Napoleon: Den franske härföraren var ett taktiskt geni

När hertigen av Wellington fick frågan vem han ansåg vara den störste härföraren genom tiderna, svarade han:

”I vår tid, i flydda tider, i alla tider – Napoleon.”

Uttalandet var förstås ett elegant sätt att berömma sig själv: hertigen var en av de få generaler som besegrade Napoleon på slagfältet. Men han är långt ifrån ensam om att lovprisa den franske generalen och kejsaren, vars taktik och ledarstil påverkar härförare än i dag.

Kämpade sig upp

Napoleon Bonaparte föddes under relativt enkla förhållanden i en lågadlig familj på Korsika, och redan i unga år blev han familjens överhuvud sedan fadern dött.

Napoleon skickades till fastlandet för militärutbildning och blev officer år 1785.

Under många år ägnade han sig åt att kämpa för ett självständigt Korsika, men samtidigt stödde han den franska revolutionen och fick sitt stora genombrott i karriären, när republikanerna skulle återerövra hamnstaden Toulon från engelska trupper.

Den 24-årige Napoleon tänkte ut en plan, som gick ut på att de franska trupperna skulle inta en kulle utanför staden och därifrån beskjuta stadens hamn med kanoner och tvinga bort de brittiska fartygen. Kort därefter utnämndes han till brigadgeneral.

Även politikerna i Paris lade märke till den begåvade härföraren, och när landet ett par år senare hotades av en österrikisk armé, fick Napoleon hand om försvaret. Han besegrade fienden och hyllades som hjälte i Paris år 1797.

Två år senare låg Napoleon bakom en statskupp och tog då makten i Frankrike. År 1804 lät han under en storslagen ceremoni utropa sig själv till kejsar Napoleon I.

Tiden på tronen dominerades av krig: österrikiska attacker följdes av preussiska och ryska angrepp – men alla fiender stoppades av Napoleon.

Genidrag avgjorde slag

Napoleon själv ansåg att slaget vid Austerlitz år 1805, då han besegrade Österrike och Ryssland samtidigt, var hans största taktiska triumf.

Här försvagade han medvetet flanken på sin armé för att locka fienden att anfalla och gå rakt i en fälla.

Som väntat svalde fienden betet, vilket resulterade i 27000 döda ryssar och österrikare. Fransmännen förlorade ”bara” 9000 man.

Det var just fällor i kombination med överrumplande attacker som kännetecknade Napoleons taktik.

Gång på gång överraskade och oskadliggjorde han numerärt överlägsna fiender, tack vare att han likt en stormästare i schack förflyttade sina trupper på ett både kreativt och modigt sätt.

Dessutom utmärkte han sig på tre andra områden. För det första skapade han små, rörliga artillerienheter som snabbt och lätt kunde flyttas runt på slagfältet – en taktik han utvecklat som ung artilleriofficer.

För det andra delade Napoleon in armén i mindre enheter som omfattade både artilleri, infanteri och kavalleri – trupperna samarbetade och blev synnerligen effektiva i strid.

För det tredje var Napoleon en stor ledare. Han respekterades för sitt personliga mod, lyckades vinna de meniga soldaternas tillit och sympati, och kunde dessutom inspirera en mängd lysande generaler under sin ledning.

Ryssland knäckte honom

Vissa historiker hävdar att slaget vid Austerlitz i slutänden blev Napoleons undergång: segern var så total att han till slut miste verklighetsförankringen.

Hur som helst blev invasionen av Ryssland år 1812 en strategisk katastrof.

Napoleon intog visserligen Moskva men tvingades därefter till en neslig reträtt. Endast 40000 av hans 400000 man återvände hem till Frankrike.

Efter nederlaget fick andra statsmän modet att utmana Napoleon, vilket så småningom resulterade i att han hamnade i fängelse.

Även om han lyckades fly och återta makten i Frankrike, drabbades han av ett definitivt nederlag mot de allierade under hertigen av Wellington vid Waterloo år 1815.

Men det krävdes fyra allierade länder för att tvinga honom på knä.

Utan misslyckandet i Ryssland är det inte säkert att ens detta hade varit tillräckligt för att stoppa Napoleon.