Du har säkert hört talas om pyrrhusseger. Men egentligen borde det vara pyrrhussegrar.
Kung Pyrrhus av Epirus (319/18 - 272 f.Kr.) var en lysande fältherre som besegrade romarna i flera stora slag.
Detta var på den tiden då Rom fortfarande bara var en av flera lokala makter i Italien.
Det finns dock en bra anledning till att vi idag talar om det romerska riket och inte Pyrrhus imperium.
Kung Pyrrhus och hans grekiska falanger och stridselefanter saknade den sista lyckan under sitt fälttåg mot Rom, som ägde rum mellan 280 och 275 f.Kr.
Läs om Pyrrhus dramatiska liv och hans krig mot romarna.
Det är ett liv fyllt av stora, men ofta tvetydiga segrar.
Ironiskt nog var det inte en soldat som gjorde slut på krigargeniets liv. Det gjorde däremot en gammal kvinna mitt under ett kaotiskt slag i staden.
Ljudet av gnäggande hästar och stridsrop från tusentals soldater ekade över flodslätten vid staden Herakleia i södra Italien i juli år 280 före Kristus.
Den grekiske kung Pyrrhus beordrar 30000 infanterister att på bred front storma fram mot floden Siris.
Med sina skräckinjagande, fem meter långa lansar i led efter led verkar soldaterna ohejdbara. Mot denna annalkande mur av lansar står 40000 romerska legionärer, som nyligen har korsat floden, redo för strid.
Den 39-årige Pyrrhus har rikligt med krigserfarenhet.
I över tjugo år har han stridit tillsammans med självaste Alexander den stores generaler och har blivit expert på de krigsstrategier som makedonierna har använt för att ockupera ett enormt område – från Grekland till Egypten och ända bort till Indien.
"Pyrrhus – om han hinner bli tillräckligt gammal". General Antigonos uppger vem som var dåtidens bäste härförare.
Slaget mot den lilla uppstickaren Rom borde vara lätt. Trots det är Pyrrhus bekymrad, eftersom romarna han möter envist fortsätter att strida.
Pyrrhus inledande angrepp med kavalleri har inte alls förskräckt fienden och de ser inte heller ut att rädas hans infanteri – tvärtom. Romarna angriper gång efter annan. Pyrrhus har aldrig mött en liknande fiende.
Till sist ger han angreppssignal till sitt kraftfullaste vapen: Elefantkompaniet. Nu får det bära eller brista.
Kriget mellan kung Pyrrhus och den oansenliga romerska republiken blev ett av antikens mest betydelsefulla.
Pyrrhus var släkt med Alexander den store och hans soldater var topptränade veteraner från ett världsrike.
Rom var å sin sida i stort sett okänt utanför Italien, men staden hade stora ambitioner och betraktade krigskonsten som den främsta av alla dygder. Pyrrhus fälttåg var grekernas sista chans att krossa romarna innan de växte sig för starka.
Uppväxt i skuggan av Alexander den store
Pyrrhus föddes som kungason år 319 före Kristus i det nordvästgrekiska kungadömet Epirus – känt för sina ogästvänliga berg och råbarkade invånare.
Fyra år tidigare hade Alexander den store dött efter att ha erövrat antikens dittills största rike. Alexanders mor, Olympias, kom från Epirus kungafamilj och Pyrrhus var därmed släkt med den framlidne världserövraren.
Enligt antika källor såg Pyrrhus mer skräckinjagande än kunglig ut. Han höll sig dessutom i stark fysisk form.
Den värld som Pyrrhus växte upp i präglades av blodiga maktkamper, för överallt i Alexanders gigantiska rike stred den framlidne kungens generaler om makten och Pyrrhus familj föll offer för striderna.
När kungasonen var två år gammal avsattes hans far från tronen och familjen tvingades gå i exil.
År 307 före Kristus insattes den då tolvårige Pyrrhus på Epirus tron med hjälp av en grannkung, men kastades ut igen fem år senare av en ny rival. Den unge Pyrrhus fick söka andra möjligheter.
I Mindre Asien hade en av Alexander den stores starkaste generaler, Antigonos, tagit makten, och hos honom sökte Pyrrhus nu tjänst.
Enligt den forngrekiske historikern Plutarchos underkastade Pyrrhus sig Antigonos kunniga vägledning i studierna av militär strategi, som han ”ansåg vara den mest kungliga kunskapsgrenen”.
Gamle Antigonos såg genast ynglingens potential. När Antigonos tillfrågades vem han ansåg var den störste fältherren svarade han enligt Plutarchos:
”Pyrrhus – om han hinner bli tillräckligt gammal”.
År 301 före Kristus stod Pyrrhus vid Antigonos sida när den gamle fältherren med 80000 soldater konfronterade Alexander den stores andra generaler utanför staden Ipsos.
Trots en hjältemodig insats omringades Antigonos under slaget och stupade i ett regn av spjut, och trots att Pyrrhus kämpade heroiskt in i det sista var nederlaget oundvikligt.
Med sin insats hade emellertid den endast arton år gamle Pyrrhus bevisat att han hade lärt sig krigets hantverk.
Som ett led i det efterföljande fredsfördraget skickades Pyrrhus som gisslan till Alexanders tidigare general Ptolemaios i Egypten, där den unge mannen blev så väl ansedd att han snart fick gifta sig med Ptolemaios styvdotter.
Med hjälp av sin svärfar kunde Pyrrhus år 297 återerövra Epirus. Han fick dela makten med en medregent, som Pyrrhus dock snart lät lönnmörda, så att han enväldigt styrde det militärt starka kungariket.
Grekerna vädjade om hjälp
Medan Pyrrhus befäste sin makt genom att erövra delar av Illyrien i norr och Makedonien i öst pågick en avgörande händelseutveckling på andra sidan Adriatiska havet i Italien.
Där hade den lilla, men mycket aggressiva, staden Rom intagit de flesta av sina latinska grannar och börjat sätta press på alla de grekiska kolonier som fanns utspridda över södra Italien.
”Romarna, för att uttrycka det generellt, förlitar sig på styrka i alla sina handlingar” Polybios, grekisk författare
En politisk konflikt mellan Rom och den stora grekiska hamnstaden Tarentum i södra Italien eskalerade år 282 före Kristus, då Roms ambassadör fick sin toga indränkt med urin i samband med att han höll ett tal till stadens invånare. De närvarande skrattade högt åt förödmjukelsen och sändebudets usla grekiska:
”Skratta ni medan ni kan. Ni kommer att gråta när ni tvättar detta tyg med ert blod”, varnade ambassadören enligt den romerske historikern Dio Cassius.
Romarna var nämligen inte att leka med. I femtio års tid hade Rom konstant legat i krig.
Så här beskrev den grekiske historikern Polybios dem: ”Romarna, för att uttrycka det generellt, förlitar sig på styrka i alla sina handlingar”.
Strax därpå återvände romarna till Tarentum med krav på omedelbar kapitulation. Invånarna vägrade, men eftersom de inte kunde slå romarna på egen hand sände de bud efter Pyrrhus i Grekland.
Alexander den stores trofasta generaler rök ihop efter kungens död.
Makedonierna styrde den antika världen
När Alexander den store dog år 323 före Kristus efterlämnade han ett rike som sträckte sig från Grekland till Indien.
Den makedoniske kungen hade aldrig utsett någon arvinge, vilket resulterade i att hans generaler inledde krig mot varandra i sina försök att ta makten över riket.
Pyrrhus hamnade redan från barnsben mitt i denna blodiga strid, som utkämpades över hela det enorma riket med skiftande allianser.
År 301 före Kristus fastställdes rikets uppdelning, när generalen Antigonos – med Pyrrhus vid sin sida – förlorade mot de andra generalerna i slaget vid Ipsos.
Tre stora riken uppstod åren efter, alla ledda av Alexanders tidigare generaler och deras efterkommande. Pyrrhus lilla grekiska rike, Epirus, klarade dock – i varierande utsträckning – att förbli självständigt.
Här är de mäktigaste rikena på kung Pyrrhus tid
Här får du en översikt över rikena
Pyrrhus Epirus
Det lilla riket Epirus förblev självständigt. Pyrrhus försökte förgäves även erövra Makedonien.
Antigonidiska riket
Generalen Antigonos stupade i strid mot sina konkurrenter år 301 före Kristus, men hans efterträdare tog kontroll över Makedonien och delar av Grekland.
Övriga grekiska stater
Ett flertal grekiska områden förblev i perioder oberoende eller övertogs växelvis av olika krigsherrar.
Ptolemeiska riket
I Egypten och Mellanöstern satt generalen Ptolemaios på makten. Hans släkt härskade över riket i nästan 300 år.
Seleukidiska riket
Generalen Seleukos tog kontroll över den asiatiska delen av Alexanders rike.
Pyrrhus ställde hårda krav
När Tarentums budbärare anlände till Epirus förstod Pyrrhus att han nu hade ett utmärkt tillfälle att visa upp sig som grekernas stora beskyddare. Först krävde kungen emellertid att Tarentum skulle betala krigets alla omkostnader, vilket staden gick med på.
Kungen krävde också att få placera en garnison i själva Tarentum. Garnisonen skulle säkerställa att han fick de pengar som Tarentum hade utlovat.
Att tillåta en främmande makt att ha en garnison i sin stad var i det närmaste detsamma som att bli annekterade, men tarentinerna var tvungna att acceptera. Pyrrhus kunde därmed börja samla sin armé och segla den till Italien.
Förutom de män Pyrrhus själv hade till förfogande från sitt lilla kungarike eller kunde leja för de pengar tarentinerna gav honom, fick han oväntad hjälp från en av sina konkurrenter till den makedoniska tronen.
Kung Ptolemaios Keraunos av Makedonien erbjöd nämligen Pyrrhus hela femtusen fotsoldater, tretusen ryttare och tjugo stora stridselefanter för kriget i Italien.
Det var ett billigt sätt för den makedoniske kungen att skicka i väg den hetlevrade Pyrrhus till andra sidan havet, där han inte var till besvär.
Våren år 280 före Kristus var Pyrrhus armé samlad och redo att segla till Tarentum, där tretusen soldater, som skickats i förväg, redan väntade.
Huvudstyrkan bestod av tjugotusen fotsoldater, tretusen ryttare, tvåtusen bågskyttar, femhundra slungkastare och tjugo stridselefanter.
Det var den största armén någon härförare i västra delen av Medelhavet kunde mönstra. Redan innan fälttåget påbörjades var det dock nära att gå illa.
Storm spred ut flottan
På vägen över Adriatiska havet splittrade en storm Pyrrhus flotta och när kungen nådde fram till Tarentum hade hans 25500 man och tjugo elefanter reducerats till en styrka av endast tvåtusen soldater och två elefanter.
Tillsammans med de tretusen man han hade skickat i förväg, förskansade sig Pyrrhus nu i Tarentum.
Kungen väntade sig att Tarentum – en stad som hade grundats som koloni av den grekiska stadsstaten Sparta – skulle vara full av skickliga krigare. I stället visade det sig att invånarna mestadels utgjordes av småtjocka handelsmän, som ägnade sig åt att gå på teater, debattera och hålla fester.
Detta fann sig Pyrrhus inte i enligt Plutarchos:
”Han satte stopp för alkoholutskänkning, fester och festivaler och inkallade därefter samtliga till armén”.
Varje dag anlände fartyg från Pyrrhus utspridda flotta ensamma eller i små grupper till Tarentums hamn, så att Pyrrhus snart hade större delen av sin armé samlad igen.
Viktigast av allt var att hans tjugo stridselefanter hade överlevt resan över havet.
Nu strömmade det in bud från Syditaliens grekiska städer som ville skicka förstärkningar till Pyrrhus i hopp om att en gång för alla kunna driva tillbaka de aggressiva romarna.
Samtidigt med de uppmuntrande meddelandena kom det dock även information om att romarna gått på offensiven och skickat en stor armé till den tarentiska kolonin Herakleia vid floden Siris.
Pyrrhus hade föredragit att invänta förstärkningarna, men han hade inget val – han måste visa sig beredd att strida mot romarna och skicklig nog att slå dem.
Grekernas falang mötte Roms legion
256 man med lansar: Varje kompani av tungt infanteri med stötlansar bestod av 256 man uppställda i en kvadrat på 16 gånger 16 soldater.
Under Pyrrhus invasion av Italien drabbade en av antikens mest beprövade militära formationer – den grekiska falangen – för första gången samman med romarnas nya militära uppfinning: legionen.
Grekiska arméer hade i århundranden stridit i en falangformation, där soldater beväpnade med sköldar och långa spjut eller lansar formade täta led. Med lansarna riktade rakt framåt gick falangen i ett jämnt tempo mot fienden – som en gigantisk mur som manglade ner allt.
Falangen utvecklades ytterligare under Alexander den stores far, Filip II, som lät den arbeta tätt ihop med ett mer mobilt kavalleri. Filip II utrustade dessutom falangens fotsoldater med fem meter långa stötspjut, kallade sarissor.
Med dessa lansar var falangen i stort sett omöjlig att komma nära, än mindre tränga igenom. Ursprungligen stred romarna precis som grekerna i en falang med stötspjut som det främsta vapnet.
Romarnas tidiga fiender – bland annat lokala bergsfolk samt invaderande galler – stred emellertid i små och mer flexibla formationer, som lätt kunde utmanövrera falangen.
Därför uppfann romarna legionen, som var uppdelad i mindre, självständiga enheter, kallade maniplar.
Enheterna var mycket mer flexibla och kunde understödja varandra. Dessutom ställdes soldaterna upp i flera led i stället för falangens enda slaglinje.
Systemet gjorde det möjligt att skicka in leden i striden skiftesvis. När den första angreppslinjen var utmattad byttes den ut mot nästa och så vidare. Romarnas huvudvapen var nu kastspjut och svärd.
Romarna överraskade kungen
I juli år 280 mötte Pyrrhus för första gången sina romerska motståndare nära floden Siris – i dag Sinni. Kvällen före slaget observerade kungen motståndarens läger på avstånd.
Åsynen var oroväckande. I stället för en oorganiserad hop barbarer, som kungen väntat sig, var romarna ytterst disciplinerade. Enligt den romerske historikern Livius konstaterade Pyrrhus imponerat för sina män:
”Dessa barbarers ordning är inte alls barbarisk. Snart får vi se vad de kan åstadkomma i ett slag”.
Den romerska armén befann sig på andra sidan nära staden Herakleia, och Pyrrhus hoppades att de skulle stanna där tills de utlovade förstärkningarna anlände.
Tidigt på morgonen inledde romarna dock ett angrepp över floden med sitt fotfolk, som avancerade i täta kolonner.
Pyrrhus, vars armé ännu inte var redo för strid, skickade snabbt ner sitt lätta infanteri till floden för att hålla tillbaka romarna, medan hans tunga infanteri, som bestod huvudsakligen av veteraner med flera meter långa lansar, kallade sarissor, gjorde sig redo för strid.
Det lätta infanteriet stoppade snabbt romarna vid vattenbrynet, men precis när det såg ut som om Pyrrhus soldater hade hejdat fienden utlöste romarna sin fälla.
I hemlighet hade det romerska kavalleriet korsat floden längre upp och kom nu stormande in i flanken på Pyrrhus lätta infanteri, som lade benen på ryggen.
Pyrrhus beordrade genast fram sitt kavalleri och red själv i spetsen för att avvärja den hotfulla situationen.
Hästar och ryttare kastades mot varandra, genomborrade av spjut och täckta av blod från sårade och döda.
Främst i striden befann sig kung Pyrrhus själv, som med sin gyllene brynja och purpurfärgade mantel var lätt att känna igen.
En romersk ryttare gjorde upprepade angrepp mot kungen, vars häst till sist dödades, så att han föll handlöst i gräset. Där kunde Pyrrhus liv och fälttåg ha slutat om han inte i sista stund hade räddats av en av sina män:
”Den mest trofasta av hans livvakter drog upp honom på sin häst och red i väg”, skriver Plutarchos.
Efter att ha kommit i säkerhet bytte Pyrrhus rustning och mantel med livvakten, så att romarna inte skulle kunna identifiera kungen lika lätt.
Därefter ledde han det tunga infanteriet med sina fem meter långa lansar i ett angrepp.
20 stridselefanter på fältet
Romarna hann precis ställa upp sin armé i stridsformering innan den grekiska huvudstyrkan brakade in i den som en gigantisk mur av lansar.
De romerska soldaterna hade aldrig upplevt något liknande. De var vana vid att strida mot fiender med vanliga spjut eller svärd i mindre formationer – inte tusentals vältränade infanterister med långa lansar, som gjorde det omöjligt för romarna att komma nära med sina korta svärd och spjut.
Slaget körde fast, för romarna kunde inte komma tillräckligt nära grekerna för att åsamka skada, och grekerna kunde inte tvinga tillbaka romarna, eftersom varje fallen man omedelbart ersattes av en ny.
Pyrrhus angrep inte mindre än sju gånger – utan framgång. Då hördes det plötsligt från de grekiska leden förtvivlade rop: ”Kungen är död!”.
Längs de romerska leden red en soldat och viftade med Pyrrhus hjälm som bevis. Paniken spreds bland grekerna, tills Pyrrhus kom ridande för att lugna sina män. Romarna hade dödat Pyrrhus livvakt – inte kungen själv.
Nu beslöt sig Pyrrhus för att sätta in sitt starkaste vapen. Dittills hade han hållit tillbaka sina tjugo stridselefanter, men nu skickades de fram.
På båda flankerna, där arméernas rytteri hade utkämpat en bitter strid, trampade nu tio elefanter fram mot romarna, som aldrig tidigare hade sett elefanter.
Lukten av djuren fick Roms hästar att gripas av panik. I ett slag hade de romerska flankerna förvandlats till ett virrvarr av flyende ryttare.
Pyrrhus kavalleri satte efter och högg ner romarna som sädesstrån under skörd.
Elefanterna fortsatte in i sidan på det romerska infanteriet, medan de svängde huvudena från sida till sida, kastade romerska soldater genom luften och trampade ner alla som inte hann undan i tid. Hela den romerska armén var nu på flykt.
Bara en enda romersk soldat vid namn Gaius Minucius gick till motangrepp och högg sitt svärd i den ledande elefantens snabel, så att djuret panikslaget vände om och drog de andra elefanterna med sig.
Minucius hjältemod räddade den romerska armén från utplåning. I stället för att följa efter romarna var Pyrrhus tvungen att lugna de panikslagna elefanterna. Han hade vunnit slaget, men det blev inte den avgörande seger han hade hoppats på.
Av de 45000 romare han hade mött var 7000 döda och 2000 hade tillfångatagits, men majoriteten av deras armé hade sluppit undan.
Själv hade Pyrrhus förlorat 4000 man, varav många var veteraner och hans vänner. Det var därmed en dyrköpt seger, eftersom soldaterna inte kunde ersättas.
Romarna upptäckte att spjut och eld var effektiva vapen mot de enorma stridselefanterna.
Krigselefanter var Pyrrhus hemliga vapen
De grekiska arméerna använde efter Alexander den store ofta stridselefanter. Romarna hade aldrig stridit mot de enorma djuren, men de lärde sig snart hur de kunde besegras.
När romarna mötte Pyrrhus i slaget vid Herakleia år 280 före Kristus var det första gången de mötte stridselefanter.
Ingen romare hade tidigare sett de gigantiska djuren, som vållade panik i leden när de kom trampande och sopade undan soldater med sina väldiga betar.
Hästar, som inte var vana vid lukten av elefanter, skenade i väg. Därför var de stora djuren ett kraftfullt vapen.
Stridselefanter hade inlemmats i de grekisk-makedoniska arméerna efter Alexander den stores invasion av Indien. På ryggen bar de tjockhudade djuren ett torn, i vilket det satt tre–fyra man med kastspjut och långa lansar.
Bakom elefantens huvud satt en förare som styrde elefanten med benen och en spetsig stav. Föraren hade en hammare och ett metallspjut, som han slog in i djurets hjärna om den utgjorde en fara för de egna soldaterna.
Rom vägrade att be om fred
Efter segern vid Herakleia anslöt sig flera grekiska och latinska städer till Pyrrhus armé, som snabbt växte. Han skyndade norrut med sin styrka, medan han befriade den ena staden efter den andra.
Pyrrhus hoppades att hans seger skulle övertyga romarna om att det var bäst att ingå ett fredsavtal.
När erbjudandet om fred lades fram i Roms senat, reste sig emellertid den gamle senatorn Appius Claudius enligt Plutarchos och tog till orda:
”Tro inte att ni kan bli av med den mannen genom att göra honom till er vän!” röt senatorn:
”Andra kommer att förakta er och se er som män som är lätta att förtrycka om Pyrrhus slipper undan ostraffad för sina skymfer”.
Efter talet bröt applåder ut i senaten – Pyrrhus skulle inte få någon fred.
Den gamle senatorn Appius Claudius övertygade med ett brandtal romarna att inte sluta fred med Pyrrhus.
För Pyrrhus, som var grek, kom Roms avvisande som en fullkomlig överraskning.
I den grekisktalande världen slöt en fiende fred när han hade besegrats. Så tänkte inte romarna. För dem handlade varje krig om att strida tills fienden var utplånad, eller de själva gått under.
Pyrrhus försökte trots det få till ett fredsavtal, när Roms sändebud Gaius Fabricius kom till kungens läger för att förhandla om utväxling av fångar.
Först erbjöd Pyrrhus sändebudet guld. När det inte gjorde något intryck försökte han skrämma romaren genom att ställa sin största elefant utanför det tält där de förhandlade.
På en signal från kungen drogs gardinen som dolde elefanten plötsligt undan, varpå djuret stack in sin långa snabel och utstötte ett öronbedövande trumpetljud.
Enligt Plutarchos vände Gaius Fabricius sig lugnt och log mot Pyrrhus: ”Ditt guld imponerade inte på mig i går, och det gör inte heller din best i dag”.
Strax därefter fick Pyrrhus reda på att romarna hade ingått ett fredsfördrag med de norditalienska etruskerna, som Rom länge hade legat i krig med.
Pyrrhus blev rasande, eftersom han hade hoppats kunna angripa Rom tillsammans med etruskerna. Kungen kunde inte göra något annat än att retirera till Tarentum med sin armé och omgruppera.
Krigarkungen drar ut i fält igen
Våren år 279 före Kristus drog Pyrrhus ut i fält med sin armé igen. Vid staden Ausculum drabbade hans armé med fyrtiotusen soldater och nitton återstående elefanter samman med en motsvarande romersk styrka.
Slagfältet var ojämnt och fullt med backar och träd, vilket snabbt visade sig vara ett problem för grekerna, som hade svårt att utnyttja sina vapen och taktiker i den kuperade terrängen.
I stället utvecklades slaget till hätska närkamper man mot man kring en grund flod. Som tur var föll snart mörkret och arméerna drog sig tillbaka över natten.
För att slippa behöva strida i oländig terräng igen beordrade Pyrrhus i skydd av natten sina män att korsa floden, där han överrumplade de få romerska förposterna.
På den romerska sidan av floden fanns det nämligen ett stort, öppet landområde, där Pyrrhus män kunde utnyttja sina långa lansar optimalt.
Ännu en katastrofal seger
När solen gick upp var de båda arméerna om vardera fyrtiotusen man redo att strida på den öppna slätten.
Pyrrhus infanteri bildade en lång mur med tusentals lansar riktade mot romarna, som djärvt, men utan större resultat, kastade sig mot grekerna. På båda flankerna utkämpade arméernas kavalleri en utmattande strid, i vilken ingen av dem fick övertaget.
Långsamt började de romerska soldaternas försök att bryta igenom grekernas lansmur ge resultat. Pyrrhus kunde se sin vänstra flank pressas tillbaka. Något måste göras.
På vardera flanken hade Pyrrhus hållit hälften av sina elefanter i reserv, och nu skickade han fram den ena gruppen för att stötta sin vänstra flank.
Precis som vid Herakleia fick åsynen och lukten av elefanterna det romerska kavalleriet att ge sig av i sken, medan elefanterna satte kurs mot infanteriets flank.
Den här gången var romarna dock förberedda. För att stoppa Pyrrhus elefanter hade de med sig stridsvagnar, försedda med långa metallpiggar och fyllda med soldater som kastade spjut och brinnande krukor efter elefanterna för att skrämma de stora djuren.
De dyrbara stridselefanterna var nära att gå förlorade i kampen mot stridsvagnarna, men Pyrrhus hade varit så förutseende att han med elefanterna skickade ut fotsoldater som med stenslungor och kastspjut avvärjde angreppet.
Elefanterna rusade därefter mot fiendens infanteri, som i vild panik flydde tillbaka mot sitt läger.
Nu behövde Pyrrhus bara sätta in sitt kavalleri, så att det kunde springa omkull fiendens fotfolk och krossa den romerska armén totalt.
Då kom en ryttare galopperande från grekernas läger, som just angripits av en mindre romersk styrka.
När nyheten spreds i Pyrrhus armé greps soldaterna av panik, eftersom alla hade sina ägodelar i lägret. Pyrrhus fick därför ge upp striden för att rädda lägret.
Erbjöds två troner
Ännu en gång hade Pyrrhus besegrat Roms armé, och återigen hade segern visat sig stå honom dyrt.
Sammanlagt 3500 av hans bästa soldater hade dödats i slaget och även om romarna hade förlorat dubbelt så många, kunde de snabbt ersätta de stupade soldaterna.
”Och de tappade inte modet av nederlaget – nej, deras vrede gav dem snarare mer energi och beslutsamhet att fortsätta kriget”, tillägger Plutarchos.
Pyrrhus fick däremot acceptera att hans armé reducerades alltmer för varje slag han utkämpade.
”En sådan seger till, och jag är förlorad!”, utropade han efter slaget.
Kriget mot Rom hade utvecklats till en hopplös uppgift. Nästan samtidigt anlände två erbjudanden som Pyrrhus behövde fundera seriöst på.
Hemma hade den makedoniska tronen blivit ledig och han uppmanades att ta över den. Från Sicilien kom bud från den stora grekiska staden Syrakusa, som var nära att slås ut av den nordafrikanska staten Karthago.
Om Pyrrhus kom staden till undsättning skulle han i gengäld utropas till kung över den rika ön.
Till slut valde Pyrrhus Sicilien. Med styrkor därifrån kunde han förstärka sin armé och återvända till det italienska fastlandet och krossa Rom en gång för alla.
Karthagos armé var ingen svår motståndare för Pyrrhus veteraner, som på tre år krossade allt motstånd på Sicilien.
Endast hamnstaden Lilybaeum höll emot. Karthago erbjöd fred mot att de fick behålla Lilybaeum som enda stad på Sicilien – ett erbjudande som Pyrrhus var villig att godta, men som hans sicilianska allierade avvisade.
Pyrrhus var tvungen att inta Lilybaeum, men staden försörjdes från havet av Karthagos flotta och kunde inte intas genom stormning.
I stället började Pyrrhus bygga en flotta och drev därför in skatter från de sicilianska städerna, vilket fick dem att göra uppror.
Situationen på Sicilien höll på att bli ohållbar för Pyrrhus, när han mottog ett bud från fastlandet.
I hans frånvaro hade Rom lagt hela Syditalien förutom Tarentum under sig, och staden bad återigen om hjälp. Pyrrhus övergav det besvärliga Sicilien och återvände till Italien.
Pyrrhus erövrade stad efter stad på Sicilien, men staden Lilybaeum var omöjlig att inta.
Fem års fälttåg slutade bittert
I fem år stred Pyrrhus mot Rom. Han vann de två första slagen, men segrarna stod honom dyrt i förlorade soldater. Efter ett fälttåg på Sicilien insåg han att fienden var omöjlig att övervinna.
Elefanter krossar romarna (280 f.Kr.)
Vid Herakleia möter Pyrrhus armé för första gången Roms krigsmakt. I ett jämnt slag lyckas krigarkungen med hjälp av sina elefanter till slut få Roms armé att ta till flykten, men han misslyckas med att utplåna den.
Allians ska hålla Rom stången (280 f.Kr.)
Pyrrhus går mot Rom och satsar på en allians med etruskerna, som också ligger i krig med staden. Tillsammans ska de en gång för alla utplåna den växande stormakten. Rom sluter dock fred med etruskerna, och Pyrrhus får vända om.
Ännu en dyr seger (279 f.Kr.)
Efter att ha övervintrat i Italien samlar Pyrrhus åter sin armé till strid mot romarna. Vid staden Ausculum vinner han ännu en dyrköpt seger. Roms armé är slagen, men han har själv mist många soldater, som till skillnad från de romerska förlusterna inte kan ersättas.
Fastnar på Sicilien (278 f.Kr.)
Den grekiska staden Syrakusa på Sicilien ber om hjälp mot Karthagos styrkor på ön. Pyrrhus ser en möjlighet att erövra ön, varpå han kan återvända till fastlandet med förnyad styrka. Kriget drar ut på tiden, eftersom Pyrrhus inte lyckas erövra den kraftigt befästa staden Lilybaeum.
Kungen ger upp (275 f.Kr.)
Pyrrhus lämnar Sicilien och möter Roms armé vid Beneventum. Slaget slutar oavgjort, men romarna har vunnit en taktisk seger. Pyrrhus inser att han inte kan besegra Rom oavsett hur många segrar han vinner. Kungen reser hem.
Pyrrhus ger upp drömmen
Hösten år 276 före Kristus återvände Pyrrhus till Tarentum med en armé av sammanlagt tjugotusen man och sina resterande krigselefanter.
Våren år 275 före Kristus drog kungen ännu en gång ut i fält mot romarna.
Medan Pyrrhus armé hade stridit på Sicilien hade romarna emellertid byggt upp nya legioner, som stod redo att strida mot Pyrrhus numerärt underlägsna armé.
Efter ett blodigt slag vid staden Benevento, som slutade utan någon klar segerherre, insåg Pyrrhus att det inte fanns mer för honom att göra i Italien. Romarna var helt enkelt för starka.
Trots att han inte hade förlorat ett enda slag var han ändå besegrad och återvände slokörad till Epirus. Drömmen om att skapa ett stort grekiskt rike i Italien hade krossats.
Nu fick grekerna i Syditalien klara sig själva.
År 272 före Kristus drog den rastlöse Pyrrhus ut på fälttåg för sista gången.
Målet var den grekiska halvön Peloponnesos. Under strider på staden Argos gator kastade en kvinna ut en tegelsten från sin balkong.
Den tunga stenen träffade Pyrrhus i huvudet och dödade den 47-årige fältherren på fläcken. Omedelbart efteråt erövrade romarna Tarentum i Italien och sålde 30000 av stadens invånare som slavar som hämnd.
Kleopatra försökte spela ut romarna mot varandra. När planen misslyckades begick drottningen självmord.
Rom slukade de grekiska rikena
När Pyrrhus visade sig vara inkapabel att krossa Rom fick romarna fritt spelrum att ta över hela Italien. De andra grekiska rikena var så upptagna av interna maktkamper att de förbisåg det växande hotet från väst.
År 168 före Kristus krossade romarna själva Makedonien i slaget vid Pydna, och året därpå intogs även Pyrrhus kungarike, Epirus.
De följande åren gick det fort. Det mäktiga seleukidiska riket erövrades av romarna bit för bit, tills den sista resten införlivades i romarriket år 64 före Kristus.
Det sista grekiska storriket var ptolemeiska riket, som övertogs av romarna år 30 före Kristus, efter att rikets sista härskare – den berömda Kleopatra – hade tagit livet av sig.