Lord Nelson bröt mot alla sjökrigets regler

Nelson föddes 1758 i Burnham Thorpe i Norfolk. Han var son till en landsortspräst och växte upp under enkla förhållanden. Nio år efter Horatios födelse dog hans mor Catherine, bara 42 år gammal, och efterlämnade sin man och en skara på åtta barn.

Hans far, Edmund Nelson, fruktade för sina barns framtid och sökte hjälp från familj och vänner.

Han skickade ett brev till sin svåger, sjökaptenen Maurice Suckling, och bad honom att ta med Horatio ut på en seglats. Det bryska svaret var:

”Vad har stackars svage Horatio gjort för att behöva uthärda det hårda livet till sjöss? Men låt honom följa med. Kanske blåser en kanonkula av hans huvud första gången vi hamnar i strid, och så är det slut med honom.”

Suckling tog unge Horatio under sina vingar. Han såg till och med till att pojken – trots att han bara var tolv år gammal och oerfaren – skrevs in som sjökadett, en titel som gav honom ett värdefullt försprång på hans karriärväg.

Nelson led fruktansvärt av sjösjuka, en åkomma som skulle plåga honom under resten av hans liv. Men han bevisade snabbt sitt värde. Vid 19 års ålder – 1777 – utnämndes han till löjtnant och snart förde han befäl över sin egen fregatt.

Det var dock inte förrän i kriget mot Frankrike 1793 som Nelson fick sin stora chans. Som kapten på linjeskeppet HMS Agamemnon med 64 kanoner seglade han i januari 1793 mot Medelhavet och den första av många drabbningar med ärkefienden Frankrike.

Nelsons viktigaste slag stod vid Trafalgar den 21 oktober 1805. Där drabbade britterna samman med en fransk-spansk flotta på väg mot Engelska kanalen, ledd av viceamiral Pierre-Charles de Villeneuve.

Nelson var fast besluten att slå ut Villeneuves styrka och den 19 oktober 1805 befann han sig bara några sjömil från fienden utanför Spaniens södra Atlantkust.

Den fransk-spanska flottan bestod av 33 stora örlogsfartyg, inklusive världens största fartyg, Santísima Trinidad, som var bestyckat med en fruktansvärd eldkraft i form av 136 kanoner. Nelson hade 27 linjeskepp till sitt förfogande.

På morgonen den 21 oktober hissade han den numera berömda signalen: ”England förväntar sig att varje man gör sin plikt.” Detta följdes av: ”Bekämpa fienden på nära håll.” Sedan bröt hans flotta, uppdelad i två rader och med mullrande kanoner, igenom de fientliga fartygens linje.

Slaget var blodigt och intensivt, men britternas erfarenhet, utrustning och stridsförmåga överträffade vida fransmännens. Klockan 16.30 hade Villeneuve och hans kaptener kapitulerat.

Segern omintetgjorde inte bara fransmännens planerade invasion av England för gott. Den innebar också att England hädanefter skulle behärska världshaven med nästan obegränsad makt.

Slaget blev Nelsons sista.

Det var där den så kallade karronaden visade sitt värde. Den korta, slätborrade kanonen hade en kort räckvidd men var skrämmande effektiv på nära håll: kanonkulor som vägde över 30 kilo och avfyrades på nära håll krossade relingar och rigg, medan kartescher – behållare fyllda med järnkulor – mejade ner fiendens soldater.

Karronaden var också snabbare att använda och lättare att flytta runt än kanoner. Det franska fartyget Bucentaure drabbades särskilt hårt av karronaderna: enligt vissa uppgifter skadade eller dödade ett skott från de båda karronaderna nästan 300 man på däcket av Bucentaure under slaget vid Trafalgar.

Fransmännen förfogade inte över några karronader, som tillverkats speciellt för den engelska flottan på Carron Iron Works i Falkirk i Skottland.

Nelson förlorade synen på sitt högra öga när han som sjökapten i flottan 1794 deltog i erövringen av den korsikanska staden Calvi.

På morgonen den 12 juli, när slaget var som intensivast, bevittnade Nelson bombardemanget från en utsiktsplats på en stor, platt klippa utanför staden.

Utsikten var god, men händelserna kom närmare än planerat när en granat slog ner nära Nelsons plats. Granaten borrade sig in i en sandsäck och explosionen skickade upp kaskader av sand och småsten i luften med stor kraft. Några av fragmenten träffade Nelson i höger öga.

På kvällen kunde han fortfarande inte se ur sitt skadade öga, men han fäste inte så stor vikt vid skadan:

”Jag blev lite skadad i morse, inte mycket, som du kan se av min skrift”, skrev han samma kväll i ett brev till sin bror William.

Sjöhjälten återfick aldrig synen, utan var i stort sett blind på höger öga under resten av sitt liv.

Den traditionella stridstekniken tillät inte Nelson att utnyttja det brittiska artilleriets överlägsenhet. Hans taktik var därför att bryta upp fiendestyrkan i mindre enheter så att han kunde komma i närstrid.

Det gjorde han genom att låta en del av sina fartyg segla genom fiendens linje, medan en annan del attackerade en mindre samling fientliga fartyg.

Tekniken i sig var inte ny, men Nelson fulländade den.

Det berodde delvis på att han inför slaget gav sina officerare fria händer, i stället för att detaljstyra slaget med hjälp av signalflaggor. Denna frihet gjorde att officerarna kunde utnyttja de möjligheter som oväntat uppstod under närstriderna vid olika platser under slaget.

Nelsons förtroendebaserade ledarstil återspeglades i det så kallade Trafalgar Memorandum, de order till kaptenerna som han skrev ner före slaget:

”Något måste nödvändigtvis lämnas åt slumpen”, skrev amiralen. ”Om signaler varken kan ses eller förstås kommer ingen kapten att göra fel så länge han placerar sitt skepp intill en fiende.”

Taktiken – och Nelsons skicklighet som befälhavare – kallades ofta för ”The Nelson Touch”.

År 1787 gifte sig Nelson med den 29-åriga änkan Frances Nisbet.

Nisbet, som Nelson alltid kallade Fanny, var dotter till en framstående domare på ön Nevis i Karibiska havet.

Nevis var på den tiden en brittisk besittning, och de båda träffades när Nelson anlände till ön två år tidigare, 1785. Frances Nisbet bodde då hos sin farbror, en av öns politiska ledare, som ofta bjöd in sjöofficerare att besöka sitt ståtliga hem, plantagen Montpelier.

Efter bröllopet 1787 tog Nelson med sig sin brud och hennes sjuårige son Josiah till England. Där bosatte de sig i Nelsons hemtrakt Norfolk. Förhållandet var kärleksfullt, men Frances Nelson hade svårt att finna sig till rätta. Hon saknade värmen i Karibien och det sociala livet på plantagen.

Hon fruktade också ständigt för Nelsons liv och hälsa. Med goda skäl.

Nelson förlorade visserligen en arm 1797 i slaget vid Santa Cruz de Tenerife, men han hade ingen som helst avsikt att gå i land.

Horatio Nelson levde i många år med sin älskarinna Emma Hamilton.

Emma, en före detta skådespelerska, var gift med det brittiska sändebudet i Neapel, Sir William Hamilton, och var mycket populär i sällskapslivet när hon och Nelson träffades. Det hände 1793 när han, som befälhavare på HMS Agamemnon, anlände till Neapel i ett diplomatiskt ärende.

Sjöhjälten föll genast för Lady Hamiltons charm:

”Hon är en ung kvinna med beundransvärda manér. Hon hedrar sin upphöjda position”, skrev han lyriskt i ett brev till sin dåvarande hustru.

Lady Hamilton var tydligen så beundransvärd att hon och Nelson blev ett par dejta, vilket snabbt väckte uppståndelse – inte bara i Neapel utan även hemma i England, där ryktet gick att sjöhjälten och den före detta skådespelerskan inte bara hade hittat varandra, de bodde tillsammans i William Hamiltons hus, tydligen med hans godkännande!

När Nelson återvände till England år 1800 fann en nedstämd Fanny och en upprörd överklass att ryktena var sanna. Nelson bröt inte bara mot reglerna till sjöss, utan även på land: med sig hade han den gravida Emma och Sir William Hamilton.

Den 29 januari 1801 födde Lady Hamilton sin och Nelsons dotter Horatia, och samma år köpte Nelson en herrgård strax utanför London. Där levde han och makarna Hamilton lyckliga tillsammans fram till Sir Williams död 1803.

Trots att det var uppenbart att Fanny ratats av Nelson lät han aldrig skilja sig från henne, och därför kunde han och Emma Hamilton aldrig gifta sig.

Nelson satte kikaren för sitt blinda öga under slaget vid Köpenhamn.

Slaget ägde rum under Napoleonkrigen – en konflikt där Danmark förblev neutralt. Som neutrala kunde danskarna tjäna pengar på att skeppa krigsmaterial till de krigförande länderna, vilket så småningom retade upp Storbritannien.

Våren 1801 bestämde sig stormakten för att lära Danmark en läxa.

På morgonen den 2 april seglade en brittisk flotta under ledning av amiral Sir Hyde Parker och viceamiral Horatio Nelson in i Kongedybet – den inseglingsränna som leder till inloppet till Köpenhamns hamn.

Uppgiften att anfalla de danska fartygen föll på Nelson, medan överbefälhavaren Sir Hyde Parker ledde det övergripande slaget från sin del av flottan lite längre ut.

Med 1 058 kanoner var britterna vida överlägsna danskarna och deras 630 kanoner. Men de danska sjömännen kämpade så gott de kunde och slaget drog ut på tiden.

Eftersom Nelson hade lovat Sir Hyde Parker att avsluta slaget på en timme, och krutröken fortfarande låg tjock över Redoubt klockan 13.30, blev Parker nervös:

”Nelsons timme är djäkligt lång”, muttrade han innan han signalerade till Nelson att avbryta striden.

Nelson kunde se att de brittiska kanonerna just då började få effekt på de danska fartygen. Han vägrade därför att lyda ordern.

”Som du vet, Foley, har jag bara ett öga. Jag har rätt att vara blind då och då. Och jag kan verkligen inte se den signalen”, sa han till sin kapten, Sir Thomas Foley, och enligt legenden satte han kikaren för sitt blinda öga.

Resultatet blev att Nelson fortsatte att låta signal nr 39 – ”angrip fienden på nära håll” – fladdra från masten. En halvtimme senare hade Nelsons eld fått de flesta av de danska kanonerna att tystna. Klockan 16.00 kom de båda sidorna överens om vapenvila. Nelsons olydnad hade säkrat segern för britterna.

Lord Nelson dog på sitt flaggskepp, HMS Victory, under slaget vid Trafalgar den 21 oktober 1805.

HMS Victory och det franska fartyget Redoubtable befann sig nära varandra och kulorna visslade bokstavligen runt Nelsons öron när han betraktade slaget från däck med skeppsläkaren William Beatty och kapten Thomas Hardy vid sin sida.

”Det går för hårt till för att det ska hålla länge”, anmärkte Nelson om den intensiva eldstriden.

Några minuter senare träffades Nelson av en kula från en prickskytt i riggen på Redoubtable.

"Kulan träffade epåletten på hans vänstra axel och passerade genom bröstet. Han föll med ansiktet ned på däck”, berättar Beatty.

Nelson visste direkt att han inte skulle överleva den här gången.

”De har till slut fått mig, Hardy”, sa Nelson till Thomas Hardy. ”Min ryggrad är genomskjuten.”

Sjömän bar ner den döende amiralen under däck. För moralens skull hölls hans tillstånd hemligt för männen, som oförtrutet kämpade vidare. Under däck lyssnade den allt svagare Nelson uppmärksamt på ljudet av kanonmullret och männens stridsrop.

Först när de omkring honom berättade att segern var säkrad andades amiralen ut. En halvtimme senare slutade slaget med en brittisk seger.

I enlighet med sin önskan begravdes amiralen inte till havs. I stället transporterades hans kropp tillbaka till England i en tunna fylld med brandy, vilket bevarade kroppen.

Minst tre vittnen uppgav att amiralen, innan han dog, vände sig till kapten Thomas Hardy och sa: ”Kyss mig, Hardy”.

Bland vittnena fanns skeppsläkaren William Beatty:

”Han (Nelson, red.) sa till kapten Hardy att han kände att han några minuter senare inte längre skulle vara med oss, och tillade med låg röst: ’Kasta mig inte överbord, Hardy’. Kaptenen svarade ’Nej, absolut inte.’ ’Hardy, ta hand om stackars Lady Hamilton’, sa Nelson och tillade sedan: ’Kyss mig, Hardy’.”

En kyss på kinden var inte ett ovanligt tecken på tillgivenhet bland män på Nelsons tid.

Enligt Beatty tillade Nelson senare:

”Tack gode Gud att jag har gjort min plikt”. Andra skriftliga redogörelser anger också orden som Nelsons sista. Han ska ha upprepat dem tills han inte längre kunde tala.

En annan version av händelsen finns i ett brev skrivet av den 21-årige assisterande skeppskirurgen Robert Hilton, som tjänstgjorde på fartyget HMS Swiftsure under slaget.

I ett brev skrivet kort efter slaget rapporterar Hilton att Nelsons sista ord var: ”Nu har jag levt länge nog”. Enligt Hilton vidarebefordrades orden till besättningen på Swiftsure av kapten Hardy. Brevet kom till allmänhetens kännedom 2012 när en av Hiltons ättlingar städade upp i en hög med gamla papper som hon hade ärvt.