon.

Alla visste dock vem som var den egentligen ledaren, även om Napoleon rent formellt fick sin upphöjda position först fem år senare, en decemberdag i katedralen Notre-Dame i Paris.