Napoleon: Det taktiska geniet tar Austerlitz

”Hur lång tid skulle det ta för era styrkor att nå upp på platån?” frågade han den officer som stod vid hans sida.

”Högst tio minuter”, löd svaret.

”I så fall kan vi vänta ytterligare en kvart”, svarade Napoleon lugnt.

Klockan närmade sig halv nio. Solen hade varit uppe i en timme, och slaget, som kunde göra Napoleon till Europas mäktigaste härskare och fältherre, kunde börja.

Napoleons lugn och självförtroende var befogat. Han, som bara tio år tidigare varit en helt vanlig och okänd soldat, hade utmärkt sig genom en rad spektakulära segrar, bland annat i Österrike och Italien.

Med sin djärvhet och sin taktiska begåvning hade den en gång okände korpralen på allvar satt Frankrike på kartan som en europeisk stormakt, som statschefer och härförare gjorde klokt i att ha respekt för.

Samma egenskaper hade hjälpt Napoleon till en blixtkarriär, som omfattade inte bara det militära utan även det politiska livet.

Exakt ett år tidigare, den 2 december 1804, hade han vid en storslagen ceremoni i katedralen Notre-Dame i Paris krönt sig själv till kejsare.

Kometkarriären och de många erövringarna hade också skaffat honom och Frankrike många fiender. De viktigaste av dem – Österrike, Ryssland och England – hade nu slagit sig samman i en koalition för att krossa honom.

Napoleon, som aldrig saknade handlingskraft, hade genast vidtagit åtgärder.

I stället för att sätta sig och vänta på fiendens angrepp hade han marscherat sina styrkor österut för att slå till mot Europas hjärta, Österrike, där fiendens arméer befann sig.

Där tänkte han besegra dem och därmed ge dem en läxa en gång för alla. Om allt gick som han hoppades, skulle det ske redan i dag, här vid Austerlitz.

Ilmarsch överrumplade fienden

Med sig hade Napoleon La Grande Armée, en armé av välmotiverade och stridslystna soldater. Med denna styrka hade Napoleon i augusti lämnat Boulogne på den franska västkusten.

Kursen var satt mot Rhen, en distans på drygt 724 kilometer, som soldaterna tillryggalade till fots.

Av erfarenhet visste Napoleon att rörlighet och snabbhet i fält var viktigt, när stora arméer skulle kämpa mot varandra på den vidsträckta europeiska kontinenten.

Han valde därför att inte vara beroende av ett stort och tungt bihang av vagnar med proviant och andra nödvändigheter utan lät varje soldat bära sin egen utrustning.

Det gjorde armén mycket mer flexibel, men det var krävande för soldaterna. Packningen, ryggsäck med förnödenheter för flera dagar samt en musköt, kunde väga upp till 34 kilo, en avsevärd börda under de snabba ilmarscherna.

Ofta var det ont om tid för välbehövlig sömn och vila, och soldaterna var nära att bryta ihop.

”Aldrig har någon genomfört en så förfärlig marsch. Vi fick aldrig ett ögonblick att sova. Vi gick dag och natt, så att vi till slut fick hålla fast i varandra för att inte falla. De som föll kunde inte väckas igen. Somliga trillade ned i dikena. Slag med sabelns platta sida hade ingen effekt på dem. Musiken spelade, och trummorna signalerade anfall, men inget kunde hindra sömnen”, berättar Jean-Roch Coignet, en menig infanterigrenadjär i det kejserliga gardet, om marschen genom Europa.

Tröttheten glömdes dock bort vid mötet med en fiende, som i princip drabbades av chock vid synen av de franska styrkorna.

Den fiende de trodde var flera hundra kilometer bort, svepte plötsligt in över dem.

Redan den 19 oktober hade Napoleon och hans styrkor nått fram till staden Ulm i Bayern, där en 72000 man stor österrikisk styrka befann sig.

Som komna ur ingenting omringade Napoleons soldater österrikarna, som snart var tvungna att ge upp.

”Jag har krossat den österrikiska armén bara genom att marschera”, konstaterade kejsaren överlägset, innan han utan motstånd ledde sina styrkor in i huvudstaden Wien.

Segern var dock inte klar. Från öster var den ryska armén, ledd av tsar Alexander I, på väg för att undsätta sin allierade Österrike. Resolut bröt Napoleon upp och gav sig av för att möta dem.

De meniga hyllade fältherren

Med en säker blick för strategi och angreppsteknik inspekterade Napoleon landskapet vid Austerlitz, som låg drygt tio mil nordost om Wien.

Den kuperade terrängen mellan två floder passade honom bra, och han och hans armé slog läger för att vänta på ryssarna och österrikarna.

När de anlände den 1 december ställde de, som Napoleon hade förväntat, upp på den långsträckta höjden Pratzenplatån, som låg strax öster om Napoleons läger.

Han hade med flit inte själv intagit den strategiskt viktiga positionen utan överlät den höga utsiktspunkten åt fienden.

Därmed kunde han nämligen gillra en fälla, som med lite tur och ett par konstgrepp kunde ge honom segern i den strid som skulle inledas i gryningen.

Medan natten föll lät Napoleon sina order – tryckta på kejsarens mobila fältpress och upplästa för soldaterna i stearinljusens sken – gå ut till alla. Därefter tog han, innan han gick till sängs, en runda i lägret.

Varje soldat visste att Napoleon en gång hade varit som dem – en vanlig medborgare, en korpral utan ädel börd eller fina förbindelser – och många kände instinktivt en koppling till honom.

Medan han i mörkret red runt i lägret för att ge sina män mod, grep de knippen av halm, som de satte på långa pinnar och satte eld på, så att de lyste som facklor.

Ropet ”Kejsaren leve” genljöd mellan kullar och backar, medan vintermörkret omslöt det som snart skulle bli platsen för en blodig uppgörelse.

Dimman låg tjock över lägren

I gryningen morgonen därpå låg lägret insvept i tjock dimma. Mannen som höll den franska högerflanken i närheten av staden Telnitz, général de division Claude Juste-Alexandre-Louis comte de Legrand, kunde knappt se handen framför sig.

Ljudet av tusentals kängor, som taktfast slog mot marken, gick emellertid inte att ta miste på. Tusentals män var på väg mot honom och hans lilla styrka på omkring 2400 man.

Anfallet var ett led i den plan koalitionsstyrkorna beslutat om föregående kväll, och som gick ut på att krossa Napoleons svaga högerflank. Planen gick över all förväntan. Från ett kyrktorn kunde stadens invånare följa striden.

”Kanonerna mullrade så högt och så snabbt efter varandra att man inte kunde höra, när den ena salvan slutade och nästa började. Marken skakade, och tornet vi stod i skakade också [...] Till slut, när ljuset kom, kunde vi se de många djupa leden av soldater som sprang mot varandra på fältet mellan Telnitz och Augezd. Rök och damm lade sig som ett moln över den hemska scen som utspelade sig omkring oss, och man kunde bara höra kanonmullret, smällarna från musköterna och soldaternas krigsrop”, berättade en bybo.

Långsamt men säkert var fransmännen tvungna att kapitulera för övermakten och dra sig tillbaka. Den ryske generalen Doktorov betraktade nöjt scenen.

Segern var inom räckhåll, konstaterade han och beslutade att han skulle vänta på förstärkningar, innan han gick vidare.

Han fick vänta länge, eftersom de män han väntade på, kavallerister under den österrikiske generalen Lichtenstein, kvällen innan hade råkat slå läger på fel plats.

På väg till slagfältet fick de därför rida genom långa rader av marscherande ryssar och hamnade i en trafikstockning av gnäggande hästar, långsamma infanterister och irriterade officerare.

Fällan slog igen

Förseningen passade dock in i den fälla som Napoleon hade gillrat. Nederlaget på högerflanken var helt enligt planen, och just nu, medan ryssarna var svaga, slog Napoleon till.

Med bajonetterna fästa på musköterna dök en kolonn av pigga franska trupper fram ur dimman och slog sig in på slagfältet, där de kastade sig in i striden mot Doktorov och hans styrkor.

Nyfiken på hur en hel truppstyrka plötsligt kunde dyka upp som från ingenstans, lät tsar Alexander I förhöra en tillfångatagen fransk soldat.

”Vilken kår tillhör du?” ville tsar Alexander veta.

”Den tredje”, svarade soldaten.

Tsaren stirrade på honom.

”Det kan inte vara sant. Den kåren befinner sig i Wien”, sade han skeptiskt.

”I går var de där; i dag är de här”, svarade soldaten.

Han talade sanning. På 48 timmar hade den erfarne och hårdföre marskalken Louis-Nicolas Davout piskat sina styrkor genom en marsch på 110 kilometer.

Hälften av männen hade stupat längs vägen, oförmögna att resa sig igen. De 4 000 som kom fram attackerade dock koalitionsstyrkorna, som snart föll tillbaka.

Från sin utkikspunkt i den dimmiga dalen under Pratzenplatån kunde Napoleon glädjas åt hur striden utvecklades. Hans plan hade lyckats.

Koalitionen hade gått i fällan och attackerat vad de trodde var hans svaga högerflank, och överrumplats av Davouts styrkor.

Det hade räckt med 10 000 franska soldater för att tränga bort koalitionsstyrkornas omkring 50 000 man från slagfältets södra del.

Lika viktigt var att koalitionen hade flyttat sina styrkor bort från Pratzenplatån för att hjälpa till på den utsatta högra flanken.

Pratzenplatån var nu så gott som oförsvarad, och medan klockan närmade sig 8.30, och solens strålar spelade i diset, var Napoleon redo att slå till.

”Ett vasst hugg, och kriget är över”, konstaterade han, innan han skickade sina män uppför Pratzenplatåns sluttande, gräsbeväxta sidor.

Fransmännen stormade fram

Med långsamma, men säkra steg gick de omkring 30 000 fotsoldaterna understödda av små, lätta kanoner uppåt och framåt.

Morgondimman låg fortfarande tät över vinterlandskapet, och styrkornas frammarsch var dold för fienden.

Först omkring 100 meter från fienden syntes fransmännen. Samtidigt började Napoleons fotfolk springa, och under stridsropet ”Leve kejsaren” kastade de sig mot de chockerade koalitionsstyrkorna.

”Min Gud – se där! Det är fransmän”, ropade en rysk officer, medan han skakad pekade på de framstormande soldaterna. Det var ute med ryssarna.

Trots att general Kutuzov, som ledde armén, desperat skickade bud efter förstärkning, dök nästan inga upp. De var fullt upptagna med att försvara sig mot Napoleons nu kraftfulla och stridsberedda högra flank.

Följ slaget vid Austerlitz från första salvan:

Klockan elva – två timmar efter anfallets början – var koalitionsstyrkorna med fransmännens bajonetter riktade mot sig på reträtt nedför Pratzenplatåns sidor.

Ännu hade Napoleon dock inte vunnit slaget. Koalitionsarmén svarade med intensiva angrepp mot general Thiébault, som med två bataljoner och tre kanoner försvarade platån.

Kallblodigt väntade fransmännen, medan de österrikiska soldaterna närmade sig. För att få störst effekt gav Thiébault order om att ge eld först när österrikarna var cirka 35 meter bort, och att sikta på männens bälten.

”Hela raden [av kanoner] avgav den mest förödande eld [...] Föreställ er min stora tillfredsställelse, när jag såg hur varje skott sköt stora hål i regementen, som sedan löstes upp i flyende massor”, skrev Thiébault efter slaget.

Eliten sattes in

Striden om platån skulle bli både hård och långvarig, för koalitionsstyrkorna satte in allt för att vinna.

Både tsar Alexander och ledande officerare befann sig på slagfältet för att ge soldaterna mod att göra motstånd, och omkring klockan 13 spelade tsaren ut sitt trumfkort.

Han skickade upp sina elitstyrkor, det kejserliga gardet, för Pratzenplatåns sluttningar.

Fransmännen, som nu var utmattade, föll tillbaka, och en del av dem flydde. Somliga sprang förbi Napoleon och hans officerare, som ropade efter dem.

De panikslagna soldaterna varken såg eller hörde dem utan sprang vidare, medan de närmast mekaniskt skrek ”Leve kejsaren”.

Napoleon såg ingen annan utväg än att svara med samma vapen, som tsaren precis hade använt mot honom.

Även han skickade nu sitt eget garde mot slagfältet. Bland dem fanns général de brigade Jean Rapp, som ledde det kejserliga kavalleriet.

”Det var inte förrän jag kom inom skotthåll från striden som jag upptäckte katastrofen. Fiendens kavalleri hade trängt in i mitten av våra styrkor och högg ned våra män med sablar”, berättar Rapp, som strax befann sig mitt i det vilda tumultet.

Rapps utvilade styrkor visade sig snart vara för mycket även för tsarens elitstyrkor, och snart vände krigslyckan.

”Fienden gav upp striden och vände sig mot mig. [...] Vi kastade oss över artilleriet, som vi tog. Kavalleriet, som väntade på oss, slogs tillbaka med detsamma. De flydde, och både vi och fienden tumlade fram över liken av våra soldater […] Det hela var en enda stor förvirring; vi stred man mot man. Till slut triumferade våra truppers djärvhet dock över alla hinder”, berättade Rapp med tillfredsställelse.

Häftig eldstrid

Napoleon, som såg att fransmännen nu lyckats få övertaget i slaget, kallade till sig resten av sitt kejserliga garde och gav order om att de skulle vika av söderut längs platån och där omringa de ryska och österrikiska styrkornas vänstra flank.

”Vi anföll som åskan och blixten, och det var ett förfärligt blodbad. Kulorna ven runt öronen på oss. Luften fylldes av kanonmuller, kraftiga hotfulla stämmor hastigt följda av död. Snabbt var fiendens led omskakade och stadda i oordning; till slut trampade vi ned dem fullständigt”, berättade Thomas-Robert Bugeaud, grenadjär i det franska kejserliga gardet, om den häftiga strid som utkämpades under den tidiga eftermiddagen.

Klockan 15.30 hade fransmännen intagit platån. De utnyttjade genast den fördel­aktiga positionen till att låta kanonerna ge eld mot fienden, som flydde åt alla håll.

På fransmännens högra flank kämpade Davouts styrkor dock fortfarande mot ryssarna, och Napoleon samlade sina styrkor och marscherade iväg för att krossa de sista motstridiga koalitionstrupperna.

Sköt sönder isen

Åsynen av marscherande fransmän räckte för att många koalitionssoldater skulle ta till flykten.

Paniken var välgrundad, för marskalk Davout gav sina män order om att inte ta några fångar utan att hugga ned koalitionssoldaterna.

För 4 000 av dem var den enda flyktvägen över en frusen sjö, Satschansjön. En smal träbro ledde över sjön, men den klena träkonstruktionen kunde inte svälja flodvågen av flyende män med hästar och kanoner, så många valde att ge sig ut på isen.

Inte ens där var de dock säkra. Marskalk Davout beordrade skoningslöst sina artillerister att med kanonerna skjuta hål i sjöns spegelblanka yta.

”En förfärlig syn. Tjugotusen man kastade sig i vattnet och drunknade”, konstaterar dagens 30:e bulletin från La Grande Armée om den massdöd som avslutade slaget vid Austerlitz.

Medan mörkret föll avtog skjutandet. Dagens blodsutgjutelse hade varit avsevärd. Koalitionsstyrkorna hade mist minst 27 000 man, som stupat, sårats eller tagits tillfånga, medan Napoleons Grande Armée hade mist omkring 9 000 man.

De överlevande fransmännen samlades – berusade av en blandning av avklingande rädsla, segervisshet och alkohol – för att sjunga, jubla och skryta kring lägereldar runt omkring på platsen.

Från sitt läger bland de slagna koalitionssoldaterna och på säkert avstånd från slagfältet lyssnade ryssen Podpolkovnik Ermolov irriterat till ”musik, sång och glada rop från fiendens läger. De retade oss genom att utbrista i det ryska ’Ooora’”, berättade han.

Napoleon tröstade de sårade

Inte alla överlevande fick njuta av segerns sötma. Runt omkring på slagfältet låg tusentals sårade och döende på den iskalla marken.

På improviserade fältsjukhus gjorde läkare och kirurger sitt bästa för att rädda liv, men de flesta svårt sårade fick bara vänta på döden i kylan och mörkret.

Napoleon hade inte glömt dem. I lyktskenet red han över slagfältet mellan lik, fastfrusna i förvridna ställningar, medan snön började falla över fälten.

Han förmanade sitt följe att vara tysta, så att han skulle kunna höra de sårades klagan, och ”när han fann en av dessa olyckliga män, red han fram till honom, klev av från hästen och gav honom ett glas konjak, som han alltid hade hos sig”, berättar hertigen av Rovigo, generalen och diplomaten Anne Jean Marie René Savary.

Först mycket sent lämnade kejsaren de blodiga fälten för att bege sig till lägret intill Pratzenplatån. Där tog han emot sändebud från den österrikiska och den ryska armen, som erbjöd honom koalitionsstyrkornas villkorslösa kapitulation.

I den efterföljande freden fick Österrike avstå stora landområden till Napoleon och hans allierade från Bayern. Innan Napoleon kunde njuta av denna triumf, var han dock tvungen att tacka sina soldater. Innan han gick till sängs i posthuset i staden Poseritz, dikterade han ett tal till armén.

”Soldater, jag är nöjd med er. Denna dag har ni uppfyllt mina förväntningar på er dristighet”, skrev härföraren. Efter att ha gått igenom soldaternas bedrifter och segrar lovade han att han nu skulle leda dem hem till Frankrike, till lugn, vila och ett hjärtligt mottagande.

”Mitt folk kommer att hälsa er med glädje, och det kommer att räcka att ni säger ’Jag var med vid Austerlitz’, för att de ska svara: ’Där står en hjälte’”.

Europas starkaste härförare

Napoleons löfte uppfylldes. Vid hem­komsten till Paris var huvudstaden fullt upplyst, och invånarna hade gått man ur huse för att hylla styrkorna, som marscherade genom gatorna.

På kvällen festade parisarna, medan de firade Napoleon och det taktiska snille, som hade gjort att han med en numerärt underlägsen styrka kunnat slå de mäktiga Österrike och Ryssland.

Ryktet om segern spred sig till England och Sverige, där man hastigt arkiverade anfallsplanerna mot Frankrike nederst i skrivbordslådorna.

Som morgonsolen hade lyst på honom vid Austerlitz, kunde Napoleon nu sola sig i folkets beundran och i en nyvunnen maktposition.

Efter den överlägsna segern över de andra stormakterna var han inte bara Europas starkaste härförare utan även kontinentens obestridde härskare och ledare.