Paris var en enda stor festplats. Invånarna fyllde girigt sina krus med vin från sprutande fontäner. Från fönstren i slottet Tuilerierna betraktade Napoleon spektaklet på gatorna.
Dagen innan hade han krönts till kejsare av Frankrike. En känsla av tomhet fyllde honom efter den storslagna ceremonin.
”Jag har kommit för sent”, sade han dystert till sekreteraren. ”Det finns ingenting stort kvar för mig att uträtta.”
Kanske var Napoleon trött efter kröningsceremonin. Kanske hann tröttheten ikapp honom efter alla militära slag och politiska manövrer.
Eller kände han kanske tyngden av den enorma guldkrona han själv placerat på sitt huvud?
Vilka stordåd måste han nu utföra för att leva upp till titeln som kejsare i det imperium och den dynasti han höll på att skapa?
Napoleons lagsamling blev en förebild i många andra länder.
Napoleon gav Europa likartade lagar
”Vi är en nation med 300 lagböcker men ingen lag”, klagade Napoleon.
Frankrike styrdes med lagar som var olika i olika städer, främst utformade för att tillvarata överklassens intressen. Rättssäkerheten för vanliga medborgare var svag.
Det skulle Napoleon komma att ändra på. År 1804 lät han utfärda rättsordningen ”Code Civil” som sedan fick namnet ”Code Napoléon” (Napoleonkoden).
I tre böcker med sammanlagt nästan 2 300 artiklar formulerades universella principer för bland annat äganderätt och personlig frihet.
Lagsamlingen utökades senare och genom kejsarens erövringar spred sig Napoleonkoden till stora delar av Europa. Än i dag finns spår av Napoleons lagar i många länders civilrätt.
Hans oro för stagnering var obefogad; under sina första år på tronen fick kejsaren fullt upp med att bevara och utöka sitt rike.
Ryssland, Österrike och England såg Frankrike som en konkurrent om makten i Europa och hade åter samlats för ett angrepp.
Diverse konstellationer angrep Frankrike men den skicklige strategen Napoleon vann en mängd segrar som blivit historiska. I väldiga slag vid Ulm, Austerlitz, Jena och Friedland krossade hans trupper allt motstånd.
År 1806 lyckades Napoleon ena ett antal tyska furstendömen under sig i det så kallade Rhenförbundet.
När han år 1807 tvingade Preussen och Ryssland till förhandlingsbordet var Frankrike den starkaste nationen i Europa.
Joséphine var otrogen
Fransmännen älskade Napoleon men i hans eget hem var stämningen tryckt. Redan under fälttåget i Egypten fick Napoleon reda på att hans hustru Joséphine var otrogen.
Joséphines vuxna barn övertalade honom att inte begära skilsmässa men händelsen förändrade äktenskapet för alltid.
Napoleons känslor för Joséphine växlade samtidigt som han besviket insåg att de inte kunde få någon tronarvinge tillsammans.
”Jag älskade henne verkligen, men jag respekterade henne inte”, berättade han senare för en vän.
Staty av Napoleons första hustru, Josephine Beauharnais, i Paris.
Kejsaren kastade sig ut i kärleksaffärer med hovdamer, officersfruar och tillfälliga bekantskaper.
För honom var de flesta bara ett angenämt avbrott under perioder av hårt arbete. Med en speciell kvinna blev det dock annorlunda: den unga polska adelsdamen Maria Walewska.
Bara 16 år gammal hade Maria gifts bort med en 51 år äldre slottsherre.
En av de få saker det omaka paret hade gemensamt var ett brinnande hopp om att Polen, som länge slungats mellan Ryssland, Österrike och Preussen, åter skulle bli självständigt.
När Napoleon kom till Polen under sitt fälttåg år 1806 närmade sig Maria Napoleon på sin makes initiativ för att vinna kejsaren för Polens sak.
”Jag älskade henne verkligen, men jag respekterade henne inte.” Napoleon om sin hustru.
Napoleon var inte svår att övertyga – Maria var ung, vacker och vältalig. Hennes idealism och rena sinne tilltalade honom och han föll snart för den blonda flickan.
”Jag vet att du kan leva utan mig. Jag vet att ditt hjärta inte tillhör mig. Men du är god och mild, ditt hjärta är så ädelt och rent”, skrev den förälskade kejsaren.
Att ett självständigt Polen skulle kunna stoppa Rysslands expansion västerut och Österrikes ambitioner i öster gjorde bara Napoleon mer entusiastisk.
Han flyttade sitt högkvarter till Polen där han och Maria visade sig öppet som ett par. Napoleon använde sina erövringar och sin makt till att skapa storhertigdömet Warszawa, ett första steg mot ett självständigt Polen.
Hertigdömet fick författning och rättssystem efter fransk förebild.
På hösten 1809 blev Maria Walewska gravid.
För Napoleon kom nyheten både som en chock och ett mirakel. Kejsaren hade fruktat att han var steril men Marias graviditet bevisade att det var på grund av Joséphine som hans äktenskap var barnlöst.
Napoleon tvingades nu välja mellan sin hustru och en arvinge. Joséphine visste att hennes make skulle välja makten i alla lägen.
Älskarinnan fick inte sin kejsare
Den 15 december 1809 var skilsmässan ett faktum. I tronsalen i Tuilerierna satt Joséphine, blek och tunn, medan Napoleon inför hela det officiella Frankrike förklarade att hans beslut styrdes av ”Frankrikes bästa”.
Samlad erkände Joséphine att hon inte kunde ”få barn som kan tillfredsställa hans politiks behov och Frankrikes intressen” och att hon därför tänkte skänka Napoleon ”det största beviset på tillgivenhet och uppoffring som någonsin givits på jorden”.
Sedan bröt hon samman.
Napoleon kramade hennes hand. Hon räckte sitt manuskript till någon annan som fortsatte uppläsningen.
Napoleon gifte sig inte med Maria Walewska efter skilsmässan. En gift kvinna kunde i kejsarens ögon inte uppfylla rollen som mor åt hans ättlingar.
I stället vände han blicken mot Europas kungahus och valet föll på ärkehertiginnan Marie-Louise av Österrike, dotter till den tysk-romerske kejsaren Frans.
I mars 1810, två månader innan Maria Walewska födde honom en son, förmäldes Napoleon – genom ställföreträdare – med den blott 18-åriga Marie-Louise.
Några veckor efter bröllopet träffade Napoleon sin brud och det blev ett lyckligt äktenskap. ”Jag är ständigt tillsammans med honom och han älskar mig omåttligt högt.
Han har någonting mycket betagande och älskvärt som det är omöjligt att motstå”, rapporterade Marie-Louise till sin far.
Ett år efter bröllopet, i mars 1811, fick de en son. Pojken fick namnet Napoleon François Charles Joseph Bonaparte och bar redan från födseln titeln ”kung av Rom”.
Marie Louise av Österrike gav Napoleon en arvinge, Napoleon II, kung av Rom.
Politiskt var äktenskapet en stor vinst för Napoleon. Den österrikiska Habsburgdynastin var den äldsta och mest respekterade i Europa och banden innebar att Napoleon inte längre betraktades som en uppkomling.
En allians med den forna fienden var dessutom ett bra sätt att befästa Napoleons makt.
Men blodsbanden stoppade inte Österrike. Redan ett år senare, 1812, förklarade kejsaren krig mot Napoleon. Frankrikes krigslycka höll på att vända.
Napoleon förmådde aldrig knäcka Englands övertag till sjöss och hade därför försök förstöra fiendens ekonomi genom att införa en handelsblockad, som dock inte fungerade.
Napoleons Europa
Som kejsare vann Napoleon spektakulära segrar på Europas slagfält och med diplomatiska genidrag tog han makten över större delen av kontinenten.
Gröna områden = Bundsförvanter
- Napoleons starka inflytande sträckte sig långt över hans kejsardömes gränser. Spanien, Schweiz, de resterande delarna av Tyskland och Italien samt det självständiga storhertigdömet Warszawa var nära förbundna med det jättelika franska kejsardömet.
Vita områden = Kejsarens rike
- År 1812 omfattade Napoleons kejsardöme våra dagars Frankrike, Belgien, Holland, Luxemburg och stora delar av Tyskland, Italien, Kroatien och Slovenien. Dessutom flera viktiga kolonier i Karibien, Asien och Afrika.
Allra värst var det i Spanien där Napoleon avsatte kungen och placerade sin egen bror Joseph Bonaparte på tronen mot hans vilja.
När Joseph kommit till landet rapporterade han att hans ”ära kommer att lida skeppsbrott i Spanien”. De katolska spanjorerna gillade varken fransmännen eller Napoleons reformer som begränsade kyrkans makt, tillät skilsmässor och avskaffade inkvisitionen.
Gerillaarméer härjade, franska guvernörer mördades och i Madrid hängde franska soldaters lik i lyktstolparna. Spanjorerna bad britterna om hjälp och snart anslöt även Österrike.
Sakta men säkert tvingades Napoleon backa.
Ryssland blev slutet för Napoleon
Inte heller ryssarna gillade Napoleons handelsblockad mot England och tsaren var missnöjd med Napoleons stöd för ett självständigt Polen.
Uppgörelsen kom 1812 då Napoleon gick med sin 600 000 man starka Grande Armée mot Moskva.
I stället för att besegra tsarens trupper tvingades emellertid fransmännen på flykten i den ryska vintern och reträtten slutade i en av historiens största militära katastrofer. Kyla, svält och sjukdomar dödade runt en halv miljon soldater.
Reträtten från Moskva var en katastrof och blev början till slutet för Napoleon.
När armén linkade in i Paris växte missnöjet. Napoleon hade svikit och de fransmän som kämpade för att återinföra kungadömet vädrade morgonluft samtidigt som brittiska trupper ryckte allt närmare.
Den 30 mars 1814 kom anfallet mot Paris enligt ett ögonvittne ”som en skoningslös mörk tidvattenvåg”.
När våren kom till Paris i april 1814 lämnade Napoleons marskalker, allierade och även hans hustru honom.
Marie-Louise for hem till Österrike med parets son och familjen återförenades aldrig. Napoleon tvingades abdikera och den 11 april begav sig den detroniserade kejsaren mot sin ofrivilliga exil på medel-havsön Elba.