Montgomery anländer
Sätt er!” lyder kommandot när den smale mannen med det något spetsiga ansiktet kliver ut ur sin barack och stirrar ut över de solbrända officerarna i britternas 8:e armé. Han presenterar sig som Bernard Montgomery. Med gäll och kallsinnig röst börjar han förklara sin strategi för officerarna.
De 50–60 församlade männen hyser inga större förhoppningar inför mötet med sin nye överbefälhavare. I drygt ett år har britterna kämpat mot den tyska Afrikakåren, som leds av fältmarskalk Rommel. Dittills har det varit ett enda långt nederlag med tusentals döda. Rommel är oövervinnelig. Den här dagen, den 13 augusti 1942, är bara ännu en deprimerande, stekhet dag i den egyptiska öknen.
”Vi kommer att stå fast och slåss. Det blir inga fler reträtter. Jag har gett order om att alla instruktioner om tillbakadragande ska brännas”, säger Montgomery till de häpna officerarna.
”De som tänker att vi inte kan besegra Rommel ska ställa sig upp och gå härifrån med detsamma. Jag accepterar inga tvivlare.”
Ingen reser sig, och under minuterna som följer växer männens självförtroende lite i taget. Montgomery konstaterar att samtliga soldater ska motionera och ha skjutövningar under de närmaste veckorna. Samtidigt försäkrar han att 8:e armén ska förstärkas med flera tusen fräscha brittiska soldater och 300 amerikanska Sherman-stridsvagnar. Därmed kommer armén att bestå av omkring 220 000 man.
Han höjer rösten: ”Rommel och hans armé ska jagas långt ut ur Afrika!”
Montgomery var andrahandsvalet
Den 54-årige Bernard Law Montgomery har fått sitt livs chans i Nordafrika. Premiärminister Winston Churchill är i akut behov av en seger över nazisterna, och beslutade därför redan på våren att byta ut militärledningen i Afrika.
Churchills förstahandsval var general William Gott, men han omkom några veckor innan han skulle tillträda då hans flygplan sköts ned av tyskarna utanför Kairo. Med kort varsel föll valet därför på den okarismatiske Montgomery, som dittills bara utmärkt sig då han räddat sina män levande hem från Dunkerque år 1940. I övrigt ansågs Montgomery vara en duglig militärteoretiker – men en kverulant som ständigt smutskastade såväl underordnade som överordnade om de inte gjorde som han ville.
Under sitt första möte med Churchill hade Montgomery haft mage att tacka nej till såväl cigarr som drinkar efter middagen med den jovialiske premiärministern. Därför blev Churchill tvungen att ta fram en del ovanliga argument när han skulle förklara varför han ville ha just Montgomery som högste befälhavare i ökenkriget: ”Om han är otrevlig mot sin omgivning måste han ju också vara otrevlig för sina fiender”, förklarade Winston Churchill för sina skeptiska åhörare.
Duellen mellem Montgomery och Rommel börjar
De brittiska soldaterna i den nordafrikanska öknen väcks av blixtar och dova dån. Det har bara gått två veckor sedan Montgomery tillträdde. I månskenet ser soldaterna Rommels pansardivision på väg mot de brittiska ställningarna vid Alam Halfa, precis söder om den viktiga staden el-Alamein.
En officer rusar fram till Montgomerys tält för att meddela att tyskarna närmar sig. Han lyckas ruska liv i generalen, men när Montgomery får beskedet säger han bara helt lugnt: ”Perfekt! Kunde inte vara bättre!” – och sover tryggt vidare.
Ända sedan Montgomery tog befälet över sin ökenarmé har han varit övertygad om att Rommel skulle försöka angripa just Alam Halfa för att därefter gå mot el-Alamein. Därför har Montgomery gjort allt för att befästa Alam Halfa. De brittiska trupperna ska stå fast och under inga omständigheter låta sig lockas ut i öppen terräng, där de är lätta byten för tyskarnas kanoner. Om britterna håller sig till den strategin kan Montgomery sova lugnt.
Han får rätt. I sex dagar bombarderar Rommels pansardivisioner Alam Halfa utan att britterna flyttar sig en tum. Och dessutom låter Royal Air Force bomberna hagla över tyskarna. Till slut tvingas Rommel dra tillbaka sina trupper.
Det förhållandevis lilla slaget är en enorm moralisk seger för britterna; för första gången har de fått grepp om Rommel. Samtidigt är det en stor strategisk seger för Montgomery som lyckats förutspå Rommels avsikter.
Minnena från första världskriget
Kvällen den 23 oktober 1942 är alldeles stilla. Vid en utkikspost strax utanför el-Alamein står Montgomery i skymningen tillsammans med stabsofficeren Freddie de Guingand. De närmaste timmarna kommer att bli helt avgörande för resten av ökenkriget. Slaget om Alam Halfa var bara en försiktig inledning. Nu väntar den verkliga uppgörelsen.
För Montgomery är det långtifrån första gången han är redo att möta sitt öde på slagfältet. Precis 28 år tidigare, på hösten 1914 under första världskriget, låg han i skyttegraven vid fransk-belgiska gränsen och fick kommandot: ”Anfall!”
Montgomery och hans lilla bataljon stormade fram mot de tyska ställningarna i vad han senare beskrev som ”ett regn av kulor från gevär och kulsprutor och ett riktigt oväder av granatsplitter”.
Han sprang främst men kom inte långt. Redan efter några meter snubblade han över sin sabel som hängde i bältet. Och när han äntligen kom på fötter igen upptäckte han att de flesta omkring honom hade dödats. Montgomerys klumpighet blev hans räddning.
Strax därefter träffades han i höger lunga och föll omkull mitt på slagfältet. En soldat som försökte hjälpa honom i säkerhet träffades i huvudet, och därefter låg Montgomery orörlig i ingenmansland i flera timmar med en död kamrat över sig.
Hämndens timme är inne för Montgomery
Tjugoåtta år senare står Montgomery vid el-Alamein. Det är dags för hämnd. Exakt kl. 21.25 ger han signal till Operation Lightfoot, och den förödande artilleribeskjutningen börjar. I en och en halv timme vräker 680 brittiska kanoner sina projektiler över de tyska ställningarna. Därefter rycker infanteriet fram.
Tyskarna blir totalt överrumplade. Rommel har tagit ledigt och åkt till Österrike för att kurera sig. Nu tvingas han skynda tillbaka till fronten. Men den legendariske ”Ökenräven” kommer för sent. Efter tio dagar, den 2 november, tränger de första brittiska enheterna, utökade med australiensiska, sydafrikanska och nyzeeländska styrkor, igenom tyskarnas försvarslinjer.
Segern blir total för de allierade då den tyske generalen von Thoma tas tillfånga och förs till det brittiska högkvarteret. Montgomery bjuder in honom på middag medan kanonerna dånar i fjärran. ”Han är en mycket trevlig kille och pratar villigt om de senaste händelserna”, skrev Montgomery senare.
Myten om Montgomery skapas
Hemma i Storbritannien gläds Winston Churchill åt nyheten om Rommels reträtt: ”Detta är inte slutet. Det är inte ens början till slutet. Men kanske är det slutet på början”, konstaterar premiärministern i London.
Medan britterna festar tar Montgomery tillfället i akt och inleder en febril jakt på de tyska trupperna längs Libyens kust. Populariteten är ovan för den kantige Montgomery, men han bestämmer sig för att utnyttja situationen.
Mellan de många drabbningarna på slagfältet håller han åtskilliga strategimöten med sina adjutanter. De är imponerade av generalen och uppmanar honom att stärka sitt rykte för att uppnå samma hjältestatus bland soldaterna som ”Ökenräven” Rommel har.
Det är adjutanterna som hittar på att Montgomery ska byta ut sin uniform mot någonting som sticker ut lite mer: en basker med två stora emblem som i vanliga fall inte används tillsammans, nämligen Montgomerys generalsemblem och emblemet från Royal Tank Regiment. Samtidigt får han en stor stickad tröja på sig så att han, enligt omgivningen, inte längre ser ut som en brittisk general utan snarare ”en illa klädd bohemisk konstnär”.
Montgomery är både framgångsrik och irriterande
Med sin nya image som folklig, framgångsrik och osårbar får Montgomery ett enormt självförtroende under ökenkrigets sista månader. Problemet är bara att han nu måste samarbeta med de amerikanska generalerna – och det tycker han inte alls om.
Den 29 mars 1943 stiger den amerikanske generalen Dwight D. Eisenhower för första gången in genom dörren till Montgomerys högkvarter i Tunis. De båda generalerna ska göra upp en gemensam strategi för den fortsatta utvecklingen i Nordafrika och en framtida landstigning i Sydeuropa. Men mötet blir ett fiasko.
”Han är säkert utmärkt inom det politiska. Men jag måste säga att han inte vet det minsta om krigföring. Han borde hållas långt borta från allt sådant”, konstaterade Montgomery efteråt om Eisenhower.
Eisenhower hade också åsikter om Montgomery: ”Han är utan tvivel skicklig, men mycket inbilsk. Han är så stolt över sina tidigare framgångar att han aldrig mer kommer att ta ett enda steg förrän han är fullständigt säker på att det kommer att bli en succé.”
Amerikanerna får sin uppfattning bekräftad då Montgomery ingår ett vad med Eisenhowers stabschef, W.B. Smith. ”Vad får jag om mina trupper når fram till kuststaden Sfax i början av april?” säger Montgomery.
Smith tror att Montgomery skämtar, och lovar därför Monty ”vad som helst” om han faktiskt lyckas ta sig dit. Några månader efter vadslagningen, den 10 april, tickar det in ett telegram till Eisenhowers högkvarter i Alger. Det är från Montgomery, som skriver att han tagit sig till Sfax och vunnit vadet. Därför vill han nu gärna ha ett amerikanskt B-17-bombplan, en ”flygande fästning”, som sin privata egendom. Den ska dessutom ha full besättning, på amerikanernas bekostnad.
Eisenhower tror knappt sina ögon. Han uppfattar Montgomerys krav som ohövligt, men han tvingas inse att det skulle se illa ut om en amerikansk general bryter sitt löfte till en populär brittisk kollega. Den 16 april får Montgomery sin egen ”flygande fästning”.
Redan månaden därpå ger de tyska trupperna upp kampen i Nordafrika, och en av dem som tas tillfånga i maj 1943 är den italienske generalen Giovanni Messe, som stridit på tyskarnas sida. Sin vana trogen bjuder Montgomery in besegrade motståndare på middag, varefter han konfiskerar Messes lyxiga husvagn med marmorbadrum. Den vagnen kommer sedan att följa Montgomery under resten av kriget.
Dagen D väntar
Den 2 januari 1944 landar en sliten Montgomery i London. Efter framgångarna i Nordafrika har han och de övriga allierade styrkorna genomfört en landstigning på Sicilien och tagit sig långt upp i Italien. Men erövringarna har inneburit hårda strider och samarbetet mellan Montgomery och de amerikanska generalerna har varit katastrofalt.
De har varit fullständigt oense om den övergripande strategin, och vid flera tillfällen har samarbetet slutat i en inbördes kapplöpning om vem som skulle komma först till en viss stad. Till slut kallades Montgomery hem och fick ansvaret för ett uppdrag som passade honom: att förbereda D-dagen, landstigningen i Normandie.
Så snart han kommit hem installerar Montgomery sitt högkvarter i privatskolan St. Paul’s i centrala London. Där hade Montgomery tillbringat sin ungdom, från 14 till 18 års ålder. Det han minns bäst är lärarnas fysiska bestraffningar och slagsmålen med skolkamraterna.
Hemkomsten innebär att Montgomery tvingas stå ansikte mot ansikte med ett förflutet som han gjort allt för att glömma bort. Under fälttågen har han inte haft någon kontakt alls med sin mor eller sina sju syskon, och bara skrivit något enstaka brev till sin son, den 16-årige David, som han inkvarterat hos rektor Reynolds i Hindhead i södra England.
Rektorn har fått stränga order om att pojken ”under inga omständigheter” får åka och hälsa på sin farmor, och Reynolds ska över huvud taget avvisa ”vartenda råd” från alla medlemmar ur släkten Montgomery.
Konflikten med familjen beror på att Montgomery har haft en allt annat än lycklig barndom. Hans far var biskop och aldrig hemma, och hans mor uppvisade, enligt Montgomery, ”en märkbar brist på kärlek”. Hon slog sina barn.
Men det värsta är att återkomsten till Storbritannien väcker minnen till liv av Montgomerys största sorg i livet: att han förlorat sin hustru Betty. De gifte sig 1927 och äktenskapet förändrade hela Montys personlighet. Enligt vännerna blev den bryske och introverte Montgomery glad och munter. Men bara tio år senare blev Betty biten av en insekt och dog av blodförgiftning.
Hustruns död blev en förkrossande förlust för Montgomery, och han bjöd varken in Bettys eller sin egen familj till begravningen. De enda som deltog i ceremonin var tre av hans kolleger, som aldrig träffat henne. Efter det blev försvarsmakten Montgomerys familj.
Montgomery får goda nyheter från Västfronten
Den 6 juni 1944 kl. 03.00 på morgonen faller de första bomberna över det tyska kustförsvaret i Normandie. Fem timmar senare är hela horisonten fylld med de allierades fartyg, och under timmarna som följer stormar 150 000 soldater upp på land. Historiens största landstigningsoperation har börjat, och Montgomery är general för hela armén.
Precis som i ökenkriget är Erwin Rommel hans motståndare, och precis som då är den tyske fältmarskalken på annan ort när slaget börjar. Den här gången är han på väg till sin hustrus 50-årsfirande när de allierade slår till.
Under de nästkommande dagarna rycker Montgomery fram, och den gamla fiendskapen med de amerikanska generalerna blossar upp på nytt. Dwight D. Eisenhower är högste befälhavare över de allierade styrkorna i Europa, och såväl han som de övriga amerikanska generalerna tycker att Montgomerys framryckning går alldeles för långsamt.
Amerikanernas bedömning bekräftas när det kommer fram att Montgomery ger sig tid åt att ha husdjur i högkvarteret. Själv skrev han till en vän: ”Jag har nu sex kanariefåglar, en turturduva, två hundar. Den ena är en foxterrier som jag fått av BBC-journalister; den har jag gett namnet Hitler. Den andra är en gyllene cockerspaniel. Jag kallar honom Rommel. Både Hitler och Rommel får stryk när det behövs. De är vana vid bestraffningar.”
För varje dag ökar pressen på Montgomery: hans framryckning måste gå snabbare. I september 1944 presenterar han äntligen en plan för hur hans trupper ska erövra ett antal broar över Rhendeltat i Nederländerna. Offensiven ska skapa förutsättningar för en framryckning mot de tyska industrierna i Ruhrområdet i Tyskland.
Planen är emellertid väldigt riskabel. Enligt underrättelserapporter finns två SS-stridsvagnsdivisioner i området. Men Montgomery viftar bort varningarna. Han är säker på sin förmåga – och tror att tyskarnas trupper är i upplösning. Men den här gången har han fel.
Montgomery tar en bro för mycket
Runt den 17 september släpps cirka 20 000 brittiska, amerikanska, kanadensiska och polska fallskärmssoldater ned i området kring broarna i Nederländerna, som en del av Operation Market Garden. Men några soldater landar alltför långt från målet och krockar även med de stridslystna SS-divisionerna. Av de 9 000 man som släpps ned runt Arnhem tar sig bara 2 400 tillbaka till de allierades linjer. Resten dödas eller tillfångatas.
Montgomery tvingas medge att tyskarnas motstånd varit betydligt svårare än beräknat. Men han anser att huvudansvaret för fiaskot ligger hos amerikanerna, som – enligt hans åsikt – svikit soldaterna vid Arnhem. Under månaderna som följer blir han alltmer besatt av tanken på de motsättningar som råder mellan honom och de amerikanska generalerna.
I december 1944 skriver han ett brev till den brittiske krigsministern James Grigg: ”Den amerikanska planen för att vinna kriget är förfärande. Den kan inte lyckas; kriget kommer att fortsätta.”
Men nu har Eisenhower fått nog av den beskäftige britten som tydligen är ute efter att ta över befälet över alla allierade trupper i Västeuropa. På ett möte i Versailles den 30 december är Eisenhower beredd att avskeda Montgomery, som tvingas erkänna sig besegrad. Han skriver ett brev till Eisenhower och lovar att hädanefter stå bakom den amerikanske överbefälhavaren till hundra procent.
Britternas största triumf
På våren 1945 är det bara en tidsfråga innan Nazityskland faller, men samtidigt inser politikerna i väst att de inte längre kämpar mot bara tyskarna, utan även mot Stalin om kontrollen över Östersjön. Det blir Montgomerys uppgift att snabbt ta sig över Elbe och till Lübeck för att hindra Röda armén från att marschera upp i Danmark. Montgomery når sitt mål den 2 maj.
Dagen därpå hör han ett militärfordon utanför sitt läger på Lüneburger Heide i Nordtyskland. I bilen sitter fem tyska officerare – bland andra chefen för den tyska flottan, amiral von Friedeburg, i uniform och svarta stövlar. Montgomery stiger ut ur husvagnen och närmar sig långsamt. ”Vilka är ni?” ropar han.
Tolken informerar om namn och rang på tyskarna i bilen. Den med lägst rang är major, men det gör inte Montgomery mer välvilligt inställd. ”Jag har aldrig hört talas om er! Vad vill ni? Hur vågar ni ta med er en major in i mitt högkvarter?!”
Efter hans utbrott får de tyska officerarna dock chansen att förklara att de skickats dit av rikspresident Karl Dönitz för att be britterna ta emot kapitulationen från tre tyska arméer. Till en början vägrar Montgomery, men efter en god lunch kommer parterna överens. Under de senaste krigsmånaderna har Montgomery hållits utanför de betydelsefulla slagen, men nu befinner han sig plötsligt i händelsernas centrum.
Det regnar den 4 maj när en hastigt inkallad skara journalister ställer upp sin utrustning i Montgomerys högkvarter. Strax därpå gör han entré tillsammans med amiral von Friedeburg, konteramiral Wagner, general Kinzel, överste Poleck och major Freidel. Under tystnad skriver tyskarna på ett dokument och överlämnar det till Montgomery.
”Jag undertecknar detta å den allierade överbefälhavarens, general Eisenhower, vägnar”, säger den brittiske generalen högtidligt innan han för pennan till dokumentet. De tyska styrkorna i Nederländerna, Danmark och nordvästra Tyskland – sammanlagt drygt en miljon soldater – har därmed kapitulerat för Montgomery. Det blir krigets största delkapitulation, och en enorm personlig seger för den kontroversielle generalen.
Under krigets sista dagar står Montgomery åter i händelsernas centrum, älskad av folket i de befriade länderna och omstridd bland politiska ledare och militärkolleger. Det omdömet behöll han ända fram till sin död år 1976.