Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Mussolini ville återskapa romarriket

Mussolini ville vara kejsare i ett nytt romerskt imperium. Han var ambitiös och karismatisk, förförde folket och uppnådde näst intill gudastatus. Under andra världskriget förlorade han verklighetsförankringen och blev Italiens mest hatade man.

Polfoto/Topfoto

Övergången från entusiastiskt vrål till andäktig tystnad sker på en halv sekund.

När dörrarna till balkongen på andra våningen i Palazzo Venezia öppnas vid klockan 22.30 den 9 maj 1936 och en medelålders man i svart skjorta och grå uniform kommer ut, stiger jublet från runt en kvarts miljon människor mot himlen i den ljumma vårkvällen.

Men när mannen höjer sin högra hand tystnar folkmassan som genom ett trollslag.

Hundratusentals par ögon ser förväntansfullt upp mot figuren som skjuter fram hakan och sätter händerna på höfterna.

När han med kraftfull stämma förkunnar att den italienska armén har erövrat Abessinien (i dag Etiopien) går det ett sus genom publiken.

”Italien har nu fått sitt imperium. Ett fascistiskt imperium, ett fredens imperium, ett civilisationens och mänsklighetens imperium”, proklamerar han och stirrar med genomträngande blick på sitt jublande folk.

”Vill ni visa att ni är värdiga det?” frågar han och får till svar ett öronbedövande ”JA!”

I nästa ögonblick brister folkmassan ut i en extatisk hyllning: ”Duce! Duce! Duce!” – Ledare! Ledare! Ledare!

Mannen på balkongen är allsmäktig i italienarnas ögon.

Trots sin lite snobbiga framtoning var Benito Mussolini en vass, vänsterorienterad journalist och debattör när den här bilden togs år 1910.

© Ullstein Bild

Det sägs att han har stoppat lavaströmmen från en vulkan bara med viljans kraft och att han är mer gud än människa.

Genom segern över Abessinien växer han om möjligt ännu mer i anseende. Nu framstår han som den rättmätige arvtagaren efter den romerske kejsaren Augustus, som han själv älskar att jämföra sig med.

På 14 år har han gjort Italien till en väloljad diktatur och i denna stora stund är han det nya ”imperiets” grundare.

Men hans liv kommer att sluta med att folk spottar, trampar och urinerar på honom och jublar medan han hängs upp.

Mussolini var avskydd i hela Italien

Benito Mussolini kom från en enkel familj från byn Predappio i norra Italien.

Hans mor var lärarinna, hans far var smed.

Själv hade han gått i moderns fotspår och en tid arbetat som skollärare.

Liksom sin far var han en övertygad socialist och dessutom en begåvad talare och skribent, och han steg snabbt i graderna inom Partito Socialista Italiano, där han representerade vänsterflygeln.

År 1912 blev han, 29 år gammal, chefredaktör för partiorganet Avanti!, landets främsta socialistiska tidning.

Marschen mot rom banade väg för en statskupp. 25 000 fascister i svarta skjortor, många av dem beväpnade, gick mot huvudstaden medan armén och polisen var passiva.

© Polfoto/Ullstein Bild

I politiska sammanhang betonade Mussolini gärna att han var en man ur arbetarklassen.

Han hade inga pengar och var sjaskigt klädd med en sliten gammal hatt på huvudet.

Men på Milanos fashionabla kaféer och restauranger sågs han i kostym och plommonstop och fick snart rykte om sig att aldrig tacka nej till en drink eller en kopp kaffe när någon annan stod för notan.

Någon utpräglad sällskapsmänniska var han dock inte; han brukade mumla med hopbitna käkar, stirra framför sig med mörk blick och explodera av raseri om någon vågade säga emot honom.

Och det var det många som gjorde.

I oktober 1913 skrev han till en vän: ”Jag sliter som en hund men blir attackerad från alla håll; av präster, syndikalister, alla.”

Tack vare sin böjelse för polemik hade han med egna ord blivit ”den mest hatade mannen i Italien”.

Tvingades bort från posten som chefredaktör

När första världskriget bröt ut 1914 argumenterade Mussolini ivrigt emot ett italienskt deltagande.

Han och de flesta andra i hans parti ansåg att man borde förhålla sig neutrala.

”Proletariatet ska inte ställa upp på ett angrepps- och erövringskrig, för efteråt kommer de bara att vara lika fattiga och utnyttjade som förut”, skrev han i augusti 1914.

Några månader senare hade han gjort en kovändning. I oktober 1914 frågade han retoriskt i Avanti!: ”Vi har privilegiet att leva i världshistoriens mest tragiska tid. Vill vi, som människor och socialister, bli passiva åskådare till detta stora drama? Eller vill vi bli ledande aktörer?”

Mussolini gav själv svaret: Italien skulle gå med i kriget mot kejsardömena Tyskland och Österrike–Ungern för att sätta fart på världsrevolutionen.

Nu fanns det ingen återvändo för Mussolini.

Han hade trotsat socialistpartiets neutralitetspolitik och tvingades därför lämna platsen som chefredaktör.

En månad senare blev han dessutom utkastad ur partiet.

I maj 1915 gick Italien in i kriget och Mussolini anmälde sig till aktiv tjänst vid fronten.

I februari 1917 fick han lättare skador efter att metallsplitter från en exploderande granat borrat sig in i kroppen på honom.

Efter den händelsen berättade han vitt och brett om hur han hade lidit för sitt land, till ingen nytta alls.

Efter kriget gick Italien miste om segerns sötma och fick aldrig de territorier man hade räknat med i Sydtyrolen och Mindre Asien.

Fascismen växer fram

I den politiska oro som följde efter kriget var Mussolini inte sen att lägga skulden för fiaskot på regeringen, – och i den tidning som han själv grundat före kriget, Il Popolo d’Italia, hade han obegränsat med spaltutrymme för att vädra sin ilska mot det etablerade systemet och kräva en stark man vid rodret.

”Italien behöver en ledare. En man som, när det behövs, har konstnärens känsliga sinne och krigarens starka hand.

En man som känner och älskar sitt folk och som kan styra och kuva det med våld om så krävs”, deklarerade han.

Men han nämnde aldrig någon tänkbar kandidat.

Runt om i Italien hade det efter kriget vuxit fram en rad intressegrupper för krigsveteraner som återvänt hem till arbetslöshet och bistra tider.

En av dessa grupper var anhängare till Mussolini och hemmahörande i Milano.

I mars 1919 kallade Mussolini till ett möte där man skulle etablera ”ett anti-parti som ska bilda front mot två faror: högerflygelns bakåtsträvanden och vänsterflygelns destruktivitet”.

En brokig skara på cirka 300 personer kom till mötet som avslutades med att man grundade fasciströrelsen.

Ordet fascist syftade på den antika romerska maktsymbolen fasces, en yxa monterad på ett knippe sammanbundna käppar.

Fasces symboliserade styrka genom gemenskap.

Det var svårt att genomskåda exakt vad den nya ideologin gick ut på.

Vid middagsbordet försökte Mussolinis äldsta dotter, den nioåriga Edda, fråga ut sin far.

”Vad är fascism?” undrade hon. ”Håll tyst och ät”, blev svaret.

I början var det lättare att se vad Mussolini var emot än vad han var för.

Fienden var alla de som, enligt Mussolini, hade svikit Italien – och det var många: samhällseliten, storfinansen, kyrkan, regeringen och i princip alla utlänningar, och de gamla socialisterna.

Till en början såg Mussolini ned på den tyske Führern men det skulle snart visa sig vem av dem som hade hårdast nypor. Till slut blev Mussolini en marionett.

© Polfoto/Topfoto

Vid parlamentsvalet i november 1919 ställde Mussolini upp i Milano men blev inte vald.

Betydligt bättre gick det två år senare då han med sitt Partito Nazionale Fascista fick 35 platser i det italienska parlamentet.

Mussolini var nu en politisk aktör att räkna med men det plötsliga genombrottet hade inte vunnits med enbart röstsedlar.

Från 1920 använde sig fascisterna systematiskt av våld mot, och mord på, politiska motståndare.

Klädda i svarta skjortor och beväpnade med påkar och dolkar slogs fascistiska ligor nästan dagligen mot socialisterna på Italiens gator.

Mussolini deltog inte aktivt i striderna men höll i trådarna bakom kulisserna.

”Vad beträffar de politiska maktmedlen har vi inga betänkligheter. Vi accepterar dem som är nödvändiga, både de lagliga och de så kallat olagliga”, konstaterade han.

Och terrorkampanjen gav utdelning. Under våren och sommaren 1922 lyckades fascisterna ta makten i flera städer, en manöver som kostade omkring 2 000 människoliv.

Fascisterna var nu den i särklass mest inflytelserika gruppen i Italien och tiden var kommen för det sista stora språnget.

I början av oktober varnade Mussolini: ”Antingen ger regeringen oss makten eller så tar vi den genom att marschera mot Rom.”

I strilande regn marscherade 25 000 svartskjortor med Mussolini i spetsen in i den italienska huvudstaden några veckor senare.

Armén kunde enkelt ha stoppat denna maktdemonstration men förhöll sig passiv, och den 29 oktober utsåg kungen, Viktor Emanuel III, Mussolini till ny regeringschef.

Krypskytten Violet Gibson sköt Mussolini i näsan år 1926. Hennes manliga kamrater missade helt.

© Ullstein Bild

Överlevde en hel rad attentat

Inte mindre än tre krypskyttar och en bombman försökte ta kål på Mussolini men diktatorn hade en makalös tur.

”Kulor passerar men Mussolini består”, sade Mussolini i ett tal i april 1926 efter att han för andra gången på bara några månader hade överlevt ett attentatsförsök.

Upprepade gånger försökte man mörda diktatorn men mirakulöst nog kom han alltid undan oskadd eller med bara småsår.

Just denna förmåga, eller denna tur, att undgå döden bidrog till att förstärka myten om Il Duce som en övermänsklig varelse.

Första gången Mussolini var nära att hamna i skottlinjen var i november 1925 då socialisten Tito Zaniboni hade bokat rum på ett hotell mitt emot Palazzo Chigi i Rom där Mussolini skulle hålla ett tal.

Zaniboni tänkte skjuta diktatorn med gevär när han steg ut på balkongen men polisen hade fått nys om planerna och lyckades förhindra mordet i sista sekunden.

Nästa attentatsförsök utspelade sig på förmiddagen den 7 april 1926. En troligtvis psykiskt sjuk kvinna, irländskan Violet Gibson, försökte skjuta Mussolini efter att han hållit ett invigningstal vid en läkarkongress mitt i centrala i Rom.

Mussolini var på väg därifrån i en bil när en kula svepte förbi och rispade honom över näsan.

Medan en rasande folkmassa kastade sig över Violet Gibson fick Mussolini ett plåster på såret och fortsatte därefter helt oberörd sitt som alltid fullspäckade program.

Samma eftermiddag poängterade han i ett tal till parti- och regeringsmedlemmar att ”man måste leva farligt”.

”Om jag går framåt, följ mig. Om jag tar ett steg tillbaka, döda mig. Om jag dör, hämnas mig”, dundrade han.

Bara fem månader senare, den 11 september 1926, utsattes Mussolini för ännu ett mordförsök.

Gärningsmannen var Gino Lucetti, en italiensk anarkist som kastade en bomb mot Mussolinis bil i Rom.

Diktatorn klarade sig oskadd men åtta personer skadades och Lucetti dömdes till livstids fängelse för dådet.

Den 15-årige anarkisten Arturo Zamboni kom emellertid inte undan lika lindrigt när han den 31 oktober samma år sköt mot Mussolini under en parad i Bologna.

Ännu en gång klarade sig Mussolini utan att bli träffad men Arturo Zamboni blev däremot lynchad och dödades av en grupp ursinniga fascister.

Mussolini tar ansvar för brutalt mord

Mussolini tog in på det femstjärniga Grand Hotel och därifrån styrde han sitt land.

Hustrun Rachele och barnen Edda, Vitorio och Bruno hade han lämnat kvar i Milano eftersom, som han sade till de journalister som stod i kö för att få intervjua honom, ingenting fick stå i vägen för makten.

Hemligheten bakom politisk framgång var ”att låta sitt hjärta vara en öken”, förklarade han och aktade sig noga för att nämna sin judiska älskarinna, Margherita Sarfatti.

Det första Mussolini gjorde var att satsa stort på att återskapa lugn och ordning och medan han slet dygnet runt för att etablera en stark stat strömmade nya medlemmar till partiet.

Bara under perioden oktober 1922 till december 1923 ökade medlemstalet från 300 000 till 783 000.

Sänkt företagsbeskattning och kortare arbetstid var några av de godbitar som Mussolini skämde bort sitt folk med.

Och vid valet i april 1924 belönade italienarna honom genom att ge fascisterna en majoritet på cirka 65 procent av rösterna.

Nu kunde Mussolini bilda en egen regering utan att behöva förhandla med andra.

Men det tisslades och tasslades om valfusk.

I ett tal till parlamentet anklagade socialistledaren Giacomo Matteotti några veckor efter valet Mussolini för fusk.

Det skulle stå honom dyrt. Den 10 juni 1924 kidnappades han på öppen gata i Rom och ett par månader senare hittades hans lik i en skog.

Situationen var farlig för Mussolini.

Även om det inte fanns några konkreta bevis pekade allt på att det var han som låg bakom mordet.

En tidning hävdade det i ganska oförtäckta ordalag. Tilliten till Mussolini minskade.

Han var tvungen att agera innan andra tog initiativet och tvingade bort honom från regeringsmakten.

Med sin vanliga pondus steg han den 3 januari upp i talarstolen i parlamentet och tog på sig skulden: ”Jag medger inför denna församling och det italienska folket att jag, jag allena, tar på mig det historiska, moraliska och politiska ansvaret för det inträffade.”

Därefter lovade han att städa upp i de egna leden och i hela landet, och för att uppnå det målet skulle det nu införas diktatur under hans ledning, deklarerade han.

Ville vara kejsar Augustus

Under åren som följde avskaffade Mussolini tryckfriheten och förbjöd alla andra partier än sitt eget.

Samtidigt kastade han sig ut i en mängd mer eller mindre lyckade kampanjer som skulle förbättra landets ekonomi och inte minst hans eget anseende.

Överallt uppfördes det bostäder, byggnader och vägar. Inom några år lyckades man femdubbla landets veteskörd och italienarna slapp de dyra importerna.

Sankmarker dikades ut och skogsområden röjdes så att bönderna fick mer åkermark.

Men Mussolini lyckades inte avskaffa fattigdomen i södra Italien och inte heller att få folkmängden att öka.

I ett försök att utöka militärens rekryteringsunderlag förbjöd Mussolini information om födelsekontroll.

Samtidigt införde han en särskild ungkarlsskatt och lägre skatt för familjer med mer än fem barn.

Sjubarnsmödrar fick medalj. Ofta var det Il Duce själv som överlämnade den i kamerablixtarnas sken.

Via media och affischer utsattes italienarna för massiv propaganda.

”Mussolini har fått tågen att gå i tid” och ”Mussolini har alltid rätt” löd ett par av slagorden.

På bilder, vykort och i filmer poserade Il Duce i otaliga situationer: Mussolini som löptränade, Mussolini som torkade sig efter en simtur, Mussolini på skidor och Mussolini som red, flög, spelade fiol eller hjälpte en bonde med skörden.

Från diverse balkonger höll han eldiga tal och lät sig hyllas av den trollbundna publiken.

Och genom raspiga högtalare på torgen kunde italienarna även i landets mest avlägsna hörn följa med i det som hände.

Ingenting tycktes kunna stoppa Mussolinis segertåg men framgångarna steg honom åt huvudet.

Nu drömde han om att återskapa det romerska imperiet med sig själv i rollen som kejsar Augustus.

Staden Rom skulle göras om så att den speglade arvet från den gamla kejsartiden och imperiets födelse.

”Om fem år ska Rom framstå som ett underverk för all världens folk. Stor, ordnad, mäktig”, proklamerade han i ett tal på nyårsafton 1925.

Pojkar ända ned till åttaårsåldern kläddes i militäruniformer, lärde sig att lyda och att hantera vapen.

© Polfoto/Ullstein Bild

Barn uppfostrades till goda fascister

”Jag tror på Mussolinis geni” löd inledningen till en fascistisk barn-organisations trosbekännelse. Och det skulle bli ännu värre än så.

Med rätt barnuppfostran skulle Italiens framtid vara säkrad, hävdade Mussolini.

Därför införde han år 1926 ett program som skulle skola den yngsta generationen till att bli goda fascister.

Skolningen pågick i tio år, från det att barnen var åtta år tills de fyllde 18.

Pojkar hamnade i ungdomsorganisationen Balilla, uppkallad efter en italiensk patriot från 1700-talet.

Här uppfostrades de till att lyda, ägnade sig åt idrott och de lärde sig att hantera vapen.

Det första pojkarna skulle lära sig utantill var organisationens trosbekännelse. I den hette det bland annat: ”Jag tror på Mussolinis geni, på fascismen, vår Helige Fader, på de fascistiska martyrernas samfund, på italienarnas omvändelse och på imperiets återuppståndelse.”

Flickorna hade en egen organisation som värnade om de traditionella kvinnliga dygderna.

Medlemmarna fick lära sig att kvinnans plats var i hemmet och undervisningen koncentrerades därför kring matlagning, sömnad, första hjälpen och förlossningshjälp.

Partisekreteraren Augusto Turati hade definierat den fascistiska kvinnans uppgift som ”att uppfylla sina plikter som dotter, syster, student och vän med munterhet och glädje, även om det kan vara tröttande”.

Även i skolan utsattes barnen för massiv propaganda. 1925 blev den romerska hälsningen med utsträckt högerarm obligatorisk och från 1928 censurerades allt undervisningsmaterial av regeringen.

Inte förrän 1939 blev medlemskap i de fascistiska ungdomsorganisationerna obligatoriskt men långt tidigare satte myndigheterna hård press på både barn och föräldrar för att få så många som möjligt att gå med.

Behövde påvens stöd

Italienarna avgudade sin starke man.

Varje år fick han över 200 000 beundrarbrev från sina undersåtar.

Ett av breven kom från en tonårsflicka som anförtrodde honom att hon för första gången i sitt liv tagit emot nattvarden.

”Jag fylldes med hoppet om att jag ska ta emot både Jesus och Il Duce”, skrev hon och tillade: ”Ni ska båda bo på min tunga, bo i mitt stackars hjärta. Så underbart.”

Just Jesus, eller rättare sagt kyrkan, var Mussolinis ömma tå.

Propagandan hade förvisso gjort att Il Duce var på allas läppar, men påven hade en särskild plats i de flestas hjärtan.

Påven Pius XI var den ende förutom Mussolini som hade verklig makt i landet, en stark möjlig rival som det var bäst att stå på god fot med.

I hela sitt liv hade Mussolini varit övertygad om att religion var hyckleri och som ung hade han hånfullt kallat katolska kyrkans präster för ”svarta mikrober”.

Men nu var läget ett annat. Mussolini behövde påvens stöd för att stärka sin makt och vid en överdådig ceremoni i Lateranen i Rom undertecknade han och Pius XI år 1929 en överenskommelse.

Påven fick Vatikanstaten i utbyte mot att han erkände Italiens suveränitet.

I uppgörelsen gjordes katolicismen till statsreligion, obligatorisk religionsundervisning infördes i skolorna och samtidigt säkrade Mussolini påvens stöd för sin regim.

”Försynen har sänt oss denne man”, sade Pius XI om diktatorn som i påvens ögon hade gett Italien tillbaka till Gud och Gud åter till Italien.

Med ett lugn på hemmafronten kunde Mussolini nu vända blickarna utåt.

Han drömde om att låta riket växa och göra Medelhavet till ett italienskt innanhav.

Det land han hade utsett för sitt första erövringståg var Abessinien i östra Afrika. Den 3 oktober 1935 meddelade diktatorn att ”inte endast en armé utan ett helt folk på 44 miljoner själar” i denna stund gick över gränsen till Abessinien.

Mussolini kallade Hitler apa

Kampen var ojämn och brutal. Med sina gamla gevär, svärd och spjut hade abessinierna inte en chans.

Italienarna anföll med bombplan, giftgas, stridsvagnar och kulsprutor.

Efter åtta månaders strid kunde Mussolini tillkännage sin seger och imperiets återuppståndelse.

Mussolini var starkare än någonsin när det spanska inbördeskriget bröt ut senare under 1936, och han fick fullt stöd när han ville skicka 70 000 italienska soldater i krig för att hjälpa upprorsgeneralen Franco.

Även Tyskland stödde fascisterna i Spanien, och sammanförda av en ren slump kämpade nu Mussolini och Hitler sida vid sida.

Hitler var för övrigt en av de få statschefer som hade erkänt den italienska erövringen av Abessinien.

De båda statscheferna hade träffats i Venedig i juni 1934.

Hitler beundrade Mussolini och kallade honom en ”briljant statsman utan motsvarighet”.

Men den beundran var långt ifrån ömsesidig.

Inom en trängre krets kallade Mussolini den tyske Führern för ”en rörmokare i regnrock” och ”en dum liten clown”.

Han kritiserade också ”den svamlande apans” ideologi som han kallade ”hundra procent rasistisk”.

I november 1936 blev det annat ljud i skällan.

Nu deklarerade Mussolini att det bildats en Rom-Berlin-axel ”som alla de europeiska länder som vill ha fred kan rotera kring”.

I september året därpå reste han för första gången på officiellt besök till Tyskland och fick en upplevelse för livet.

I ett försök att imponera på Il Duce hade nazisterna skruvat upp propagandaapparaten på max.

I Berlin blev Mussolini överväldigad av stora parader med oändliga rader av soldater och en folkmassa på 800 000, som trots regn och åska kommit för att höra honom tala.

Inför de begeistrade tyskarna betonade Mussolini det ideologiska släktskapet mellan fascisterna och nazisterna och konstaterade att ”Tyskland och Italien är de största och mest autentiska demokratierna i världen.”

Ingår stålpakt med nazisterna

Efter besöket blev Mussolini övertygad om att nazisterna var oövervinnliga och någonting att efterlikna.

Därför införde han 1938, till sin judiska älskarinnas förtret, anti-judiska lagar liknande dem som fanns i Tyskland.

I maj året därpå ingick Mussolini och Hitler den så kallade stålpakten i vilken Italien och Tyskland förband sig att stötta varandra i händelse av ”krigiska förvecklingar” med tredje part.

Den alliansen blev ödesdiger för Mussolini och Italien.

Redan före andra världskrigets utbrott var många italienare skeptiska till vänskapen med tyskarna.

De fruktade att Hitlers evinnerliga prat om krig och expansion skulle bli verklighet och att han också skulle dra in italienarna i oöverskådliga problem.

De fick rätt.

Trots att Il Duce i största hemlighet hade låtit Hitler förstå att Italien inte var redo att gå ut i krig förrän ”i slutet av 1942” hade Führern inga tankar på att vänta så länge.

Ända sedan 1911 hade Italien försökt få full kontroll över Libyen men inte förrän under Mussolinis regering lyckades kolonialiseringen fullt ut.

© Polfoto/Ullstein Bild

Den 1 september 1939 gick tyskarna in i Polen, varpå Storbritannen och Frankrike förklarade krig mot Tyskland.

Andra världskriget hade börjat. Trots stålpakten drog sig dock Mussolini för att ge sig in i kriget.

Inte förrän tyskarna i maj 1940 hade plöjt genom Belgien, Holland och Frankrike kom han fram till att Italien borde hoppa på tåget på segerherrens sida om landet nu skulle få en bit av kakan.

Pietro Badoglio, arméns generalstabschef, varnade Mussolini för att armén var fullständigt oförberedd och inte hade tillräckligt med varken uniformer eller vapen.

Men Mussolini avfärdade honom och lovade att kriget skulle vara över redan i september samma år.

”Vi behöver bara några få tusen döda för att kunna delta i fredsförhandlingarna som en krigförande makt”, försäkrade Mussolini.

I juni 1940 gav han sina trupper order om att angripa Frankrike.

Italiens krigsinsats en fars

Mussolinis karriär som fältherre blev ett fiasko.

Han gav order om flera stora offensiver i Medelhavsregionen men överallt slutade krigstågen i misslyckanden.

I Egypten tvingades italienarna tillbaka av en betydligt mindre brittisk styrka och i Grekland var det bara en omfattande hjälp från tyskarna som förhindrade en total katastrof.

Nederlag följde på nederlag och Mussolinis popularitet minskade i samma takt. Italienarna hade ont om mat och en total avsaknad av allt ifrån medicin till kläder.

Soldaterna tvingades strida vid fronten trots en fullständig brist på både materiel och kartor och med en usel organisation för en sak som de inte riktigt trodde på.

Tiotusentals soldater överlämnade sig åt fienden, många utan strid.

Mussolini reflekterade inte ett ögonblick över att just han var skuld till de katastrofer som drabbade landet.

Han skyllde på sina officerare och tog till omfattande utrensningar.

Diktatorn led av våldsamma humörsvängningar. Ena dagen lovade han italienarna en snabb seger, nästa dag hånade han sina landsmän.

Han anklagade dem bland annat för att vara ”en fårras” och ett ”känslosamt och ovärdigt folk”.

I augusti 1941 omkom hans son Bruno i en flygkrasch.

Förutom sorgen plågades Mussolini av svåra magsmärtor och han tappade allt hår.

På grund av hans skinande blanka hjässa fick han snart öknamnet ”provolone” efter en klotrund, gulaktig ost.

Den en gång så mäktige ledaren ingav inte lika mycket respekt längre.

Den 10 juli 1943 landsteg allierade trupper på Sicilien och därmed blev det uppenbart att Italien hade förlorat.

Två veckor senare kallade det fascistiska storrådet till krismöte i Palazzo Venezia i Rom.

Trots att Mussolini plågades av magsmärtor deltog han energiskt i mötet.

Han höll ett två timmar långt tal där han osammanhängande och med flera pauser försökte försvara sig mot den hårda kritiken – till ingen nytta. Efter en omröstning avsattes Il Duce som diktator, ett beslut som fick stöd av kung Viktor Emanuel III.

”Du är den mest hatade mannen i Italien”, sade kungen till Mussolini som arresterades och fördes till ett tomt skidortshotell på två kilometers höjd på Grand Sasso-platån mitt i landet.

Här, i det som ex-Ducen kallade ”världens högst belägna fängelse”, fördjupade han sig i Nietsches skrifter och skrev brev, bland annat ett till sin hustru.

I det försäkrar han att ”i 21 år har jag arbetat oegennyttigt, utan uppehåll och med fullständig lojalitet gentemot Italien” och att hans ”samvete är rent”.

Mussolini blev inget vackert lik. Han blev skjuten och skändad av sina arga landsmän. Hans älskarinna Clara Petacci avrättades också och hängdes upp bredvid honom.

© Polfoto/Ullsteinbild

Fördes bort från sin grav

Mussolini tappade bokstavligt talat huvudet när tre av hans fascistiska beundrare flyttade hans lik från en anonym grav.

Både i livet och i döden väckte Benito Mussolini starka känslor hos sina anhängare.

Kort efter det att han i april 1945 gripits av partisaner och avrättats, begravdes Il Duce i en anonym grav på en kyrkogård i norra Milano.

Men vid påsken året därpå lyckades tre fascister lokalisera hans sista viloplats.

I skydd av mörkret grävde de upp det kraftigt förmultnade liket och lade det på en skottkärra, men när de skyndade iväg med sin döde förebild föll huvudet och ett par andra kroppsdelar av.

Efter åtskilliga timmar lyckades trion baxa in Mussolinis kropp i en bil och köra iväg. Vid den öppna graven hade de lagt en papperslapp med orden: ”Äntligen, å Duce, är du hos oss. Vi ska täcka dig med rosor men doften av din styrka kommer att överträffa doften av dessa rosor.”

I själva verket var det väl knappast rosendoft som fascisterna hade i näsan när de brottades med den förmultnade kroppen.

Efter en storstilad utredning fann polisen i augusti 1946 Mussolinis bortrövade lik.

Det låg gömt i en kista i ett kloster strax utanför Milano.

Därefter höll myndigheterna diktatorns jordiska kvarlevor inlåsta i tio år och inte förrän 1957 lämnades de ut till hans änka, Rachele Mussolini.

Samma år vigdes den före detta diktatorn till den sista vilan på familjegravplatsen i sin födelsestad Predappio i norra Italien.

Här står i dag en marmorbyst av Mussolini som med framskjuten haka tar emot den ström av besökare som vallfärdar hit för att hedra honom.

Dog utan värdighet

Under Mussolinis fångenskap utlyste Italien den 8 september 1943 vapenvila och gick över till de allierades sida.

Dessförinnan hade tyskarna rört upp himmel och jord för att hitta Mussolini eftersom de ville ha honom som ledare för en buffertstat i nordvästra Italien.

Heinrich Himmler gick så långt att han konsulterade en astrolog för att hitta Il Duce.

Till sist lyckades tyskarna, och den 12 september 1943 befriades Mussolini genom en extremt våghalsig kommandoaktion (skildrad i Världens Historia nr 3/2006).

Om Mussolini hade väntat sig att återfå sin forna storhet som ledare för det tyskockuperade Nord- och Mellanitalien, den så kallade Salòrepubliken, blev han grymt besviken.

Han hade reducerats till en marionett i tyskarnas händer och beskrev också sig själv som ”en borgmästare som försöker stå upprätt i kvicksand”.

Icke desto mindre lyckades han utkräva hämnd på sin svärson, den förre utrikesministern Galeazzo Ciano, som var gift med hans dotter Edda och hade varit en av drivkrafterna bakom Mussolinis detronisering och gripande i juli.

I september 1943 arresterades Ciano och avrättades senare som landsförrädare.

Från sitt residens i staden Gargnano vid Gardasjön, där även älskarinnan Clara Petacci befann sig, gav Mussolini dessutom order om att alla italienare som tog till vapen mot tyskarna skulle dödas.

För varje dödad fascist eller nazist skulle minst tio anti-fascister dö, löd ordern. Men döden började också närma sig Mussolini själv.

I början av 1945 var större delen av Italien befriat och under krigets sista dagar försökte Mussolini fly med en tysk militärkolonn som var på reträtt norrut.

Den 27 april 1945 stoppades konvojen och erövrades av italienska partisaner. Under en matta i en av lastbilarna hittade de Mussolini.

Han höll två skarpladdade vapen i sin famn.

Viljelöst och utan att göra motstånd lät sig Mussolini gripas och föras till rådhuset i staden Dongo, där han på morgonen den 28 april återförenades med älskarinnan Clara Petacci.

Samma dag dömdes de båda till döden genom skjutning vid en hastig ståndrätt.

Domen verkställdes klockan 16.10. Mussolini dog utan värdighet. Han stod inte upp, såg inte på exekutionsplutonen utan sköts sittande grensle över en stol med ryggen mot skyttarna.

Samma natt kördes liken på ett lastbilsflak till Piazzale Loreto i Milano.

Tidigt på morgonen den 29 april dumpades de i dammet på torget. Ryktet spred sig blixtsnabbt och från alla håll kom stadsborna för att ta farväl av den hatade diktatorn.

Med påkar eller bara knytnävarna gick folk lös på Mussolinis lik, de trampade, spottade och urinerade på det.

Som en sista förödmjukelse hängdes han och Clara Petacci upp och ned från taket på en bensinstation.

I just den stad där Mussolini hade påbörjat sin klättring mot maktens tinnar var hans skändade lik nu utställt till allas spott och spe.

Alessandra Mussolini har skänkt stjärnglans åt flera av Berlusconis showartade kampanjer.

© Polfoto/Ullstein Bild

Mussolinis barnbarn blev Playboybunny och partiledare

Alessandra Mussolini, född 1962, har gått i sin farfars politiska fotspår och har flera gånger sagt att hon är ”stolt över att vara fascist”.

På 1980-talet inledde den blonda Alessandra en karriär som skådespelerska och popsångerska med stöd av sin moster, superstjärnan Sophia Loren, men ställde till med skandal när hon 1983 syntes avklädd på omslaget till herrtidningen Playboy.

I stället för att fortsätta i underhållningsbranschen valde Alessandra att ägna sig åt politik.

År 1992 valdes hon in i det italienska parlamentet för det nyfascistiska partiet Movimento Sociale Italiano, som 1994 bytte namn till Alleanza Nazionale.

Tillsammans med mediekungen och högerpopulisten Silvio Berlusconis Forza Italia och högerpartiet Lega Nord vann Alleanza Nazionale en stor valseger 1994, men år 2003 lämnade Alessandra sitt parti i vrede.

Brottet skedde när partiledaren och vice premiärministern Gianfranco Fini kallade fascismen ”ett absolut ont” och bad om ursäkt för Mussolinis raslagar.

Alessandra bildade ett nytt parti, Alternativa Sociale, och blev ledamot i Europaparlamentet år 2004.

År 2008 blev hon återigen invald i italienska parlamentet där hon ingår i Berlusconis allians av högerpartier.

Läs också:

Kungar och drottningar

Krig, revolutioner och folkomröstningar har störtat kungarna

10 minuter
Kungar och drottningar

7 kungar som fick kicken

10 minuter
Kända krigsmän

Utsattes Mussolini för mordförsök?

1 minut

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj