År 1814 tvingas en hårt pressad Napoleon underteckna traktaten som fråntar honom Frankrikes tron.

© Österreichische Nationalbibliotek & Bridgeman

Desperat Napoleon kämpade in i det sista

Fienden står långt inne i landet, försvaret i Paris vacklar och armén är i upplösning. Napoleon är ursinnig och samtidigt fast besluten att kämpa in i det sista för sitt kejsardöme trots att allting rasar runt omkring honom.

16 augusti 2019 av Tommy Heisz

Napoleon är på gott humör och full av själv­tillit trots att läget är kritiskt. 

Han har nyligen fått rapporter om att preussiska och ryska trupper gått över Rhen och tränger in i Alsace. Österrikarna närmar sig via Schweiz och samtidigt närmar sig en samlad styrka med brittiska, portugisiska och spanska trupper från Spanien över Pyrenéerna. 

Det är en iskall januaridag år 1814, men han måste­ ge sig ut i strid. Han tar farväl av sin unga hustru, Marie-­Louise av Österrike, och deras tvåårige son.

”Bara lugn, vi ska vinna över morfar Frans”, tröstar Napoleon sin son. Han är säker på att ett kraftigt mot­angrepp ska tvinga fiendekoalitionen, däribland hans egen svärfar, kejsar Frans av Österrike, ut ur landet.

Han kysser Marie-Louise och sätter sig i kareten som väntar utanför kejsarpalatset i Paris. Nu ska han visa världen hur en modig, beslutsam och stark fältherre med sinne för taktik besegrar invaderande fiender.

Det är sista gången Napoleon ser sin fru och sin son.

Fredserbjudande utlöser raserianfall

6 februari 1814, Nogent-sur-Seine 

Napoleon beseg­rar de preussiska trupperna vid både Saint-Dizier och Brienne. Koalitionen bjuder in till freds­för­handlingar och Napoleon erbjuds att behålla Frankrike som det var år 1790, utan Belgien, Nederländerna, Savojen och en del av Rhens västra strand.

Napoleon vrålar av raseri när han får ännu ett av koalitionens många fredsanbud uppläst för sig.

”De avskyvärda förslag de sänt mig plågar mig och jag anser mig vanärad av det blotta faktum att vi ens blivit föreslagna något sådant!”

Det är ungefär samma sak som han svarat alla tidigare gånger då hans motståndare presenterat ett fredsavtal. Napoleon är orubblig: han tänker besegra sina fiender, inte sluta något förödmjukande fredsavtal med dem. 

Napoleons drygt 30 000 man ställdes inför fler än 100 000 fiender.

© Shutterstock

Kejsaren är tillbaka i toppform

10 februari, Campaubert 

Trots att Napoleon hade väsentligt färre soldater segrar han vid Campaubert där han angriper ryska trupper, dödar 1 500 soldater och tar 3 000 tillfånga.

Lyckan har vänt för den franska armén sedan Napoleon kommit tillbaka. De dåliga oddsen och de numerärt överlägsna motståndarna sporrar honom. Efter segern vid Campaubert håller han ett brandtal till sina marskalkar:

”Om jag under de kommande dagarna har lika stor tur som i dag, kan jag inom två veckor kasta tillbaka fienden till Rhen, och från Rhen till Weichsel (flod i Polen) är det bara ett stenkast! Jag har åter tagit på mig de stövlar jag använde under det italienska fälttåget!” skryter han.

Under det italienska fälttåget år 1796 förde Napoleon själv fanan och ledde sina trupper till seger över öster­rikarna. Sedan dess har han tappat gnistan och åren 1812 och 1813 uppfattade flera av Napoleons marskalkar honom som fetlagd och slö. 

Nu tycks kejsaren vara tillbaka i toppform och han tror själv att han enkelt ska kunna slunga fienden flera hundra kilometer österut. Han går klädd i sin sedvanliga mörkgröna jägaruniform under en enkel grå rock; när Napoleon är bland sina soldater vill han visa att han är en av dem. Av samma anledning bär han aldrig sina medaljer eller ordnar. 

Soldaterna ska kunna se att han är beredd att gå i täten när ett slag ska vinnas. Marskalkarna är förvisso trötta och resignerade, men kejsaren ska personligen övertyga dem om att den här striden kan vändas till fransmännens fördel.

Marskalk Marmont får skulden för förlust

10 mars, Laon 

Fransmännen försöker tvinga preussarna och ryssarna norrut vid staden Laon men blir själva tvungna att retirera.

”Man ska aldrig göra ett nederlag större än vad det är”, lyder Napoleons devis. Han har efterlevt den flera gånger genom att plötsligt dra tillbaka sina trupper från ett slag som ändå inte gått att vinna. Detsamma gör han vid Laon, där ett överraskningsanfall som skulle tvinga preussarna och ryssarna längre norrut misslyckas kapitalt. 

Hans högra hand, marskalk Auguste de Marmont, skulle ansluta till Napoleons trupper vid Laon men hann aldrig fram innan Napoleons armé hamnade i hetluften och tusentals franska soldater stupade. Fransmännen var för få och alltför orutinerade. 

Efter de stora förlusterna i Ryssland har Napoleon värvat mycket unga män. Fienden kallar dem hånfullt för Marie-Louiser och syftar på Napoleons unga hustru. De är chanslösa, och därför drar Napoleon tillbaka dem.

Sent på kvällen sitter Napoleon i sin vagn på väg från Laon till sin bas utanför staden Soissons och skriver det officiella meddelandet till fransmännen:

”Jag har rekognoscerat fiendens ställning vid Laon. Den var för stark för att kunna anfallas utan stora förluster och jag beslöt därför att återvända till Soissons. Fienden skulle sannolikt ha evakuerat Laon av fruktan för angrepp, om inte Marmont gått ut i strid och uppfört sig som en underlöjtnant.”

Marmont hade mycket riktigt kommit för sent med ­sina 10 000 man, och de hade råkat i strid med preussiska soldater natten efter sin ankomst när de fortfarande var utmattade efter den långa marschen i extrem kyla. 

Huvudorsaken till nederlaget vid Laon var dock att preussarna och ryssarna lyckats ta sig in mellan de båda franska härarna och bryta kommunikationen mellan Marmont och Napoleon.

Efter Laon hade Napoleon ryckt längre åt sydöst för att ta upp kampen mot den österrikiska armén medan Marmont försökt hindra preussarna från att närma sig Paris.

Kärleksbrev hamnar i fel händer

20 mars, Arcis-Sur-Aube 

Napoleon mister 3 000 man i ett stort slag. Fienden förlorar minst lika många, men till skillnad från fransmännen får de ständiga förstärkningar.

På sonens födelsedag skriver Napoleon till Marie-Louise, som han inte träffat sedan de sade farväl den 25 januari:

Min älskade

Jag har beslutat mig för att sätta kurs mot Marne så att jag kan tvinga fienden längre bort från

Paris. En kyss till min son. NAPOLEON”

Brevet skickas iväg med kurir, men det blir stulet av ryska kosacker som lämnar det vidare till koalitionens generaler. Nu vet de precis vad Napoleon har för planer.

Napoleon luras på avvägar

27 mars, Dolancourt

Koalitionens fältherrar har läst Napoleons brev till Marie-Louise och beslutar att locka honom längre österut medan de själva går runt honom och sätter kurs mot Paris.

Napoleon är samlad när han läser brevet som kuriren ger honom. Det är från greve Antoine Marie Chamans de Lavalette, en av kejsarens trogna män i Paris. Staden är under attack både utifrån och inifrån. 

Napoleon vet precis vad det betyder. Under de senaste dagarna har han fört sina trupper allt längre österut, bort från Paris. Först var han övertygad om att han var hack i häl på den böhmiska hären. Men han har anat ugglor i mossen och nu vet han säkert: Han har blivit lurad. 

General Schwarzenberg har lett sina trupper runt de franska styrkorna och bara lämnat kvar några få män som skulle leka kurragömma med Napoleon.

”Det var ett fint schackdrag! Jag hade verkligen aldrig trott att koalitionen hade en general som var kapabel till sådant!” blir hans reaktion. Han låter spänna de snabbaste hästarna för vagnen och ger sig av i rasande fart för att försöka hinna till Paris i tid.

Fienden omringar huvudstaden

29 mars, Paris 

Preussiska och ryska trupper står utanför stadsmuren med tungt artilleri.

Josef Bonaparte är obeslutsam. Napoleons bror ansvarar för stadens säkerhet medan kejsaren är borta, och nu står koalitionens styrkor redo utanför stadsmuren med ­kanonerna på plats. Josef vet att de är många – kanske 100 000 soldater – och Paris försvar är klent.

Sedan år 1780 är staden omgiven av en stenmur med drygt 50 portar, men på flera ställen har muren rasat och kan enkelt forceras. Den kommer aldrig att kunna försvaras mot den fiende som nu står uppställd på andra sidan.

Josef har ont om soldater. Det finns nästan bara barn, kvinnor och gamla kvar i staden. Alla män som kan förflytta sig har värvats till Napoleons armé. Josef tvingas ta hjälp av nationalgardets 12 000 man, men upptäcker till sin fasa att bara hälften av dem har vapen. 

Napoleon är helt övertygad om att han kan kasta ut fienden ur Frankrike igen, och i början vinner hans soldater faktiskt flera mindre drabbningar. 

© Bridgeman

Minister spelar dubbelspel

29 mars, Paris 

Napoleon har gett order om att Marie-Louise och deras lille son ska evakueras om Paris är hotat. Kejsarinnans konvoj lämnar Paris, skyddad av 200 kavallerister.

Napoleons före detta utrikesminister, Charles Maurice de Talleyrand-Périgord, står och grälar med vakten vid stadsmuren. Nej, han tillåts inte lämna Paris som de flesta andra av hans kaliber har gjort under dagen. 

Talleyrand försöker se upprörd ut när han beger sig tillbaka till sitt palä i Paris centrum. Men det är ett spel för galleriet. I själva verket är alltihop uppgjort i förväg. Talleyrand har en plan som ska ge honom makten när Napoleon har förstört allting. Nu är det dags för ett maktskifte. 

När kejsaren och kejsarinnan har lämnat staden och försvaret håller på att kollapsa ligger makten på gatan. Talleyrand tänker plocka upp den.

Men det finns fortfarande en risk att Napoleon hinner till Paris i tid och återtar kontrollen. Om det skulle ske får det inte vara alltför uppenbart att Talleyrand har mot­arbetat sin kejsare och bara väntat på att få släppa in fienden i Paris. 

Därför har han packat sin väska och låtsats försöka fly. Sedan han stoppats av vakten, enligt överenskommelse, kan han lugnt återvända hem och sova gott. I morgon blir en viktig dag. 

Napoleon ger upp hoppet om Paris

29 mars, Juvisy 

Efter mer än två dagars resa, då han bytt hästar flera gånger, kommer Napoleon till ett värdshus några kilometer från Paris.

Napoleon har precis sträckt ut benen framför öppna spisen i matsalen då general Belliard kommer med de senaste nyheterna. Fienden står vid stadsmuren och kommer att angripa tidigt nästa morgon, och försvaret är uruselt. Alla talar om att kapitulera.

Napoleon far upp och vandrar upphetsat fram och till­baka så att klackarna smäller mot golvbrädorna.

”Fega stackare! Att kapitulera ... Josef har förlorat alltihop ... Fyra timmar för sent! Om jag kommit tidigare hade allt kunnat räddas!” gormar han.

Hans ansiktsuttryck förändras oavbrutet. I den ena sekunden är han röd av raseri, i nästa blek och uppgiven. Tankarna far genom huvudet på honom. Plötsligt öppnar han dörren och går ut. Han sätter sig inte i vagnen utan traskar iväg mot Paris, bestämt och målmedvetet.

De andra ropar efter honom att det är meningslöst; ­armén är för långt borta. Till slut lyckas de övertyga honom. Han sätter sig i vagnen och åker till slottet Fontainebleau, 5,5 mil söder om Paris. 

Under februari 1814 blir sårade franska soldater en vanlig syn på Paris gator. I slutet av mars tvingas de ställa upp igen, då alla kommenderas ut för att försvara staden. 

© Bridgeman

Staden faller efter några timmar

30 mars, Paris 

Strider bryter ut norr och öster om staden. Marskalk Marmont har flyttat sina trupper ända tillbaka till staden för att kunna försvara den. Han gör vad han kan, men allt motstånd är förgäves. Snart kontrollerar koalitionen de strategiskt viktiga kullarna norr om Paris.

”Europa kommer att sova i Paris i natt, oavsett om det blir i palatsen eller i ruinerna.” Så står det i det ultimatum som Josef Bonaparte får i sin hand. Det är undertecknat med ”Alexander, tsar av Ryssland”.

Koalitionens trupper anfaller innan solen har gått upp och nu har ryssarna och preussarna låtit kanonkulorna hagla över Paris i några timmar. Tsarens krav är tydliga: Han vill ha en fransk kapitulation. Annars kommer han att lägga staden i ruiner.

Josef skyndar sig att skriva till sina marskalkar att de har hans tillstånd att lägga ned vapnen och förhandla om fienden visar sig övermäktig. Själv flyr han i all hast ut ur staden i sydlig riktning.

Lorten drar på sig sidenstrumporna

31 mars, Paris 

Det är lugnt i staden. Vapen­stillestånd råder och tsar Alexander ska träffa Talleyrand i hans palä på rue Saint-Florentin.

Talleyrand ägnar sin morgontoalett stor omsorg. Detta är hans stora dag. I månader och år har han dragit i de rätta trådarna och odlat de rätta kontakterna. Nu har han ­manövrerat sig fram till en nyckelposition när Frankrikes – ja, hela Europas – framtid ska avgöras.

Kejsaren hann aldrig hem och hans bror försvann med svansen mellan benen. När den ryske tsaren och hans följe kommer till staden senare på förmiddagen för att diskutera villkoren för Frankrikes kapitulation, är det hos Talleyrand som det första viktiga mötet ska hållas.

Talleyrands båda kammarherrar tvättar honom och smörjer in honom med crème, och klär sedan på honom plagg efter plagg. Hans klädsel består av en mängd fladdrande detaljer av filt, siden och andra tyger. 

De kammar och lockar hans hår, ansiktet pudras och får några stänk silverglitter. Näsan spolas; en tjänare sprutar upp saltvatten i näsborrarna och därefter snyter Talleyrand ut vatten och snor i ett fat. Han vimsar runt i salarna med ­sina överdrivet förfinade gester som alltid retat gallfeber på Napoleon. 

”En lort i en sidenstrumpa”, har kejsaren kallat Talleyrand under ett gräl.

Ryske tsaren får nycklarna till Paris

31 mars, Paris 

Tsar Alexander och hans dele­gation sitter vid bordet hos Talleyrand.

Talleyrand låter tsaren få veta att han kan få som han vill. Talleyrands enda krav är att kungaätten Bourbon ska återinstalleras på den franska tronen. 

Resterna av kungafamiljen tvingades fly efter den franska revolutionen år 1792 och har levt i exil sedan dess. Talleyrand har skaffat sig stöd för den planen på alla nivåer inom den franska makt­eliten. 

Tsaren är inte särskilt förtjust i idén men i stora drag har han uppnått det han ville: Genom att inta Paris innan koalitionens övriga fältherrar hann fram har tsaren gått till historien som mannen som knäckte Napoleon.

Han har säkrat freden i Europa. Hur Frankrike ska fungera som nation i framtiden är han mindre intresserad av så länge det är fred, Napoleon är helt ute ur bilden och tsaren själv framstår som segerherre.

Talleyrand lyckas övertyga tsaren om att det krävs stabilitet för att Frankrike ska klara sig igenom nästa svåra fas, och att just stabilitet är någonting som kungahuset Bourbon kan garantera. 

Tsaren och Talleyrand enas om att det ska tillsättas en övergångsregering under Talleyrands ledning. När förhandlingarna avslutas framåt eftermiddagen överlämnar Talleyrand stadens nycklar till tsaren som en elegant gest.

Kejsaren räknar sina soldater

31 mars, Fontainebleau 

Napoleon samlar resterna av sin armé på slottet Fontainebleau.

Sårade, utmattade och hungriga soldater fyller de öppna ytorna framför Fontainebleau, det enorma slottet med fem flyglar som nu är Napoleons bas. 

Månader av kraftödande slag och nu senast den hårda tredagarsmarschen tillbaka mot Paris har tagit hårt på dem. 

Napoleon går runt på gräsmattorna kring slottet och försöker muntra upp sina män. Han planerar redan nästa drag och försöker skaffa sig en uppfattning om hur många män han behöver för en offensiv mot Paris.

Kejsaren exploderar av ilska

1 april 

Marskalk Marmont har kapitulerat för tsaren och fått tillstånd att föra sina trupper ut ur Paris. De marscherar till Essonnes söder om staden. Napoleon söker upp honom.

Napoleon ska just inviga Marmont i planen på en snabb offensiv då två officerare kommer in och berättar om ­parisarnas reaktion på ryssarnas intåg. 

Folk är lättade, några rentav i extas. Ingen gör uppror. Napoleon blir skakad av nyheten. 

Den stämmer inte alls med hans bild av hur Paris skulle reagera på fiendens intåg. Han jagar upp sig och skriker att han tänker storma staden, kasta ut fienden och bestraffa befolkningen för deras illojalitet.

Marmont sitter tyst. Napoleon är ursinnig, lämnar ­honom och åker tillbaka till Fontainebleau.

Marskalkarna vägrar lyda order

4 april 

Övergångsregeringen i Paris deklarerar att alla är befriade från trohetseden till Napoleon.

Napoleon hetsar sina soldater vid Fontainebleau:

”Soldater! Fienden har lurat oss och kommit fram tre dagsmarscher före oss, och han har intagit Paris. Det är nödvändigt att jaga ut honom därifrån. Ovärdiga fransmän har förenat sig med fienden och iklätt sig hans färger. Dessa skändliga slynglar ska få vad de förtjänar! Låt oss svära att segra eller dö och hämnas den förödmjukelse som drabbat vårt fosterland!”

”Vi svär!” ropar soldaterna med en röst. Men när Napoleon därefter går in på slottet till marskalkarna möts han av en helt annan stämning. 

De sitter tysta och med böjda nackar. Ingen av dem vågar säga någonting, men till sist lyckas han dra ur dem att de inte vill delta i ett så hopplöst företag. En offensiv mot Paris vore rena självmordet, samtidigt som det försätter deras egna familjer inne i staden i fara. 

Napoleon ger upp

6 april 

Napoleon erbjuder sig att överlåta tronen till sin son, men koalitionen säger nej.

Napoleon traskar rastlöst fram och tillbaka i de nattmörka salongerna i det stora slottet. Allt är förlorat. 

Fienden står i Paris, hans marskalkar har övergivit honom och många av soldaterna utanför slottet väntar bara på rätt tillfälle att ge sig av därifrån. I det mörka slottet har Napoleon sällskap av greve Caulaincourt, som numera är den ende han vågar anförtro sig åt. Alla andra har vänt honom ryggen.

Napoleon inser att han mattat ut Frankrike. Med vemod i sinnet fattar han sitt beslut. Det är över nu. Han börjar skriva det brev som ska skickas till Paris nästa dag. Brevet är en villkorslös kapitulation. Koalitionens delegater kan lägga fram sina krav.

Fredstraktaten undertecknas

11 april, Fontainebleau 

Fontainebleau-traktaten, som reglerar freden och Napoleons framtid, ligger klar att undertecknas.

Napoleon sitter i en röd stol och koalitionens förhandlare står runt omkring honom. Traktaten ligger på bordet framför honom och alla väntar bara på att han ska skriva sin signatur på pappret.

I traktaten står det att Napoleon avsäger sig herra­dömet över Frankrike å sina egna och sina arvingars vägnar, men i gengäld får han behålla kejsartiteln. Hädan­efter regerar han dock enbart över ön Elba i Medelhavet, som får självstyre och egen flagga. 

Han får med sig en privat armé på 400 man, avstår alla sina besittningar i Frankrike och får aldrig mer återvända till fastlandet.

Det hela är rena formaliteter. Han har redan meddelat att han accepterar villkoren. Trots det tvekar han innan han fattar pennan och skriver sitt namn. Å Frankrikes vägnar undertecknas traktaten inte bara av Napoleon utan även av greve Caulaincourt, marskalk MacDonald och marskalk Ney. 

Koalitionen representeras av prins Metternich som undertecknar å Österrikes vägnar, greve Nesselrode som representerar Ryssland, och slutligen baron Hardenberg som skriver under för Preussen.

Den brittiske förhandlaren, lord Castlereagh, vägrar att skriva under. Han skickar i stället en förklaring där det står att lösningen med att skicka Napoleon till Elba är ohållbar.

Ön ligger alldeles för nära Frankrike och vill­koren i traktaten är inte tillräckligt hårda för att stoppa Napoleon. Britterna är rädda att han ska återvända.

Fyrahundra trogna soldater har valts ut att följa Napoleon i exil på Elba. Resten av gardet säger han farväl till utanför slottet Fontainebleau.

© Bridgeman

Misslyckat självmordsförsök

11 april 

Napoleon ska till Elba och förberedelserna inför resan pågår för fullt. Han och greve Caulaincourt befinner sig på Fontainebleau.

Sedan han som vanligt sagt godnatt till Caulaincourt går Napoleon ensam till sina rum. Där hittar han, i sin fält­väska, den lilla flaska med opium som han fått av sin liv­läkare två år tidigare under reträtten från Ryssland, då Napoleon var rädd för att bli tillfångatagen av fienden.

Han sätter flaskan till munnen och tömmer den. Caulaincourt hör märkliga ljud och finner Napoleon i kramp på golvet. Kejsaren vrider sig och tar sig åt magen.

Caulaincourt vill tillkalla läkare men Napoleon beordrar honom att låta bli. Caulaincourt gör det ändå. När ­läkaren kommer ber Napoleon om mer opium. Det gamla­ är inte längre starkt nog att döda honom. Läkaren vägrar och rusar därifrån.

”Så svårt det är att dö! Hur lätt skulle det inte ha varit att dö på slagfältet!” jämrar sig Napoleon.

Gardets fana får en avskedskyss

20 april, Fontainebleau 

Det är Napoleons sista dag på Fontainebleau. Vagnarna står och väntar på honom framför slottet, klara för avfärd.

Gardet om 400 man är redo att följa Napoleon till hans ­exil på Elba. Resten av soldaterna tvingas han lämna kvar vid Fontainebleau. Det blir ett känslofyllt avsked. Soldaterna samlas på den stora öppna platsen framför slottet. 

Längst fram står de gamla trotjänarna med officer­are och generaler, och bakom dem står de yngre rekryt­erna. Detta är de sista lojala som nu har kommit för att säga farväl till sin herre.

När Napoleon kommer ut från slottet skyldrar soldaterna gevär och fanbäraren sänker det gamla gardets fana.

”Soldater, ni, mina gamla vapenbröder som jag gått ärans väg med! Nu är tiden inne då vi måste skiljas åt. Ta tillvara den vila ni så väl har förtjänat, och bli lyckliga! Jag önskar att jag kunde omfamna er allihop – låt mig åtmin­stone kyssa den fana som symboliserar er alla ...”

Napoleon trycker en kyss på fanan och går därefter med raska steg och sätter sig i sin vagn. 

Läs mer

Adam Zamoyski: Rites of Peace, HarperPress, 2007. David Hamilton-Williams: The Fall of Napoleon. The Final Betrayal, Brockhampton Press, 1999. Andrew Uffindell: Napoleon 1814. The Defence of France, Pen & Sword Books Ltd., 2009.

Kanske är du intresserad av...