Napoleon hade skäl att fira sommaren 1807. Frankrikes kejsare och störste härförare genom tiderna hade precis besegrat både Ryssland och Preussen och i juli tvingat länderna att underteckna en förödmjukande fred i staden Tilsit.
Napoleon beordrade därför sin stabschef Louis Alexandre Berthier att arrangera en storslagen kaninjakt i södra Litauen för kejsaren och hans högst dekorerade officerare. I stället för att lägga tid på det omständliga arbetet med att sätta ut fällor för att fånga vilda kaniner skyndade Berthier sig att skicka ut sina män för att köpa tamkaniner från baltiska lantbrukare.
Enligt vissa källor lyckades stabschefen skaffa fram inte mer än 3 000 kaniner. En morgon i början av juli 1807 klev kejsaren och hans officerare ut på ett fält för att skjuta djuren. Berthier gav order om att burarna med kaninerna skulle öppnas – och hoppades att de paniskt skulle rusa runt i alla riktningar, så att kejsaren fick något att skjuta på.
Kaninjakt var populärt i 1800-talets Europa. Adelsmän och makthavare sköt de små djuren för sitt höga nöjes skull.
Kaninerna var helt orädda
Men de instängda kaninerna var tama och förknippade människor med mat.
I stället för att fly började de springa mot jägarna. Som om de var små generaler delade kaninerna upp sig i två grupper och myllrade ut på flankerna, så att Napoleon och hans officerare angreps från flera håll. Till en början skrattade fransmännen, men när kaniner i stort antal attackerade kejsaren som en tsunami av päls och började klättra upp på honom för att bli matade tystnade skratten.
Napoleon slog efter kaninerna med sin ridpiska, medan de inhyrda drevkarlarna försökte jaga undan kaninerna med käppar. Det hjälpte inte. Europas mäktigaste man flydde upp i en vagn, men kaninerna följde efter, och först när hästarna satte av i trav lyckades Napoleon fly från slagfältet. Det som kungar och tsarer misslyckats med klarade kaninerna.