Napoleons utmattade armé nådde fram till floden Berezina i slutet av november 1812. Hunger och kyla hade satt sina spår i regementena som en och en halv månad tidigare lämnat Moskva för att påbörja den långa flykten hem.
Sedan dess hade många soldater avlidit varje dag och nu planerade ryssarna att utplåna resten.
"Då ryssarna drog sig tillbaka hade de bränt den enda bron över Berezina", skrev sergeant Bourgogne i det franska kejsargardet. Armén hade hamnat i en dödsfälla och bara en livsfarlig insats från Napoleons många utländska legotrupper kunde rädda hans armé.
Polska ryttare hittade grunt vatten och 400 soldater, främst från holländska ingenjörstrupper, vadade ut i det iskalla vattnet. De skulle bygga två nya broar och det skulle ske med rekordfart.
"De hade arbetat hela natten bland isflak och med vatten upp till axlarna medan generalen eggade dem", skrev Bourgogne. Han kom till floden precis när de sista bjälkarna sattes på plats. "De offrade sina liv för att rädda armén."
Endast 40 av ingenjörssoldaterna överlevde brobygget. Då arbetet var avslutat marscherade förtruppen över med militär disciplin. Men därefter utbröt panik då de ryska kanonerna öppnade eld bakom dem.
Skräckslagna soldater från Europas alla hörn rusade ner till broarna för att komma över. De upptäckte inte att tyska och schweiziska legotrupper stoppade fiendens angrepp. Män föll och trampades ihjäl av gruppen som tryckte på.
En av soldaterna i detta kaos var menige Jakob Walter från den tyska staten Württemberg. Han använde sin häst för att ta sig fram.
"Flera gånger fick jag min häst att stegra sig och varje gång kom jag ett steg längre fram." Soldater till fots hade ingen möjlighet att komma undan de sparkande hovarna, men han kände ingen ånger.
"Det var med avmätt likgiltighet jag såg på massan av soldater och hästar som låg döda i högar på bron." Han hade redan upplevt så mycket elände att inget längre kunde chockera honom.
Jakob Walter kom hem med livet i behåll, men han lämnade de flesta av sina kamrater i Ryssland. Napoleons fruktade styrkor av fransmän, utländska allierade och legotrupper fanns inte längre.
Revolutionen var inte för utländska
Legosoldater hade stridit för Frankrike ända sedan landet grundades under medeltiden. Franska ledare litade aldrig fullt ut på sina undersåtar och under 1700-talet hade kungen hela tolv regementen av schweizare som ansågs vara de bästa och mest lojala legotrupper som fanns. Armén hade också tyska, irländska och belgiska enheter.
Den stora Marskalken av Sachsen, som själv hade tyskt påbrå, rekommenderade år 1748 att ta in ännu fler utländska soldater:
"En tysk räknas som tre man: Han besparar kungariket en man, han berövar fienden en man och han tjänar oss."
Legotrupperna hade bättre anseende än franska soldater och fick högre lön. Men under revolutionen år 1789 utplånade parisarna kungens schweiziska garde och framöver skulle armén bestå av nationens egna söner.
Civila kallades in som värnpliktiga, fick en musköt i handen och marscherade lydigt mot landets gränser.
Amatörsoldaterna skulle stoppa utländska furstars arméer som ville kväsa revolutionen genom invasion. Blodiga strider rasade överallt då Napoleon Bonaparte ingrep år 1796.
Han var ung och oprövad men politiska kontakter i Paris gav honom kommandot över det som kallades den italienska hären vid Alpernas fot.
Hans soldater stod alltid längst bak i kön till vapen och förnödenheter, och såg mest ut som ett gäng landstrykare.
"Soldater, ni är nakna och svälter", proklamerade generalen för sin slitna styrka.
"Jag vill leda er in i världens mest frodiga områden. Rika provinser, stora städer kommer att vara i er makt."
Några få månader senare hade Napoleon Bonaparte korsat Alperna, kommit in i Italien och lagt grunden för sitt rykte som den oövervinneliga härföraren. Samtidigt gjorde de första legotrupperna sitt intåg i hans här.
En polsk officer och adelsman vid namn Jan Dabrowski erbjöd honom tusentals tappra polacker om Napoleon i utbyte ville hjälpa dem att befria Polen. Deras stora kungarike hade precis splittrats mellan stormakterna Österrike, Ryssland och Preussen.
Napoleons armé fick kämpa desperat då ryssarna försökte skära av dem vid floden Berezina år 1812.
Napoleons armé var oövervinnelig
Polacker skulle komma att bli några av Napoleons mest lojala och talrikaste legosoldater. Och samtidigt fick han allt fler polska fiender. Österrikiska styrkor i Italien var fulla av polska rekryter som frivilligt bytt sida då de tagits till fånga.
Dabrowski och hans legioner fick dock vänta på att få sitt fosterland tillbaka.
År 1800 tog Napoleon Bonaparte makten i Frankrike och året därpå slöt han fred med Österrike utan att kräva ett återupprättande av Polen.
Sedan skickade han 5 000 polacker till Karibien där de skulle slå ner slavuppror på Haiti.
Den tropiska sjukdomen gula febern dödade de flesta av soldaterna inom några få månader och de bittra överlevande gick över till rebellernas sida. En svart general hyllade dem som "Europas vita negrer".
Under tiden hittade Napoleon Bonaparte andra legotrupper till sin här. Schweizare, holländare och italienare rekryterades i Frankrikes grannstater som fransmännen hade invaderat.
De mest exotiska folket var de så kallade mamlukerna som han tog med sig hem efter ett fälttåg i Egypten. 150 ryttare från denna gamla krigarklass fick plats i hans garde där deras orientaliska dräkter väckte uppmärksamhet.
Hären förblev dock fransk – tills vidare. General Bonaparte upphöjde sig själv till kejsar Napoleon år 1804 och han använde sin makt till att utforma den mest effektiva styrkan världen någonsin skådat.
Storarmén – La Grande Armée – samlade erfarenheter från tio års strider där franska soldater lärt sig extremt effektiv krigsföring.
Legotrupper och allierade styrkor klarade inte av att hänga med i tempot och fick istället belägra fästningar och skydda lagren med förnödenheter medan han själv stormade fram med sina oövervinneliga franska styrkor.
Detta var framgångsreceptet ända fram till år 1807 då Napoleon började lida brist på manskap.
Legotrupperna satte sig i respekt
La Grande Armée hade stridit nästan oavbrutet i två år och Napoleon krossade allt motstånd när han lade Europa för sina fötter. År 1807 förberedde kejsaren sig för en sista och avgörande kraftmätning mot ryssarna.
Han hade sina franska regementen omkring sig medan trupper från småstater som allierat sig med Frankrike försvarade området bakom fronten.
En av dessa soldater bakom fronten var Jakob Walter från det sydtyska kungadömet Württemberg. Hans regemente befann sig vid Östersjökusten där de belägrade fästningen Kolberg med trupper från en rad andra länder.
"I lägret var vi polacker, westfaler, fransmän och endast två regementen av oss var från Württemberg”, skrev Walter senare i sina memoarer som är några av de få som skrivits av meniga i Napoleons armé.
Andra läger omkring Kolberg rymde många italienska soldater. Och under sommaren opererade Walters regemente också tillsammans med styrkor från Bayern och storhertigdömet Würzburg. Trupperna bakom Napoleons front utgjordes av en mängd olika uniformer och nationaliteter.
Medan belägringen av Kolberg pågick mötte Napoleon ryssarna vid Friedland, 35 mil längre österut. Hela 46 000 ryska soldater kastade sig över 18 000 fransmän och 4 000 tyskar från Sachsen som kejsaren tvingades sätta in i främsta linjen.
Han hade inga franska reserver.
När slaget väl började visade det sig att sachsarna kämpade lika tappert som fransmännen. De höll ut tills resten av La Grande Armée kom till undsättning och bland de första var ca 5 000 polacker anförda av den lojala Jan Dabrowski.
"Framåt! Slakten ska börja", vrålade den polska generalen och tillsammans med polackerna gick en brigad på 800 holländska ryttare till attack. Under dagen förändrades styrkeförhållandena och Napoleon vann en av karriärens stora segrar.
Sju av åtta soldater var franska när kejsaren vann vid Friedland. Men slaget hade visat att allierade och legotrupper kunde mer än att bara hålla kosacker borta från depåerna. Framöver skulle utländska soldater stå sida vid sida med fransmännen i La Grande Armée.
Napoleon sätter soldatkvoter
I napoleonkrigens Europa kunde stater vara antingen den franska kejsarens allierade eller hans fiende. De flesta valde alliansen vilket innebar att de skulle bidra med soldater – många soldater. Traktat reglerade truppernas exakta storlek.
Stora tyska stater som Bayern skulle ställa upp med 30 000 man medan de minsta furstendömena fick gå ihop för att kunna sätta ihop ett regemente på endast 2 000 man.
Hittills hade många stater fyllt ut sina härar med legotrupper, men de hade aldrig spelat någon stor roll. Napoleon var i behov av alla vapenföra män och krävde att alla hans allierade införde värnplikt.
Holländarna fick själva ta på sig uniformerna istället för att som tidigare låta tyskarna fylla landets regementen. T.ex. allierade sig Danmark med Frankrike strax efter att britterna utplånade kungarikets flotta år 1807.
19-åriga Jakob Walter från Württemberg var en av många unga män som tvingades till värnplikt.
Alla mellan 18 och 40 års ålder kunde kallas in och tjänstetiden varade mellan åtta och tio år. I själva verket skickades många württembergare dock hem mellan fälttågen. Jakob Walter kunde därför återuppta sitt vanliga liv år 1807.
Krigskonst skulle läras från början
Innan främmande regementen kunde tas upp i Napoleons armé skulle både krigsveteraner och rekryter lära sig att föra krig på franska.
Exempelvis drog Napoleons armé fram i högt tempo oavsett vilken terräng trupperna befann sig i.
En dagsmarsch var uppemot 35 km lång, men etapperna kunde vara mycket längre om ett slag skulle utkämpas. t.ex. hade en fransk division i december 1805 tillryggalagt 11 mil på 36 timmar, vilat en kort stund och därefter besegrat en fyra gånger så stark styrka.
Prestationer som denna var bara möjliga om all lyx offrades. Gammaldags furstearméer tvingades bl.a. ge upp sina tält som krävde vagnar för transport och upptog dyrbar plats på vägarna.
Soldater skulle istället sova under bar himmel om de inte kunde övernatta i byar längsmed färdvägen.
Vid regnväder var de tvungna att bygga bivacker av det material de hittade. Det kunde vara grenar från skogen men ofta tog soldaterna bara lador, skjul och hägn som byggmaterial. La Grande Armée lämnade alltid förstörelse efter sig.
"Där det fanns jord eller mark grävdes potatis, kål, örter o.s.v. upp för soldaternas bruk", skrev en dansk major som mötte franska soldater på väg genom Nordtyskland.
"Staket, gärdsgårdar och plank revs ner för att värma sig med. Köksredskap stals, användes och slängdes bort."
De enda som märkte av de nya tiderna i trupperna var de adliga officerarna vars fältliv tidigare mest liknat behagliga utflykter.
Matsilver och kammartjänare hörde inte hemma i kejsarens armé och det var också slut med att lämna de meniga om natten för att sova på närmaste gods.
Under de långa dagsmarscherna skulle officerarna också gå bland soldaterna.
Överstar fick smaka på Napoleons kejserliga vrede om deras regementen tog lång tid på sig att passera hinder på vägen och på det sättet spärrade av för andra enheter.
Tempot på 76 steg i minuten skulle hållas till varje pris.
Några enheter av så kallat lätt infanteri gick till och med 85 steg, även om soldaterna bar på lika mycket packning som andra trupper till fots.
25 000 europeiska hjältar bar Hederslegionen då Napoleon förlorade makten år 1814.
Tyskar vänder nederlag till seger
Mandomsprovet för Napoleons legotrupper kom år 1809 då Österrike ville hämnas för sitt bittra nederlag mot Frankrike.
Många franska regementen befann sig vid fronten i Spanien då krigsförklaringen kom och de tyska allierade tvingades strida mot fienden.
"Jag kallades in till styrkan i Stuttgart", skrev Jakob Walter som befunnit sig hemma sedan år 1807. "Mitt regemente och flera andra marscherade redan mot Bayern."
Striden var redan igång då Napoleon kom till fronten. Den 20:e april ledde kejsaren ett motangrepp med 42 000 man varav fler än hälften kom från allierade styrkor från Bayern och Württemberg.
"Bayrare! Idag strider ni ensamma mot österrikarna. Inte en enda fransman står i främsta linjen; de är alla reserver", ropade Napoleon till trupperna innan angreppet började.
Slaget vid Abensberg slutade med en klar seger för Napoleon och det blev en vändpunkt för fälttåget.
Österrikarna hade förlorat kampviljan och efter ett långt återtåg och ännu ett nederlag kapitulerade riket. Jakob Walter kunde återvända till jobbet som stenhuggare.
Europahären gick under i Ryssland
Jakob Walters sista fälttåg ägde rum år 1812 när Napoleon hade beslutat sig för att angripa sin gamla fiende Ryssland.
Därför samlade kejsaren trupper från hela sitt europeiska imperium.
Invasionen inleddes i slutet av juni och de ryska styrkorna drog sig tillbaka ända tills den enorma franska armén hotade Moskva.
Då gjorde sig ryssarna klara för strid. Slaget vid Borodino ägde rum den 7:e september 1812 och blev det blodigaste i Napoleons karriär.
Båda sidor kämpade hårt och led enorma förluster tills bepansrade franska och sachsiska kavallerister till slut såg till att Frankrike segrade.
De red upp över branta jordvallar som omgav det ryska försvaret och högg ner trupperna bakifrån. Ryssarna hade förlorat och vägen mot Moskva låg öppen för Napoleons armé av fransmän och allierade.
Jakob Walter deltog i slaget som kostade kejsaren mer än 30 000 soldatliv. Bland de döda på slagfältet låg 47 av hans generaler.
"Även om den fruktansvärda synen liknade ett dödsrike hade folk blivit så känslokalla att de ignorerade de sårades rop", skrev Jakob Walter.
Han var med på marschen till Moskva. De saknade basala förnödenheter och i oktober tvingades Napoleon ge upp och dra hemåt, men på vägen kom den ryska vintern.
Då temperaturen föll och snön yrde över marken upplöstes den franska armén. Soldater dog i tusental längs vägen och inte många tänkte på annat än att överleva.
Den franska sergeanten Adrien Bourgogne förvånades över att se hur tyska trupper från Hessen slog vakt om sin 20-åriga prins Emil som de skyddade mot en snöstorm med hjälp av sina kroppar.
"Invirad i deras stora, vita kappor stod de upp hela natten, tätt sammanpressade. Nästa morgon var tre fjärdedelar av dem döda."
Arméns utländska trupper hyste inte längre samma lojalitet gentemot den stora Napoleon. Jakob Walter blev arg då han såg kejsaren:
"Utåt verkade han oberörd av soldaternas misär. Troligtvis rymdes endast ambitioner och förlorad ära i hans hjärta."
Återtåget fortsatte och armén krympte för var dag som gick. Några soldater sackade efter och togs till fånga, andra lämnade sina regementen för att bilda ligor som överlevde genom att plundra sina kamrater. De allra flesta dog av svält och kyla.
Polska lansiärer var effektiva mot de kosacker som omringade Napoleons armé.
##
Polacker var kejsarens sista vänner
Katastrofen utplånade Napoleons armé och blev början på slutet för hans imperium. Bara några få av trupperna kom hem med livet i behåll och alla kejsarens allierade behövde bygga upp sina arméer från grunden.
Samtidigt bredde en antifransk stämning ut sig, särskilt i de tyska staterna.
Napoleon kämpade för att återfå sin tidigare makt men hans legotrupper hade fått nog. Under år 1813 gick tyska regementen över till fienden.
Napoleon tvingades ge upp och tog vapnen från alla utländska soldater. Härefter hölls tyskar som krigsfångar medan de övriga folken försågs med spadar och fick slita hårt.
Det gällde dock inte polackerna. När alla andra svek kämpade de lojalt vidare. Den tappra Jan Dabrowski och hans män stod fortfarande på Napoleons sida då fienden intog Paris.
Polackerna blev Napoleons både första och sista legotrupper. Ständigt krig i 20 år vann dem inte sitt lands självständighet, men hoppet övergav dem inte och landet återuppstod år 1918.
En rad i den polska nationalsången lyder: "Marschera, marschera, Dabrowski." Överallt i Polen och i resten av Europa fanns krigsveteraner som mindes de storslagna och grymma år de tjänade som legosoldater i Napoleons armé.