”Ge eld!” lyder ordern från Michel Ney, en av Napoleons skickligaste och mest lojala marskalkar.
I nästa sekund avfyras soldaternas gevär, och den dömde faller död till marken. Den avrättade är en speciell person: Michel Ney själv.
På den dödsdömde marskalk Michel Neys ordrer siktade soldaterna på krigshjältens hjärta.
Vändkappa fängslades
Michel Ney hade tjänstgjort som marskalk i kejsar Napoleons armé. Efter Napoleons fall 1814 hade Ney i stället tjänstgjort under den nyinsatte kungen Ludvig XVIII. Men när den avsatte kejsaren tog makten på nytt året därpå, följde Ney honom och deltog i slaget vid Waterloo på Napoleons sida.
Efter förlusten i slaget greps Ney – anklagad för högförräderi mot Ludvig XVIII. Neys hustru, Aglaé-Louise, vädjade till hertigen av Wellington, en av slagets segrare, om att be den franske kungen om nåd. Wellington slingrade sig undan genom att hävda att rättegången var en fransk angelägenhet.
Ney slog sitt försvar i spillror
Den 4 december 1815 ställdes Ney inför rätta i fängelset La Conciergerie i Paris. Neys advokats försvar gick ut på att hävda att den tidigare marskalken inte längre var fransk.
Efter Napoleons nederlag vid Waterloo hade Neys födelsestad Saarlouis nämligen annekterats av de segrande preussarna. Därför kunde Ney inte dömas av en fransk domstol, argumenterade advokaten.
Ney protesterade högljutt.
”Jag är fransk och kommer alltid att förbli fransk!” utbrast han och punkterade därmed sitt eget försvar. Trots risken för att dömas till döden var det viktigare för Ney att upprätthålla sin heder som fransman än att överleva.
Michel Ney utmärkte sig under fälttåget i Ryssland 1812. Napoleon kallade marskalken för ”den tappraste av de tappra”.
Tre dagar senare stod marskalken inför en arkebuseringspluton. Stolt avböjde Ney bindel för ögonen. Av respekt för den tidigare marskalken beviljade arkebuseringsplutonens befäl Neys begäran om att själv få ge ordern om eld.
Som en sista hedersbetygelse gravsattes Ney på den kända begravningsplatsen Père-Lachaise i Paris.