Louis Nolan – syndabocken vid Balaklava
I efterhand är han mest känd för hur stiligt han dog. Louis Nolan var den förste att falla när ”de tappra sexhundra” red in i dödens dal vid Balaklava. Han blev 36 år gammal.

Louis Nolan ledde de 600 tappra vid Balaklava.
På en romantisk målning rider han, redan död, bort från fienden. Med bakåtlutat huvud och slutna ögon. Det ser ut som om han solar. I verkligheten var hans bröstkorg öppnad av ett splitter och hans ansikte och bröst brända svarta av krevaden som dödat honom.
Louis Nolan föddes i Kanada 1818 som son till en engelsk infanterikapten. Nolans far lämnade snart armén och det är oklart hur familjen försörjde sig. Men 1829 slog de sig ner i Milano som vid den här tiden tillhörde Österrike. Nolans far fick tjänst som brittisk konsul och ordnade sin son en tjänst i den österrikiska armén.
Fjorton år gammal blev Nolan kadett vid 10. husarregementet. Man var överens om att han inte bara var elegant, utan ”en ryttare och fäktare utan motstycke”, som det skulle stå i hans dödsruna. Vi vet däremot inte om han någonsin fäktades på liv och död.
Drottning Viktorias husarer
1838 for den tjugoårige Nolan till London för att beskåda drottning Viktorias kröning och året därpå anslöt han sig till hennes 15. husarregemente. Det var baserat i Indien och de närmaste åren kom Nolan att pendla fram och tillbaka mellan Madras och Kent. 1844 utnämndes han till regementets ridmästare med ansvar för träningen av dess hästar.
Louis Nolan är en svårfångad figur. Han är bildad, ambitiös och charmerande. Kanske homosexuell, kanske väl ärelysten, kanske en besserwisser. Han är beskäftig medelklass som tycker och tänker, talar halvdussinet språk och har en ”nära vän” som också är officer.
Han gör karriär som kavalleriexpert i en era där kavalleriet hade drivits bort från slagfältet. Slagen vid Wagram 1809 och Leipzig 1813 hade visat att slagfältskavalleriet mest var ett fruktansvärt dyrt och blodigt instrument för att hålla artillerister sysselsatta.