Beduinledaren Auda tittar leende på den blåögde britten som ligger på kullen medan kulorna viner kring öronen på dem båda två:
”Nå, vad tycker du om howeitat-stammen?” ropar han och blickar stolt ut över sin beduinarmé som ligger omkring dem. Krigarna skjuter med sina gevär mot en bataljon turkiska soldater nedanför kullen vid det lilla fortet Abu el Lissal i våra dagars Jordanien.
”De skjuter mycket men träffar lite”, ropar britten retsamt till svar.
Beduinledaren blir irriterad, sliter av sig sin huvudbonad och kastar den på marken: ”Hämta din kamel om du vill se vad den gamle mannen kan!”
I nästa sekund sitter Auda på sin häst och galopperar ned mot turkarna med 50 howeitat-ryttare i hälarna. Strax efter kommer britten nedför kullen tillsammans med 400 beduiner på kameler. De omkring 500 turkiska soldaterna är helt oförberedda på stormningen och slås snart ut.
När slaget är över har 300 turkar mist livet, de övriga är tillfångatagna. Bara två beduiner har stupat. Efter slaget ligger vägen öppen mot den strategiskt viktiga hamnstaden Aqaba vid Röda havet. Beduinerna erövrar staden fyra dagar senare, den 6 juli 1917.
Överraskningsanfallet utfördes av flera av Arabiens mest krigiska beduinstammar, ledda av den brittiske officeren Thomas Edward Lawrence – ett namn som efter kriget skulle bli känt över hela världen.
Lawrence – eller ”El Aurens” som araberna kallade honom – skulle komma att bli en symbol för britternas och arabernas framgångsrika ökenkrig mot Osmanska riket.
Men en mörk skugga vilade över hans namn; de storslagna segrar som Lawrence och araberna vann åt britterna byggde på lögner. Falskheten skulle komma att få tragiska konsekvenser, inte bara för Lawrence utan för hela Mellanösterns framtid.
Lawrence (t.v.) arbetade före kriget med den berömde arkeologen Leonard Woolley (t.h.). Med sina cirka 162 centimeter var Lawrence för kort för att bli soldat, men hans historiestudier och kunskaper i arabiska gjorde honom intressant för underrättelsetjänsten.
Turkarna förklarade heligt krig
Erövringen av Aqaba i juli 1917 var en framgång som britterna verkligen behövde.
Första världskriget, en konflikt mellan Storbritannien, Ryssland och Frankrike å ena sidan och Tyskland, Österrike-Ungern och Osmanska riket å den andra, innebar stora påfrestningar för Storbritannien. Osmanska riket hade slagit sig fram som ledande muslimsk stat med sultanen i Istanbul som kalif, islams jordiske ledare.
Strax efter krigsutbrottet förklarade Osmanska riket heligt krig mot sina vantrogna fiender. De muslimska krigarna skulle ”vinna ära i denna världen och hamna i paradiset”, lovade Osmanska rikets religiösa ledare. Landets allierade, Tyskland, talade förtjust om att sultanen genom sitt uttalande skulle ”väcka islams fanatism”.
Ett heligt krig kunde bli katastrofalt för britterna, som härskade över hälften av världens muslimer – varav nästan 70 miljoner i Indien.
Om de gjorde uppror riskerade det brittiska imperiet att förlora sin mest värdefulla besittning. Därför var britterna fast beslutna att stoppa osmanerna. År 1915 försökte de invadera den turkiska halvön Gallipoli för att sedan ta sig till rikets huvudstad Istanbul.
Men turkarna bjöd oväntat hårt motstånd och britterna tvingades dra sig tillbaka efter månader av blodiga strider – drygt 21 000 soldater fattigare. Segern stärkte osmanernas självförtroende – och britternas oro ökade.
Britterna gav falska löften
Lawrence var övertygad om att hotet från Osmanska riket var allvarligt. Sedan december 1914 var han knuten till den brittiska underrättelsetjänsten i Egypten, som då kontrollerades av britterna.
Hans arbete bestod bl.a. i att skriva rapporter om krigsförloppet. Det var skrämmande läsning för britterna eftersom Egypten i allt större utsträckning hotades av ett muslimskt uppror och osmanska angrepp mot Suezkanalen.
Mitt i det annalkande kaoset fick britternas högkommissarie i Egypten, sir Henry McMahon, en idé. I de arabiska länderna, som lytt under Osmanska riket i 400 år, hade kriget väckt tankar på självständighet. Detta gällde främst i området Hijaz, där islams heliga städer Mekka och Medina ligger.
Här hade osmanerna placerat den arabiske stamledaren Hussein ibn Ali som sharif, väktare av de heliga platserna, i Mekka. Han kom från den hashimitiska klanen, liksom profeten Muhammed, och hade tidigare bett britterna om hjälp mot turkarna som han fruktade hade planer på att avsätta honom.
Husseins religiösa auktoritet kunde göra honom till ny kalif och en enande kraft i ett arabiskt uppror, ansåg McMahon och inledde en intensiv brevväxling med sharifen i juli 1915.
McMahon fick stöd av det brittiska krigskabinettet och tilläts även gå med på Husseins krav på att britterna skulle göra honom till regent i arabernas egen stat efter kriget. Som motprestation lovade Hussein att bilda en väldig rebellarmé om nästan 100 000 man. I januari 1916 slöts avtalet.
Men britterna hade inga planer på att hålla sitt löfte. Sir Reginald Wingate, överbefälhavare för de brittiska styrkorna i Egypten, påpekade att britterna inte hade någon skyldighet att uppfylla löftena om arabiskt självstyre om upproret misslyckades:
”Och om det skulle bildas en stat har vi massor med verktyg för att kontrollera den. Med andra ord tycks vi ha alla korten på hand, men vi måste spela dem klokt.”
Lawrence möter den arabiska våren
För att se till att de fick behålla sina trumfkort sände britterna en representant till Arabiska halvön i oktober 1916. Lawrence, som var 27 år och löjtnant, fick följa med. Han hade mist två bröder i kriget och ville gärna göra en insats.
Så snart de kom fram insåg Lawrence att araberna hade stora problem. Hussein hade bara lyckats samla några tusen beduiner under fanorna.
Med deras hjälp hade han erövrat det svagt försvarade Mekka och hamnstaden Yanbu, men araberna klarade inte att erövra Medina. Turkiska trupper skickades snabbt emot dem via Hijazjärnvägen som löpte mellan Istanbul, Bagdad och Medina, och nu satt rebellerna fast.
Lawrence var inte imponerad av vare sig Hussein eller hans tre söner Ali, Abdullah och Zeld. Men den fjärde sonen, Faysal, var av en helt annan kaliber. Enligt Lawrence var Faysal den som skulle kunna ”sätta öknen i brand”.
Sedan han talat med Faysal och bedömt arabernas styrkor reste Lawrence tillbaka till Kairo för att avlägga rapport. Han konstaterade att britterna inte behövde skicka trupper för att rädda arabhären.
Rapporten föll i god jord hos den brittiska ledningen, som tappat tron på arabernas förmåga till kamp. I stället skickades Lawrence tillbaka till Faysal som sambandsofficer. Men den unge officeren hade större ambitioner än så.
Araberna går över till gerillakrig
Lawrence kom till Faysals läger utanför hamnstaden Yanbu i december 1916. Här blev han snart bekant med beduinernas speciella sätt att strida.
Lawrence hade aldrig själv stridit i någon armé men han hade en medfödd begåvning för militär strategi och taktik. Han insåg att beduinerna var skickliga i kamp man mot man, men ”som armé var de inte imponerande eftersom de saknade laganda, disciplin och tillit till varandra”.
Lawrence lyckades övertala Faysal att ge upp kampen om det starkt befästa Medina. I stället skulle beduinerna använda sig av sina kunskaper om öknen och sin talang som kamelryttare för att tilldela turkarna små nålstick, i synnerhet i form av sabotage mot järnvägen.
Den nya strategin skulle testas i mars 1917. Första målet var en järnvägsstation vid Abu el-Naam, som bevakades intensivt av en turkisk garnison. I skydd av mörkret placerade Lawrence en mina under järnvägsrälsen.
När tåget passerade nästa morgon hände – ingenting. Minan hade sjunkit ned i marken i den blöta terrängen och detonerade därför inte. Lawrence gjorde ett nytt försök. Tidigt följande morgon kände han marken skaka under tältet, och hans spanare berättade senare med stor entusiasm att morgontåget hade sprängts i bitar.
Lawrence fick snart större planer. Vid Röda havets nordöstra spets låg hamnstaden Aqaba, dit britterna skulle kunna skeppa förnödenheter till rebellarmén. Problemet var att staden var väl befäst och i turkiska händer. Araberna skulle bara kunna inta den med list.
Lawrences plan var att gå norrut och låta turkarna tro att han tänkte gå mot Damaskus. Utom synhåll ute i öknen skulle rebellarmén sedan vända söderut och i stället erövra Aqaba.
För att kunna genomföra angreppet behövde Lawrence fler krigare. Han stämde möte med howeitat-stammens ledare Auda Abu Tayi, som skulle hjälpa honom att övertala fler beduiner att ansluta sig till fälttåget längs vägen.
”Vi får dem att kämpa för en lögn”
Auda kom från Sinaiöknen och sades vara en av de mest hårdföra beduinkrigare som fanns. Han påstod själv att han på egen hand dödat 75 man. Och med den siffran menade han araber; hur många turkar han förpassat till den andra sidan orkade han inte ens räkna.
”Allt är möjligt med dynamit och engelskt guld”, sade Auda när han hört Lawrences plan.
Auda bekräftade alliansen genom att ta ut sina löständer ur munnen och slå sönder dem med en sten utanför tältet. Garnityret var tillverkat i Turkiet.
”Jag åt min herre Faysals bröd med turkiska tänder”, förklarade han med demonstrativ avsky när han kom tillbaka in i tälten utan tänder. Han hyllades av sina män.
Den 9 maj 1917 gav sig Lawrence, Auda och en skara beduinkrigare ut på den långa färden genom den glödheta öknen mot Aqaba. Fler araber anslöt längs vägen. Lawrence berättade inte för britterna om sin plan.
Före avfärden hade han nämligen fått nys om att den brittiske diplomaten Mark Sykes och hans franske kollega François Georges-Picot hade träffats i hemlighet och avtalat att de båda länderna skulle dela på Mellanöstern efter kriget. Därmed hade britterna brutit sitt löfte om arabiskt självstyre. De turkiska herrarna skulle bara komma att bytas ut mot brittiska och franska.
Thomas Lawrence kände sig förd bakom ljuset och lurad att vilseleda araberna som litade på honom: ”Vi får dem att kämpa för oss för en lögn, och jag står inte ut med det”, telegraferade han till kontoret i Kairo.
Han beslöt att gå sin egen väg och leda den arabiska armén ut ur dödläget genom att först erövra Aqaba och därefter Damaskus. Han hoppades att araberna efter det skulle kunna tvinga stormakterna att låta dem bli självständiga.
På vägen mot Aqaba red han ensam genom fiendeland till Damaskus, en resa på ungefär 60 mil. Längs vägen försökte han värva fler män till upproret:
”Jag kände mig uppgiven. Ett fysiskt sår hade varit en välkommen distraktion från min inre förvirring”, skrev han senare med hänvisning till sin frustration över britternas dubbelspel.
Efter två veckor vände han tillbaka till beduinarmén, marscherade med Auda Abu Tayi genom öknen och intog den 6 juli 1917 Aqaba. Under striderna dödade eller tillfångatog araberna 1 200 turkiska soldater och förlorade själva bara två man. Det var en storslagen seger.
Damaskus skulle säkra arabisk stat
Efter att Aqaba erövrats reste Lawrence genom Sinaiöknen till Kairo, dit han kom den 10 juli. Han kallades genast till ett möte med chefen för den egyptiska expeditionsstyrkan, general Allenby, och hann inte ens byta om från sina arabiska kläder.
”Han satt i sin stol och kikade på mig, inte rakt på mig utan ur ögonvrån – förundrad”, skrev Lawrence senare.
Allenby insåg att araberna inte bara var en grupp trashankar, utan att de kunde vara honom till stor hjälp under det fälttåg mot Jerusalem som han planerade. Därför avtalade generalen med Lawrence att beduinarmén skulle gå parallellt med Allenbys trupper mot den heliga staden och även sabotera järnvägen.
Lawrence satte genast fart. Under de följande månaderna genomförde hans beduinhär otaliga sabotage mot Hijazjärnvägen.
Utan fungerande järnväg kunde turkarna inte få fram sina trupper och den 11 december 1917 lyckades Allenby inta Jerusalem. Bredvid honom gick Lawrence, dagen till ära klädd i en brittisk uniform som han hade fått låna.
”För mig var det krigets höjdpunkt”, skrev han senare om intåget.
Nästa mål var Damaskus, som i århundraden hade betraktats som arabernas politiska huvudstad. Medan den brittiska armén gick norrut skulle Lawrence försinka turkarna så mycket han kunde. Men Lawrence hade bestämt sig för att det var hans trupper, inte Allenbys, som skulle inta staden först.
Fälttåget mot Damaskus inleddes den 19 september 1918. Några dagar senare erövrade Lawrence den syriska staden Deraa med sina nu cirka 1 000 krigare.
På väg dit möttes den arabiska hären av en hemsk syn i byn Tafas där en styrka om 2 000 turkiska soldater från Deraa hade löpt amok.
Byborna hade mördats och bland liken såg Lawrence bland annat en gravid kvinna: ”Fastnaglad vid marken med en bajonett som pekade upp i luften på ett gruvligt sätt mellan hennes ben.”
Vid horisonten kunde araberna se det turkiska regementet, på väg bort. Både Auda och de andra shejkerna ville hämnas och Lawrence lät sig övertalas.
”I vansinnet som fötts ur skräckscenerna i Tafas mördade vi vilt och sköt både de fallna och djuren genom huvudet som om deras blod skulle kunna lindra vår sorg”, skrev han senare om händelsen.
Den 1 oktober 1918 kom Lawrence till Damaskus, men han var inte först. Ett brittiskt kompani hade redan varit i staden och lämnat den igen. Invånarna jublade och hyllade den arabiska armén och ”El Aurens”.
Sent på kvällen hörde den utmattade Lawrence hur det sakta blev stilla på gatorna när folket ”hängav sig åt bön under sin första natt i frihet”. Några dagar senare var britten på väg hem till Storbritannien. Han hade slutfört sitt uppdrag.
Araber fick rester från de rikas bord
Men friheten blev inte långvarig för araberna. När det osmanska riket skulle delas upp kallade den brittiska regeringen in Lawrence som rådgivare.
Men det blev inte mer än prat, och Lawrence blev alltmer irriterad över att araberna bara fick de områden som stormakterna inte ville ha. Vid en audiens hos Georg V i november vägrade han att ta emot den medalj som kungen ville ge honom.
Under fredsförhandlingarna som inleddes den 19 januari 1918 vädjade Lawrence till stormaktsledarna, men förgäves.
Segerherrarna höll redan på att dela upp Mellanöstern. Faysal kröntes visserligen till kung i Syrien år 1920 men kastades ut ur landet av fransmännen efter bara fyra månader på tronen.
Inte förrän efter andra världskriget kunde Mellanöstern börja frigöra sig ur européernas grepp. Det fick Lawrence aldrig uppleva.
Efter en karriär inom brittiska flygvapnet drog han sig tillbaka år 1935. Strax därefter råkade ”El Aurens” ut för en motorcykelolycka och dog sex dagar senare, 46 år gammal.